Ja, jag körde 70mg men sedan märkte de att blodtrycket var dåligt och att det ändå inte gav någon större effekt. Så då sänkte dem det till 30mg istället, ger samma lilla effekt som 70mg gav mig, bara att mina biverkningar blir sänkta. För er som är depressiva och tar Elvanse och inte anti depressiv rekommenderar jag att fråga efter anti depressiv. Det hjälpte mycket mer än Elvanse. Gav mig livsglädje och energi till att göra saker (dagliga rutiner, läxor osv). Det gav mig liksom mer motivation och ork att ta mig samman och faktiskt utföra allt det som personer med ADD har svårt med.

jonte00 skrev:Jag har också AS och ADD och även jag tar Elvanse. Den har dock knappt någon effekt på mig förutom biverkningar (tappar hungerkänslor). Men ja, den är ju gjord för att man ska kunna fokusera mer på sina studier och inte koncentrera sig på alla ljud runt omkring en. Tappat initiativ? En anledning till att de gav mig den var för att jag skulle ta mer initiativ och utföra dagliga rutiner själv. Men ja, den har inte hjälpt mot det men den har absolut inte minskat mitt initiativ. Kanske är någon biverkning i början när du tar den och sedan blir det tvärtom att du tar med initiativ?

Jag fick ökning från 30 till 50 mg i förrgår, och jag håller med om det med aptiten! De senaste två dagarna, så har jag konstaterat att jag är kall och har hemsk huvudvärk mot slutet av dagen, och har då konsumerat på min höjd ett glas mjölk och en macka under dagen.

Initiativgrejen verkar gå över, jag får en tydligare effekt mer i linje med förväntad effekt numera och blir inte trött på medicinen. Hur som helst, istället för att bli mer fokuserad, har jag istället blivit mer stirrig. Min tidigare tröghet som fanns när jag skulle börja och sedan lyckas fortsätta med arbete verkar borta. Istället så är jag rastlös och liksom ofredad, mer lättstött. Arbetar oavbrutat men bara hoppar runt och gör om samma ytliga saker om och om igen utan att kunna titta på problemet. Värre än förr. Mindre känslig och intresserad av mina behov, som säkert förvärrar stirrigheten i sig.

Kanske stirrigheten går över, en fördel är ju att jag tar mig för saker. Alltid Något. Att jag känner mig som en främling i min egen kropp lär väl gå över i takt med att jag vänjer mig. Kanske får man kvar något att arbeta med.

jonte00 skrev:Ja, jag körde 70mg men sedan märkte de att blodtrycket var dåligt och att det ändå inte gav någon större effekt. Så då sänkte dem det till 30mg istället, ger samma lilla effekt som 70mg gav mig, bara att mina biverkningar blir sänkta. För er som är depressiva och tar Elvanse och inte anti depressiv rekommenderar jag att fråga efter anti depressiv. Det hjälpte mycket mer än Elvanse. Gav mig livsglädje och energi till att göra saker (dagliga rutiner, läxor osv). Det gav mig liksom mer motivation och ork att ta mig samman och faktiskt utföra allt det som personer med ADD har svårt med.

Jag sökte hjälp för depression innan jag fick AS och ADD av de snälla läkarna. Men det går inget bra alls.
Det känns fint att det finns människor med liknande design som mig själv som känner sig hjälpta av antidepp, men jag har aldrig fått någon effekt av dem... Iallafall ingen effekt jag kunnat skilja från placebo. Har heller aldrig haft nån slags abstinens.

Körde på Voxra tills nyligen, tidigare gått på lite olika SSRI. Det som fattas är rätt och slätt att jag helt enkelt inte kan uppskatta eller njuta av saker. En varm dusch består bara av varmt vatten, oavsett hur kall jag är. Mat är bara smak, temperatur och konsistens, inget mer.
Att göra något alls blir bara arbete. Det finns ingenting som jag gör alls överhuvudtaget på grund av någon annan anledning än tvång.
Jag satt ett tag nu och försökte hitta NÅGOT exempel på ett undantag, men tji fick jag.

