Kul att du är tillbaka, Truly.

Jag har ibland trott att jag har dystymi eftersom jag alltid haft svårt att bli riktigt glad och visa känslor öht. Mina hemförhållanden var till största delen trygga men stämningen var känslomässigt torftig och enbart alldagligt, lite "sopa problemen under mattan-allt är bara bra-hur är det själv-vad har ni för väder". Det fanns en flodhäst i vardagsrummet - min mor. Hennes kroniska sjukdom (ep) fick man inte prata om. Man fick inte höja rösten eller visa starka känslor för då kunde hon få anfall. Hon har alltid levt med en självbild av skam och aldrig accepterat faktumet att hon har ep.

Jag tror den här avsaknaden av riktigt starka känslor har gjort mig till den jag är - en ganska tyst, försiktig, sval person - inget brasilianskt temperament där inte!

Tror ni man kan ha dystymi och ändå vara glad på ytan (om man inte har depression förstås)?

I så fall kan jag ha dystymi eftersom jag ofta känt att jag spelar mer glad än jag egentligen är.

Tror ni man kan ha dystymi och vara optimiskt lagd?

^

Tack Barracuber!

Jag tror definitivt man kan ha dystymi och ändå vara glad på ytan. Sån är i varje fall jag. Jag sätter på mig "gladmasken" om jag ska ut i verkligheten. Det blir lättast så. Det är förmodligen en överlevnadsstrategi då jag inte orkar med en massa frågor om varför jag ser ledsen ut och tjofaderittan...
Så jag spelar glad ett tag. Det funkar inte på annat sätt. Tänk på hur mina "stackars" barn skulle bli behandlade om jag visade mitt riktiga dystra jag... *HJÄLP*

Jag tror inte man behöver vara pessimistiskt lagd för att vara dystymiker. Däremot är man "långtidspessimist" då det gäller en själv och ens eget liv.

Jag har visat ett riktigt hett brasilianskt temperament vid många, men korta, sekvenser i mitt liv. Men jag har fortfarande samma grundstämning - svårmod.
Frågan är vad det är som gör att man får dystymi? Och vad det är som gör att man har ett hett eller svalt temperament?
Jag menar, dystymi är ju en psykisk sjukdom (sjukligt svårmod), hett eller svalt temperament är ju en själslig läggning eller en mentalitet.

Näääää, nu börjar min hjärna korka ihop. Alldeles för mycket föränderliga element då det gäller människans psyke. Förstår inte varför jag ALLTID måste dra mig själv till diskussioner med mänskligt beteende och mänskligt psyke? Jag vet ju att det är dömt att misslyckas...

barracuber skrev:Jag tror den här avsaknaden av riktigt starka känslor har gjort mig till den jag är - en ganska tyst, försiktig, sval person - inget brasilianskt temperament där inte!

Tror ni man kan ha dystymi och ändå vara glad på ytan (om man inte har depression förstås)?

I så fall kan jag ha dystymi eftersom jag ofta känt att jag spelar mer glad än jag egentligen är.

Tror ni man kan ha dystymi och vara optimiskt lagd?

Jag har alltid varit väldigt lugn och samlad, dvs inga oväntade känslouttryck. Dock har jag inte påverkats av en ständig nedstämdhet, jag är i grunden optimist, förutom ett stänk av den allmänna norrbottninska pessimismen (wink).
En sak jag märkt dock är att medicineringen och depressionen har tagit ut sin tull och gjort att jag har varit mer allmänt melankolisk, och emotionally flat, även när jag mått bättre.

Jag har dystymi, fick jag reda på av en slump för många år sedan. Jag ifrågasatte om det var en vanlig depression jag hade som kunde pågå i så många år. Jag har ätit snart tio olika antidepressiva. En del fungerar inte alls, en del fungerar hyfsat ett par år.

Jag känner helt igen mig idet någon skrev; att man är långtidspessimist när det gäller en själv och ens eget liv. Jag har inte själv aspergers, men hittade mycket intressant på det här forumet iaf.

Dystymi är väl 'diagnosen' som ges till var och varannan människa som varit deprimerad mer än en gång i sitt liv, och då inte ens svår depression. Alltså merparten av alla människor...

honeysquid skrev:Dystymi är väl 'diagnosen' som ges till var och varannan människa som varit deprimerad mer än en gång i sitt liv, och då inte ens svår depression. Alltså merparten av alla människor...

