Vi är olika givetvis och reagerar olika men för min del var SSRI en välsignelse. I en stressituation innan jag fick kontakt med en bra läkare (Jo det är sant sådana finns!!) självmedicinerade jag med Johannesört för att inte helt gå under. SSRI blev räddningen för mig. Jag följde noga upptrappningsfasen enligt den ordination jag fått och har sedan haft min underhållsdos. Jag har inte haft särskilt mkt problem med biverkningar heller och har inte blivit onödigt hög utan mer att jag känner att jag kan hantera livet.

"Läkemedelsföretaget Pfizer har rapporterat flera fall där patienter har fått självmordstankar och andra symtom på depression några dagar eller veckor efter att de börjat med företagets läkemedel Champix (vareniklin).
Amerikanska medier har även uppmärksammat ett fall där en musiker som använde läkemedlet blev skjuten under att raseriutbrott. Musikern var även alkoholpåverkad, men FDA utreder nu om det finns fler patienter som har fått liknande aggressiva beteendeförändringar." http://www.dagensmedicin.se/nyheter/psy ... ks-av-fda/

Det här läkemedlet handlar om rökavvänjning. Jag vet att vissa sådana preparat också används vid depression. Tog med den här sajten därför att det här handlar om VUXNA, inte tonåringar, som drabbas av ökad aggressivitet och ÖKAD SJÄLVMORDSRISK, inte bara initialt.
Det som står i Fass är att det ska gå över, men det finns inga bevis för att det går över för alla, utan den ökade risken kvarstår, och detta utan att patienten fattat det. Så var det för mig.

Grejen är att när man medicineras kan man drabbas av personlighetsförändring, ens medvetandetillstånd förändras. Hur ska man då kunna se sig "utifrån"? Om ens personlighet förändras är det inte säkert att man märker det själv.

I fredags åkte jag moped hem från sta´n och passerade då en trappuppgång med en del poliser och folk i. Sedan kastade sig en ambulans ut på vägen framför mig. Den körde i 20-40 km/timmen. Låg länge och tryckte bakom ambulansen eftersom jag inte vågade köra om. Den kunde ju när som helst sticka iväg i 100. Man höll tydligen på med akut livräddande insatser. Misshandel, eller självmord?

Det kunde varit jag, tänkte jag, där jag låg och tryckte på vägen i mörkret bakom de pulserande blåljusen. Precis lika gärna jag. Jag går nu mot slutet av min mörkerdepression, SAD, och har inte gjort ett enda självmordsförsök! Varför? Jo, för jag äter inget serotoninhöjande, aggressivitetsbefrämjande, maniskhetsbefrämjande medel. Jag är lika deprimerad som när jag åt psykofarmaka, men har helt enkelt ingen kraft att ta livet av mig.

Att jag skriver detta beror på att jag vill varna andra känsliga apergare för den fara som ligger i dessa mediciner, som man inte märker, eftersom man är så djupt hypnoticerad att tro vad Läkemedelsföretagen vill få oss att tro.

För vissa av oss går det initiala, farliga självmordsstadiet inte över, det består...
"The autistic tantrum" behöver knappst förstärkas, det är illa nog som det är. Skulle vara synd om man blev så förbannad att folk sköt ner en. 072


Moderator: Lade in länk till ciatet.

VARNING! Detta bör inte läsas av den som tror sig må bättre av sin medicinering. Tron är just det viktiga, verkar det som. Den som vågar kan läsa om de biverkningar som man numera är vaken över faktiskt är väldigt vanliga och kan vara farliga. Citatet är från LÄKARTIDNINGEN. Här står det inte om ökad aggressivitet hos specifikt unga personer utan rent generellt, alla kan beröras av nedanstående verkningar.

"En annan SSRI-verkan är ökad produktion av vasopressin, vilket perifert kan sänka natriumhalten i serum med åtföljande risk för ökad extracellulär volym och ökat tryck i hjärnan [16]. Tidiga symtom kan vara trötthet, sjukdomskänsla och irritabilitet. Senare symtom är depression, förvirring och psykos innan ännu allvarligare symtom tillstöter. Denna verkan, hyponatremi, har noterats hos mer än 30 procent av äldre. Hur det är bland unga är okänt. Ökad halt av vasopressin i centrala nervsystemet är förbundet med aggressivitet och agitation [17] och skulle kunna utgöra den biologiska grunden för suicidal och homicidal verkan av SSRI-medicinering.

Prolaktinutsöndringen från hypofysen styrs av hypotalamus och ökar vid SSRI-medicinering [18]. De psykologiska och fysiologiska effekterna på längre sikt av förändrad prolaktinhalt och förändrad cyklicitet hos ungdomar är inte kända men måste undersökas på grund av potentiellt allvarliga risker, inklusive försämrad mineralisering av skelettet.