Är det någon som vet närmare vad som kan tänkas fungera för den problematiken? För just nu så planerar min psykolog att sätta mig på samtal istället för hjälp, om jag inte är snäll och blir frisk på Elvanse.

Khunark skrev:Är det någon som vet närmare vad som kan tänkas fungera för den problematiken? För just nu så planerar min psykolog att sätta mig på samtal istället för hjälp, om jag inte är snäll och blir frisk på Elvanse.

Det är bäst att angripa den sortens likgiltighet och anhedoni på alla fronter: med psykoterapi, läkemedel, sömnhygien, träning, kosthållning, socialt umgänge, mental träning o.s.v. så säg till psykologen att det inte blir fråga om antingen eller utan att du kan tänka dig att addera samtalsstöd i kombination med övriga behandlingar.

Jag är mer insatt i läkemedel än inom övriga områden och enligt min kunskap bör man överväga att använda vortioxetin, escitalopram, bupropion, venlafaxin, agomelatin, fenelzin, modafinil, lisdexamfetamin, ketamin och liknande preparat med antidepressiv verkan vid någorlunda traditionell farmakologisk behandling av de problemen.

Det finns ju även vissa ovanligare alternativ men flera av de ovanstående är svåra nog att ordineras så man får ju ge dem varsina chanser först. Om jag själv måste använda Elvanse i antidepressivt syfte hade det nog blivit för att komplettera en SNRI-behandling. Jag tror emellertid inte att det vore mindre biverkningstungt än att istället använda en ensam men motsvarande effektiv MAO-hämmare. Amfetamin är beroendeframkallande.

Min depression påminner dock om din: med unipolär nedstämdhet och därtill medföljande stora brister i emotionell funktion. Man vill ju åstadkomma ökad exitatorisk signaltransmission då med ökad glutamaterg effekt och den kan man förstärka genom att effektivisera monoaminerg signalering med serotonin, noradrenalin och (som med Elvanse) dopamin.

Om din läkare är tillräckligt kompetent kan du testa modernare behandlingar med NMDA-receptorantagonister som förstärker den glutamaterga signaleringen utan att påverka monoaminerna. Ketamin är ett typexempel på sådan behandling. Man ger då 0,5 mg Ketalar löst i glukos i en intravenös infusion under 40 minuter. Effekten märks vanligtvis av inom 1-2 timmar och biverkningarna med hallucinationer varar kanske i någon kvart efter infusionen.

Man får 6 behandlingar under de första 2 veckorna och därefter en underhållsbehandling mellan varannan vecka till varannan månad: lite beroende på behovet. Efter något halvår behöver man inte längre påfyllningar. Vid utebliven effekt efter 1-2 behandlingar avbryter man. Problemet är att behandlingen inte är godkänd i Sverige och att man måste ha en kompetent och intresserad läkare för att det ska bli av. Det är vanligare i Lund än i övriga landet men finns utomlands som godkänd standardbehandling.

Det finns självklart många andra NMDA-receptorantagonister och NMDAR2B-receptorerna vore vettigast att fokusera på men CERC-301 och liknande mediciner som verkar selektivt på den har ännu inte saluförts. Vill du ha en mer traditionell behandling av vilken svensk psykiater som helst så testa fenelzin eller kanske tranylcypromin. Att bara använda Elvanse när du är deprimerad för att motverka ADHD-symptom kommer riskera att förvärra depressionssymptomen och i vart fall göra dig, vad dess antidepressiva effekt anbelangar, beroende.

Ja det är knepigt att använda Elvanse som ADHD-medicin fast i samband med depression. Hur länge har du haft det och i vilka doser? Jag ska läsa på om efterträdaren till aripiprazol nu och skaffa mig en förståelse av om ifall den kan användas under något års desensibiliseringsbehandling för att på så vis ge en positiv antidepressiv effekt vid utsättande. Det vore till och med en ovanligare teknik än att använda amfetamin.

