Hej

Ville bara dela med mig utav mina pågående tankar,att som aspergare vilja dra sig undan och ha en liten stund för sig själv, är antagligen inte den största nyheten här på forumet.

för mig har detta blivit ett hjärnspöke, nu kan man inte få dra sig undan och att kanske vara en person som trivs med att vara med sig själv mer än med andra utan att ha aspergers.

Givetvis står inte asperger för ensamvarg och inte att va osocial heller men men...

Vad hände med det hela att som person kunna få vara lite introvert,att kunna tänka klarare utan en stor grupp människor runt en.

Hellre en pinnstol på en bergsklippa än en orange stol inne i centrala storstan.

Orkar inte sitta i ett lila rum med 20 personer och prata om min grannes katt, hellre filosoferar jag och sparar mitt samtal med någon vid djupare frågor (en stund om meningen med livet).

drakcir skrev:Orkar inte sitta i ett lila rum med 20 personer och prata om min grannes katt,

Nej vem fan skulle orka med det...också ett exempel som heter duga!

drakcir skrev:Orkar inte sitta i ett lila rum med 20 personer och prata om min grannes katt, hellre filosoferar jag och sparar mitt samtal med någon vid djupare frågor (en stund om meningen med livet).

Ha ha. Där känner jag igen mig så väl. Dock har jag nu efter en sådan där 40 år på jorden insett att jag ibland för att uppnå saker jag vill, kan göra detta genom att ägna mig åt att tala om grannens katt i 20 minuter. Det är hemskt tråkigt, men det kan vara ett medel för att nå mål.