Mats skrev:

Grimuald skrev:Exakt VEM är det som blir känslomässigt utpressad ???????????

I första hand Isabell.

I andra hand alla på forumet.

Hur vet du det, Mats, lever du i Isabells kropp ? Du kanske lever i allas kropps också. Isabell har ju dessutom tagit avstånd från mig och jag har ej tvingat henne att läsa i min tråd. Vad är problemet?

Grimuald.

Man behöver inte "leva i Isabells kropp", eller i någon annan medlems kropp alls, för att inse att alla här på forumet blir känslomässigt utpressade av dig. Det räcker med att läsa vad du skriver...

Och förmår du inte ta emot den hjälp och faktiska förståelse du redan fått här så beror ju inte det på någon annan än dig själv. Har jag fel?

Här på forumet bryr vi oss faktiskt om varandra. Dig också. Men jag tycker inte du ska lägga ansvaret för ditt mående på oss.

Detta är mitt sista inlägg i den här tråden.

Grimuald skrev:

Zombie skrev:Välkommen att delta här som vi andra deltar. I forumet och på träffar.
Men hjälp för dina sociala problem och rätsida på din värld måste du söka hos professionellt folk.

Du kanske har missat att samhället har avvecklat psykiatrin. Den är ett totalt misslyckande. Där kan man endast få begränsad hjälp. Alternativet är om man är väldigt rik så kan man anlita proffs privat men det är inget alternativ för mig. Jag gick hit när alla andra resurser var uttömda. Denna plats är ändstationen. Nästa steg blir ättestupan.

Tack, geocache.

Vill tillägga att det faktum att Isabell har tagit avstånd från dig, Grimuald, inte gör att det är OK att skriva inlägg som innebär försök till känslomässig utpressning mot henne. Det är fortfarande inte en medmänsklig handling.

Dessutom: Att adressera inlägg till Isabell efter det att hon har tagit avstånd från dig kallas förföljelse och det är inte heller en medmänsklig handling.

Zombie skrev:Den medmänskliga handlingen när man inte ser sig kunna hjälpa någon, som ingen här gjorde, är faktiskt att hänvisa dit där man tror att den frågande kan få hjälp.

Att försöka hjälpa är väl en god handling. Det kan ju leda till vänskap.

Zombie skrev:Neuropsyk är inte riktigt som den övriga psykiatrin. Fråga där. Och fråga igen och igen, men försök hålla dig trevlig i tonen. Och vänta dig bara små små saker åt gången, någon helhetslösning på dina problem skulle ingen sitta inne med i den mest välrustade psykiatri heller.
Svårt, men låt desperationen driva dig litet också istället för att bara stjälpa. Svårt det också, men vad man mer kan göra över nätet ser jag faktiskt inte.

Jag befattar mig icke med neuropsyk överhuvudtaget. Känner en person som hamnade där för ett decennium sedan. De tryckte i honom tunga droger och sprutor så att han sedermera blev personlighetsförändrad till den milda grad att han utvecklade schizofreni. Det fick jag erfara när han besökte mig en gång och under besöket försöka avliva mig med en kökskniv med orden "jag älskar dig". Som genom ett under lyckades jag kontakta polisen och de fick ta hand om honom. Det var ju ett uppenbart brott så det blev polisanmälan och rättegång. På grund av brottet sökte jag mig till brottsofferjouren men blev väldigt besviken när jag upptäckte att den bedrivs ideellt. Jag är väldigt kritisk till att psykiatrin släpper ut presumtiva och livsfarliga människor ute i samhället.

Zombie skrev:I övrigt kan jag inte säga mycket mer än att vi är rätt många här som har varit tillräckligt nära ändstationen för att veta vad en sådan är. Vare sig du tror det eller inte.

Varför skulle jag ifrågasätta det? Väldigt onödig insinuation! Många har det svårt ute i samhället.

Zombie skrev:Och att du just om detta är en sista utväg för dig kanske skulle ta och göra den riktiga kraftansträngningen att ge alla dina farhågor och tolkningar på båten och bara skriva litet mer som de flesta av oss här och komma på nästa träff för vuxna.

