Debbido skrev:SSRI är bevisligen ingen frälsarkrans. Alltså behövs annan vård också.

Har dom förstått detta ännu då?
Jag hade SSRI under många år, blev vad jag upplevde hjälpt utav dessa men fick även olika biverkningar såsom trötthet och prövade därför olika sorter. Dom jag prövade senast upplevde jag ett obehag utav, men fick inte byta tillbaks till dom jag hade innan och som jag tyckte fungerade bättre.

För sju år sedan så fick jag besvärlig panikångest och ont i bröstet och lades in på en psykavdelning.
Jag kände på mig att jag bara skulle bli bättre om jag slutade med de antidepressiva; att det var dom som orsakade besvären som från början hade yttrat sig som ett tryck över bröstet. (Ett symptom som även min syster hade fått utav samma tabletter har jag fått veta senare. )
Men överläkaren ansåg att det enda som skulle hjälpa var att öka dosen ytterligare. Om jag inte gick med på detta så hade jag inget på avdelningen att göra!
Min dödsångest var stark och jag vågade inte detta så jag fick allt pallra mig hem och kurera mig själv.
Jag trappade snabbt ner på de antidepressiva och blev så småningom bättre. Men det tog lååång tid (flera månader)innan jag verkligen var pigg igen.
Har fått nog utav sådant här experimenterande med hjärnans kemi.
Och jag har definitivt tappat förtroendet för läkare/överläkare eller vad dom kallar sig. Litar hellre till min intuition numera.

earlydayminer skrev:Nu börjar jag tänka så det knakar.

Vad kan man göra för att förhindra detta? Vad är det ni vill ha?
Vad är det ni tycker att ni förtjänar förutom kärlek, respekt, omtanke, värme etc. som ni inte får?

Jag är uppriktig.

Jag läste på din presentation att du har ledgångsreumatism & depression, Debbido. Min mamma har ledgångsreumatism & kronisk depression.

Jag tycker det här är orättvist. Jag undrar vart grunden ligger till allt det här. Självmordstankar osv alltså. Vart ligger det. Jag menar man kan ju omöjligt gått och varit deprimerad hela livet utan hjälp. Det är en jävla skam att samhället missat det.

Tack för att du tänker till och engagerar dig på ett så empatiskt sätt!
Vad behöver en deprimerad självmordskandidat? Det finns det givetvis inget standardsvar på eftersom anledningarna är otaliga!

Den "perfekta" psykiatrin skulle lyssna in patienten, försöka hitta anledningarna till depressionen och inte bara försöka lösa alla problem med att höja serotoninhalten. Sjukvården är symtomlindrare i stället för orsaks-sökare och hjälp till att hitta lösningar. Här behövs då ett steglöst samarbete meland landsting och kommun, ett helhetstänkande. Detta saknas.

Orsakerna till min depression började väl med autismen och autistiska föräldrar, brist på kommunikation och bekräftelse. Det oälskade barnet blir ofta ett borderlinefall. Min kropp bestämde sig för att förinta sig genom aggressiv, snabbgående ledgångsreumatism. Men sjukvården började bombardera mig med diverse gifter, som hållit mig vid liv i 32 år sedan debuten. Gifterna skadade örat och gav avgrundstinnitus samt skadade inre organ vilket gav en växande trötthet. Sjögrens syndrom var en följdsjukdom. Nu tar jag TNF-sprutor och för en ojämn kamp mot infektioner av alla de slag. Har opererats 15 gånger.

Så, varför är jag då deprimerad? Jo, därför att det är så lite av allt det där jag kunde göra som jag nu kan göra. Jag kan inte planera och ordna en fest. Vet ju inte alls hur jag mår dagen D. Eftersom jag inte kan planera något så försvinner vännerna och jag blir ensam, utmattad, liggande i min säng. Ensamhet klarar inte en borderline. Då förlamas man. De friska personer som har psykiska störningar springer mest omring på sta´n hela tiden, men det orkar ju inte jag.

På den tid jag var gift fanns det alltid ett skäl till att stiga upp ur sängen. Nu finns det inga skäl. Så jag ligger kvar, och inväntar nästa operation, den 14 april, dvs om jag har besegrat min hudinfektion tills dess och om proverna den 1 april visar att jag INTE har livmodercancer. Annars blir det nog ingen operation.

