Hej!

Detta med att få diagnos tidig eller inte har diskuterats tidigare. Tänkte dock bryta ut diskussionen och berätta mina egna erfarenheter.

1980 fick jag diagnosen MBD, men ingen talad om det för mig. Jag fick veta att jag hade "en liten hjärnskada", epilepsi (barnepilepsi, som växte bort och jag har varit anfallsfri i över 20 år nu) och en CP-skada (som knappt märks).

MBD fick jag inte veta något om förrän jag beställde mina journaler som vuxen.

I skolan fick jag stödundervisning av en speciallärare då och då, i huvudsak i matte.

Jag skrev en del dikter som barn/tonåring, och övergick sedan till att skriva sångtexter. Jag skrev så här i "Svett, blod och tårar" (ett utdrag):
[...]
Orkar inte alltid kämpa
Varför ska jag behöva
vara bland de allra bästa
och ändå inte anses duktig nog
för att utvecklas och gå vidare?

När jag måste
använda alla mina kradfter
för att kunna gå ett steg framåt
måste det vara någonting
som är fel
Beror allt på leran jag går i
eller att jag inte är van
att gå i lera?

[...]

I "Ovisshet" skrev jag:
När ska jag kunna förstå
att jag inte kan vara med
och skapa min egen framtid?
Alla viktiga vägval
görs av andra än mig själv
och jag kan inte annat
än att följa den utstakade väg
som jag tvingats in på
När ska jag kunna förstå
att det gäller att sluta drömma
och börja acceptera allt
så fort som möjligt?

Oron växer i mitt bröst
Vad ska hända nu?
Jag vt inte
Måste lära mig leva med ovisshet
Allting kan förändras,
kastas omkull
men bara av andra
än mig själv
[...]

Så tja, i mitt fall hade jag redan en diagnos. Eller snarare flera. Vilket hindrade mig i min utveckling, eftersom omgivningen talade om vad jag inte klarade av och jag hade bara att lyda.

Men 2000 fick jag min AS-diagnos, och då lättade det en del. Då var jag nästan 26 år. 2008 fick jag diagnosen ADHD, och då föll ännu mer bitar på plats.

Kort sagt, jag mådde inte bra av att få en diagnos tidigt. Men jag var sån att en diagnos inte kunde undvikas att ställas. Jag var annorlunda, och det märktes. Av alla. Både klasskamrater, lärare och alla andra. I mellanstadiet diskuterades det särskoleplacering, men jag var för intelligent kom de fram till.

Så tja, hur har er uppväxt påverkats av tidig diagnos, eller diagnos först i vuxen ålder?

Hälsningar

Lilla Gumman

Finns MBD fortfarande som diagnos?

Proffe Slimp skrev:Finns MBD fortfarande som diagnos?

MBD ges inte som diagnos i dag. Men det finns ju människor som fått den diagnosen medan den fortfarande gavs. En del av dem har inte fått någon annan diagnos senare, Lilla Gumman verkar ju dock ha fått andra diagnoser vid senare tillfällen (AS & ADHD), så diagnosen MBD anses nog inte gälla längre. Den verkar ju dock ha påverkat hennes liv och uppväxtvillkor.

Lilla Gumman skrev:Hej!

Detta med att få diagnos tidig eller inte har diskuterats tidigare. Tänkte dock bryta ut diskussionen och berätta mina egna erfarenheter.

1980 fick jag diagnosen MBD, men ingen talad om det för mig. Jag fick veta att jag hade "en liten hjärnskada", epilepsi (barnepilepsi, som växte bort och jag har varit anfallsfri i över 20 år nu) och en CP-skada (som knappt märks).

MBD fick jag inte veta något om förrän jag beställde mina journaler som vuxen.

I skolan fick jag stödundervisning av en speciallärare då och då, i huvudsak i matte.

Jag skrev en del dikter som barn/tonåring, och övergick sedan till att skriva sångtexter. Jag skrev så här i "Svett, blod och tårar" (ett utdrag):
[...]
Orkar inte alltid kämpa
Varför ska jag behöva
vara bland de allra bästa
och ändå inte anses duktig nog
för att utvecklas och gå vidare?