Tycker du att det skrivs för mycket i forumet? Enligt mitt förmenande är det väldigt nyttigt av terapeutiska skäl att skriva av sig tankar och funderingar under svåra perioder. Med det kanske är så att det ogillas på denna plats. Det kanske finns bättre platser där man kan skriva av sig. Personligen ser jag inget negativt med att skriva, det är väldigt nyttigt och utvecklande. Nästa träff för vuxna vet jag inte när det är men det går kanske att luska ut i en annan tråd.

Zombie skrev:Allt förutsatt att du är äkta och inte något cyniskt troll som spelar en nödlidande människa.

Ännu en trist kommentar där man blir misstänkliggjord! Varför gör man inte om forumet och gör den seriös, avgiftsbelagd samt kräver registrering och en fullständig utredning kring AS för att slippa dessa idiotiska insinuationer. Jag är helt övertygad att alla s k troll skulle försvinna då och det genast skulle det bli en seriös ton i debatterna. Alla fega skulle försvinna som exempel och misstron minska och säkerligen skulle flera våga gå på träffarna.

Ja lider med dig GrimValD, inte lätt att vara missförstådd,,har du berättat för ngn i vården om dina självmordsplaner? Det värsta som kan hända är ju om du får hjälp så du vinner på det vadsom,,,,


Moderator Titti:

Detta inlägg tillsammans med tidigare tillsägelse i annan tråd nyligen har gett dig en varning.

Parvlon skrev:Ja lider med dig GrimValD, inte lätt att vara missförstådd,,har du berättat för ngn i vården om dina självmordsplaner? Det värsta som kan hända är ju om du får hjälp så du vinner på det vadsom,,,,

Tack, Parvlon. Äntligen någon som fattar vad det handlar om. Jag litar ej på vården. De tar mina pengar men man får ingenting tillbaks. Och om folk dör verkar inte vara deras största bekymmer.

Född fattig, död fattig.
Född andefattig, död andefattig.
Född kärlekslös, död kärlekslös.

Man tror att det finns kärlek därute någonstans på grund av intryck man får från omvärlden, men blir ganska besviken när man får se att den bara är tillägnad de som har haft en kärleksfull uppväxt. Någon annan släpps inte in på något som helst sätt.

Varför då leva överhuvudtaget? Var finns meningen?

Finns alltid hopp, Grimuald, för den som hoppas. Finns inget samband mellan mängden kärlek under uppväxten och hur livet blir. Även folk som ej fått kärlek kan det gå bra för.(Liksom tvärtom).

/Barracuber

Grimuald skrev:
Var finns meningen?

I den mån det alls finns en mening är det upp till var och en att finna sin mening. I betydelsen vad som är meningsfullt för en själv. Menar du vad som skulle kunna göra ditt liv meningsfullt? Då är det meningslöst att ställa frågan till någon annan. Varje individ måste hitta/skapa sin egen mening. Ställ inte din fråga till någon annan. För de kan inte ge dig ett svar. Ställ den till dig själv.

Du anser dig illa behandlad här. Du anser att det inte är rättvist, och anser uppenbarligen att du är utan skuld till detta. Dvs du anser inte att du har några problem med att komunicera dina tankar och känslor på ett adekvat sätt.

Vidare anser du dig ha hittat en framgångsrik livsstrategi, samtidigt som du inte anser ditt liv värt att leva.

Ursäkta...men jag förstår inte. Vilka problem anser du dig ha? Vad kan de tänkas bero på? Vad vill du ha hjälp med? Är det problem vi kan hjälpa dig med?

Ja varför sitter du där? du ställer frågor som bara du själv kan svara på. Jag tror såna frågor SpökAr i de 'högre samhällskikten' oxå. Religioner brukade förr vara en anhalt före sjmord. Undrar varför det ändrats så?

barracuber skrev:Finns alltid hopp, Grimuald, för den som hoppas. Finns inget samband mellan mängden kärlek under uppväxten och hur livet blir. Även folk som ej fått kärlek kan det gå bra för.(Liksom tvärtom).