Gripandekylig skrev:Ja det är knepigt att använda Elvanse som ADHD-medicin fast i samband med depression. Hur länge har du haft det och i vilka doser? Jag ska läsa på om efterträdaren till aripiprazol nu och skaffa mig en förståelse av om ifall den kan användas under något års desensibiliseringsbehandling för att på så vis ge en positiv antidepressiv effekt vid utsättande. Det vore till och med en ovanligare teknik än att använda amfetamin.

Jag har inte haft Elvanse i mer än snart tre veckor, två på 30 mg, och sedan dess 50 mg nu tills vidare. Huvudsyftet är att komma runt problemen med fokus och distraktabilitet, men kärnproblemet i sig är ju som jonte00 påpekar min depression. Som de gett upp på.

Ditt inlägg ger mig en hel del att bearbeta, jag har ju haft den här likgiltiga anhedonin som du uttrycker själv så målande sedan gymnasietiden över tio år sedan. Kanske har den fluktuerat lite under tiden, men det var vid den tiden jag sökte hjälp för ett tillstånd som jag såg att jag inte höll på att komma ur.
Jag vet inte riktigt alls hur jag ska se på det här, eller hur jag vill gå vidare. På något plan så var jag nöjd över att mina vårdgivare antingen inte är kompetenta eller inte bryr sig.

Jag ska ta upp dina synpunkter med dem, och om de vägrar att hjälpa mig på det sätt som jag vill, så får jag väl gå vidare. Något som är klart är att min psykolog inte är vidare radikal, och om han dessutom insisterar på att vara ohjälpsam, då får han vara. Men hur ska man sedan bete sig för att få ordentlig hjälp och inte hamna i en liknande fågelholk? Måste man inte skickas vidare av personer med kredentialer som kan bifoga mina detaljer? Tar människor som kan och vill hjälpa emot en ändå?

Khunark skrev:Huvudsyftet är att komma runt problemen med fokus och distraktabilitet, men kärnproblemet i sig är ju som jonte00 påpekar min depression.

Hur ser relationen mellan din nuvarande behandlings huvudsyfte och det du beskriver som kärnproblemet ut? Menar du att du misstänker att du är så deprimerad att du uppvisar symptom som liknar ADHD-symptom som behandlas symptomatiskt till men för depressionens försämring?

Khunark skrev:Något som är klart är att min psykolog inte är vidare radikal, och om han dessutom insisterar på att vara ohjälpsam, då får han vara. Men hur ska man sedan bete sig för att få ordentlig hjälp och inte hamna i en liknande fågelholk? Måste man inte skickas vidare av personer med kredentialer som kan bifoga mina detaljer? Tar människor som kan och vill hjälpa emot en ändå?

Vid behandling av depression eller ADHD bör man inte ha en psykolog som ansvarig vårdgivare om man behandlas med läkemedel eftersom endast psykiatriker är legitimerade läkare och därför är det bara de som får ordinera mediciner och de brukar då kallas för behandlande eller ansvarig vårdgivare. Vill man undersökas och behandlas av en annan läkare kan man självklart bara vända sig till vilken annan psykiater som helst.

Om man är fattig och ännu inte har frikort kan man begära ett s.k. andra medicinskt utlåtande, vilket tidigare kallades för second opinion. Det har man visserligen inte helt vattentätt lagstadgad rätt till, men de flesta vårdgivare brukar kunna bedöma depression som särskilt allvarlig eller livshotande, eller så har de bara inte koll. Då får man en ny medicinsk bedömning gjord av en annan läkare.

Låter jobbigt att behöva sådana doser, är det viktrelaterat till hur mycket man behöver likt hur tyngre personer har större tålighet för alkohol? Har det med diet att göra kanske då jag läst att om man äter mycket syrlig mat så försämras effekten och hur länge den varar? Jag hade nog aldrig vågat ge mig på 70mg i dagsläget och när man läser här att vissa behöver 150+ så undrar man ju vad det beror på.