* SSRI, förändrad verklighetsuppfattning och kognition. I Fass finns mardrömmar noterade som en verkan vid SSRI-medicinering. När jag frågar mina patienter om drömmar får jag ofta en mer specifik beskrivning som handlar om upphävd verklighetsprövning. Ungdomarna berättar ibland att de är skräckslagna av mardrömmar, som de upplever som verkliga händelser i vaket tillstånd. Denna upplevelse kan sitta i flera timmar efter uppvaknandet.

Förändrad verklighetsuppfattning dagtid berättar patienter ofta om, t ex upplevelser av att världen är som i en dimma eller att patienten befinner sig i en glaskupa eller i bomull och utan kontakt med sina känslor. Sådana dissociationsliknande tillstånd anges ibland som skäl till att sluta med SSRI-medicinering.

Kognitiv nedsättning som försämrat minne kan teoretiskt förekomma vid påverkan av serotoninsystemet, bla genom en hämning av acetylkolin [19]. Vid en sammanställning av djurförsök med SSRI sågs främst försämring av hippocampus funktion med försämrat minne som följd [20]. Minnesnedsättning har föreslagits vara en verkan som förklarar den terapeutiska effekten av SSRI [21]. Kognitiva funktioner vid SSRI-tillförsel har inte studerats hos ungdomar, men när jag frågar patienter har jag ibland fått höra om försämrad läsförmåga eller försämrat korttidsminne, något som sedan förbättrats när SSRI satts ut.

När vi tillför SSRI till den mänskliga organismen ingriper vi i omsättningen av serotonin, som har stor betydelse i ett oändligt komplicerat samspel i regleringen av vårt förhållande till omvärlden. Vår brist på kunskap och kontroll över det vi gör när vi medicinerar understryks ytterligare av att koncentrationen i blodet av den aktiva substansen varierar mellan 5 och 10 gånger hos friska frivilliga och mellan 50 och 100 gånger hos en normalbefolkning, där alla får samma dos [22].

Utifrån tillgänglig kunskap bedömer jag den existerande restriktiva hållningen till SSRI-medicinering av barn och unga som korrekt. För ett ändrat ställningstagande krävs flera randomiserade studier som inkluderar även svår depression, mätning av läkemedelskoncentrationen i blodet samt en arm med aktiv placebo. Som utfallsvariabler bör förutom remission och depressionsskalor ingå sexuell verkan, suicidala och homicidala impulser, verklighetsuppfattning, kognitiva funktioner, utveckling av mani, aptit, magfunktion, prolaktinhalt och natriumhalt i blodet, tillväxt, mineralisering samt blödningstid." http://www.lakartidningen.se/includes/0 ... cleId=8515

Jippie, jag är ett levande bevis, vad roligt.

Det viktiga är att du inte ger upp.

Jag kan omöjligt förstå, jag vill men sanningen är den att för mig betyder 'att förstå' att man gått/går igenom samma sak. Och jag andas hopp. Jag har aldrig varit i en sådan här sits, å andra sidan så har jag aldrig tagit medicin.

Personligen så har jag svårt att fatta hur de ens kan dela ut medicin när sådant här dyker upp.

Människor med sådana här problem får inte lämnas ensamma. Jag blir oerhört upprörd nu när jag sitter och tänker på det.

För en del (som för mig) är ensamhet ett sätt att samla styrka och ro. För andra är det det värsta som finns.

Styrka och ro för mig med. Men sen kommer tankarna...

Det måste finnas ett sätt övervinna dem.

Men det där med tankarna, heh. Jag har saknat min gamla flickvän i 2 år. Det är en lång tid, smärtan är borta men jag tänker på henne varje dag.
Jag gav henne dock löftet att låta henne gå vidare i fred så jag kan inte direkt skriva till henne.

Men har du inget sätt att frigöra tankarna på mer än att göra dig själv illa?

MsTibbs skrev:Jippie, jag är ett levande bevis, vad roligt.

Ett levande bevis på vad? Har du drabbat av några av dessa biverkningar? Själv har jag nog fått samtliga biverkningar, bara det att jag har överlevt mina självmordsförsök, så självmord sämmer inte in på mig - än. Fast glasbubblan kan ju vara lika mycket autism som SSRI. Tja, vem vet vad som är vad?

Debbido skrev:

MsTibbs skrev:Jippie, jag är ett levande bevis, vad roligt.