/Barracuber

Pratar inte om kärlek som en mängdfunktion. Antingen får man kärlek eller inte. 1 eller 0. Där är uppdelningen. Enligt min fyrkantiga uppfattning. När det gäller hoppet så varierar det med tiden. I vissa stunder är saker och ting hoppfullt men i andra så verkar allt hopplöst och man hamnar i ett mörker. Vad är det som gör att det går bra? Slumpen, ödet eller något obegripligt ? Vad måste man göra för att inte bli misstrodd då det undergräver hoppet ? Går det att ha hopp om man blir misstrodd av omvärlden i alla lägen ?

Parvlon skrev:Ja varför sitter du där? du ställer frågor som bara du själv kan svara på. Jag tror såna frågor SpökAr i de 'högre samhällskikten' oxå. Religioner brukade förr vara en anhalt före sjmord. Undrar varför det ändrats så?

Det undrar jag också. Varför lever man? Är inte här för att är roligt som somliga tycks tro.

Grimuald skrev:

barracuber skrev:Finns alltid hopp, Grimuald, för den som hoppas. Finns inget samband mellan mängden kärlek under uppväxten och hur livet blir. Även folk som ej fått kärlek kan det gå bra för.(Liksom tvärtom).

/Barracuber

Pratar inte om kärlek som en mängdfunktion. Antingen får man kärlek eller inte. 1 eller 0. Där är uppdelningen. Enligt min fyrkantiga uppfattning. När det gäller hoppet så varierar det med tiden. I vissa stunder är saker och ting hoppfullt men i andra så verkar allt hopplöst och man hamnar i ett mörker. Vad är det som gör att det går bra? Slumpen, ödet eller något obegripligt ? Vad måste man göra för att inte bli misstrodd då det undergräver hoppet ? Går det att ha hopp om man blir misstrodd av omvärlden i alla lägen ?

Min uppväxt innehöll kärlek. Ändå ville jag göra slut på allt när jag var runt 30. Det gick bra tack vare att jag hade mitt skyddsnät - flickvän och föräldrar.

Att bli berövad kärlek är såklart ingen bra start på livet. Man står inför en betydande uppförsbacke. Men jag tror den går att ta sig över. Om man har kontakt med människor som är kapabla att ge kärlek. Och sådana människor finns det fullt av på det här forumet. Till exempel.

/Barracuber

Ganesh skrev:I den mån det alls finns en mening är det upp till var och en att finna sin mening. I betydelsen vad som är meningsfullt för en själv. Menar du vad som skulle kunna göra ditt liv meningsfullt? Då är det meningslöst att ställa frågan till någon annan. Varje individ måste hitta/skapa sin egen mening. Ställ inte din fråga till någon annan. För de kan inte ge dig ett svar. Ställ den till dig själv.

Om man kommer fram till att meningen är att dö kan man leva efter det utan att man ska bli illa sedd av hela sin omgivning ?

Ganesh skrev:Du anser dig illa behandlad här. Du anser att det inte är rättvist, och anser uppenbarligen att du är utan skuld till detta. Dvs du anser inte att du har några problem med att komunicera dina tankar och känslor på ett adekvat sätt.

Vidare anser du dig ha hittat en framgångsrik livsstrategi, samtidigt som du inte anser ditt liv värt att leva.

Ursäkta...men jag förstår inte. Vilka problem anser du dig ha? Vad kan de tänkas bero på? Vad vill du ha hjälp med? Är det problem vi kan hjälpa dig med?

Orkar ej kommentera allt detta. Inte ens säker på att jag vill ha hjälp.
För att orka leva måste man känna sig välkommen. Någonstans. Det funkar inte annars. Man får gå omkring i sitt mörker utan hopp.

Grimuald skrev:
Inte ens säker på att jag vill ha hjälp.

Mens du mediterar över detta så skall du få två saker till att meditera över:

1. Din kommunikationsstrategi. Du har nog en tanke, en strategi för hur du kommunicerar med omvärlden, andra människor. Tycker du att denna strategi är framgångsrik, i den meningen att du uppnår det du eftersträvar? Hur ser din kommunikativa strategi ut?

