En gång blev jag upprörd, ganska mycket. Plötsligt kändes det som om jag kollade mig själv i nacken. Det var skumt, jag såg genom mina ögon, men det kändes som om jag såg mig i nacken. Jag kunde inte avgöra var jag var- i mig eller utanför.
Jag gick in och ut i vardagsrummet, där min bror satt. Varje gång jag kom in där blev jag lika förvånad över att han satt där, trots att jag sett honom redan och gick in dit med väldigt korta mellanrum.
Jag bara "visste" att jag skulle dö på natten, jag var inte rädd, bara "visste". En liten bit av mig dock att mina upplevelser var konstiga och att jag inte skulle dö, men jag visste inte vilket som stämde, visste inte vad som var sannt och verkligt.
Mamma och jag gick ut för att lugna mina nerver. Där ute var jag "yr i själen", det kändes som om den skulle ramla i marken hela tiden, och jag var yr men inte kroppsligt.
Detta avtog såsmåning om, och efter ca en timme var jag vanlig igen. Har någon av er varit med om något liknande vid upprördhet? Kan det ha med asperger att göra?

Jag tror det har med psykos att göra, inte i första hand AS.

Det som kan ha samband med AS, är att "vi" kan bli mer stressade och påfrestade mentalt, och därför lättare få psykotiska symptom.

Indirekt/sekundärt alltså.

Kan också var en ångest attack. Alla får ju inte hjärtklapping och andnöd. En del människor får en overklighets känsla och yrsel under sina ångest attacker.

Nu vet du ett tänkbart upphov till talesättet att vara "utom sig".

Jat tycker det låter som en spontan ut-ur-kroppen-upplevelse. Har haft klasskamrater och arbetskamrater som berättat hur de till sin egen stora förvåning spontant lämnat kroppen vid några tillfällen. Åter andra har berättat om liknande under t ex operationer (när de varit sövda), under övergrepp, eller när de varit nära att dö.

Uppenbarligen dog du inte i alla fall.

Det närmaste jag kommit i den vägen var en gång när jag gick i gymnasiet och tog en tupplur efter skolan innan jag skulle till en målningskurs. Drömde konstigt och kände mig skum när jag vaknade men åkte ändå iväg. När jag klev av tunnelbanan kändes det som om jag var minst en halvmeter längre än jag egentligen är. Hade dock ingen känsla av att vara ute ur kroppen utan det var nog bara en tillfällig perceptionsstörning. Tyckte det var coolt i alla fall.

Ja, jag har lämnat kroppen helt eller bara en pytteliten bit flera gånger. Under extremt smärta är det sannolikt att min eterkropp kommer att placera sig strax utanför den fysiska kroppen.

Under narkos kan jag lämna kroppen helt: och då alltså studera den utifrån.



För mig är det inget konstigt att jag har en evig eter- eller astralkropp som tillfälligtvis bor i just den här fysiska kroppen. Utanförkroppenupplevelser är relativt vanliga, men folk vågar föstås inte prata om det. Vi ska ju tro att vi är gjorda av solid materia, men så är det inte...det är mera komplext än så.

Som Inger skrev: Ordsspråket: Hon var utom sig av sorg, står för denna universella upplevelse: att vi kan överge våra kroppar när "det blir för mycket" av det ena eller det andra.

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/00020248.gif"></a>