När jag måste
använda alla mina kradfter
för att kunna gå ett steg framåt
måste det vara någonting
som är fel
Beror allt på leran jag går i
eller att jag inte är van
att gå i lera?

[...]

I "Ovisshet" skrev jag:
När ska jag kunna förstå
att jag inte kan vara med
och skapa min egen framtid?
Alla viktiga vägval
görs av andra än mig själv
och jag kan inte annat
än att följa den utstakade väg
som jag tvingats in på
När ska jag kunna förstå
att det gäller att sluta drömma
och börja acceptera allt
så fort som möjligt?

Oron växer i mitt bröst
Vad ska hända nu?
Jag vt inte
Måste lära mig leva med ovisshet
Allting kan förändras,
kastas omkull
men bara av andra
än mig själv
[...]

Så tja, i mitt fall hade jag redan en diagnos. Eller snarare flera. Vilket hindrade mig i min utveckling, eftersom omgivningen talade om vad jag inte klarade av och jag hade bara att lyda.

Men 2000 fick jag min AS-diagnos, och då lättade det en del. Då var jag nästan 26 år. 2008 fick jag diagnosen ADHD, och då föll ännu mer bitar på plats.

Kort sagt, jag mådde inte bra av att få en diagnos tidigt. Men jag var sån att en diagnos inte kunde undvikas att ställas. Jag var annorlunda, och det märktes. Av alla. Både klasskamrater, lärare och alla andra. I mellanstadiet diskuterades det särskoleplacering, men jag var för intelligent kom de fram till.

Så tja, hur har er uppväxt påverkats av tidig diagnos, eller diagnos först i vuxen ålder?

Hälsningar

Lilla Gumman

Förutom barnepilepsin & ADHD-diagnosen är jag i exakt samma situation som din. Fördelen med att få diagnosen sent är att man får folk att lära känna en som man verkligen är och inte en person med en diagnos. Nackdelen är alla misstag och problem som dykt upp på vägen och som man inte kunnat ge förklaringar på. Jag hade nog behövt diagnosen tidigare pga skolan. Fick ju problem med matten och diagnostiserades med Dyskalkyli först. Med tanke på denna enorma problematik det förde med sig i skolan hade det nog varit bra att få veta. Om inte annat för mina föräldrars skull. Nu har jag ändå haft väldigt tur med den sociala biten osv i mitt liv och mkt har gått bra ändå. Men matten blev ett stort sår som verkligen hade behövts tidig diagnos på.Fast ju mer jag tänker på det desto mer kluven blir jag. Hade det verkligen varit bra med en tidig diagnos? Någonstans var det ju uppenbarligen meningen med att det skulle ta så lång tid annars hade jag ju fått den tidigare?!? Egentligen ingen idé att sitta och grubbla över sådana här saker. Läget är ju som det är.

Jag hade ingen diagnos, men var tydligt annorlunda. Det var svårt.

När jag själv upplevde annorlundaskap fick jag alltid höra att jag var precis som alla andra. När jag upplevde mig som normal fick jag alltid höra att jag var annorlunda, inte sällan att jag var fel. Det här gjorde mig ofta förvirrad.

Jag tror att man måste skilja på diagnosen som en beskrivning av hur det kann vara, för att få ett användbart verktyg när man söker förklaringar och metoder, och när den används som ett facit för att tala om för någon hur de är och vad de har för förutsättningar och möjligheter.

För dig Lilla Gumman tror jag att diagnos använts för att begränsa dig, vilket verkar ha varit mycket olyckligt även om det skedde i all välmening. Om man ständigt får veta vad man kan och vad man inte kan börjar man tro på det och agera som om det var sant. Det behöver inte vara uttalat, utan kan förmedlas i handling och atityd. När en diagnos får den effekten tror jag att det kan orsaka mycket skada.

Samtidigt kan det finnas värde med att hjälpa någon att förså sina begränsningar (så länge de är verkliga) så att man inte tror att tillkortakommanden kommer sig av brister i karaktär eller ansträngning. Jag tror det är en svår balansgång där det finns många faror både med att ställa (och berätta om) diagnos tidigt och att inte göra det. För att lära oss behöver vi se vilka effekterna blir och varje gång försöka göra bättre och lära mer.

pH skrev:

Proffe Slimp skrev:Finns MBD fortfarande som diagnos?