2. Din livsstrategi. Du har tidigare i tråden sagt att du tycker att den är framgångsrik. Det betyder rimligen att du tycker att du uppnår/har uppnått dina livsmål. Vilka är dessa mål? Hur tycker du att prognosen för framtida måluppfyllelse ser ut?

Kan det finnas någon/några anledningar att revidera ditt strategiska tänkande i dessa två avseenden? Vilka, i så fall?

Eftersom det har förekommit en hel del spekulationer i både denna och andra trådar att Grimuald skulle vara ett troll, och inte en riktigt person, så gjorde jag lite efterforskningar, och har kommit fram till att allt tyder på att han är en äkta person och inte något troll. Jag har enbart utgående från vad som har postats öppet på detta forum funnit ut vad Grimuald heter i verkligheten, var han bor, när han är född (grattis på födelsedagen imorgon, Grimuald), fått reda på ett av hans andra intressen (som han uppenbarligen är mycket duktig på) samt sett en bild på honom. Jag tänker naturligtvis inte posta dessa uppgifter, eftersom mitt syfte inte var att lämna ut honom, utan just att försöka verifiera om han är en riktig person. Jag har även tillställt admin dessa uppgifter, av uppenbara skäl, vilket jag hoppas att Grimuald ursäktar (även om ingen information var hemlig).

Tack, kvasir. Nu kanske misstänkliggörandet upphör och man kan få känna sig som en människa igen och inte som ett äckligt troll.

Det är väldigt obehagligt att bli misstänkliggjord för de som ej förstår sådant. Man vill ej existera då.

Tack, Kvasir. Misstänkte det dock bara kortare stunder.

Iofs var Grimualds idé om liten avgift för registrering för att slippa troll inte helt dum. Annars är det lättaste om man vill undvika att förväxlas med ett troll att undvika att uppträda som ett (och undvika använda de populäraste invektiven från det populäraste trollet).

Grimuald, om du vill att just jag ska lämna dig ifred och inte skriva mer i dina trådar så behöver du bara be om det så ska jag ta önskemålet under övervägande.

Ja, jag har periodvis blivit lite irriterad på dig när du angripit andra för saker som hänt dig annorstädes och ställt orimliga krav, men däremellan har jag också kunnat förnimma din isolering, desperation och förvirring över att omvärlden inte tycks funka som du förväntar dig. Så, utöver att bara markera vissa rimliga gränser, ville jag bara reda ut saker du verkade ha missuppfattat och hjälpa dig bli medveten om att ditt sätt att kommunicera och lägga ut 100% av ansvaret för ditt mående på omgivningen inte funkar och är något du skulle behöva få hjälp med.

Har du googlat på "giraffspråket" eller "nonviolent communication"? Det finns massor av information om det utlagd på nätet som är alldeles gratis att läsa. Och jag hoppas jag inte givit dig uppfattningen om att du är ensam om att kommunicera på ett sätt som ställer till problem istället för att ge dig det du önskar. Det är jättevanligt, även om det finns grader av det och personer med svartvitt tänkande, i kombination med ev AS/OCD-drag och olämpliga förebilder, kan få extra stora problem med det.

Sen ang. terapi: att andra tidigare blivit felbehandlade av psykiatrin eller neuropsyk betyder inte att det inte även psykiatrin utvecklas eller att det inte skulle finnas utmärkta terapeuter där ute som skulle kunna hjälpa dig. Såvitt jag vet får man inte några mediciner eller sprutor på neuropsyk utan det de i bästa fall kan göra är att remittera dig till KBT-psykolog om du genomgått en utredning och de bedömer att du skulle behöva det. I värsta fall händer ingenting alls. Håller med dig om att läget suger för den som inte har råd att själv anlita psykolog men det händer att även mindre bemedlade kan få psykologhjälp, även om det är mindre vanligt och man kan behöva kämpa lite för att få det.