Tror NÅGON att min depression kan lindras med lyckopiller??? NEJ, självklart inte. Ett särskilt boende, med närhet till andra människor och gemensamma måltider DET skulle lindra min inre smärta och få mig kreativ igen. En liten tid på ett psykiatrisk behandlingshem gjorde mig så kreativ att jag formligen spottade ur mig detaljerade akvarellmålningar. Efter utskrivningen pajade allt. Ensamheten förlamade mig igen.

Ett ev. självmord skulle bero på meningslöshet och ensamhet. Livet får sin mening i samspelet med andra människor. Gissar att detta är det vanligaste skälet till självmord?

BE HAPPY! LÄKEMEDELSINDUSTRIN ÄLSKAR DIG! (Pfizer)

Glad att höra av dig igen Debbido..

Glad även över att du faktiskt vet precis vad det är som du saknar i livet. Vet man det så kan man sätta mål att arbeta efter..

Den som ändå kunde ha mål i livet..

Jo, det måste vara oerhört stora risker med att ge både unga, fysiskt sjuka, gamla och personer med autism SRRI-preparat och psykofarmaka o.dyl. Jag har läst att ge personer serotonin i kemisk form inte är bra för då blir kroppens kemiproduktion av serotonin förslöad och blir mindre eller upphör. Jo det kan innebära stora risker att ge personer som inte växt färdigt dessa mediciner. Många får oerhört svåra biverkningar, kan få skadade barn med skadat DNA m.m.

Det Debbido skrev om att autistiska har svårare att göra sig av med kemikalier och tungmetaller i kroppen lät intressant. Hur har man kommit fram till det? Kan tungmetaller orsaka att man får hormonrubbningar typ polycystiskt ovariesyndrom? Själv har jag Asperger, polycystiskt ovariesyndrom och fick nog för mycket amalgamfyllningar redan som litet barn.

Debbido, har du kollat på den här sidan som jag tipsade om förut? Taper Safely

Där står att SSRI lagras i fettväv och därför inte försvinner ur kroppen på några veckor som andra mediciner och droger utan kan fortsätta lösas ut under längre tid.

Kvinnan som startat sajten har själv varit svårt beroende av SSRI och lärt sig av erfarenhet vad man bör göra och inte göra för att trappa ner på ett säkert sätt.

Hahah.

Inger skrev:Debbido, har du kollat på den här sidan som jag tipsade om förut? Taper Safely

Där står att SSRI lagras i fettväv och därför inte försvinner ur kroppen på några veckor som andra mediciner och droger utan kan fortsätta lösas ut under längre tid.

Nu hittade jag inte det du refererar till på den sidan, men att det flera veckor för vissa preparat att gå ur kroppen är knappast någon hemlighet. Det är dock stor skillnad på olika preparat och man kan därför inte dra alla över en kam, som många tenderar att göra i denna tråd.

Fluoxetin (Prozac, Fontex) har en väldigt lång halveringstid. Uppgifterna varierar från 4 till 12 dagar, beroende på kemisk bindningsform och andra faktorer. Jag har ett svagt minne av att jag hittade en uppgift om 9 dagar på den tid jag själv provade Fontex. Detta gör att det tar över en månad att bygga upp en steady-state-dos och minst lika lång tid att få ner halterna i kroppen så lågt att man kan anse att ämnet har gått ur kroppen. Det är ingen hemlighet utan finns väl dokumenterat i bl.a. FASS.

Sertralin (Zoloft) har däremot en halveringstid på 22-35 timmar. Det torde då räcka med några dagar för att bygga upp steady-state resp. få ämnet ur kroppen, även om FASS anger den konservativa siffran 1-2 veckor för det förstnämnda.


Detta är knappast heller något unikt för just SSRI-preparat. Det finns säkerligen många läkemedel av helt andra typer som har långa halveringstider. Men många mediciner har förstås också mycket kortare halveringstid. T.ex. anges 2 timmar för Paracetamol (Panodil, Alvedon, Reliv), och där brukar man väl inte känna av effekterna så långt efteråt, förutom trötthet och liknande som troligen är sekundära effekter.

