Jag håller på med en undersökning som har med språkhistoria att göra. Och jag hade tänkt undersöka varför vissa ord byts ut.
Därför tänkte jag att några av er kanske kunde fundera lite över några frågor jag har.

- Vilka äldre/bortglömda ord använder ni er fortfarande av? Ord som icke, nedrans, förundrar (jag har åtminstone aldrig hört den yngre generationen använda sig av detta), skall osv (jag kommer inte på bättre förslag för tillfället).

- Varför tror ni man har slutat använda de orden?

- Vad tycker ni om ordens ersättare?

Jag hoppas några av er iaf tar lite av er tid att fundera över detta. Är tacksam för alla svar jag får.

Säger alltid adjö. Om det räknas till ett äldre ord vet jag inte?

Varför inte fler använder det har jag ingen aning om. Fler borde använda det för ibland kan man se hur deras smilgropar kommer fram lite när de säger adjö tillbaka i stället för hej då.

Ordets ersättare låter hårt, opersonligt och precis som att man inte vill träffas mer. Adjö är som ett hej då men runt och fint, det säger hej för nu men vi träffas igen, i mina öron.

Lytt eller lytta

Tror man slutat använda ordet för att vi tycker om att sätta etikett på allt och alla.

Handikappad låter mer rakt på och personligen första som slår mig när jag hör ordet är; en person som inte klarar sig själv. Vilket ju sällan stämmer. Lytt ger en bild (för mig) av en person som kämpar på och gett sig den på att fixa läget.

Kolla tråden "Utrotningshotade ord"! Där finner du understundom, vankelmodig, fröjd, ity, ehuru och hundratals andra.Men ordet "icke" är vanligare i talspråk nu än förr.

HenrikE skrev:Kolla tråden "Utrotningshotade ord"! Där finner du understundom, vankelmodig, fröjd, ity, ehuru och hundratals andra.Men ordet "icke" är vanligare i talspråk nu än förr.

Vet inte riktigt vilken tråd du pratar om, för jag kan inte hitta någon sådan bara "utrotningshotade språk". Och grejen är ju att det är en undersökning så jag behöver ju svar på frågorna jag ställde, inte bara en massa ord som håller på att försvinna.

Lyysa skrev:

HenrikE skrev:Kolla tråden "Utrotningshotade ord"! Där finner du understundom, vankelmodig, fröjd, ity, ehuru och hundratals andra.Men ordet "icke" är vanligare i talspråk nu än förr.

Vet inte riktigt vilken tråd du pratar om, för jag kan inte hitta någon sådan bara "utrotningshotade språk".

Det torde vara denna tråd som avses:

http://www.aspergerforum.se/utrotningshotade-ord-t21291.html

En liknande tråd:

http://www.aspergerforum.se/slottstappning-gammaldags-ord-t21429-48.html

yestomtom skrev:Säger alltid adjö. Om det räknas till ett äldre ord vet jag inte?

Varför inte fler använder det har jag ingen aning om. Fler borde använda det för ibland kan man se hur deras smilgropar kommer fram lite när de säger adjö tillbaka i stället för hej då.

Ordets ersättare låter hårt, opersonligt och precis som att man inte vill träffas mer. Adjö är som ett hej då men runt och fint, det säger hej för nu men vi träffas igen, i mina öron.

Är det inte tvärtom? På nutida tyska är iallafall "Adieu" starkt förknippat med att man inte kommer (eller vill) ses igen.

yestomtom skrev:Säger alltid adjö. .................. Adjö är som ett hej då men runt och fint, det säger hej för nu men vi träffas igen, i mina öron.

Vildsvin skrev:Är det inte tvärtom? På nutida tyska är iallafall "Adieu" starkt förknippat med att man inte kommer (eller vill) ses igen.

Det frågades om vad vi tycker. Kan absolut vara så som du skriver, men fortfarande är det inte så i mina öron.

Lyysa skrev:Och grejen är ju att det är en undersökning så jag behöver ju svar på frågorna jag ställde, inte bara en massa ord som håller på att försvinna.

Vad är det för typ av undersökning? Skoluppgift?

Dagobert skrev:

Lyysa skrev:Och grejen är ju att det är en undersökning så jag behöver ju svar på frågorna jag ställde, inte bara en massa ord som håller på att försvinna.

Vad är det för typ av undersökning? Skoluppgift?

Ja det är en skoluppgift och min lärare tipsade mig om att det är enklast att fråga folk via forum, så jag gjorde det.

Vildsvin skrev:

yestomtom skrev:Säger alltid adjö. Om det räknas till ett äldre ord vet jag inte?

Varför inte fler använder det har jag ingen aning om. Fler borde använda det för ibland kan man se hur deras smilgropar kommer fram lite när de säger adjö tillbaka i stället för hej då.

