Jag är personligen trött på de berömda orden "man är inte sin diagnos". Men. Jag förstår nyttan av dem och varför de behövs.

Det är bara att googla så kommer ett oändligt material som förstklassigt bevismaterial. Jag vet inte om många känner som jag, men jag tycker hela nätet är så omedvetet generaliserande angående Asperger. Jag känner aldrig igen mig i de de kriterier de lägger som en förklaring till hur en person med denna diagnos fungerar. Visst, jag känner igen mig i vissa kriterier, men stör mig på att de är så tydliga. Som att kriterier i sig är svart eller vitt och att det inte finns någon information om att en kriterie har en ojämnhet individ mot individ.

Jag håller på att skriva en bok om mitt liv med asperger. Hur det varit att leva med en okänd diagnos i över 25 år. Jag fick den närmare 30 års åldern.
Och om hur jag ser på samhället med vården osv. Och framför allt i hur ensam jag känner mig i min diagnos. Därav inledningen på mitt inlägg. Jag hittar inte rätt. Av alla sidor osv man hittar som förklarar vad asperger är så är det alltid samma saker. Samma förenklingar om hur "vi" är. Jag ska inte gå in på mig själv så detaljerat men tex finns det inga texter om att en person med Asperger kan vara djup och filosofisk. Ha lätt att fungera socialt, vara väldigt känslomässigt förstående osv.

För mig känns det som om jag står mellan två världar. Jag har en fot i den "vanliga" och en annan i Aspergerns värld.
Jag är stolt över mig själv som person och hur jag ser på saker och ting med perspektiv och djup. Men det är ensamt.

Man är inte sin diagnos? Eller vad vill du diskutera? Man lär inte vara sin diagnos, men man lär vara funktionshindret, eftersom att det är en del av en.

Att ha diagnoser är att föra ett tvåfrontskrig, mot dels sina egna tillkortakommande och mot människors (i regel NT) fördömanden och förminskande av ens problem, de har ofta den inställningen att har du problem har du skaffat dem själv. Detta gör att man förlorar fotfäste i tillvaron ofta, och hjälp kan vara svårt att få för man kan inte påverka omgivningen i så stor utsträckning, för man har fel verktyg och guidning...

Du skriver att du inte hittar rätt. Så vad är det egentligen du letar efter?

En känsla av igenkännande? Som en sorts bekräftelse på du är okej som du är? Kanske är det gemenskap du söker? Att höra till, att vara med i ett sammanhang?

Just ASD är ju extremt fluffigt att diagnosera eftersom det är så brett.
Känner igen mig på en bråkdel av "checklistan", men långt ifrån allt.
Det är ju inte som ett brutet ben, antingen har du det eller inte, och exakt 100% av gruppen som har det har just det symptomet väldigt tydligt, vare sig det är ben-ben eller arm-ben.

Denna bredd i sig bidrar väl dessutom ännu mer i att känna sig ensam, även inom spektrat.
De o/diagnoserade jag träffat i min jobb-roll matchar mina symptom bättre och där känner jag igen mig själv ganska bra, men den uppsjö ASD som inte checkar just nörda-datorer känner jag igen väldigt lite av.
För mig är de är dock mycket mer inressanta att umgås med, "mig själv" kan jag ju redan, och är såååå trött på att nörda datorer att jag gladerligen umgås med nån som kan allt om .. kaktusar.
Så var det ju inte när jag var yngre och det enda jag någonsin ville var att prata datorer med folk. Då kunde jag inte ens kommunicera med nån som kunde allt om kaktusar.

Googlar man hittar man snabbt en massa som självdiagnosticerat sig eller de som diagnosticerat anhöriga, ofta efter saker de stör sig på som inte har ett dugg med Asperger/autism att göra, detta tas sedan för sanning. Mitt råd är att inte lyssna på vad folk skriver i forum, leta efter seriösa sidor istället. Diagnoskriterierna är utformade efter pojkar så kvinnor känner sällan igen sig, Asperger yttrar sig annorlunda för oss.

Har du inga sociala problem alls har du blivit feldiagnosticerad eller så saknar du insikt.

Liljan skrev:Har du inga sociala problem alls har du blivit feldiagnosticerad eller så saknar du insikt.

Jo, det är nog så att "sociala" aspergare överskattar sin sociala kompetens.

Furienna skrev:

Liljan skrev:Har du inga sociala problem alls har du blivit feldiagnosticerad eller så saknar du insikt.

Jo, det är nog så att "sociala" aspergare överskattar sin sociala kompetens.

De kanske befinner sig i en miljö, i en omgivning, som har överseende med social annorlundahet, bara? De får vara som de är.

Jag växte upp utan att veta att jag hade sociala problem! Men det hade jag!