Melchizedek skrev:Det Debbido skrev om att autistiska har svårare att göra sig av med kemikalier och tungmetaller i kroppen lät intressant. Hur har man kommit fram till det? Kan tungmetaller orsaka att man får hormonrubbningar typ polycystiskt ovariesyndrom? Själv har jag Asperger, polycystiskt ovariesyndrom och fick nog för mycket amalgamfyllningar redan som litet barn.

Du kan nog hitta den där undersökningen på Googles om att autistiska barn har mindre förmåga att eliminera tungmetaller i kroppen. Tror det var en amerikansk undersökning. Man hittar ju allt på Googles genom att slå in nyckelorden. Det som bekymrar mig mest är att numera när jag slår in sökord så får jag upp vad jag själv har skrivit, i Aspergerforum!! Shit! Alla mina idéer, bra och dåliga utsprayade i hela Cyberspace!

Hypofysen är det organ som tar hand om det mesta av tungmetallerna, som kroppen försöker göra sig av med. Den är som en sopstation för tungmetaller, typ kvicksilver.(Detta är kalla fakta om hypofysen) Tandvårdsskadeförbundet brukar ha upplysning om detta.

Det säger sig själv att om hypofysen överbelastas så kommer den att fungera sämre och det uppstår då hormonrubbningar t ex.

Läkarna sa till mig när jag var ung att jag inte fick mens för att hypofysen var rubbad (om det ändå bara var DEN!). Den gav otillräckliga signaler till gonaderna om att de skulle tillverka östrogen och ägg etc.
Läkarna sa inte VARFÖR hypofysen var rubbad. Så typiskt sjukvården, att gå på yttre symptom. Min egen hypotes är att hypofysen var överbelastad av amalgamet, men denna hypotes går aldrig att bekräfta fullt ut eftersom Sveriges regering aldrig någonsin kan erkänna att befolkningen behöver få ekonomisk hjälp till tandsanering. Staten har ju inte råd med detta! Vi slåss här mot ekonomiska intressen, dvs Mammon.
Hur besegrar man honom? Jag vet bara ett sätt: bön.

Jag fick ett barn så småningom, av Gud. Fast läkarna sagt att det var omöjligt. Jag hjälpte ju Gud på traven med p-piller, dvs östrogen. Gud kan behöva ett handtag då och då. Han har det rätt besvärligt med vår lögnaktiga värld.

PS. Jag har ännu inte sanerat tänderna, av ekonomiska skäl.

Thunderchild skrev:Glad att höra av dig igen Debbido..

Glad även över att du faktiskt vet precis vad det är som du saknar i livet. Vet man det så kan man sätta mål att arbeta efter..

Den som ändå kunde ha mål i livet..

Kul att höra av Dig också!
Visst har du också vissa mål i livet?

Att uppnå dem är förstås inte så lätt. Strävan kanske är livets mening. Man kommer aldrig fram men man är på väg. Den är vägen som är livet?

Mitt mål: ett passande särskilt boende, med närhet till andra människor, vet jag inte hur jag ska nå.....

Debbido skrev:Myten om lyckopillren på väg att krossas
Det kan vara förenat med livsfara för barn och ungdomar under 18 år att äta SSRI-preparat. De blir "höjda" på ett sätt som är förenat med större initiativkraft, trots att depressionen inte gått över och kanske inte heller gör det över huvud taget med hjälp av SSRI. Den ultimata lösningen är nämligen inte alltid att höja hjärnans serotoninhalt. Nya föräldrar hade kanske varit en bättre lösning ibland?

Varför tar jag upp det här? De flesta av er är förmodligen äldre än 18 år? Men vi som har asperger har i många fall sårbarare hjärnor än NT. De är i vilket fall annorlunda och exakt på vilket sätt de är annorunda tror jag inte att läkarna vet. Somliga av oss har förmodligen hjärnor som påminner om tonåringars. Vi kan liksom dem vara impulsiva och få mycket intensiva känslor av vrede, sorg, förtvivlan. I dessa hjärnans "vindkast" kan en förstärkning av handlingskraften, vilket serotoninet ger, få det förödande resultatet att aspergaren gör ett självmordsförsök, eller självmord.

