Men Debbido då, du som är så omtänksam och välvillig, finns det ingen gemenskap du kan vara med i där du bor då? Är det en pytteliten stad, eller?

AAA skrev:Men Debbido då, du som är så omtänksam och välvillig, finns det ingen gemenskap du kan vara med i där du bor då? Är det en pytteliten stad, eller?

Tack för tröstande ord AAA!

När det gäller kroniska, svåra sjukdomar så är det alldeles normalt (tyvärr) att kontaktnätet glesas ut mer och mer (min RA är 35 år nu). Om man ofta opereras, går i skov, är oförmögen till fysisa aktiviteter så räknas man mer eller mindre som död. Umgänget kan ibland fungera normalt. Men en viss del av tiden måste den ha karaktären av "sjukbesök", vilket innebär att man kanske köper ett par bullar, sätter på kaffet hos den sjuke och tar över vissa saker som annars gäller vid normalt umgänge.

Visst kan jag göra medmänskliga handlingar de där dagarna jag funkar, men resten av tiden är det upp till omvärlden i vilken grad de vill utöva viss omsorg om den sjuke (mig) eller inte.

Svenskarna har vant sig vid att lämna över all omsorg till kommunen, att vara själviska och förverkliga sig själva.

Debbido skrev:Har haft familj och barn, bjudit in vänner. Jag har faktiskt LEVT. Minnena sitter kvar, vet hur det var, hur det skulle vara, men inte längre är.

Ah, intressant. Saknad av någonting som varit. Det känner jag en del, jag är tex arg för att min farfar är död. Men levt, det har jag kanske aldrig gjort. Inte ute i verkligheten. Jag har aldrig tagit ansvar för tex jul, aldrig köpt julklappar, bara fått. Och så är det fortfarande, jag får ju pengar till jul, men ger aldrig någonting till någon, bjuder aldrig tillbaka när jag blivit bjuden.

Ingen vill komma hem till mig. Jag gör äcklig mat (folk diggar inte veggomat) och folk pallar inte med mitt sällskap . Min familj börjar mest skruva på sig när jag börjar tala om att de kanske skulle komma ut och se vår nya lägenhet. När morsan mer eller mindre under pistolhot kom ut hit så köpte vi turkpizza.

Men att högtider är så känsligt för många, det vet jag inte om jag ens i teorin någonsin kan begripa. Måste vara för att jag är en jättebebis som aldrig blir vuxen.

Veggomat är toppen, kött är äckligt! Jag skulle på fullt allvar hellre äta upp vissa personer än deras husdjur.

Jag menar typ av förening som RA för Allah, nej alla, eller vad de nu kan tänkas heta...

Sov gott i alla fall, jag gillar att ni finns så jag slipper vara själv med mig själv, dåligt sällskap.

Helger och högtider man spenderar med familj har jag inget emot. Dock så blir jag trött efter ett par dagar/en vecka ungefär och börjar längta hem till ensamheten. Men högtider då man förväntas umgås med folk gillar jag inte alls. Nyår, midsommar, kräftskiva, allahelgona, etc gillar jag inte. Det jag finner obehagligt är inte ensamheten utan det är att folk vill att man ska vara normal - speciellt under sånna här tillfällen - när jag inte kan vara normal.

Hur som helst, jag känner inga behov av att ha vänner - inte ens under sk "högtider". Dock så känns det tomt och ensamt att inte ha någon partner, och kanske lite mer än vanligt under dessa högtider. Det är egentligen det enda som jag känner saknas i mitt liv.