Jag undrar om det är någon som känner igen det här med att inte kunna känna när det blir för nära inpå? För mej är det precis som om jag måste backa lite eller få en tidsdistans till "problemet". Jag tänker liksom inte klart och kan inte svara om "problemet" (det är ofta en person som är problemet) vill att jag talar om hur jag tänker/tycker eller känner, för jag tycker och känner ofta ingenting förän jag får lugn och ro och blir ensam, då kan jag samla ihop mej och känna en himla massa. Nå, känns det igen?

Brukar faktiskt störa mig på när folk frågar "vad jag känner", en som brukar göra det och frågan kan vara seriöst men så kommer det.. Precis som att man ska engagera sig känslomässigt i allt. Jag ser det som ful taktik. Är det något viktigt man vill ha fram (för att göra något bättre, praktiska grejjer) så frågar man hellre vad den andre tror eller tänker.

Du menar att en person vill ha råd och stöd av dig och du vet inte vad du ska känna/säga?

Själv har jag inga problem med att snabbt känna av och tycka någonting. Är ju försiktig med råd.

Men när det gäller att i skarpt läge (påhopp) hitta de rätta orden är jag värdelös. Det tar tiiiid. Jag blir blockerad om jag blir pressad.
I ett förhållande med stridigheter har jag inget att säga förrän nästa dag. Detta har irriterat männen till max.

Vid tuffa påhopp skriker jag bara och lämnar rummet på 2 sekunder. Men ord hittar jag inga förrän senare. De två hjärnhalvorna är visst dåligt synkade vid AS. Det tar tid att koppla ihop de olika delarna.

gapata skrev:Jag undrar om det är någon som känner igen det här med att inte kunna känna när det blir för nära inpå? För mej är det precis som om jag måste backa lite eller få en tidsdistans till "problemet". Jag tänker liksom inte klart och kan inte svara om "problemet" (det är ofta en person som är problemet) vill att jag talar om hur jag tänker/tycker eller känner, för jag tycker och känner ofta ingenting förän jag får lugn och ro och blir ensam, då kan jag samla ihop mej och känna en himla massa. Nå, känns det igen?

Ja.

gapata skrev:Jag undrar om det är någon som känner igen det här med att inte kunna känna när det blir för nära inpå? För mej är det precis som om jag måste backa lite eller få en tidsdistans till "problemet". Jag tänker liksom inte klart och kan inte svara om "problemet" (det är ofta en person som är problemet) vill att jag talar om hur jag tänker/tycker eller känner, för jag tycker och känner ofta ingenting förän jag får lugn och ro och blir ensam, då kan jag samla ihop mej och känna en himla massa. Nå, känns det igen?

Absolut.

Jag med. Långsamma och allmänt bristfälliga inre kommunikationer, inte minst till orden; överkänslighet (t.ex. för vad andra med- och omedvetet förmedlar); dålig simultankapacitet; stressallergi...

Distans, något jag får öva mig på, då jag brukar ha 50% chans att svara/göra rätt, så är det märkligt nog inte 50% risk att svara/göra fel, nej felprocenten vekar ligga uppåt 99% risk alltså det spelar mig inte så stor roll som jag skulle önska om jag lyssnar på mitt förnuft, mina känslor eller bådadera har jag för bråttom med beslut så blir det ofelbart fel

Mvh segdeg

Hög igenkänning.

Ja. Kan vara svårt att få distans i dagens samhälle. Men du har helt rätt att det är så.

Ja, det tar tid att rätt kategorisera och känna igen känslor, det kan också ta tid att få ihop tankarna kring sådant som gnager för att något "inte stämmer"; att sätta fingret på och formulera vad det är som skär sig kan ta väldigt lång tid, då talar vi kanske om månader eller år. Så lång tid att andra som har varit inblandade helt har glömt bort både situation och ord de sagt och tycker att jag är både löjlig och omogen som fortfarande funderar över något som de lagt bakom sig.

Ett exempel: jag har då och då fått höra "men alla vet ju" om en rad saker som jag kanske irriterat mig på eller så har jag påpekat att det inte är så himla självklart hur man ska tolka saker och ting. Nu i veckan slog det mig att genom att säga "men alla vet ju" så utesluter människan som säger det mig och andra som faktiskt inte vet ur detta "alla".

Detta hot om att uteslutas ur mänskligheten (om alla är alla människor) är menat att få mig att bli rädd och rätta in mig i ledet och hålla med om att "ja, visst, alla vet ju". Så fungerar det inte på mig, jag rättar inte in mig utan blir förvirrad över detta (som jag upplever det) illvilliga sätt att försöka övertyga någon, men finner sällan ord för det där och då. Kvar blir en gnagande känsla av att jag inte lyckats förmedla det jag ville få fram och det gör att det ligger kvar och bearbetas under lång tid tills jag hittar tankeformuleringar som jag uppfattar som givande.