Jag har testat de flesta preparat som finns de senaste åtta åren av mitt liv och nu gett upp p g a kronisk nässelfeber efter Remeron-experiment. Och jag inser nu att jag varken mår bättre eller sämre utan lyckopiller. Jag inser att det antal gånger jag var självmordsmässig före år 2000 och efter är FÄRRE! Jag plågas inte lika ofta av självmordstankar nu när jag inte äter piller. Dessutom slipper jag viktuppgång, sexuella problem, apati, förstoppning, slöhet, sömnlöshet , maniskhet, svåra aggressionsutbrott och alla de andra hundra möjliga biverkningarna. Jag var en del av Västvärldens masspsykos: Bli lycklig med lyckopiller!
Och just när min tro på SSRI rasat läser jag i Dagens medicin:
http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2008/02/27/delade-meningar-om-ssri-ra/index.xml

jävla skit snack är olika för alla dära..började stjälv käka denna när jag var ca 17 år under den tiden så var namnet Fontex och det var då under år 1999 relativt nytt på apoteks marknaden i svergie..
Men visst så hjälpte dessa piller mott depressioner och Ångest om man nu bara hade käkat de regelbundet när man var ungdom..

Du låter bara som en sådan dära galen fanatisk Scientolog nu...

Jag äter sertralin (Zoloft) och har mindre ångest och tvångstankar...

manne skrev:Du låter bara som en sådan dära galen fanatisk Scientolog nu...

Sluta nu Manne! Man har rätt till att vara kritisk mot mediciner utan att bli kallad för scientolog och särskilt om man själv blivit dålig av dem. Debbido förtjänar mer respekt än så.

Själv är jag faktisk principiell motståndare men väljer att hålla tyst av respekt för dem av er som med större erfarenhet ser medicinerna som en viktig förutsättning för er vardag.

Bjäbbmonstret skrev:

manne skrev:Du låter bara som en sådan dära galen fanatisk Scientolog nu...

Sluta nu Manne! Man har rätt till att vara kritisk mot mediciner utan att bli kallad för scientolog och särskilt om man själv blivit dålig av dem. Debbido förtjänar mer respekt än så.

Själv är jag faktisk principiell motståndare men väljer att hålla tyst av respekt för dem av er som med större erfarenhet ser medicinerna som en viktig förutsättning för er vardag.

Tack för din beskyddande inställning till mig, Bjäbbmonstret!

Det man hade kommit fram till var att depression är ett vitt begrepp, som måste nyanseras. Egentligen borde man kunna ta prover som visar vilken hjärnsubstans det är fel på innan man medicinerar. Man skjuter på "fienden" (depressionen) liksom i blindo. ALLA ska kanske inte ha höjd serotoninhalt utan annan hjälp.

I väntan på mer upplysta tider så får vi finna oss i att vara labbråttor. Man prövar en medicin och går upp 25 kg, ger upp, bantar ned sig, testar nästa, får enorma raserianfall, ger upp testar nästa, blir personlighetsförändrad eller apatiskt, ger upp, testar nästa, blir rejält suicidal, tar överdos, bli räddad av IVA, ger upp, testar nästa....

Hjälper, hjälper inte, hjälper, hjälper inte...

Vem vet - kanske hittar t o m jag den rätta medicinen en dag!
(Fysiskt sjuka löper större risk att drabbas av många biverkningar)

Jag är glad över att vissa hittat den rätta! (medicinen alltså)

Debbido skrev:Tack för din beskyddande inställning till mig, Bjäbbmonstret!

Ja...hoppas du inte tog illa upp! Jag menade inget illa.

Jag hyser absolut inga tvivel på att du är fullt kapabel att svara för dig själv. Tyckte bara att det var dumt uttryckt av Manne.

Bjäbbmonstret skrev:

Debbido skrev:Tack för din beskyddande inställning till mig, Bjäbbmonstret!

Ja...hoppas du inte tog illa upp! Jag menade inget illa.

Jag hyser absolut inga tvivel på att du är fullt kapabel att svara för dig själv. Tyckte bara att det var dumt uttryckt av Manne.

VA? Klart jag blev glad över att du försvarade mig! Jag behöver det, eftersom jag är extremt självkritisk. Tack, Bjäbbis!

