En liten berättelse av en lunch...
5 inlägg
• Sida 1 av 1
En liten berättelse av en lunch...
Känner bara för att skriva om en sak som jag var med om idag.
Vid lunch åt jag på restaurang med två personer. (en från mitt jobb och dennes vän.)
Där den ena (vännen) tror sig ha asperger.
Jag satt där och kände ingen press eller obehag.Jag kunde slappna av mycket mer än annars.
Ingen jobbig känsla av att jag ville gå eller kände mig obekväm när någon börjar ställa frågor. Personen frågade inga jobbiga frågor..Vi disskuterade saker och när det blev tyst blev det tyst. Inget mer med det. Sååå skönt!
Vet ju inte till hundra procent att det beror på att personen förmodligen har asperger, men jag tror det beror delvis på det i a f.
När jag åkte där ifrån var jag lite glad och är det fortfarande. Kände mig upprymd snarare än nedtyngd/förvirrad/ångestfylld som jag så ofta annars känner efter sådana händelser.
Är lite stolt över mig själv att jag tog chansen att fråga om arbetskompisen ville följa med.
Detta gav mig en strimma hopp tillbaka, att jag kommer kunna umgås "normalt" med människor.
Har ni själv känt såhär?
Vid lunch åt jag på restaurang med två personer. (en från mitt jobb och dennes vän.)
Där den ena (vännen) tror sig ha asperger.
Jag satt där och kände ingen press eller obehag.Jag kunde slappna av mycket mer än annars.
Ingen jobbig känsla av att jag ville gå eller kände mig obekväm när någon börjar ställa frågor. Personen frågade inga jobbiga frågor..Vi disskuterade saker och när det blev tyst blev det tyst. Inget mer med det. Sååå skönt!
Vet ju inte till hundra procent att det beror på att personen förmodligen har asperger, men jag tror det beror delvis på det i a f.
När jag åkte där ifrån var jag lite glad och är det fortfarande. Kände mig upprymd snarare än nedtyngd/förvirrad/ångestfylld som jag så ofta annars känner efter sådana händelser.
Är lite stolt över mig själv att jag tog chansen att fråga om arbetskompisen ville följa med.
Detta gav mig en strimma hopp tillbaka, att jag kommer kunna umgås "normalt" med människor.
Har ni själv känt såhär?
Senast redigerad av sanny 2011-07-14 15:08:13, redigerad totalt 1 gång.
Re: En liten berättelse av en lunch...
Grattis!
Alltid skönt med lite positiva erfarenheter och om nu skälet var att personen hade asperger eller att du bara kände dig bekvämare med vetskapen att det kanske var så gör ju egentligen ingen skillnad. Det viktiga är ju att du åkte därifrån på bra humör oavsett.

Alltid skönt med lite positiva erfarenheter och om nu skälet var att personen hade asperger eller att du bara kände dig bekvämare med vetskapen att det kanske var så gör ju egentligen ingen skillnad. Det viktiga är ju att du åkte därifrån på bra humör oavsett.
Re: En liten berättelse av en lunch...
Archi skrev:Grattis!![]()
Alltid skönt med lite positiva erfarenheter och om nu skälet var att personen hade asperger eller att du bara kände dig bekvämare med vetskapen att det kanske var så gör ju egentligen ingen skillnad. Det viktiga är ju att du åkte därifrån på bra humör oavsett.
Tack!
Re: En liten berättelse av en lunch...
Jag kände så när jag träffade min nuvarande partner.
Det är en trevlig känsla bör man träffar folk man inte blir stressad eller får ångest av, vilket inte händer så ofta.
Det är en trevlig känsla bör man träffar folk man inte blir stressad eller får ångest av, vilket inte händer så ofta.
- chibibotto
- Inlägg: 208
- Anslöt: 2011-01-25
Re: En liten berättelse av en lunch...
chibibotto skrev:Jag kände så när jag träffade min nuvarande partner.
Jag också. Och på sistone har jag haft flera sådana upplevelser (om än inte med samma känsla som när jag träffade N).
- Tintomara Ariadne
- Inlägg: 2195
- Anslöt: 2009-03-04
- Ort: Östergötland
Återgå till Övriga Aspergerfrågor