MBD ges inte som diagnos i dag. Men det finns ju människor som fått den diagnosen medan den fortfarande gavs. En del av dem har inte fått någon annan diagnos senare, Lilla Gumman verkar ju dock ha fått andra diagnoser vid senare tillfällen (AS & ADHD), så diagnosen MBD anses nog inte gälla längre. Den verkar ju dock ha påverkat hennes liv och uppväxtvillkor.

Som jag förstått det finns MBD kvar som en diagnos, men man väger in andra saker i den idag. Pratade mkt om detta med rörelseterapeuten dom jobbat mkt inom detta område. Anledningen till att MBD existerade var att man på 80-talet och tidigare buntade samman alla sådana ospeficerade diagnoser typ AS ADHD DAMP osv. På så sätt kom man ju enkelt undan med vidare förklaringar och lät personer få lida onödigt mkt. Minimal Brain Dysfunktion (MBD) är en diagnos jag avskyr just pga att de släppte mig totalt med vidare utredningar osv. De hade ju redan kategoriserat in mig i detta lämpliga fack.

Alltså en slaskdiagnos.

Men har man s.a.s. upphävt diagnosen MBD hos de som fick den då?

Proffe Slimp skrev:Alltså en slaskdiagnos.

Men har man s.a.s. upphävt diagnosen MBD hos de som fick den då?

Väl uttryckt. Enligt min terapeut så hade man inte det, men man hade nog fiskat upp många som behövde en ordentlig/rätt diagnos.

pH skrev:Jag hade ingen diagnos, men var tydligt annorlunda. Det var svårt.

När jag själv upplevde annorlundaskap fick jag alltid höra att jag var precis som alla andra. När jag upplevde mig som normal fick jag alltid höra att jag var annorlunda, inte sällan att jag var fel. Det här gjorde mig ofta förvirrad.

Jag tror att man måste skilja på diagnosen som en beskrivning av hur det kann vara, för att få ett användbart verktyg när man söker förklaringar och metoder, och när den används som ett facit för att tala om för någon hur de är och vad de har för förutsättningar och möjligheter.

För dig Lilla Gumman tror jag att diagnos använts för att begränsa dig, vilket verkar ha varit mycket olyckligt även om det skedde i all välmening. Om man ständigt får veta vad man kan och vad man inte kan börjar man tro på det och agera som om det var sant. Det behöver inte vara uttalat, utan kan förmedlas i handling och atityd. När en diagnos får den effekten tror jag att det kan orsaka mycket skada.

Samtidigt kan det finnas värde med att hjälpa någon att förså sina begränsningar (så länge de är verkliga) så att man inte tror att tillkortakommanden kommer sig av brister i karaktär eller ansträngning. Jag tror det är en svår balansgång där det finns många faror både med att ställa (och berätta om) diagnos tidigt och att inte göra det. För att lära oss behöver vi se vilka effekterna blir och varje gång försöka göra bättre och lära mer.

Väl talat.

Sen vet jag att man kan begränsa folk utan att använda just en diagnos. När man talar om för ett barn att Du kan inte vara bra på matte för du är bra på språk, eller nåt annat som blir en definition och en gräns så kan det vara lika begränsande som att få höra Du kan nog inte X för du har ADHD, eller Det är inte möjligt för dig, du har ju AS, och då kan man inte X.

Det är inte så att de som inte fått diagnos men väl haft sina svårigheter och fått höra om dem är mindre begränsade, som jag ser det. Jag har svårt att föreställa mig att jag hade haft sämre självkänsla och självförtroende om jag fått höra att jag nog hade Asperger (eller annat valfritt), istället för att få höra att jag var elak, lat, självsvåldig, levde i det blå, näbbig, konstig och allt jag fått höra.

Obs! Jag säger inte att du säger nåt som går emot det jag skrev, jag blev bara inspirerad att skriva ovanstående efter att ha läst hela tråden.