Min psykopatriker säger att det nu är visat att långtidsbehandling med SSRI inte är skadligt.

Men googlar man lite så hittar man rapporter som säger att att man misstänker att långtidsanvändning kan ge hjärnskador. Motsatsen hittade jag inte, mer än hos psykopatrikern.

Fast det kan man inte säga, för då säger läkaren: "ja, haha hoho *skrock skrock* man kan ju hitta bevis för precis vad man vill på internet".

Bror Duktig skrev:Fast det kan man inte säga, för då säger läkaren: "ja, haha hoho *skrock skrock* man kan ju hitta bevis för precis vad man vill på internet".

I sak har din psykopatriker rätt. De undersökningar av sådana här preparat som genomförs med dubbelblinda tester och massor av andra krav uppfyllda är oftast väldigt dyra att genomföra vilket gör att de helst ser att resultaten publiceras i tidningar som kostar pengar, även via internet. Science och Nature är ju bara två tidningar av flera tusen vetenskapliga tidskrifter där du måste betala för att få ut artiklar.

Däremot kan ju vilken bloggare som helst fantisera ihop resultat och publicera i en pdf-fil någonstans. Så visst finns det anledning att misstro mycket av det som läggs upp på internet utanför de "officiella" källorna.

Något du KAN göra, om du inte redan gör det, är att kolla på PubMed. Det är en stor databas med mängder av medicinskt relaterade artiklar. Som ickeprenumerant har du bara tillgång till abstract på artiklarna - det finns dock enstaka sådana som kan vara nerladdningsbara om du har riktig tur! Det har hänt mej någon gång, jag misstänker att PubMed har slarvat med uppläggningen av artikeln. Här kommer en URL, nu är det bara surfa på!
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/


Även här i Sverige finns det en enorm kunskapskälla i form av DIVA. Våra universitet är ju statligt finansierade vilket gör att forskningen är folkets. DIVA är en databas där du alltså kan söka på alla vetenskapliga artiklar som givits ut av svenska universitet. Jag är inte säker på att ALLA universitet är anslutna till DIVA, men materialet där är digert. Här har du URL, nu är det bara söka järnet!
http://www.diva-portal.org/smash/search.jsf?rvn=2

Fördelen med de här två sökmotorerna, till skillnad från Google, är att det är vetenskapligt granskade och peer-reviewade artiklar som din psykopatriker kommer att få svårt att vifta bort.

Ja, visst har han rätt. Jag kan hitta precis vad jag vill ha stöd för på internet.

Men saken är att han väl tar greppet "förlöjliga + byta ämne" när han säger en sådan sak?

Att jag kan hitta vad som helst, gör ju inte något som är bevisat seriöst till skit.

Att läkaren svepande mumlar om hur säkra SSRI är, säger ju ingenting heller. Att be honom om källor, får honom att skrocka och fnittra ännu mer. Det är ju inte precis en gång, som läkare av alla sorter har förnekat saker som står klart och tydligt på FASS, för att sedan slingra sig med att de aldrig har sagt så, eller att de inte menade just så. Hur de nu kan mena något annat på något så klart som "NEJ, man kan INTE få den biverkningen av den medicinen" men absolut inte att att man inte kan få den där biverkningen.

Tack för länkarna, ska kolla in dem.

Första träffen på pubmed:
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/1996 ... dinalpos=1

Men min engelska är för dålig (eller i alla fall för de där facktermerna) för att fatta annat är att SSRI inte är guds gåva.

Bror Duktig skrev:Min psykopatriker säger att det nu är visat att långtidsbehandling med SSRI inte är skadligt.

Det ingår i deras arbete att ljuga, skrämmande egentligen.

Parvlon skrev:

Bror Duktig skrev:Min psykopatriker säger att det nu är visat att långtidsbehandling med SSRI inte är skadligt.

Det ingår i deras arbete att ljuga, skrämmande egentligen.

Jag HATAR verkligen deras sätt att ljuga och vränga på allting för att "inte skrämma upp patienten".

Är det något som skrämmer upp mig, så är det att få halvsanningar och lögner serverade.

Bror Duktig skrev:Första träffen på pubmed:
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/1996 ... dinalpos=1

Men min engelska är för dålig (eller i alla fall för de där facktermerna) för att fatta annat är att SSRI inte ä guds gåva.

