Diktsamlingen (era favoritdikter)

av **Mortalis** » 2013-10-24 14:53:23

Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.

Du ska tacka dina gudar,
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.

Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången,
vann sin egen själ.

Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.

Du ska tacka dina gudar,
när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val.

__________________

Karin Boye

av **gadas** » 2013-10-24 15:16:20

BARA EN PINNE
(Fredrik Lindahl)

Tänk så många själar
genom världshistorien
Som en enda lång stafett
runt hela jorden

En resa utan mål
Oro för att ingen möter
Bara en pinne
att hålla i handen

Hinner aldrig kolla
vad som står i budkavlen
Det är inte mitt uppdrag
Kanske ingenting

Kommer man ur kurs
finns ingen att lämna över till
Till sist man stupar ändå
Men pinnen - vad hände med den

av **kiddie** » 2013-10-25 5:33:41

DAN ANDERSSON

En spelmans jordafärd

Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kam,
se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor går det tysta tåget fram,
under morgonhimlens svala, gråa sky.
Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,
tunga huvuden sig böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.

Han var underlig och ensam, säga fyra svarta män,
han led ofta brist på husrum och bröd. -
Se en konung, säga rosorna, och trampas på igen,
se en konung och en drömmare är död!
Det är långt, säga bärarna, det känns som många mil,
och när hetare blir dagen går man trött. -
Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger pil,
det är kanske någon blomma som har dött.

Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så stora tunga steg.
Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år. -
Det var lustigt svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!

Över ljung och gula myrar gungas hårda döda ben,
gungas tröttsamt genom solens bleka ro.
en när kvällen svalkar härlig över lingonris och sten,
hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.
Tramp av fyra trötta män, som i sorg gå hem igen,
och de böja huvun som i bön.
Men djupt i djupa grova spår trampas rosorna till sår,
mitt i äng som under daggen lyser grön.

Han är borta, säga fyra, det blir tungt för hans mor,
som på fattiggåln i Torberga går. -
Varför trampas vi klackar, varför slitas vi av skor?
jämra rosorna och visa sina sår.
Det är Döden som har dansat genom Himmelmora mo,
susa tistlarna på klövervallen ren.
Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,
när han dansade med drömmarens ben.

Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,
bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.
Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,
går en sång över näckrossållad dy.
Och stormen sjunger; svart och vitt kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död.

av **kiddie** » 2013-10-25 5:37:50

Gillar Poe och Lagerkvist också, den lagerkvistdikten är verkligen bra.

av **Mortalis** » 2014-02-20 14:20:36

Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. - Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå?
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

I natt skall jag dö. - Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. - Vem, vem skall jag fråga,
vart skall jag resa, till vilket land?
I natt skall jag dö. - Och hur skall jag våga?

I morgon finns det en ömkansvärd
och bittert hjälplös stackars kropp,
som bäres ut på sin sista färd
att slukas av jorden opp.

Harriet Löwenhjelm (1887-1918)

ff71bafe38-HL Romanas sanatorium 1917_crop.jpg

av **River** » 2014-03-12 22:21:55

Jeg liker godt The Raven av Edgar Poe.

Jeg er ikke så flink i engelsk, men får med meg at det er en slik nydelig flyt og klang i det, og at diktet omhandler en kvinne som har forsvunnet eller noe.

http://www.youtube.com/watch?v=VPmpDD3MGas

av **HenrikE** » 2014-03-12 22:53:58

Ja, man lever och tär
på den kropp som man bär,
och så ligger man där ett-tu-tre.
Och så fraktas man bort
i en billig transport.
De är ingenting särskilt me de.

Dikten skrevs av Ferlin
och den versen är fin
med sin blandning av allvar och gyckel.
Men en billig transport,
vad kan det va för sort?
Ska man forslas till graven på cykel?

Ja, jag får en vision
av en hojprocession,
mina kompisar drar mej i kärran
och till plingklockors plong
stäms det upp i en sång:
Bered en väg för cyklisten till Herran!

Vid en skogsstig sitts av
där en grop blir min grav
och till ringklockors sista goodbye-kling
ibland blommor och grönt
komposteras jag skönt –
en cyklist som har uppnått recycling

av **flisan** » 2014-03-22 17:04:28

Skyddsänglar

Jag är så jävla arg
Var fanns alla skyddsänglar?
När det var min tur att få en?

