Jag gratulerar när jag känner för det både på forumet och Irl och då menar jag det annars brukar jag tiga. Förut att jag ibland sagt att något var fint Irl. utan att mena det. Nu vet jag bättre.

Men fast man inte säger något kan man givetvis känna sig ledsen får man uttrycka tycker jag men inte just i gratulationstråden. Det är inte lämpligt och försöka undvika att såra andra som inte varit taskiga mot en är en bra regel. Håller med Barracuber i senaste inlägget i tråden. Jag har förstått att många med As. har svårt med det (sällan jag själv tack och lov Min plumphet beror sällan på min As.) men man får försöka träna.

Kristofer skrev:Jag tror att folk egentligen inte är så intresserade av att lyssna på vad andra säger. De flesta vill mest av allt bara fråga för att så prata lite. men det är en hemlis...

De frågar för att få samma fråga tillbaka så att de kan hålla en lång utläggning om sig själva.

Nilale skrev:

Kristofer skrev:Jag tror att folk egentligen inte är så intresserade av att lyssna på vad andra säger. De flesta vill mest av allt bara fråga för att så prata lite. men det är en hemlis...

De frågar för att få samma fråga tillbaka så att de kan hålla en lång utläggning om sig själva.

Ja, en del människor gör, inget ovanligt och/eller frågar för så "ska" man göra - det anses artigt. En del verkar inte fatta att man genomskådat dem men de finns människor som verkligen bryr sig och lyssnar.

Det är skillnad på att vara ärlig och att vara cynisk...

Om nån irl skulle berätta för mig med strålande glädje att den t ex ska ha barn, så brukar jag gratulera den, för den glädje som den personen känner, även om jag inte är så glad åt det själv, för det brukar betyda att vänskapen avtar eller försvinner, när man då utvecklas åt olika håll. (Jag är själv helt ointresserad av barn.) Jag säger givetvis inte att jag själv tycker att det är tråkigt, för det skulle vara cyniskt, dvs "hänsynslöst uppriktig".

Förstår vad Ensamflickan menar. Det finns olika sätt.

Ensamflickan skrev:Det är skillnad på att vara ärlig och att vara cynisk...

Om nån irl skulle berätta för mig med strålande glädje att den t ex ska ha barn, så brukar jag gratulera den, för den glädje som den personen känner, även om jag inte är så glad åt det själv, för det brukar betyda att vänskapen avtar eller försvinner, när man då utvecklas åt olika håll. (Jag är själv helt ointresserad av barn.) Jag säger givetvis inte att jag själv tycker att det är tråkigt, för det skulle vara cyniskt, dvs "hänsynslöst uppriktig".

Det du kallar hänsynslöst uppriktig kallar jag brutal ärlighet. Med det menar jag att man varit för ärlig/för rak. Lite finkänslighet får man besitta. Här kommer ju problemet upp för många med As. Jag tror övning är enda sättet för att bli bättre på det.

Helioras brev skulle kunnat vara skrivet av mig. Jag känner precis likadant. Varenda gång jag ser ett kärlekspar skär det i hjärtat, för jag vet att jag inte är förunnad deras lycka. Likadant om jag ser unga mammor med barnvagn. Jag är så rädd att det skall vara en gammal bekant att jag hela tiden går med ögonen på skaft. Det värsta är att jag är ansiktsblind...de skulle alltså kunna tvinga in mig i ett sådant där: "Nämen heeeej! Det var inte i går!"
Och så tvingas jag berätta om mitt totala misslyckande.

I något språk, persiska kanske, betyder "barnlös" också "värdelös".
Jag läste en (fiktiv) bok där huvudpersonen var en groteskt vanställd kvinna som fått syra hälld över sig av en galen älskare - men hon menade att det var bättre att vara vanställd än att aldrig ha fått knulla. Tackar ödmjukast. Bock, nig.

OK, min första varning coming up....

En liten sak till: Jag blir så avundsjuk att jag vill spy när det kommer upp trådar av typen: "Hurra, jag skall ha barn". Men jag önskar inte personen i fråga olycka, typ missfall eller ett sjukt barn. Vad gäller underjords och nallens kommentarer handlade det ju inte heller om att de kände sig bittra och avundsjuka, utan om att de tyckte att man inte skall sätta "skitungar" till världen och att en graviditet är något att beklaga. Det tycker inte jag. Jag önskar bara att jag själv förunnades den lyckan.