Ett levande bevis på vad? Har du drabbat av några av dessa biverkningar? Själv har jag nog fått samtliga biverkningar, bara det att jag har överlevt mina självmordsförsök, så självmord sämmer inte in på mig - än. Fast glasbubblan kan ju vara lika mycket autism som SSRI. Tja, vem vet vad som är vad?

tja, kuratorn trodde skärsåren var pga meds.
psykjouren trodde det berodde på mina meds när jag hamnade dit.
När jag hamnade på akuten med överdos zoloft i gårnatt så trodde dem det berodde på medicinerna då med..

earlydayminer skrev:Men har du inget sätt att frigöra tankarna på mer än att göra dig själv illa?

Inte lyckats hitta något sätt för själv-distrahering, nej, utom måla och skriva som hjälper ibland, de hjälper dock inte lika starkt som kniven. Tips mottages gärna.

Jag försökte bli inlagd förra årets mörkerdepression men vägrades inläggning och då..... men jag överlevde överdosen.

Nu ska man i mitt område halvera antalet slutenvårdsplatser och vårdtiden blir max en vecka.

Anders Milton lovade att absolut ingen självmordsnära skulle avvisas. Regeringen bestämde sig nyligen för en nollvision gällande självmord.
SSRI är bevisligen ingen frälsarkrans. Alltså behövs annan vård också.

Jag har kontaktat pressen; tänkte "vika ut mig". Varför? För att protestera mot hur ett landsting kan handla så absolut stick i stäv med sådana påbud som kommer från Regeringen. Vad ska vi ha en regering till om det inte finns några landstingspolitiker som bryr sig om det Regeringen säger???? "Kvinna nekades psykvård. Försökte ta sitt liv." Ja, hoppas att det står så lite varstans snart. För vi måste ju protestera mot nedläggningen av psykiatrin.

Nu börjar jag tänka så det knakar.

Vad kan man göra för att förhindra detta? Vad är det ni vill ha?
Vad är det ni tycker att ni förtjänar förutom kärlek, respekt, omtanke, värme etc. som ni inte får?

Jag är uppriktig.

Jag läste på din presentation att du har ledgångsreumatism & depression, Debbido. Min mamma har ledgångsreumatism & kronisk depression.

Jag tycker det här är orättvist. Jag undrar vart grunden ligger till allt det här. Självmordstankar osv alltså. Vart ligger det. Jag menar man kan ju omöjligt gått och varit deprimerad hela livet utan hjälp. Det är en jävla skam att samhället missat det.

Debbido skrev:"Kvinna nekades psykvård. Försökte ta sitt liv." Ja, hoppas att det står så lite varstans snart. För vi måste ju protestera mot nedläggningen av psykiatrin.

Psyket skulle behöva massa mera pengar. I synnerhet då det är den sortens sjukdom som ökar så förbannat snabbt...

MsTibbs skrev:

earlydayminer skrev:Men har du inget sätt att frigöra tankarna på mer än att göra dig själv illa?

Inte lyckats hitta något sätt för själv-distrahering, nej, utom måla och skriva som hjälper ibland, de hjälper dock inte lika starkt som kniven. Tips mottages gärna.

Finns det ingen du har nära dig som står nära dig? Finns det ingen där för dig?

Personligen har jag ju musik, som räddade mitt liv kan man säga. Det gick utför i mina tonår.

Ja, jag sa samma sak till min älskade mamma. Använd pressen om du inte får som du vill. Utnyttja median. Att såga landstinget för dess skitiga system har ni med all rätt att göra.

Väntetiden är ju enorm, samt läkarna? Vart fan har dom tagit vägen?

earlydayminer skrev:

MsTibbs skrev:

earlydayminer skrev:Men har du inget sätt att frigöra tankarna på mer än att göra dig själv illa?

Inte lyckats hitta något sätt för själv-distrahering, nej, utom måla och skriva som hjälper ibland, de hjälper dock inte lika starkt som kniven. Tips mottages gärna.

Finns det ingen du har nära dig som står nära dig? Finns det ingen där för dig?

Personligen har jag ju musik, som räddade mitt liv kan man säga. Det gick utför i mina tonår.

Musik har jag också använt mig mycket utav genom åren. Tyvärr bor jag i lägenhet nu och musik funkar bäst om jag kan KÄNNA den också, rent fysiskt..

Ah, det är klart.

Jag vet inte vad som är "fel" på mig men jag har den hela tiden. Det är som om jag bygger en hel värld när jag håller på med musik. JAG ÄLSKAR MINA GRANNAR. Jag spelar gitarr och sjunger hela dagarna, inte ett klagomål.

Går du på Vuxenhab?

earlydayminer skrev:Går du på Vuxenhab?

Ja, men inte i samtal. Gruppinfo om AS typ.

Är det många där? Och hur funkar det? Jag skall också dyka upp där så fort mina papper skickats dit.