Och som andra redan skrivit kan man få både kärlek och vänskap och ett bra liv även om man haft en kärlekslös barndom. Men vägen dit kan vara lite längre och krokigare. Och även lite avhängig av ens egen inställning och förmåga att själv ge något. Vänskap bygger oftast på ömsesidighet och är inte något bara den ena parten kan kräva av den andra. (Vänskap, kärlek och sympati kan ö h t aldrig krävas, bara ges frivilligt.)

Inger skrev:Tack, Kvasir. Misstänkte det dock bara kortare stunder.

En kort stund för dig kan vara en evighet för mig. Misstänkliggörandet skär som knivar i själen. Väldigt plågsamt.

Inger skrev:Iofs var Grimualds idé om liten avgift för registrering för att slippa troll inte helt dum. Annars är det lättaste om man vill undvika att förväxlas med ett troll att unvdika att uppträda som ett (och undvika använda de populäraste invektiven från det populäraste trollet).

Jag är reaktiv som person, blir jag betraktad som ett troll (av misstag) så blir jag ett troll och så håller det på tills man tar bort den stigmatiseringen.

Inger skrev:Grimuald, om du vill att just jag ska lämna dig ifred och inte skriva mer i dina trådar så behöver du bara be om det så ska jag ta önskemålet under övervägande.

Du får gärna skriva men jag önskar att du skriver på ett snällt sätt och ej på ett förmanande och dömande sätt. Du kan föreslå saker på ett ödmjukt sätt men ej ställa krav. Språket är viktigt. Använd en mjuk stil men ej barnslig. Jag har nog med ryggsäckar att bära och fler bördor och åthävor gör bara att min tillit för andra människor undergrävs.

Inger skrev:Ja, jag har periodvis blivit lite irriterad på dig när du angripit andra för saker som hänt dig annorstädes och ställt orimliga krav, men däremellan har jag också kunnat förnimma din isolering, desperation och förvirring över att omvärden inte tycks funka som du förväntar dig. Så, utöver att bara markera vissa rimliga gränser, ville jag bara reda ut saker du verkade ha missuppfattat och hjälpa dig bli medveten om att ditt sätt att kommunicera och lägga ut 100% av ansvaret för ditt mående på omgivningen inte funkar och är något du skulle behöva få hjälp med.

Att du blir irriterad ser jag som positivt. Du bryr dig och engagerar dig. Det är jag inte van vid överhuvudtaget. Möts oftast av likgiltighet och avståndstagande. Denna mening ("angripit andra för saker som hänt dig annorstädes och ställt orimliga krav") förstår jag inte riktigt. Kan du utveckla vad du menar här? Kan vara ett missförstånd här. Visst är jag isolerad, varje dag i isoleringen är en fruktansvärd plåga och dem man delger om saken reagerar med avståndstagande. I min naiva föreställningsvärld så hjälper man någon som erkänner att han är isolerad genom att erbjuda umgänge och då särskilt om man hävdar vänskap. I annat fall blir det väldigt konstigt och man känner sig mindervärdig och utanför. Denna uppfattning kanske är helt verklighetsfrämmande men det kan bara andra svara på. Vad är rimligt? Andra som är desperata får ju sina behov tillfredsställda men vilka metoder som används är det mycket hemlighetsmakeri om.

När det gäller "lägga ut 100% av ansvaret för ditt mående på omgivningen" så bygger det på min uppfattning om mänskligheten. Människan är en social varelse. Ytterst få klarar av att leva som eremiter. Ett barn överlever ej utan kärlek från sina föräldrar eller andra som ersätter. Genom den kärlek som man får som barn växer man och självkänslan stärks. Och just den starka självkänslan gör att man kan ge av sig själv till andra och nya kärleksband kan knytas. Och så håller det på i all evighet. Problemet är bara det att det finns de som har väldigt låg självkänsla. De som aldrig blivit uppskattade för vad de är utan enbart för sina prestationer. Det är svårt att ge om man ej har något att ge. Ska dessa individer stängas ute från den gemenskap som finns? Är den gemenskap som det talas så gott om enbart till för folk som har en väldigt hög självkänsla och som alltid har varit uppskattade. Mitt intryck av idag är att de som har hög självkänsla gärna gottar sig åt sin egen förträfflighet. Var finns de portar som släpper in de som hamnat snett när det gäller självkänslan ? Jag ser dem inte någonstans.