Syftet med mitt inlägg var att kasta ut en röst som jag bara själv har och se om någon ens skulle svara, och om de skulle, vad de skulle svara. Så tack för att ni skrivit.

Någon frågade om jag kunde blivit feldiagnoserad. Nej, det har jag inte. Jag har asperger. Jag fick den relativt nyligen och det var inte planerat av mig att kolla upp om jag hade det. Jag hade mått dåligt i flera år, något som bara eskalerade, och fick förtur till en utredning. Var skeptisk till att göra den. Framför allt då mina föräldrar och vänner absolut inte trodde jag hade det. Ingen hade någonsin nämnt ordet Asperger om mig. Inkluderande mig. Däremot kom beskedet inte som någon chock eller förvåning. Det var skönt att få veta om det här och många olösta gåtor från barndom till den vuxna person jag var fick en förklaring. Sedan dess har jag fått lära mig att se mig själv med nya ögon och anpassa mig efter vissa aspekter av diagnosen. Samt att stå upp för mig själv utåt sätt. Vilket jag tycker går rätt bra.

Det är dock intressant att ordet Asperger figurerat angående mig under alla 27 år det tog att få diagnosen. Och det är än idag kollegor och föräldrar på den skola jag jobbar på blir förvånade när jag berättar om mig själv. "Nej, det hade jag aldrig trott" osv. Jag tror det har att göra med okunskap och att man har en viss bild av hur en person med Asperger är. Och det är inte konstigt. Vi alla har det om saker vi inte är insatta i.

Jag tror också jag fått vissa delar med mig av att ha växt upp med krav på att vara social och framåt i en familj som pratar mycket om känslor osv. Det har gett en värdefull kunskap och fått mig att kanske förstå människor bättre än om dessa krav inte funnits. Felaktiga krav i sig, det har under min uppväxt orsakat mycket ångest och press på mig själv. Och nu idag har mina föräldrar nyfiket velat förstå mig och begreppet autism mm och jag kan vara den jag behöver vara utan att de kommer med förväntningar osv. Och såklart har det gett effekten av att jag blivit mer naturligt och avslappnat öppen mot folk. Jag har tryggheten och modet i att vara mig själv och gå undan osv i situationer som påverkar mig för mycket.

Jag är glad över att ha Asperger och jag känner mig väldigt rik sol människa då jag tycker jag har en annan röst att bidra med i djupare samtal. Ingen röst är mer rätt än den andra, men tillsammabs kan man bygga broar om man binder ihop dem.


Moderator: Delade in texten i stycken för större läsbarhet.

Fint skrivet om att man kan bygga broar tillsammans.
Hoppas din bok blir färdig och utgiven!

Liljan skrev:Googlar man hittar man snabbt en massa som självdiagnosticerat sig eller de som diagnosticerat anhöriga, ofta efter saker de stör sig på som inte har ett dugg med Asperger/autism att göra, detta tas sedan för sanning. Mitt råd är att inte lyssna på vad folk skriver i forum, leta efter seriösa sidor istället.

Man kan inte gå direkt på vad folk på ett forum skriver. Men om någon beter sig udda på ett forum, exempelvis bara skriver om sig och sitt och är ointresserad av vad andra skriver, så misstänker jag att personen agerar likadant IRL.

Är man högfungerande har man inget behov av att tala illa om folk med svårare funktionsnedsättningar och markera att man inte är "en sån där mupp" för man har jättehögt IQ och jättemånga högskolepoäng.

Gällande att diagnostisera anhöriga är vi många med neuropsykiatrisk diagnos som har föräldrar som var unga när dessa diagnoser inte fanns, och nånstans måste vi ha ärvt det ifrån - såvida det inte är en mutation eller fosterskada.

Flinta skrev:

Furienna skrev:

Liljan skrev:Har du inga sociala problem alls har du blivit feldiagnosticerad eller så saknar du insikt.

Jo, det är nog så att "sociala" aspergare överskattar sin sociala kompetens.

De kanske befinner sig i en miljö, i en omgivning, som har överseende med social annorlundahet, bara? De får vara som de är.

Tyvärr är det inte ovanligt att aspergare blir utnyttjade utan att förstå det själva. Exempelvis i tonåren om man tror att man får vara med i tuffa gänget om man gör dumma saker de föreslår men sen skrattar de bakom ryggen på en.

Vildsvin skrev:Är man högfungerande har man inget behov av att tala illa om folk med svårare funktionsnedsättningar och markera att man inte är "en sån där mupp" för man har jättehögt IQ och jättemånga högskolepoäng.

Gällande att diagnostisera anhöriga är vi många med neuropsykiatrisk diagnos som har föräldrar som var unga när dessa diagnoser inte fanns, och nånstans måste vi ha ärvt det ifrån - såvida det inte är en mutation eller fosterskada.