Ja, jag är jävligt bitter och avundsjuk. Men man får vara det! Missunnsamhet försöker jag kämpa bort. Men det är svårt. När en person jag tycker väldigt bra om fick barn, blev jag avundsjuk, men kände att jag önskar barnen och henne allt gott. När däremot en av mina gamla kompisar som kunde vara rejält taskig fick barn, då var det svårare. Det är ju inte ungens fel att hennes morsa mobbade mig....men FAN vad det tog emot att gratulera när jag träffade min "kompis" morsa.

Haha, jag förstår Kahlokatt där. Det måste ha blivit jättesvårt..

Kahlokatt skrev:Helioras brev skulle kunnat vara skrivet av mig. Jag känner precis likadant.

[bortklippt text]

OK, min första varning coming up....

Admin:

Nejdå. Du får ingen varning för att du tycker så, man får både känna och tycka hur man vill. Däremot får man inte uttrycka sig hur som helst på forumet och inte heller påstå att andra sagt/gjort sådant som inte stämmer. Inte heller får man förvanska citat eller annat för att försöka få någon annan att framstå i en sämre dager eller för att få det de sagt eller gjort att passa in i det man själv tänker eller känner.

Det är anledningen till att jag varnade Heliora men inte varnar dig. Vill ni diskutera frågan mer - om vad som är tillåtet och inte - rekommenderar jag tråden moderatorsr ... 10742.html

nano skrev:

Altus skrev:Jag brukade komma med sådana svar en gång i tiden, skrev en lång lista med kreativa svar att välja från och kombinera på olika sätt. Mest att ge till en viss person som alltid frågade mig vad jag hade gjort trots att hon visste att jag (typ) aldrig gör något. Hon skrattade några gånger men började sedan att klaga på att jag aldrig svarade allvarligt. En annan person reagerade negativt direkt.

Min första tanke är att hon ville få med dig på något vis liksom.
Låter det sannolikt?

Du menar att hon indirekt frågar om jag vill spendera tid med henne? Nej, hon vet att hon inte behöver gå några omvägar med mig. Jag friar till henne ungefär var femte vecka. Also, hon bor typ 200 mil härifrån.

Bjäbbmonstret skrev:Man väljer inte sina arbetskamrater. Man väljer bara sitt jobb. (För dom som har nåt.) Och det är ju inte direkt jobbsökarens marknad för de flesta.

Och svara undvikande kan man ju alltid försöka göra.

Många får inte ens välja sina jobb, särskilt inte de som har varit arbetslösa innan de fick dem. Om man mår bra av att umgås med andra människor, är jobbet inte alltid det bästa stället att göra det på, av det enkla skälet att man är upptagen och inte hinner prata med varandra när som helst.

Det där att man inte hycklar om sina känslor i England vet jag inte om det gör att det är bästa landet för ultrasinglar att bo i. Vilket land man trivs bäst i, är väl individuellt.

Jag, Jx, blev medlem igår, vill säga till er alla, TACK, JAG HAR LÄRT MEJ MYCKET, DESSA TIMMAR JAG VARIT MEDLEM AV ERA INLÄGG. Fick diagnos asp o adhd, för över 3 år sen, ritalina behandlas oxå. Har aldrig begripit vad jag har, men nu har det börjat klarna. Har varken profil el gett andra uppgifter om mej själv men JAG FINNS O JAG E INTE ENSAM LÄNGRE, NI FINNS JU OXÅ! Vem vet, en dag kanske vi möts? Tack återigen för ni synliggjort mej! Jx

Jag vill också bekänna. Är ofta avundsjuk men inte särskilt missunsam. Vad jag är avundsjuk på är för det mesta förhållanden, men inte barninnehav eftersom familjeliv med barn inte är något jag vill ha.

Det dök för ett tag sedan upp ett undantag från min isolering, en gammal vän kom på en längre fika. Vi hade ett litet halvförhållande för länge sedan och umgicks under några år efter det.