Inger skrev:Har du googlat på "giraffspråket" eller "nonviolent communication"? Det finns massor av information om det utlagd på nätet som är alldeles gratis att läsa.

Nej, Orkar inte läsa allt som skrivs på nätet. För jobbigt. Stör tankeprocessen.

Inger skrev:Och jag hoppas jag inte givit dig uppfattningen om att du är ensam om att kommunicera på ett sätt som ställer till problem istället för att ge dig det du önskar. Det är jättevanligt, även om det finns grader av det och personer med svartvitt tänkande, i kombination med ev AS/OCD-drag och olämpliga förebilder, kan få extra stora problem med det.

Måste erkänna att du med andra här har stigmatiserat mig till den milda grad att jag blivit djupt deprimerad och starkt ifrågasatt mitt eget existensberättigande. Ytterst få skulle sakna mig om jag försvann. Att jag skulle kunna få det jag önskar ser jag som en utopi. Ej genomförbart överhuvudtaget. Världen är alldeles för komplicerad för det.

Inger skrev:Sen ang. terapi: att andra tidigare blivit felbehandlade av psykiatrin eller neuropsyk betyder inte att det inte även psykiatrin utvecklas eller att det inte skulle finnas utmärkta terapeuter där ute som skulle kunna hjälpa dig. Såvitt jag vet får man inte några mediciner eller sprutor på neuropsyk utan det de i bästa fall kan göra är att remittera dig till KBT-psykolog om du genomgått en utredning och de bedömer att du skulle behöva det. I värsta fall händer ingenting alls. Håller med dig om att läget suger för den som inte har råd att själv anlita psykolog men det händer att även mindre bemedlade kan få psykologhjälp, även om det är mindre vanligt och man kan behöva kämpa lite för att få det.

Varifrån ska man få energin för att kunna genomföra en sådan kamp?
Jag har väldigt svårt för att kämpa mot människor som har hög självkänsla. "Mission impossible" skulle jag säga. Blir för det mesta mästrad och utskrattad av dylika figurer. Hånskratt är inte ovanligt.

Inger skrev:Och som andra redan skrivit kan man få både kärlek och vänskap och ett bra liv även om man haft en kärlekslös barndom. Men vägen dit kan vara lite längre och krokigare. Och även lite avhängig av ens egen inställning och förmåga att själv ge något.

Och om man saknar förmåga ett ge överhuvudtaget ?

Inger skrev:Vänskap bygger oftast på ömsesidighet och är inte något bara den ena parten kan kräva av den andra. (Vänskap, kärlek och sympati kan ö h t aldrig krävas, bara ges frivilligt.)

Det förstår jag, men vem ska ta första initiativet ? Vilka signaler ska man lyssna till ? En gång när jag åkte t-bana kom det fram en dam med en dotter som behövde pengar för att kunna ta sig hem till Uppsala. Hon fick låna 100 kr för att kunna ta sig hem och hon lovade att återgälda pengarna när hon kom hem. Detta hände för kanske 15 år sedan och jag väntar fortfarande på pengarna. Jag tyckte det var en god gärning och tolkade inviten som en signal. Blir dock lite besviken när man ej hör av sig och det drabbar ju självklart självkänslan. Tanken blir: "Hur kan man vara så fräck att man med sin dotter vågar lura till sig pengar av någon vilt främmande ?" Helt obegripligt. Var fanns ömsesidigheten i detta fall ? Kan det vara så att vissa individer enbart duger till att lura och inget annat. Den känslan är rätt stark för närvarande.

Vad är ett troll? Det första kriteriet är väl att man beter sig på ett trolligt sätt? Det är ju det som är kärnan i problemet. Vi döljer oss alla bakom ett nick. Det är vårt beteende på forumet som är det viktiga här.

