Ger en bred bild av autism, även om fokus är på grövre varianter.
http://www.svtplay.se/video/2350970/att-leva-med-autism

Tror det kommer en uppföljare snart
SVT: Att leva med svensson neurotyper

Hur mycket kan ni relatera till det som visas i dokumentären (eller dokumentärer om autism i allmänhet)? Jag tvivlar alltid jättemycket på min diagnos när jag tittat på program som detta.

(Sorry om det är lite off topic.)

Ooh, Simon Baron-Cohen.

De presenterar alltid sådana här dokumentärer på ett speciellt sätt och jag tror det är få som känner igen sig. Jag känner mig aldrig likadan som någon annan. Jag lyssnar på forskarna och utgår från det de beskriver, för det går inte om jag analyserar de individerna och jämför med mig själv.

En 18-årig kille som är med i en grupp jag är med i har betydligt mycket svårare att uttrycka sig än vad jag har, men av alla i gruppen var det han jag kände samband med. Han och jag är de enda med asperger. Han sa inte det till mig, men han är textbook example. Och jag såg det på en gång. Och när han pratade tittade han nästa alltid mot mig, så jag tror han förstod att jag också är lite annorlunda.

Neutrino skrev:Hur mycket kan ni relatera till det som visas i dokumentären (eller dokumentärer om autism i allmänhet)? Jag tvivlar alltid jättemycket på min diagnos när jag tittat på program som detta.

(Sorry om det är lite off topic.)

Människorna i dokumentären tycks somsagt vara grövre exemplar, de befinnner sig på den bortre änden av spektrat. Killen med asperger fann jag direkt obehaglig, den äldre mannen verkade förståndshandikappad.
Jag kunde främst identifiera mig med kvinnan som höll föredrag eftersom jag också försökt anpassa mig och lyckats "imitera" andra så att jag framstår som normal i sociala samspelet, men det kräver planering och enorma resurser.
Sen kände jag igen mig i andra avseenden, som detaljseendet, i Where's Wally" hittar jag Wally direkt, i barnövningarna var jag nog likadan tills jag lärde mig vad som förväntades av mig, det kom inte naturligt.

Det där testet de gjorde med två trianglar och en box, vem bestämmer vilken tolkning som är "rätt"? För mig dansade de bara runt men tydligen var det så att den lilla busade med den stora och knackade på dörren för att sen gömma sig. Killen (autist) som sa att den lilla låste upp dörren för den stora hade ju lika "rätt" tolkning som NT-sarna.

Skumt nog utan att veta att den gick på TV (håller inte reda på vad som går på TV mera...) så såg jag denna på nätet alldeles nyligen tillsammans med ett gäng andra grejer från Horizon (Bl a om ebola och om nätets mörka sida).

Det jag tycker är jobbigt med alla dessa typer av program som handlar om tillstånd eller sjukdomar, de säger fan ALLTID något i stil med att "VI kan aldrig riktigt förstå hur detta känns". Man ska visst aldrig ha det som beskrivs. Då är det inte tillåtet att titta.

Det kan t o m vara om ganska vanliga saker, som berättarröst som talar om tinnitus kanske säger "Hur skulle DU känna om du ständigt hade en högljudd irriterade ton i örat? DU vet inte, men det gör xxxxxxx antal engelsmän/amerikaner".

Visst, jag fattar, det är vanligare att vara normal än onormal. På några grejer. Men det är inte normalt att vara normal på allt. Så alla nästan skulle kunna bli "uteslutna" ur VI-gruppen i någon dokumentär.

Det känns himla ofestligt på något sätt.

Det är väl snarare så att hon talar för gruppen vi-som-inte-har-autism, inte gruppen vi-som-ser-på-dokumentären.

Neutrino skrev:Hur mycket kan ni relatera till det som visas i dokumentären (eller dokumentärer om autism i allmänhet)? Jag tvivlar alltid jättemycket på min diagnos när jag tittat på program som detta.

(Sorry om det är lite off topic.)

Jag kan till stor del identifiera mig med Sarah (hon som håller föredrag) vad gäller t.ex. möten med andra människor, där också jag oftast har mina färdiga manus/mallar att följa och där imitation ofta är the name of the game. Jag funderar och planerar också en massa inför olika situationer, vad som ev. kan tänkas hända och vad som förväntas av mig, vad jag ska säga etc.

Jag känner också så väl igen det hon säger om att inte direkt sakna någon som inte är närvarande. Det hon säger är verkligen spot on och det gav mig en ordentlig tankeställare faktiskt. Det skrämmer mig och gör mig väldigt ledsen, men faktum kvarstår ju ändå: att jag har stora svårigheter med föreställningsförmågan och att det är mycket "ur syn ur sinn" som gäller för mig. Jag har glömt och glömmer t.o.m. människor som jag vet har betytt/betyder mycket för mig.

Myrkr skrev:Killen med asperger fann jag direkt obehaglig

-Han som satt och kramade mamman och sedan var på dramakurs?

KrigarSjäl skrev:

Myrkr skrev:Killen med asperger fann jag direkt obehaglig

-Han som satt och kramade mamman och sedan var på dramakurs?

Ja, han rörde på sig alldeles för mycket, uppfattade honom som barnslig och oberäknelig.
Kramandet verkade inte helt sunt heller, eller karaktäristiskt för någon med asperger(?), jag avskyr kroppskontakt.

Jag kände inte igen mig direkt men skulle vilja ha kompisar som är lite som paret där båda har autism. Att man inte måste hetsumgås hela tiden. Att man inte måste sakna. Att man kan existera tillsammans utan att alltid prata. Tycker det är skönt med människor som inte läser in saker om dem, om man vill vara för sig själv ett tag. Utan att de accepterar att ens beteende är vad det är och inte manipulativt.