Inför besöket så skrev jag ett mail till henne där jag bland annat skrev om mina känslor under de åren, att jag var hopplöst avundsjuk på de pojkvänner hon hade (som hon ofta pratade om), och också på henne för att hon alltid hade någon. Hon reagerade positivt på min öppenhet.

Hej Heliora m.fl.

I lördags dvs midsommardagen var jag på midsommarfest med midsommarstång m.fl. Det var trevlgt där och jag träffade några bekanta där. Visst fanns det många barnfamiljer där men det fanns några vuxna utan barn där också. Jag var aldrig avundsjuk på de som har barn eftersom jag har inte känt någon längtan efter att ha familj och barn. Det är inte så att jag inte gillar barn utan jag är intresserad av barn, lek och leksaker men jag kände aldrig någon längtan efter att ha egna barn eftersom jag har stora behov av att få vara i fred hemma för mina intressen.

Så visst kan man gå på midsommarfester och julfester m.fl. fast man inte har familj och barn.

mvh Noli

Noli skrev:Hej Heliora m.fl.

I lördags dvs midsommardagen var jag på midsommarfest med midsommarstång m.fl. Det var trevlgt där och jag träffade några bekanta där. Visst fanns det många barnfamiljer där men det fanns några vuxna utan barn där också. Jag var aldrig avundsjuk på de som har barn eftersom jag har inte känt någon längtan efter att ha familj och barn. Det är inte så att jag inte gillar barn utan jag är intresserad av barn, lek och leksaker men jag kände aldrig någon längtan efter att ha egna barn eftersom jag har stora behov av att få vara i fred hemma för mina intressen.

Så visst kan man gå på midsommarfester och julfester m.fl. fast man inte har familj och barn.

mvh Noli

Samma här.

Altus, varför friar du så ofta?
Och vad tycker hon om det hela, hoppas det inte är fråga om stalking?

Är det samma person som "dök upp"?

nano skrev:Altus, varför friar du så ofta?

Det är inte riktigt på allvar (annat än som ett uttryck för att jag tycker om henne). Hon brukar svara ja.

Och vad tycker hon om det hela, hoppas det inte är fråga om stalking?

Haha, nej. Hon brukar be mig att åka dit, jag har en stående inbjudan. Men jag för sjuk att resa, och jag tror att mina chanser med henne är rätt små anyway.

Är det samma person som "dök upp"?

Nej.

Mats skrev:Jag tycker att Heliora i den här tråden ska kunna få berätta hur hon känner utan att behöva utmålas som en dålig människa.
...........
Att skriva av sig i en sån här tråd tycker jag är BRA.

barracuber skrev:Heliora,

Ärlighet skakar om folk. På ett positivt sätt.

Ingen är van vid det. Tvärtom är de rädda för det.

Men alla längtar efter det egentligen.

Även om du förlorar på det kortsiktigt tror jag du vinner på det långsiktigt.

Finns för mycket oärlighet.

Tyvärr hade ni ju båda helt kapitalt fel, och ändå är ni moderatorer?! Ni uppmuntrar till saker som ni sedan bestraffar?!

Jag fattar inte att jag öht kom tillbaka till det här forumet...

Har jag fattat detta?

1. På forumet får man säga vad man vill. Om vad man vill.

2. På forumet får man inte vara elak. Inte heller får man bete sig på ett nedsättande eller kränkande sätt mot medforumit.

Hur löser man en konflikt mellan 1. och 2.? Och är det det den här tråden handlar om?

Och är det någon skillnad mellan forumet och livet IRL i det här avseendet?

Eller är det helt enkelt så att man får lära sig att hantera den här konflikten? Och att ta konsekvenserna om man inte fixar det. Learn or suffer the consequences. Bara en liten tanke.

Jag kan inte spela när någon pratar om barn och giftemål. Jag vill själv inte ha barn eller gifta mej. Det intresserar mej inte när folk pratar om sånt. Säger nån till mej att dom ska ha barn så försöker jag säga så lite som möjligt, kanske bara "okej" eller "jaha" med ett leende som att jag har noterat det.
Men det är konstigt det där, att vissa saker tas för givet på något sätt. Att vissa saker ska alla vara intresserade av. Fast alla inte är det.
Jag måste le annars ses jag som en dålig och elak människa, när jag svara "okej" eller "jaha". Eller så ser dom mej som en dålig människa iaf. Fast jag inte är det. Jag är ingen dålig människa. Jag bara inte är intresserad av det som dom är intresserad av.