Ok ett försök till översättning:

Trends Pharmacol Sci. 2009 Dec 4. [Epub ahead of print]
New perspectives on the neurodevelopmental effects of SSRIs.

Homberg JR, Schubert D, Gaspar P.

Donders Institute for Brain, Cognition and Behaviour, Centre for Neuroscience, Department of Cognitive Neuroscience, Radboud University Nijmegen Medical Centre, Geert Grooteplein 21, 6525 EZ Nijmegen, The Netherlands.

Selective serotonin reuptake inhibitors (SSRIs) are widely prescribed for the treatment of depression and anxiety-related disorders. These drugs target the serotonin transporter (5-HTT) and increase serotonin signalling. Although chronic SSRI administration has few reported side effects, recent observations suggest that it could have long-term effects on neurodevelopment. First, 5-HTT is transiently expressed in many brain areas during development. Second, 5-HTT blockade during development causes wiring defects in these areas. These effects are seen most clearly in the sensory systems. Third, the behavioural effects of 5-HTT blockade during development are sometimes dramatically different from the effects of 5-HTT blockade during adulthood. Most of this evidence was collected from studies with 5-HTT knockout mice and rats. However, the phenotypes associated with low or high functioning 5-HTT alleles in humans can result from similar developmental alterations in 5-HT levels. Here, we review the existing evidence on the long-term effects of developmental SSRI exposure.

PMID: 19963284 [PubMed - as supplied by publisher]

SSRI skrivs ofta ut för att behandla depression och ångestrelaterade problem. Läkemedlen verkar på serotonintransportören 5-HTT och ökar serotoninets signalförmåga.
Även om långvarigt bruk av SSRI har få rapporterade biverkningar har nya observationer funnit att det skulle kunna ha neurologiska effekter på lång sikt om det används medan hjärnan utvecklas.
För det första förekommer 5-HTT i många delar av hjärnan medan den utvecklas. För det andra, om 5-HTT blockeras medan hjärnan utvecklas bildas det förbindelsedefekter i dessa delar. Detta är mest synligt i "sensory system". För det tredje, den påverkan på beteende som 5-HTT har medan hjärnan växer är ibland dramatiskt annorlunda mot de effekter 5-HTT-blockering har när hjärnan är färdigvuxen.
Merparten av dessa uppgifter är sammanställda från studier av 5-HTT-manipulerade möss och råttor. De fenotyper som är relaterade till låg- eller högfungerande 5-HTT-alleler i människor kan dock härröra från liknande avvikande utveckling av 5-HT-nivåer.
I den här rapporten gör vi en översikt av tillgängliga uppgifter angående långsiktiga biverkningar av SSRI-användning i hjärnor som utvecklas.

Artikeln handlar alltså om "developmental" användning, dvs SSRI som skrivs ut till barn.

Bror Duktig skrev:

Parvlon skrev:

Bror Duktig skrev:Min psykopatriker säger att det nu är visat att långtidsbehandling med SSRI inte är skadligt.

Det ingår i deras arbete att ljuga, skrämmande egentligen.

Jag HATAR verkligen deras sätt att ljuga och vränga på allting för att "inte skrämma upp patienten".

Är det något som skrämmer upp mig, så är det att få halvsanningar och lögner serverade.

Jag tror att doktorerna inte ljuger eller vränger. Snarare är det så att de är mer erfarna och vet hur de allra allra flesta reagerar. Folk som gnäller av sej ute på internet har också en tendens att gnälla väldigt högt och ofta så om man inte ägnar sej åt källkritik kan man lätt få intrycket av att allt är skit hela tiden.

I vissa fall kan det dessutom vara rena missförstånd. Ett specifikt fall jag kommer att tänka på är det som du råkade ut för: "parestesier". Det fanns mycket riktigt upptaget under biverkningslistan på FASS men med det vanligare, svenska, uttrycket "stickningar".

Fast man kan väl säga att det ingår i doktorsyrket att undanhålla sanningar - av just de skäl du nämner, weasley men somliga av oss känner sig som bekant ofta kränkta av det. Det är ju alltid varianter av den förmyndar- och överhetsställning som är läkaryrkets sen gammalt.