Myrkr skrev:

KrigarSjäl skrev:

Myrkr skrev:Killen med asperger fann jag direkt obehaglig

-Han som satt och kramade mamman och sedan var på dramakurs?

Ja, han rörde på sig alldeles för mycket, uppfattade honom som barnslig och oberäknelig.
Kramandet verkade inte helt sunt heller, eller karaktäristiskt för någon med asperger(?), jag avskyr kroppskontakt.

Barnslig, lite muppig eller fjompig ja...log ju överdrivet mycket också.

Typiskt en sån som jag inte känner igen mig i.

Zima33 skrev:Det där testet de gjorde med två trianglar och en box, vem bestämmer vilken tolkning som är "rätt"? För mig dansade de bara runt men tydligen var det så att den lilla busade med den stora och knackade på dörren för att sen gömma sig. Killen (autist) som sa att den lilla låste upp dörren för den stora hade ju lika "rätt" tolkning som NT-sarna.

Att tolka handlingen med trianglarna tyckte jag också var rätt obegriplig.
Det var lite jobbigt att inse att jag inte fick till något klart handlingsförlopp där när det påstås att det finns ett allmängiltigt sådant som "alla" andra ser.

Men är det verkligen så att alla "normalfungerande" skulle se en och samma handling i hur trianglarna rörde sig? Jag tvivlar...
Men det kan ju vara så mer eller mindre ändå (hemska tanke).

Angående Asperger-killen som kramade om sin mamma på ett litet gränslöst sätt så tror jag att det faktiskt är rätt aspigt att ha en väldigt nära relation till en av sina föräldrar, ofta mamman. Om föräldra-barn relationen är av det stödjande slaget vill säga.

Kände också igen mig mest i föreläsarkvinnan.

LILITH_ skrev:Angående Asperger-killen som kramade om sin mamma på ett litet gränslöst sätt så tror jag att det faktiskt är rätt aspigt att ha en väldigt nära relation till en av sina föräldrar, ofta mamman. Om föräldra-barn relationen är av det stödjande slaget vill säga.

Typ Oidipuskomplex?

Grejen med trianglarna är väl att det är rätt allmängiltigt att vi tolkar in sociala situationer även i dessa enkla geometriska figurer. Det som är anmärkningsvärt är inte att de med autism tolkade annorlunda utan att de faktiskt OCKSÅ tolkade in en social situation, att trianglarna faktiskt var "personer".

Kom igen lixom när ni (de som gjorde programmet) hittar någon som inte ser trianglarna som individer i en slags situation. Då kan vi snacka.

Så jag tyckte de missade att se att NT och NPF var så lika i triangelexperimentet. De fokuserade på olikheten.

Jag trodde förresten också att triangeln i andra exemplet också var inlåst! Men sedan har jag inga erfarenheter av barn som ringer på min dörr och springer, har typ hänt 2-3 gånger i hela mitt liv!

Zima33 skrev:Det där testet de gjorde med två trianglar och en box, vem bestämmer vilken tolkning som är "rätt"? För mig dansade de bara runt men tydligen var det så att den lilla busade med den stora och knackade på dörren för att sen gömma sig. Killen (autist) som sa att den lilla låste upp dörren för den stora hade ju lika "rätt" tolkning som NT-sarna.

Jag tyckte det var tydligt att den lilla busade med den stora, jag fick också tanken att det var ett barn och en vuxen, att den röda var mamma och den blå en liten pojke. Sen tyckte jag först att den röda var lite elak med den lille blå när den hela tiden ville knuffa ut den, men sen såg jag det som mor och son, och hon vill bara att den skulle komma ut och inte vara inne hela tiden. Är jag mindre aspig för det? tror inte att det räcker med sådana enstaka test för att bedöma.

Jag förstod inte den animationen förrän beteendet upprepades, då kände jag igen mönstret eftersom jag har varit med och bussringt med andra barn och har sett det i filmer, men innan dess hann jag också gissa hejvilt.
Utan egna erfarenheter eller referenser hade det kanske varit svårare att identifiera? För de andra animationerna var betydligt mer förvirrande.

Kan ingen göra en dokumentär med omvända perspektivet om hur personal och yrkespersoner använder en klappa på huvudet attityd och en allmänt förminskande attityd. Med ett ironiserande perspektiv?
(Krigasjäl kanske har rätt perspektiv för att vara regisör/producent)

Skulle kanske ge vissa potentater en tankeställare.

Jag skulle aldrig tillåta någon behandla mig på det viset.

Det verkar inte hindra dessa typer att fortsätta sin subtilt nedsättande behandling.

Jag fann alla personerna begripliga. De representerar var och en på sitt sätt några fasetter av detta spektrum. Att ingen av dem är precis som jag är fullständigt normalt. Vad jag har svårare att förstå är hur många av er kan avfärda dessa personer, som i likhet med er har autism av någon grad, bara för att ni hittar detaljer hos dem som ni inte delar. Och Uta Frith, det är ju tack vare hennes insatser som Hans Aspergers arbete överhuvudtaget har plockats fram ur glömskan?

Jag kunde direkt se att den där lilla triangeln busade med den större triangeln. Det är när sådant händer och de säger att folk med Asperger inte ser det som jag börjar tvivla på min diagnos ännu mer. Åh, det är så rörigt i mitt huvud. Vill bara bli av med allt tvivel.

Autism är ett spektrum. Se på det som elektromagnetisk strålning. Vissa har supertydliga problem, vissa ser man inte ens.