De trådar jag pratar om tar upp saker som inte tillhör Autismspektrat, oftast är det fruarna som skriver om sina män. Det kan vara alltifrån att han är otrogen till att han är riktigt elak och allmänt jävlig.

Det går att få en diagnos även som vuxen. Jag anser heller inte att så kallad ”högfungerande” autism/Asperger är en skada eller funktionshinder även om det rent medicinskt räknas som det idag. Vi har gått till ett samhälle där fler och fler ska få en diagnos, Asperger har funnits i över 100 år, på ställen i USA har närmare 30% av alla barn en ADHD diagnos. Frågar är om det kan räknas som funktionsnedsättning om en tredjedel av befolkningen har det.

Liljan skrev:De trådar jag pratar om tar upp saker som inte tillhör Autismspektrat, oftast är det fruarna som skriver om sina män. Det kan vara alltifrån att han är otrogen till att han är riktigt elak och allmänt jävlig.

Aha, de trådarna tänkte jag inte på eftersom såna trådar på detta forum brukar vara Pikachu som trollar.

Min gissning är att fruarna som klagar själva inte är så värst socialt kompetenta och väljer män som kompletterar dem på ett dysfunktionellt sätt.

Vildsvin skrev:Aha, de trådarna tänkte jag inte på eftersom såna trådar på detta forum brukar vara Pikachu som trollar.

Min gissning är att fruarna som klagar själva inte är så värst socialt kompetenta och väljer män som kompletterar dem på ett dysfunktionellt sätt.

Jag tänkte mest på andra forum som Familjeliv, Flashback, Facebook och olika kommentarsfält. Aspergerforum är väldigt seriöst men Googlar man kommer alla möjliga forum upp, vissa trollar säkert men jag tror tyvärr många inte har koll och genuint vill ha en förklaring vilken som helst så de Googlar och hittar andra som skriver samma sak som dem så de struntar i seriösa källor. Det här skadar de som har en riktigt diagnos i och med fördomarna det sprider.

Jag tror man kan falla för en skitstövel fast man är socialt kompetent och att snacka skit har inget med IQ att göra.

Jo, jag har också läst sådana trådar. Där kvinnor beklagar sig över män som kräver att allt ska göras på deras sätt, de vill aldrig bjuda hem några el hälsa på några. De vill inte hjälpa till i hushållet utan ägnar i stället all ledig tid åt sin hobby. De vill ha det tyst och blir arga på barnen för att de stojar. Kort sagt, får man lust att svara "men lämna honom genast för både din och barnens skull". Jag brukar också undra då om de är odiagnosticerade aspergare. Ibland har kvinnan misstänkt det själv och föreslagit mannen att göra en utredning. men han vägrar, han är ju perfekt, det är fel på alla andra.

Men oavsett ev diagnos, själviska skitstövlar bör man lämna i stället för att hoppas på ett mirakel.

Man ska nog ta inlägg på forum med en vis skepsis, om någon hackar på sin make/maka och man har inte hört den andres version, har varit med om folk som blivit elakt behandlad av en partner där det var den som klagade som var "förövaren", men var en bättre retoriker och fick den andra att framstå som skurken. Så att ropa ta ut skilsmässa för allt man hör skulle nog innebära att folk tillslut skiljer sig om den andre har klämt på mitten av tandkrämstuben...

antonius skrev:Man ska nog ta inlägg på forum med en vis skepsis, om någon hackar på sin make/maka och man har inte hört den andres version, har varit med om folk som blivit elakt behandlad av en partner där det var den som klagade som var "förövaren", men var en bättre retoriker och fick den andra att framstå som skurken. Så att ropa ta ut skilsmässa för allt man hör skulle nog innebära att folk tillslut skiljer sig om den andre har klämt på mitten av tandkrämstuben...

Men precis.
Några talar ju förstås sanning, men det är inte så lätt att avgöra vem som ljuger på internet.

Man utgår förstås från att den som klagar inte ljuger (även om den inte berättar om sina egna tillkortakommanden). Och är det sant är det orsak nog att skiljas. Får en sambo/make barnen el en själv att må dåligt är det orsak nog.

Annars är det enda folk kan svara "vi har inte hört den andra sidan så vi kan inte ge några råd".

Alien skrev:Man utgår förstås från att den som klagar inte ljuger (även om den inte berättar om sina egna tillkortakommanden). Och är det sant är det orsak nog att skiljas. Får en sambo/make barnen el en själv att må dåligt är det orsak nog.

Annars är det enda folk kan svara "vi har inte hört den andra sidan så vi kan inte ge några råd".

Att vara naiv är ju inget brott i sig...