Jag hoppas att om jag börjar prata om mitt specialintresse (som gör mej glad) att folk kan säga ifrån på något sätt. Jag tänker iaf att om dom inte svarar så mycket eller frågar något om det när jag berättar, så är dom nog inte intresserade så då kan jag sluta. I bästa fall tar jag inte upp det om ingen frågar mej om det.

Kom ihåg på en resa, ihop med 30 andra människor. Jag pratade inte mycket med dom. Jag gick mest för mej själv och fotade. Men dom kom ibland fram till mej och frågade om mitt fotande. Så då kunde jag ta upp det. Eller när zoologen eller ornitologen spanade (zoologen = småkryp och blommor) in sina områden så pratade jag med dom om det.

Är det något annat du vill hellre då, kanske något som andra inte betraktar på samma sätt möjligen?

Ganesh skrev:Har jag fattat detta?

1. På forumet får man säga vad man vill. Om vad man vill.

2. På forumet får man inte vara elak. Inte heller får man bete sig på ett nedsättande eller kränkande sätt mot medforumit.

Admin:

1. Fel. Man får inte säga vad man vill ens om man vill på forumet. Men man får tycka vad man vill. Det är inte riktigt samma sak.

2. Rätt.

Heliora skrev:Det är alltid lika jobbigt varje gång. Man skall dessutom tvingas hälsa på och vara artig och trevlig mot sommargrannarna som är i min ålder och har partner och barn. Man frågar hur den andra har det och dyl. "Jo, tack bra", tvingas jag ljuga och säga. Och klistra på ett falskt leende. Och svaret tillbaka "Här är det sååå bra, vi skall ha nytt barn snart och bl a bl a". Och då tvingas man åter sätta på ett falskt leende och ljuga och säga "grattis, vad roligt" när man egentligen helst av allt vill slå dem på käften och säga att jag är jätteledsen och att jag blir deprimerad och vill ta livet av mig bara jag ser dem.

Alltid dessa lögner! Och här inne på aspergerforum är det precis likadant! Någon säger att den skall få barn eller gifta sig och förväntar sig att man skall gratulera och ha sig. När jag egentligen helst av allt vill svara att "Det gör mig deprimerad att höra. Jag vill ta livet av mig bara jag ser dina inlägg". Men skriver jag så och är ärlig mot mig själv och andra så får man ju bara utskällningar och skit och kanske varningar.

Det känns bara så jävla jobbigt med alla dessa lögner hela tiden! Jag känner mig som en falsk människa, en bedragare. Och detta TVINGAS jag alltså vara, både i det sociala IRL-livet och på forumet.

Jag orkar inte med detta falska och tråkiga liv.

Men det är ju inte de lyckliga människornas fel att du är olycklig, så varför straffa dem?

Det här med ärlighet - hyckleri, jag är väl NT-skadad, men jag ser det som att till de som jag känner för att de är släktingar, grannar el arbetskamrater så varken vill el bör jag säga den "obehagliga sanningen". Dels för att det lägger sordin på stämningen, dels för att jag inte vill att de ska tycka jag är konstig el tycka synd om mig. För dem som jag känner väl el som "sitter i samma båt" kan jag avslöja mer.

När jag var ung så var jag mer avvikande än nu: Då förväntades man gå ut och dansa varje helg, att umgås med väninnor och skaffa pojkvän. (Pojkvänner hittades lättast på dansställena.) Jag umgicks bara med mina böcker.

Men ju äldre jag blivit, desto mer accepterat kändes det att vara tråkig. Det finns ju de som frivilligt väljer bort barn. Det gör inte saknaden mindre för den som vill ha barn, men det är inte så udda, varken förr el nu.

Den som ska gifta sig, väntar barn etc måste ju få berätta det. AF är ju inte något "klagoforum" där man bara får tala om det negativa, man måste få nämna det positiva också.

Kanske jag bara upprepar vad andra sagt, har inte läst hela tråden ännu.