Tack, skönt att inte vara ensam.

gapata skrev:Jag undrar om det är någon som känner igen det här med att inte kunna känna när det blir för nära inpå? För mej är det precis som om jag måste backa lite eller få en tidsdistans till "problemet". Jag tänker liksom inte klart och kan inte svara om "problemet" (det är ofta en person som är problemet) vill att jag talar om hur jag tänker/tycker eller känner, för jag tycker och känner ofta ingenting förän jag får lugn och ro och blir ensam, då kan jag samla ihop mej och känna en himla massa. Nå, känns det igen?

Det känns absolut igen.

Ja absolut.Speciellt när jag och min man har bråkat.Han vill då genast börja reda ut.Då tar det tvärstopp för mej när jag är arg kan jag varken tänka eller prata.Måste vänta några dagar tills jag slutat vara arg och ledsen och jag vet hur jag ska formulera vad jag känner.

Jag fick en demonstration av Kat-kit som är ett visuellt verktyg för att kunna uttrycka känslor, inte minst för egen del, jag tror det vore ett vettigt verktyg i liknande sammanhang.

Ja, det ska vara lugnt och tyst så att man kan tänka klart. Och distans.

Ugglan skrev:Ja, det ska vara lugnt och tyst så att man kan tänka klart. Och distans.

Det var nog där det brast i mitt förhållande, jag fick inte chansen att tänka efter och då blev jag frustrerad med väldigt jobbiga konsekvenser som följd...

Thurizas skrev:Hög igenkänning.

Dito.

Förstår problemet, har ofta känt så tidigare.
Numera skiter jag i "dom andra" varför försöka passa in. Om man inte ens kan känna sig hemma på AS-forum.
Då ska man skita i mänskligheten och göra det bästa av den tid man har kvar.
Meningslöst att ens lägga tid på att svara, när man ändock insett att man alltid blir missförstådd.

wuwei skrev:Detta hot om att uteslutas ur mänskligheten (om alla är alla människor) är menat att få mig att bli rädd och rätta in mig i ledet och hålla med om att "ja, visst, alla vet ju". Så fungerar det inte på mig, jag rättar inte in mig utan blir förvirrad över detta (som jag upplever det) illvilliga sätt att försöka övertyga någon, men finner sällan ord för det där och då.

Korrektion av vad "folk" menar:

"Någon har någonstans sagt något och jag tror min mamma nämnde det lite senare så "alla vet ju att" aspergare är livsfarliga mördare".

Det är alltså inte fakta. Det är anekdotiska bevis som bekvämt används som fakta när personen ifråga är för slö/korkad/lat/ointresserad/uttråkad/etc för att ta reda på hur det ligger till.

Känn dej alltså inte utesluten. Inse istället att du genomskådar dessa klumpiga försök att (omedvetet oftast) sätta dej under känslomässig press att acceptera medelmåttans värld där fakta är töntigt och kunskap hånas med tillmälen som "plugghäst".

Jag instämmer till stora delar i wuweis och weasleys analyser. Men...

wuwei skrev:Detta hot om att uteslutas ur mänskligheten (om alla är alla människor) är menat att få mig att bli rädd och rätta in mig i ledet och hålla med om att "ja, visst, alla vet ju".

... jag tror inte att sådant är menat så, i bemärkelsen avsiktligt eller ens medvetet för den som säger "alla vet ju", så ofta som en petig och nyckellös aspergare lätt kan tro. Visst finns det folk som odlar raffinerad elakhet, och bland dem sådana som direkt nosar sig till vem som ska uteslutas – men oftare säger folk bara vad som brukar sägas, eller för vidare vad som brukar föras vidare, utan att alla tänkbara innebörder av det faller dem in. Det är många system människor emellan som så att säga reglerar sig själva, både önskvärda och mindre önskvärda.

weasley skrev:aspergare är livsfarliga mördare

Är inte alla mördare livsfarliga? Det ingår ju s.a.s. i dådets natur.

Har man blivit korrigerad för ofta "för att man inte förstår, framförallt sitt eget bästa"
Då inser man att ingen bryr sig om vad man tycker och vill. De som har nära till makten har alltid en "bakväg" in till att kväsa oss som vägrar anpassa oss till dem. Och i slutändan försöka tvinger oss att kapitulera framåtlutade på knä.
Hellre försvinner jag i djupet, än anpassar mig till de illegitima makthavarna.

Zombie skrev:... jag tror inte att sådant är menat så, i bemärkelsen avsiktligt eller ens medvetet för den som säger "alla vet ju", så ofta som en petig och nyckellös aspergare lätt kan tro.

Eller ett illa faret mobbningsoffer, glömde jag tillägga.

Känner för att skutta upp och ner och sträcka upp handen. Herregud
Jag har en del av de problemen med att vilja ha avstånd för att kunna komma med svar och tänka klart. Det har försatt mig i en del jobbiga situationer, bla i min nuvarande relation. Han vill ha ett klart svar på ex: Vill jag flytta ihop med honom? Mitt svar var att freaka ur, backa undan(dvs logga ut från MSN) och inte svara på hans fråga på 4 veckor...Sedan kände jag efter och hur det går med vårt förhållande är en helt annan historia som jag lätt skulle kunna svänga in på och fortsätta skriva om i evigheter.