Att vissa helt enkelt bara tål mediciner mer känns väl lite långsökt, det måste ju finnas nått som orsakar det också! Om det handlar om hur länge man tagit denna typen av mediciner så är det ju lite jobbigt att tänka på hur det kommer vara om några år . Om man till slut kommer behöva 500mg för att klara av vardagen så kan man ju nästan bara ge upp på en gång. Mest nyfiken och det verkar ju finnas en del kunniga här tex. Gripande.

Firkraag skrev:Att vissa helt enkelt bara tål mediciner mer känns väl lite långsökt, det måste ju finnas nått som orsakar det också!

Det finns mängder med faktorer som kan påverka vilken dos som blir rätt för en patient, alla faktorerna är ännu inte kartlagda, och det lär så förbli de närmsta 40 åren gissningsvis. Visst kan vikt spela roll eftersom blodvolym, metaboliseringstakt m.m. står i proportion till den, men framförallt ser man idag till genetiska faktorer. Människor är ju inte identiskt likadana. Jag själv exempelvis metaboliserar somliga läkemedel långsammare än andra då den nukleotidsekvens, som på kromosom 22 kodar för leverenzymet inom cytokrom P450-gruppen CYP2D6, för mig är någon av allelerna 9/10/17 i mitt DNA.

Gripandekylig skrev:Hur ser relationen mellan din nuvarande behandlings huvudsyfte och det du beskriver som kärnproblemet ut? Menar du att du misstänker att du är så deprimerad att du uppvisar symptom som liknar ADHD-symptom som behandlas symptomatiskt till men för depressionens försämring?

Sökte hjälp för depression sedan jag upplevde ett ögonblick av längtan/eufori av tanken på att ta livet av mig, för över ett år sedan. Jag kan räkna på ena handens fingrar stunder som fått mig att känna motsvarande känslor de sista tio+ åren. Det störde mig tillräckligt för att tänka att jag höll på att bli oberäknelig, och tog därefter kontakt med vården.
Under behandlingen först med något SSRI-preparat, och därefter med Voxra, började vi medicinera med tanke på ADHD också, eftersom jag har sådan problematik också. Min uppfattning var att eftersom mina problem rörde likgiltighet snarare än ångest, så kunde en nettoeffekt av ADHD-behandlingen lindra min likgiltighet. I själva verket så verkar den inte göra det, jag gör mer men mera liksom bara för att medicinen stimulerar mig så jag blir pigg. Jag är fortfarande lika likgiltig. Vi avslutade behandling av depression, då jag inte svarade på de alternativ vi provat, och det planeras inte sättas in någon ersättare. Vilket jag ska nu begära.

Jag sade fel, jag behandlas av en Psykiater.
Jag är inte säker på att min depression är livshotande. Men det kan väl slå slint någon dag antar jag. Jag ligger inte i någon risk-zon tror jag väl, jag tänker inte på självmord, och jag upplever inte heller något slags större lidande, utan det är mera den här likgiltigheten. Jag är inte rädd för att dö, och jag vill egentligen inte leva. Men skulle något sådant räcka för att bli tagen på allvar? Vem vet. Självskadande beteende som argument för min situation lär vara ett av de allra sista stegen, men samtidigt beror det ställningstagandet mestadels på att jag behåller mig själv intakt och att mitt tillstånd inte förändras.

Khunark skrev:Jag är inte rädd för att dö, och jag vill egentligen inte leva. Men skulle något sådant räcka för att bli tagen på allvar?

Ja, uttrycker man sig så skulle en läkare nog tolka det som att patienten kunde vara exempelvis deprimerad.

Khunark skrev:Självskadande beteende som argument för min situation lär vara ett av de allra sista stegen, men samtidigt beror det ställningstagandet mestadels på att jag behåller mig själv intakt och att mitt tillstånd inte förändras.

Menar du att skada din kropp fysiskt för att kommunicera till vårdpersonal att du känner dig likgiltig? Det behövs definitivt inte och är någonting man kommer att ångra. Ifall det var så du menade så gör inte det, var påstridig istället.

Khunark skrev:Min uppfattning var att eftersom mina problem rörde likgiltighet snarare än ångest, så kunde en nettoeffekt av ADHD-behandlingen lindra min likgiltighet. I själva verket så verkar den inte göra det, jag gör mer men mera liksom bara för att medicinen stimulerar mig så jag blir pigg. Jag är fortfarande lika likgiltig.