Ordets ersättare låter hårt, opersonligt och precis som att man inte vill träffas mer. Adjö är som ett hej då men runt och fint, det säger hej för nu men vi träffas igen, i mina öron.

Är det inte tvärtom? På nutida tyska är iallafall "Adieu" starkt förknippat med att man inte kommer (eller vill) ses igen.

Adjö har ingen sådan laddning på svenska, utan är bara ett äldre eller artigare sätt att säga "hej då". Adjö var vanligt ett vanligt ord när jag var barn. Däremot är det som du säger på ett flertal andra språk. Både franskans adieu och italienskans addio betyder "till gud", och markerar alltså ett mera slutgiltigt avsked. Där brukar man istället använda "au revoir" respektive "arrivederci", dvs. "på återseende", för ett vanligt icke slutgiltigt avsked.

Det kan sedan naturligtvis tänkas att även svenskans adjö kan ha haft en annorlunda laddning ännu längre tillbaka för att senare bli ett vardagligt ord. Enligt SAOB har ordet funnits i svenskan, om än med andra stavningar, åtminstone sedan 1500-talet. Det är dock svårt att säga säkert från de citerade exemplen vilken exakt betydelse som avses. Exempel från senare delen av 1800-talet verkar i alla fall syfta på ett mera vardagligt och återkommande avsked.

Det har hänt (någon gång) att jag använt sam, som i "jag sam tillbaka till bryggan kvickt som attan!".
Knappast något jag säger ofta dock. Jag tycker ordets ersättare är rena dagis-jollret i jämförelse, simmade, verkligen?
Du 'simmade'? Tuggade du bubbelgum samtidigt eller skulle du ha sjunkat i sånt fall? Vilken nivå alltså... det är vad jag tycker.

Varför det byttes bort kan säkert någon annan svara på, känns som att använda det ordet idag skulle förvirra folk bortom allt vett och förnuft.
Simmade är enklare att koppla helt enkelt - och jo, det är vad jag använder, annars vore man ju lite udda.

Torde och tordes är för mig gammalsvenska. Nu mer säger man väl borde och vågade.

Jag använder "fatabu". Använder det istället för vokabulär eller ordförråd. Är nog jag och tre till under 80 år som använder det ordet i den meningen. Var en mycket språkligt begåvad läraren som gillade att sätta elever på plats och för att få min uppmärksamhet använde han ord som han visste att jag inte kunde då det inte hjälpte att gapa eller hota mig.

Sedan finns det modeord som inte är moderna längre som man kan säga har dött ut. Själv kan jag säga både tjenabena och tjillevippen. Vet inte om jag hör någon annan använda dessa.

Fatabur! Uraktlåtenhetssynd.

Jag föredrar orden lättja och kättja framför lathet och kåthet. Lättja och kättja låter helt enkelt färgstarkare. Men det känns som jag är den enda i världen som ens känner till de orden.

Sen gillar jag att skriva "lönskaläge" istf anglicismen "sex". Men det är mer på skoj, "lönskaläge" (samlag mellan två ogifta personer) var ju förr ett brott.

Alien skrev:Jag föredrar orden lättja och kättja framför lathet och kåthet.

Hmmm... jag tror att jag upplever en betydelsenyans som kanske inte ens finns. Som att lättja skulle vara hela fenomenet medan lathet skulle vara en persons lättja vid ett visst tillfälle. Ungefär som skillnaden mellan teknologi och teknik.

Alien skrev:Jag föredrar orden lättja och kättja framför lathet och kåthet. Lättja och kättja låter helt enkelt färgstarkare. Men det känns som jag är den enda i världen som ens känner till de orden.

Om man är kåt är man väl bara vanligt bondkåt, medan kättja känns mer som att man vill få utlopp för någon lite grövre lusta...

Hmm, jag tror jag kan prata ganska gammalmodigt:
"Gunstig herrn" kan jag kalla folk (eller katten) på skoj.
"Då gick det upp ett Liljeholmens", säger jag ibland.
Geschwint (stavning?) säger jag också, och schangdobelt har väl hänt att jag sagt. Sedan gillar jag finlandssvenskans "i sista valete", vilket betyder samma sak som "i grevens tid" (valete, som betyder "farväl" sagt till flera personer på latin, var det sista latinlärarna sade till sina studenter innan lektionen var slut).

-Kälkborgare är ett uttryck jag använder titt som tätt.

Kan bero på att många av de författare jag läser använder det...och jag förstår ju så väl vad de menar när de beskriver småstäders andefattiga inskränkta sociala klimat.

Förstår dagens ungdom denna mening från http://sv.wikipedia.org/wiki/Husar ?

"Gängse anammad teori sedan gammalt gör dock gällande att ordet kommer direkt från ungerskans "húsz", 20, då tjugo hushåll fick ställa ut och rusta en soldat."