En sak som jag tycker är ett stort problem är att så många definierar sin identitet utefter någonting avvikande gällande dem. T ex så är det vanligt att personer med andra läggningar än heterosexualitet först och främst definierar sig som bög/flata/whateva', och endast sekundärt som 'människa'. Samma sak gäller personer med autismspektrumstörningar, många definierar sig själva helt grundat på att de har t ex AS. Jag känner dock att det huvudsakligen gäller personer som tidigt fått sin diagnos. Om ett barn får en diagnos, så får oftast skolan/dagiset och de andra barnens föräldrar information om diagnosen, vilket leder till att barnet blir annorlunda behandlat. Det blir som att AS-dragen blir mer utpräglade eftersom människorna i barnets omgivning behandlar barnet annorlunda än andra barn, och på det sättet uppfostrar barnet till att bli en Aspergare, inte en människa (det låter som att jag tycker att personer med AS inte är människor, men jag hoppas att ni förstår vad jag egentligen menar).

Avvikelser, oavsett vad de beror på, resulterar ofta i att identiteten grundas på avvikelsen. Sedan börjar personerna umgås huvudsakligen med likasinnade, och det bildas subkulturer. Jag tycker att det finns en AS-subkultur på samma sätt som det finns hårdrockare, synthare, popare osv. Och på samma sätt som det finns t ex synthare som går lite väl långt (alltid fullt uppklädda, umgås bara med synthare, lyssnar bara på synthmusik och hänger bara på synthställen) så finns det personer med diagnoser som gör exakt samma sak. Men det är ju fullt naturligt, man söker sig till de som är lika en själv.

Jag har glömt av vad min poäng var.

Charley? skrev:En sak som jag tycker är ett stort problem är att så många definierar sin identitet utefter någonting avvikande gällande dem. [ ... etc... ].

Jag tycker det du säger är intressant tror att det kan ligga mycket i det, i alla fall för vissa. En del människor är också fenomenala på att använda en egenskap hos dem själva (gärna en tillhörighet till minoritet eller utsatt grupp) som förklaring eller ursäkt för nästan vad som helst. Det är en förklaring till alla motgångar, ett skäl för att se diskriminering i andras handlande och en ursäkt för att bete sig så som man önskar. Men jag tror att det handlar mer om en typ av person än en viss typ av förklaring. Finns behovet kan förklaringen vara diagnos, sexuell läggning, kön, etnisk härkomst eller vad som. Sorgligt att de befinner sig i en situation och har en sådan historia att de behöver den typen av förklaring, men ändå mycket frustrerande att möta.

Samtidigt kan jag säga att diagnosen för mig ökat min känsla av samhörighet med resten av männiksorna. Innan kunde jag inte se nog med likhet för att leva upp till min egen definition av vad som är en människa, och jag föll därför utanför mänskligheten. Sedan jag fått diagnosen som förklaring har jag upptäckt att det finns röd tråd i, och gränser för, mitt utanförskap. Det mesta är trots allt gemensamt mellan människor, NT eller inte, och jag är en del av männiksorna med några avgränsade och begripliga skillnader.

Nu har jag också glömt vad min poäng var...

Charley? och PH, jag tyckte ni hade många poänger med era inlägg! Är stressad för att jag gör tårtor, så det blir inga utläggningar från mig idag.

Hej!

Jag fick inte veta om att jag hade MBD. Jag fick bara höra att jag hade en liten hjärnskada.

Jag förstod aldrig varför jag var annorlunda i jämförelse med mina klasskamrater. Jag gillade inte att läsa läxor men min mamma sa jämt att jag fick kämpa med läxorna och att det var svårt. Det hade förmodligen gått som en dans om jag bara varit intresserad.

När jag skulle söka till gymnasiet hade jag ingen som helst aning om betygskvoter och liknande. Habiliteringen bestämde att den linje jag kunde klara av var tvåårig social linje. Som andrahandsval valde jag handel och kontor, men om jag kom in på den linjen skulle handelsdelen plockas bort eftersom det ansågs att jag inte skulle klara av handelsdelen.

Under åttan och nian var jag tvungen att gå på informationsträffar om de olika linjerna. Jag blev intresserad av trälinjen och drama. Jag fick böcker där det stod att det var jag som skulle välja, inte föräldrar eller kompisar. Det var en mycket jobbig tid. All denna information var ju till för att var och en skulle hitta just den linje de ville gå på, och jag begrep aldrig varför jag skulle gå på det eftersom jag var tvungen att gå social linje oavsett vad jag själv ville.