Dopaminerga läkemedel brukar man använda mer för att motverka letargi, tröghet och bristande handlingskraft. Mot likgiltighet, vilket ju är en brist på subjektivt upplevd emotionell styrka och nyans, bör snarare serotonerga läkemedel hjälpa bättre. Dessvärre har alla SSRI-läkemedel varit för svaga i vart fall för mig, men det finns andra preparat som höjer de extracellulära nivåerna av serotonin om man nu inte påverkas så mycket av återupptagshämmare.

Ytterligare en komplikation är att en biverkning som många rapporterat om vid behandling av de flesta typer av antidepressiva är just likgiltighet, en känsloavtrubbning, som kanske starkast upplevs av mirtazapin men som jag själv även märkt av lite smått efter långtidsbehandling med vortioxetin. Det kan dock bero på desensibilisering av fel postsynaptiska serotoninreceptorer som kan uppstå vid så lång behandlingstid.

Jag har inte så jättebra koll på de serotoninfrisättande preparaten, men återupptagshämmarna är ju väl spridda bland antidepressiva läkemedel och monoaminoxidashämmarna likaså. Det borde dock gå att, i brist på MDMA, hitta t.ex. en nässpray eller liknande som definitivt inte är insorterad under gruppen antidepressiva men vars verksamma substans man kan testa för att se hur man reagerar på serotoninfrisättning.

Somliga smärtmediciner har även viss serotoninfrisättande verkan men de skulle bli för grumliga att använda vid felsökning eftersom de även påverkar andra system som kan ge patienten upplevelser av lättad likgiltighet. Som antidepressivum sedan ska man självklart inte behandla med en SRA eftersom det inte är hållbart i längden, men man kan då överväga tillskott av serotoninprekursörer (5-HTP/L-Tryptofan) eller att använda monoaminoxidashämmare.

Alla resonemang ovan blir ju dock väldigt klumpiga eftersom de bara tagit hänsyn till koncentrationerna och balansen av extracellulära monoaminer på en microskala, sett mellan två kommunicerande neuroner, i en odefinierad del av hjärnan. Vill man istället åstadkomma neuronal tillväxt av exempelvis amygdala finns det ju långt mer avancerade nedströms regleringar av peptidneurotransmittorer som kan åstadkomma ökad celltillväxt och annat.

Khunark skrev:Under behandlingen först med något SSRI-preparat, och därefter med Voxra, började vi medicinera med tanke på ADHD också

Eftersom det bara var ett drygt år sedan du började med det här antar jag att du ännu inte hunnit behandlas med särskilt många olika antidepressiva. Känner du fortfarande av likgiltighet så bör du därför ha fortsatt kontakt med din psykiater så att ni tillsammans kan bestämma nya behandlingar som verkar rimliga tills ni finner vad som fungerar. Det behöver ju inte ens röra sig om farmakologisk behandling.

Gripandekylig skrev:Eftersom det bara var ett drygt år sedan du började med det här antar jag att du ännu inte hunnit behandlas med särskilt många olika antidepressiva. Känner du fortfarande av likgiltighet så bör du därför ha fortsatt kontakt med din psykiater så att ni tillsammans kan bestämma nya behandlingar som verkar rimliga tills ni finner vad som fungerar. Det behöver ju inte ens röra sig om farmakologisk behandling.

Jag hade en resa förut också med lite olika alternativ, det jag har med mig är att varken voxra, citalopram eller klomipramin hjälper mig. Så jag får utgå därifrån.

Hej Khunark!

Ville bara säga att det känns otroligt skönt att hitta en till person i ungefär samma situation som jag.
Min läkare och de som jobbar på BUP vet att jag är djupt deprimerad men det känns som att de inte tar det fullt så allvarligt som de borde. Att jag inte känner någon livslust och att allting bara är skit, att jag inte har några vänner och aldrig någonsin verkligen känner glädje är känslomässigt väldigt svårt för mig att berätta för dem.
Självmordsbenägenhet känns som ett så tungt ämne och det känns pinsamt att tala om det, därför har jag inte sagt det.