Grimauld avser att inte ändra sig, utan tvärtom att fortsätta på samma sätt.

Du får gärna skriva men jag önskar att du skriver på ett snällt sätt och ej på ett förmanande och dömande sätt. Du kan föreslå saker på ett ödmjukt sätt men ej ställa krav.

Här kräver G en gräddfil för sig själv. Han ska behandlas med silkesvantar, men är inte beredd till ett uns av ömsesidighet. Mot G ska man vara snäll, ej förmanande, ej dömande, ödmjuk och ej kravställande.

Detta skall ställas mot Gs egen livsstrategi som präglas av egoism och att utnyttja andra på ett parasitärt sätt. Som vederbörande redan presenterat på annat ställe. Och som visar sig i Gs agerande på forumet.

Det här är väsentligheterna. Inte huruvida det finns en riktig person bakom nicket. [Finns det inte alltid det?]

Jag menar fortfarande att det är helt avgörande att du pallrar dig iväg på en träff så vi har något verkligt att prata om. De här ryggsäckstittandet och överanalyserandet ställer bara till det.

Nu sitter vi bara och surrar i tråd efter tråd om hur andra har behandlat dig.

"Kasta gammalt" är ett uttyck jag fick lära mig och det är nog dags att du gör det G. strunta i hur det varit förut.

Tips, börja med en träff som Sam har kanske när dom sitter i en lokal och pratar om ett bestämt ämne. Då vet du i alla fall vad det kommer att pratas om.

G, vill du ha en förändring?

Aspkvinna skrev:Jag menar fortfarande att det är helt avgörande att du pallrar dig iväg på en träff så vi har något verkligt att prata om. De här ryggsäckstittandet och överanalyserandet ställer bara till det.

Nu sitter vi bara och surrar i tråd efter tråd om hur andra har behandlat dig.

"Kasta gammalt" är ett uttyck jag fick lära mig och det är nog dags att du gör det G. strunta i hur det varit förut.

Tips, börja med en träff som Sam har kanske när dom sitter i en lokal och pratar om ett bestämt ämne. Då vet du i alla fall vad det kommer att pratas om.

G, vill du ha en förändring?

Frågan är om vågar jag visa mig offentligt någonstans överhuvudtaget. Antipatin är fortfarande rätt stark. Fallgropar är utlagda överallt. Intrycket är att man gör sig märkvärdig bara av att vistas här. Jantelagen råder. Var får den sin styrka om inte i missnöjet ?

Grimuald skrev:

Aspkvinna skrev:Jag menar fortfarande att det är helt avgörande att du pallrar dig iväg på en träff så vi har något verkligt att prata om. De här ryggsäckstittandet och överanalyserandet ställer bara till det.

Nu sitter vi bara och surrar i tråd efter tråd om hur andra har behandlat dig.

"Kasta gammalt" är ett uttyck jag fick lära mig och det är nog dags att du gör det G. strunta i hur det varit förut.

Tips, börja med en träff som Sam har kanske när dom sitter i en lokal och pratar om ett bestämt ämne. Då vet du i alla fall vad det kommer att pratas om.

G, vill du ha en förändring?

Frågan är om vågar jag visa mig offentligt någonstans överhuvudtaget. Antipatin är fortfarande rätt stark. Fallgropar är utlagda överallt. Intrycket är att man gör sig märkvärdig bara av att vistas här. Jantelagen råder. Var får den sin styrka om inte i missnöjet ?

Jag är övertygad om att du har förstorat detta enormt och det är det vi alla försöker få dig att förstå.

ALLA här har kämpat, MÅNGA känner igen dina första totalt skärrade tankar om träffar men det lägger sig när du provat.

Men INGEN av oss här kan över huvudtaget hjälpa dig om du inte tar nästa steg för vi kan ju konstatera att alla vårt gemensamma försök att skriva är ju inte något du kommer längre med just nu, kanske sen EFTER en träff.

OT

Aspkvinna skrev:....ryggsäckstittandet.....

Ursäkta, vad betyder det? /OT