När jag ville ha sommarjobb på sommarlovet efter nian, dela ut reklam och tjäna pengar, sa min mamma nej. I stället orndade hon två veckors oavlönat jobb på biblioteket, jag fick en diktbok och nåt mer smått i stället för lön.

Gymnasiet gick sådär, jag hatade att plugga men hankade mig fram. På sommarlovet efter gymnasiet kom två tanter från AMI hem till oss. Det ansågs inte bra att jag blev arbetslös. Därför fick jag börja på AMI-s och bo i en träningslägenhet och i deras verkstad prova på kök, kontor, snickeri och verkstad. Där fick jag prova på att använda en dator och det var riktigt kul. Jag hörde hur två av handledarna sa till varandra: "Det vore kul att se hur långt hon kan gå" (och då menade de angående att använda en dator.

Tja, jag vill inte ta hela min livshistoria här. Men år 2000 träffade jag min man. Därefter förändrades livet radikalt. Innan jag träffade min man gjorde pappa och mamma allt från att sätta upp tavlor till att montera möbler, jag fick vara med och hjälpa till bara. När jag träffade min ma var han rätt hjälpsam först. Men sen vägrade han att gära saker åt mig som jag lika gärna kan göra själv. Därför kan jag nu skruva ihop IKEA-möbler och liknande, sätta upp tavlor och annat smått som behöver göras i hushållet.

I fredags hittade jag en snygg hörnhylla av inoljat trä för 20 kr. Det är en hylla och konsol. På baksidan satt två metallkrokar som ser ut som en metalltriangel uppetill. När jag kom hem tittade jag om den passade i köket där jag hade tänkt. Jodå, det gjorde den. Jag letade fram två tavelkrokar. Sedan satte jag upp hyllan igen, och ritade runt upphängningskrokarna med en blyertspenna. Därefter satte jag upp tavelkrokarna. Den ena tavelkroken hade spikar som knappt ville gå igenom väggen och den halkade några milimeter snett. Men nu sitter hyllan uppe där, och hyllan verkar sitta rakt. Sånt där är självklart för andra. men jag är så van vid att klanta till det så jag blir alltid lika stolt när jag faktiskt lyckas få till det.

Hälsningar

Lilla Gumman

Coolt, Lilla Gumman, att du nu fått möjlighet att göra saker själv och upptäcka vad du kan.

Och tack för att du delade med dig av din bakgrund. Väldigt bra exempel på hur man av välmening kan hindra någon från att växa. Sjukt att du inte ens fick prova att dela ut reklam!

Det där med förvirring inför gymnasielinjer känner jag igen. Jag fattade inte heller nånting och hamnade på en linje som inte alls motsvarade mina intressen. Fast jag lärde mig skriva maskin, det har jag ändå haft nytta av även om det var så tråkigt att jag bokstavligen somnade.

Hej!

Fast det var ingen förvirring. Jag ville läsa på dramalinjen, trälinjen eller humanistisk linje. Humanistiska linjen verkade roligast. Men det fick jag int söka till. I stället fick jag välja mellan social linje och handel och kontor minus handelsdelen. Då jag inte ville att man skulle plocka bort handelsdelen på handel och kontor, återstod bara social linje.

Jag ville bli författare eller bibliotekarie. Min pappa sa att jag inte kunde bli bibliotekarie, inte en sån som beställde böcker och hade ansvar, men jag ville inte bli nån simpel assistent som bara plockade ut böcker i hyllorna och gjord enkla jobb så det fick vara.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jaha, det var ju lite skillnad då. Har de verkligen rätt att bestämma sådant?

Hej!

Jag hade väl inte betyg för annat, antar jag. Habiliteringen poängterade tydligt att de bara var rådgivande. Men mina föräldrar hade aldrig tolererat att jag valde nåt annat.

Som barn var jag lydig och gjorde som alla sa. Fanns det en regel, då följde jag den. Jag gick till skolan varje dag, om jag inte var sjuk. Jag ville inte vara borta från skolan, för jag ville inte få frånvaro antecknad. En del skolkade, men det gjorde inte jag. Man fick ju inte skolka, och därför skolkade jag inte. Sån där var jag jämt.