Jag gråter
Jag vill inte spela det här spelet längre
Livet

Jag orkar inte kämpa mer

Jag vill slänga ut stereon genom fönstret
Jag vill slänga mobilen i väggen
Jag vill skrika och slåss

Jag är så jävla trött
Att gå från behandling till behandling

Och vara för trött

För att fixa mat
För att träna
För att bli frisk

Jag vill inte mer

Mikael Spetz

av **flisan** » 2014-03-22 17:17:19

Respekt

Vi bestämmer en tid
Jag är punktlig
Du är sen,som vanligt

Jag ringer
Du säger att du ringer upp
Jag väntar förgäves
Telefonen är tyst

Jag känner mej orespekterad
Jag känner mej osedd

Varför gör du så här?

Jag är värdefull
Jag är värd andras respekt
Ändå gör du så här

Varför?

Ser du inte vad du gör?
Vill du inte?

Du säger förlåt
Jag har hört det förut

Tomma ord utan mening

Jag tröttnar
Jag släpper taget
Jag går vidare

Mot respekten
Mot ömsesidigheten

Det är jag värd

Mikael Spetz

av **mugglare** » 2014-03-24 0:33:15

Förvånad över att ingen postat Mats Wilanders alster "Droppen" http://www.youtube.com/watch?v=ZjX8RyDo8Z8

För att vara allvarlig så tycker jag att denna, av Wordsworth är väldigt vacker

My heart leaps up when I behold
A rainbow in the sky:
So was it when my life began;
So is it now I am a man;
So be it when I shall grow old,
Or let me die!
The Child is father of the Man;
I could wish my days to be
Bound each to each by natural piety.

av **HenrikE** » 2014-03-24 2:01:06

Fin dikt men näst sista raden ska inledas med "And". Då blir det rytmiskt rätt.

av **Erika** » 2014-03-24 2:37:07

Kanske inte en favorit dikt, men gillar att skriva själv så får bli en jag själv hittade på precis. Och nej alla tror nog det, men jag är inte kär. Fick bara inspiration av någon som är! (:

Hej.
Jag såg dig av en ren slump,
Jag fick ditt nummer av ren slump.
Våra vägar möts igen av ren slump
Jag kände dina läppar mot min hud av ren slump
Jag hörde dina hjärteslag av ren slump
Slumpen hördes av alla slag,
Vi såg på som det var en tv serie
Tvn stod på som vanligt medan våra läppar smakade på varandra medan du fick min själ
Vi hörde varandra för stor och långsamt
Vi skulle gå mot tvn som sakta började tröttna på oss
Tröttna på våra hjärteslag
Och tröttna på att det alltid var samma gamla visa.
Jorden snurrar i en väldig fart
Den går upp och känner alla våra hjärtan slå, alla hjärtan som måste få höra och känna varandra.
Inte konstigt att jorden och tvn blir trötta på oss.

Även fast vi försöker inte vara som våra förfäder så slutar det med att vi gifter oss med personen som är mest lik sin undermedvetna förebild.
Det finns ett mönster, ett mönster som inte många ser.
Men jag är den personen.
Den personen som känner av dig och du och dig.
Kalla mig inte gud för gud kan se varenda millimeter av din ljusslinga.
Och sedan han hjälper och vägleder dig.
Jag har min känsla, fast jag inte vill.
Därför jag ser upp till dig,
Därför jag kan höra dina andetag.
Känna dig gå och stå.
Så jag ber dig, gå fram till tvn och stäng av den.
För jag vill känna dina andetag, fast jag kan höra alla andras.

Hoppas ni gillar den! (: // Mysboll

av **Cyan** » 2014-03-24 3:56:37

Along the shore the cloud waves break,
The twin suns sink beneath the lake,
The shadows lengthen
In Carcosa.

Strange is the night where black stars rise,
And strange moons circle through the skies
But stranger still is
Lost Carcosa.

Songs that the Hyades shall sing,
Where flap the tatters of the King,
Must die unheard in
Dim Carcosa.

Song of my soul, my voice is dead;
Die thou, unsung, as tears unshed
Shall dry and die in
Lost Carcosa.

Cassilda's Song - Robert W. Chambers (1895)

av **Erika** » 2014-03-24 23:39:18

Där är en berättelse om de grekiska gudarna,
de var uttråkade så de hittade på människan.
Men de var fortfarande uttråkade så de hittade på kärleken.
Sen var de inte uttråkade längre
Så de beslöt sig för att prova kärleken själva.
Till slut uppfann de skrattet för att de skulle kunna stå ut med den.