Det går alltid upp och ner för mig, under 1 månad kan det gå jätte uppåt men sen kan någon svacka komma och då gräver jag direkt ner mig i träsket igen.

Går just nu på anti-depp (Sertralin) och Elvanse, anti-depp har hjälpt mycket men glad känner jag mig inte.
Jag antar att det bara är att hitta något att leva för. Försöker just nu hitta någon hobby som jag kan brinna för och verkligen få livsglädje utav. Tycker du borde göra detsamma!

Jadu jonte, livet är ju som det är. Och inte blir det bättre att blunda för det eller skönmåla det.
Jag har varit välsignad ska man väl säga med att ha människor i min omgivning, delar lägenhet med två gamla studiekamrater som jag träffat genom rollspel. Har inga egentliga sociala skills att komma med, men att bara inte skämmas räcker långt! Så mitt tips till dig skulle väl vara att arbeta på din skamlöshet, bara du bemästrar den, så kan du arbeta på din värdighet efteråt. Bara att våga och kunna umgås med människor oavsett bekvämlighet lägger grunden till all vidare utveckling. Även att fucka upp är en lyckad interaktion i någon mening, och är ingen anledning att tveka. Jag har en yngre syster som har social fobi, och det är något som hon har återkommande problem med. Jag vet hur svårt det är att bryta ett sådant mönster, det blir liksom automatiska reaktioner som man blir att känna sig maktlös inför.

Den stora nyttan med en hobby är att man kan komma i kontakt med likasinnade, desto mer lokala desto bättre. Du borde kolla upp lokala föreningar inom något område. De flesta som är aktiva inom föreningsliv är inga farliga människor, utan vill ha något ungefär som du beskriver, någonting att brinna för. Sen råkar man ibland ut för människor som har helt uppåt väggarna egendomliga personligheter, men även det kan göra mycket för att man ska uppskatta sina egna bra sidor.

Kanske låter lite moraltant eller besserwisser nu(jag har dem dragen, ja), men jag känner igen mig i det du beskriver, med lite skillnader. Jag hade min 'arga period' då jag istället för att klandra mig själv för mina tillkortakommanden istället klandrade alla andra. Det fungerade rätt bra, och gav liksom andrum. För mig så kunde jag se saker mer relativt genom att successivt omyndigförklara alla standarder som andra(men främst jag) dömde mig genom.

Min grundfilosofi har blivit ungefär 'jag kunde inte gjort något annorlunda', jag tror själv inte på den fria viljan. Det är ett religiöst påfund som går tvärt emot vetenskapliga principer. Allt har ett ursprung och följer kausala samband, och det inkluderar känslor, beslut och viljor precis som allt annat. Inser man att ingen levande varelse rår för allt som de är och gör, ger man sig bra framtida förutsättningar för att inte gå ner sig lika lätt i framtiden. Att förlåta andra som gör en ont är lika viktigt som att förlåta sig själv för sina svagheter, för de två hör samman. Låter man allt rinna av, så bryter man den här negativa spiralen. Det finns ingen uppenbar anledning att inte tycka om dig, om du frågar mig.

smala skrev:Är det någon som hört att ett nytt beslut togs i februari oom att patienten ska få den dos han behöver.Och det ska gälla både Metylfenidat och Elvanse och i hela sverige.

Skulle du kunna påvisa en länk gällande det beslutet?.. Skulle vara trevligt att ge den till min läkare... MVH

Elvanse gör att ni blir narcesistiska. Avsluta medecinen omedelbart, är mitt råd. Har själv ätit den 12 månader.

Bounce skrev:Elvanse gör att ni blir narcesistiska. Avsluta medecinen omedelbart, är mitt råd. Har själv ätit den 12 månader.

Så för att den gjorde dig narcissistisk så gör den alla det? va? Nja.

Ja det stämmer. Den ökar dopamin så man får en väldigt boostad självkänsla.