Jag hade regelbundna sängtider och det ansågs bra på grund av att jag hade epilepsi. I högstadiet gick jag och lade mig klockan 20 på vardagar och 21 på fredagar och lördagar.
En fredag i månaden hade fritidsgården högstadiedisco som började klockan 20. Om jag kunde tala om minst en tjej i klassen som skulle gå fick jag gå dit, under förutsättning att mamma eller pappa hämtade mig 21.30 med bil. När vi kom hem fick jag oboy och smörgås, sedan bums i säng.

Jag åkte nästan aldrig tåg eller buss själv som barn. Innan jag skulle börja gymnasiet diskuterades det om jag skulle få färdtjänst. Jag fick praktisera en vecka på social linje, samma linje som jag skulle gå. Den första dagen stod syokonsulenten vid busshållplatsen och sa vilken buss jag skulle ta och gav mig ett busskort. Jag åkte buss själv hela veckan och det gick utmärkt. Eftersom jag bevisat att jag klarade av att åka buss fick jag ingen färdtjänst.

På gymnasiet fick jag tjata mig till att få gå på klassfester, och jag fick bara gå om en ett år äldre kille i klassen (årskurs två) körde mig dit och hem, alternativt att min pappa körde mig dit och hem. Jag blev alltid ditskickad med en colaburk medan alla andra söp och blev hämtad tidigast av alla. Gymnasiediscon fick jag absolut inte gå på, hur mycket jag än tjatade. Inte heller fick jag följa med klassen när de åkte till Köpenhamn i maj årskurs två. Ingen lärare skulle följa med. Mina föräldrar sa att Köpenhamn är stort, de trodde att jag skulle bli lämnad ensam och gå vilse.

Under mina tre år på folkhögskolan gjorde vi en klassresa varje år i maj. Jag fick till min stora glädje följa med. På de här resorna följde vår klasslärare med och då var det helt ok. Vi hade ett projekt som innebar att vi lagade gamla datorer under året och tog dem med till Estland för att koppla in dem på skolor och liknande. Det första året fick jag åka hem så min mamma kunde packa väskan och de kunde skjutsa mig till Stockholm. På den tiden skrev jag dagbok varje dag. Min mamma tyckte att dagboken tog för stor plats i packningen, och tyckte att jag skulle ta med mig en anteckningsbok att skriva i, när jag kom hem kunde jag skriva av det i dagboken sa hon. Så blev det. I årskurs två när vi också skulle till Estland bestämdes det att alla skulle åka i minibuss från folkhögskolan till Stockholm, ingen fick åka dit på egen hand. Detta berodde på att en elev förgående år hade irrat runt i fel hamn och missat klassresan. Mina föräldrar var oroliga, och jag var tvungen att åka hem helgen innan så att mamma kunde hjälpa mig att packa väskan. På IT/Multimedialinjen åkte vi till London. Då fanns det inga regler om att klassen skulle åka gemensamt från skolan, utan jag kunde åka hem så att mamma kunde hjälpa mig att packa väskan och jag kunde bli skjutsad till Landvetter.

Skolan låg cirka 3 timmars bilkörning hemifrån. Inför varje terminsstart körde mamma och pappa mig till skolan. De packade upp mina saker medan jag var på upprop, sedan sade vi hej då och de åkte. En del helger ville jag åka hem. Min mamma tog bilen och körde och hämtade mig på fredagseftermiddagen. Ofta var mormor med också. De tömde soppåsen och om det var för stökigt dammade och dammsög de och jag fick hjälpa till. Det fanns tvättmaskiner på skolan men mina föräldrar hade sagt att jag inte fick tvätta lakan där så de kom med hem. På söndagen efter lunch körde mamma och pappa mig till skolan, ibland åkte vi till köpcentret i närheten och handlade.