/ Cup of love

av **kiddie** » 2014-03-25 2:46:55

blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus
och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför
tavlorna visar själlöst sitt anförtrodda innehåll
och flugorna står stilla på väggarna och tänker

blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus
i hörnet spinner katten yllegarn att sova med
på spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag
och barnena leker tyst med ord på golvet

det vita dukade bordet väntar på någon
vars steg aldrig kommer uppför trappan

ett tåg som genomborrar tystnaden i fjärran
avslöjar inte tingenas hemlighet
men ödet räknar klockans slag med decimaler.

(Gunnar Ekelöf)

av **kiddie** » 2014-03-25 2:48:27

Du och jag och världen

Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.

(Werner Aspenström)

av **notwoodstock** » 2014-03-25 5:08:19

Ugglan skrev:Försök till räddning genom tankeflykt
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.
Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöd i känslodöd
vi ofta stod.
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara -
ty jag satt fånge här i Aniara.

Strof 18, Aniara, Harry Martinson 1956

Instämmer - ett av få epos som imponerat på mig.

av **Erika** » 2014-03-26 1:58:02

Börjat skriva mina texter på en logg typ, fattar inte blogg så får bli det här.
Hoppas ni gillar det och kommentera gärna om ni vill!
Kramis (:

Länk till min logg! (:

http://dayviews.com/BaraBolivia/517677381/

av **Erika** » 2014-03-26 20:08:53

Har nu skaffat blogg och skiter i loggen typ funka inte, haha
Hoppas ni gillar denna mer! (:

http://mysboll.blogg.se/

En blogg till texter och lite bilder (:

av **earlydayminer** » 2014-04-04 2:41:07

Pablo Neruda skrev:If You Forget Me

I want you to know
one thing.

You know how this is:
if I look
at the crystal moon, at the red branch
of the slow autumn at my window,
if I touch
near the fire
the impalpable ash
or the wrinkled body of the log,
everything carries me to you,
as if everything that exists,
aromas, light, metals,
were little boats
that sail
toward those isles of yours that wait for me.

Well, now,
if little by little you stop loving me
I shall stop loving you little by little.

If suddenly
you forget me
do not look for me,
for I shall already have forgotten you.

If you think it long and mad,
the wind of banners
that passes through my life,
and you decide
to leave me at the shore
of the heart where I have roots,
remember
that on that day,
at that hour,
I shall lift my arms
and my roots will set off
to seek another land.

But
if each day,
each hour,
you feel that you are destined for me
with implacable sweetness,
if each day a flower
climbs up to your lips to seek me,
ah my love, ah my own,
in me all that fire is repeated,
in me nothing is extinguished or forgotten,
my love feeds on your love, beloved,
and as long as you live it will be in your arms
without leaving mine.

av **gadas** » 2014-04-16 16:14:44

HenrikE skrev:Ja, man lever och tär
på den kropp som man bär,
och så ligger man där ett-tu-tre.
Och så fraktas man bort
i en billig transport.
De är ingenting särskilt me de.

Dikten skrevs av Ferlin
och den versen är fin
med sin blandning av allvar och gyckel.
Men en billig transport,
vad kan det va för sort?
Ska man forslas till graven på cykel?

Ja, jag får en vision
av en hojprocession,
mina kompisar drar mej i kärran
och till plingklockors plong
stäms det upp i en sång:
Bered en väg för cyklisten till Herran!

Vid en skogsstig sitts av
där en grop blir min grav
och till ringklockors sista goodbye-kling
ibland blommor och grönt
komposteras jag skönt –
en cyklist som har uppnått recycling

Vem skrev? (Första versen är tydligen Ferlin)

av **HenrikE** » 2014-04-16 22:51:13

av **gadas** » 2014-04-17 17:03:42

HenrikE skrev:Jag.

Wow!!

av **flisan** » 2014-04-18 16:51:21

Jag har köpt min biljett och står på perrongen
Ett underligt tåg.....
Det är sista gången.

Jag reser, men vet inte vart eller hur.
Jag frågade om det fanns retur
då log han i luckan och stack ut sin näsa
och sa, att det var en enkel resa.

Så ofantligt ENKEL

Så går jag in i min sovkupé
Tänk, något bagage har jag inte mé,

Allt verkar så underligt - här är konduktören
men han bär ej uniform med knappar och snören.

Han bär på en lie - jag vet han är DÖDEN.
Han som vet slutet på människors öden.

Märkvärdigt att jag inte är rädd
jag ligger så stilla i min bädd.

Han ler så vänligt, han klipper biljetten
för sista resan till himmelska rätten
han mumlar faderligt: det blir inte värre.

Sov gott och lugnt, jag skall ej väcka min herre.

(Valdemar Dahlqvist)