Dystymi är ju inte svår depression, utan lätt depression som pågår längre än vanliga depressioner. Vanligen många år.

Om man får återkommande depressioner som går över, så blir det väl "återkommande depressioner" (fast med ordet på "r" som jag inte kan stava till, i stället för "återkommande").

Jag har både och.

Det som skiljer i gravhet, är att vid dystymi så kan man känna glädje eller entusiasm för saker som händer, man blir inte lika lamslagen. Ofta kan man fungera någorlunda, tvinga sig till sitt jobb o.s.v.

Du har rätt Bror Duktig. "Recidiverande" är ordet du söker efter.

Och jag har också både och, dystymi och recidiverande depressioner. Men jag ser recidiverandet som att dystymin liksom nöter ner mig tills jag hamnar i en djupare depression än den ständigt pågående.

Nu vet jag inte längre vad som är vad. Om depressionerna orsakats av problem i samband med min odiagnostiserade asperger eller om de är depressioner i sin egen rätt.

vadloink skrev:Du har rätt Bror Duktig. "Recidiverande" är ordet du söker efter.

Ja ^_^ jag kommer aldrig ihåg ordets stavning och har aldrig sagt det med rösten (ej heller hört det). Tror att jag bara sett "det där ordet igen" utan att orka kolla närmare på vad som står egentligen ^_^

TheBoxSaysNo skrev:

Alexandra skrev:Här är en till "dystymiker". Jag minns dock klart när och hur det började, det var i samband med skolstarten. Tror alltså att det beror på yttre omständigheter.

Oj... det verkar börjat tidigt för dig...
Själv är jag inte väldigt säker på när det började. Väldigt påtagligt när jag var 13, men har minnen om nedstämdhet sedan jag var 9 (minst). Kommer ihåg en att den perioden undrade jag hur alla andra tyckte saker och ting var så roliga. Jag tyckte inte det, kunde inte riktigt skratta när vi tittade på film etc. Märkliga tankar för en 9åring...

Min läkare på bup säger att jag har dystymi, eftersom jag mått dåligt i snart 4 år, sen mitten av 6:an. Minns att första gången jag önskade att jag aldrig blivit född var i 3:an. Ja, har väl alltid känt mig annorlunda. Någonstans, inuti.

Dystymi har jag trott ofta att jag har. Idag är jag dock inte säker eftersom jag just nu (sedan i våras) klarar mig utan SSRI (och även samtalsbehandling). För enligt definitionen av Dystymi (läste på Wiki) så är ju Dystymi av kronisk art, långvarig (ligger väl i ordet kronisk) och kräver därför också långvarig behandling (ofta flera års behandling enligt Wiki).

Bror Duktig, blotta faktumet att du tror/vet att du har dystymi och söker behandling är för övrigt ett gott tecken i sig:

Wiki skrev:Många personer med dystymi - särskilt de, där sjukdomen debuterat tidigt - uppfattar inte att de har en sjukdom utan tror att deras låga stämningsläge tillhör deras personlighet. De söker därför inte behandling utan lever i en värld, där de saknar förmåga att engagera sig eller känna glädje och lycka.

Iofs känner du väl säkert redan till allt detta...

http://sv.wikipedia.org/wiki/Dystymi

EDIT, har anmält att Dystymidiskussionen är värd en egen tråd..

@barracuber, ja, jag vet inte hur jag kom på det, men jag fattade att jag var nedstämd under lång tid, och att det inte var riktigt så illa som depression, och att det inte heller gick över som depression ska göra. Sedan läste jag om dystymi, och fattade. Fast jag hade ju haft det i 10 år då... Minst alltså, för jag misstänker att jag var som nedstämd före det också jämfört med andra, men att jag inte fattade, och var på en något högre nivå i stämningsläget.

Jag får ingen hjälp för det. När jag har tagit upp det med fyra olika läkare (psykiatriker) så har två förnekat att sådant finns eller att jag skulle vara deprimerad ("du har ätstörningar, inte depression" som om det ena utesluter det andra, eller som att inte nästan alla ätstörda får depression till slut...). De två andra läkarna har viftat bort det, och inte nes velat skriva ut diagnosen utan tyckt ungefär "så kan det vara".

Vem fan hjälper en med dystymi? Man kan glömma hjälp alls. De kommer med den längärmade tröjan om det går för långt, annars är det "käka mediciner på slentrian" eller "stick och brinn".