Ibland tog jag buss och tåg hem. Då fick jag höra av mina föräldrar att jag var så duktig som klarade av att åka tåg och allting, det hade min morbror och hans fru sagt sa mamma. Men när skolan slutade fick jag inte ta mig hem själv, då hade jag för mycket saker med mig och det kunde jag inte kånka på buss och tåg sade de.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag vet inte eftersom någon har slarvat bort/stulit mina BUP journaler...

pH skrev:Jag tycker det du säger är intressant tror att det kan ligga mycket i det, i alla fall för vissa. En del människor är också fenomenala på att använda en egenskap hos dem själva (gärna en tillhörighet till minoritet eller utsatt grupp) som förklaring eller ursäkt för nästan vad som helst. Det är en förklaring till alla motgångar, ett skäl för att se diskriminering i andras handlande och en ursäkt för att bete sig så som man önskar. Men jag tror att det handlar mer om en typ av person än en viss typ av förklaring. Finns behovet kan förklaringen vara diagnos, sexuell läggning, kön, etnisk härkomst eller vad som. Sorgligt att de befinner sig i en situation och har en sådan historia att de behöver den typen av förklaring, men ändå mycket frustrerande att möta.

Samtidigt kan jag säga att diagnosen för mig ökat min känsla av samhörighet med resten av männiksorna. Innan kunde jag inte se nog med likhet för att leva upp till min egen definition av vad som är en människa, och jag föll därför utanför mänskligheten. Sedan jag fått diagnosen som förklaring har jag upptäckt att det finns röd tråd i, och gränser för, mitt utanförskap. Det mesta är trots allt gemensamt mellan människor, NT eller inte, och jag är en del av männiksorna med några avgränsade och begripliga skillnader.

Fick du din diagnos i vuxen ålder eller som barn? (Avvaktar tilll svaret på det kommer, du kan skicka ett pm om du inte vill ta öppet.)

alfapetsmamma skrev:Charley? och PH, jag tyckte ni hade många poänger med era inlägg! Är stressad för att jag gör tårtor, så det blir inga utläggningar från mig idag.

Tack!

Charley? skrev:Fick du din diagnos i vuxen ålder eller som barn? (Avvaktar tilll svaret på det kommer, du kan skicka ett pm om du inte vill ta öppet.)

Jag var definitionsmässigt vuxen, runt 25-30 år. Men var (och är i viss mån fortfarande) en aning omogen och bitvis mycket naiv, och bitvis uråldrig och gammal redan som barn.

Lilla Gumman skrev:Jag fick inte veta om att jag hade MBD. Jag fick bara höra att jag hade en liten hjärnskada.

Det känns som att det är värre att diagnosticeras men undanhållas resultatet, än att låta låta barnet få veta. Eftersom dina föräldrar (och troligtvis andra vuxna i din närhet) visste om din problematik behandlade de dig inte som du förtjänat (så känns det i alla fall när jag läser din text). Att dina föräldrar agerade ganska dåligt som reaktion på din diagnos tror jag berott mest på att de blivit överbeskyddande, vilket är vanligt för föräldrar med olika diagnoser.

Lilla Gumman skrev:När jag ville ha sommarjobb på sommarlovet efter nian, dela ut reklam och tjäna pengar, sa min mamma nej. I stället orndade hon två veckors oavlönat jobb på biblioteket, jag fick en diktbok och nåt mer smått i stället för lön.

Här ser jag två saker som gör mig upprörd: 1) Din mor ville inte att du skulle tjäna egna pengar, och 2) Hon ville inte låta dig avgöra själv vad du skulle jobba med. Överbeskyddande och kontrollerande.

Lilla Gumman skrev:Tja, jag vill inte ta hela min livshistoria här. Men år 2000 träffade jag min man. Därefter förändrades livet radikalt. Innan jag träffade min man gjorde pappa och mamma allt från att sätta upp tavlor till att montera möbler, jag fick vara med och hjälpa till bara. När jag träffade min ma var han rätt hjälpsam först. Men sen vägrade han att gära saker åt mig som jag lika gärna kan göra själv. Därför kan jag nu skruva ihop IKEA-möbler och liknande, sätta upp tavlor och annat smått som behöver göras i hushållet.

Det här gjorde mig glad! Jättekul att du har en make som tar fram dina bästa sidor. Det verkar som att han uppmuntrar dig till att ta tag i saker, vilket jag tycker är bra. Personer som tidigt diagnosticeras med olika störningar/avvikelser blir ofta lärda att de inte klarar av A och B för att de har Valfri Störning.

Lilla Gumman skrev:