Då kan du få samtal.

Brukar komplementera min livsföring med lite sånthär ibland:

http://en.wikipedia.org/wiki/Huperzine_A

Det e inte direkt som att man märker av att det bubblar i hjärnan eller någe, men tycker det e bra.

PLUR.

earlydayminer skrev:Är det många där? Och hur funkar det?
Jag skall också dyka upp där så fort mina papper skickats dit.

Då kan du få samtal.

Jaaa, vad skojjigt *se fram emot* Första gången i gruppen var det jag och två killar. Andra gången var det betydligt fler typ 8-10 eller nått sånt. Två psykologer leder. Det är olika teman varje gång, AS-relaterat. Första gången var diagnos, kriterier, hur man diagnosticerar och sånt. Andra gången berättade en kille om sitt liv med AS (fasst vi andra pratade typ lika mycket som han). Nästa gång tror jag det är exekutiva funktioner, theory of mind och sånt.

Hoppas ni inte tar mina rekomendationer som medicinska råd eller något. Det e hobbyfilosofi.

Jag ser en massa inlägg i den här tråden som vill påstå att lyckopiller inte är bra till något alls, jag förväntar mig inte att det ska fungera för alla men det har fungerat riktigt bra för mig. Jag var inne i en djup depression som ung och hade även stora problem med aggressions-utbrott och kollapser eller vad man nu ska kalla det.

Jag fick lyckopiller när jag var 11-12 år (vet att många av er tycker att det är fel att ge till barn) till följd av depressionen, motvilligt tog jag emot medicinen och tänkte att jag skulle ge den ett försök. Några dagar efteråt mådde jag mycket bättre och tidigare problem som aggressions-utbrotten var som bortblåsta, i takt med att jag har växt har jag även behövt öka doseringen.

Nu på senare år har jag testat att sluta med medicineringen och märkte då hur mycket jag påverkas av den, jag blir som en helt annan person. Utan medicinen kan jag verkligen inte kontrollera mitt humör, jag irriterar mig på nästan allt, jag skriker åt folk helt utan anledning, får våldsamma aggressions-utbrott och kollapsar lite då och då, troligen pga den belastningen det blir att försöka hålla humöret under kontroll.

Lyckopiller fungerar helt enkelt olika på olika människor, i mitt fall tar jag dom inte främst för att jag är deprimerad utan för att hålla humöret i schack. jag känner fortfarande den delen av mig som blir så otroligt irriterad, men den är mycket enklare att kontrollera nu så jag har mer energi över till annat. Det bör även nämnas att tabletterna heter Citalopram, jag har inte en sån där lista med möjliga bieffekter som medföljer när man köper dom men jag har läst på det förut, och det fanns inte en enda bieffekt som skulle få mig att byta bort den jag är nu mot den aggresiva versionen av mig.

Resultatet för mig är kort sagt en förhöjd livskvalité.

Debbido skrev:Förändrad verklighetsuppfattning dagtid berättar patienter ofta om, t ex upplevelser av att världen är som i en dimma eller att patienten befinner sig i en glaskupa eller i bomull och utan kontakt med sina känslor. Sådana dissociationsliknande tillstånd anges ibland som skäl till att sluta med SSRI-medicinering.

Genom åren har jag upplevt mig vara känslomässigt avstängd under ett flertal längre perioder. Förutom att det var obehagligt så ledde det ju till en hel del funderingar över varför det blev så. Den mest troliga förklaringen har ju varit den antidepressiva medicineringen, vilken även min psykiater skyllde på. Själv har jag varit mer kluven eftersom avstängdheten även infunnit sig under medicinfria perioder och att jag efter senaste doshöjningen är i mer kontakt med mina känslor än på många år. Andra egna och mer hypokondriska spekulationer har varit psykopati eller borderline. Den enda gemensamma nämnaren jag kan peka på är att jag alltid har varit nedstämd när känslorna har förpuppat sig. Under utredningen frågade jag neuropsykiatern om detta var något typiskt aspergerfenomen men han förklarade att det troligen snarare var ett symtom på depression. Namnet på symtomet är anhedoni, vilket betyder smärtsam oförmåga att uppleva känslor. Det nämns tyvärr sällan när man läser om depressioner utan man ser det oftast i litteratur som handlar om schizofreni.

Lång utläggning men vad jag vill ha sagt är att allt i livet är inte svart eller vitt, det som är rätt för mig är inte automatiskt rätt för dig osv... Jag är rätt så övertygad om att så även är fallet gällande "lyckopiller"... Därmed inte sagt att det är jag tycker att läkarna gör rätt i att skriva ut "lyckopiller" alltför lättvindigt!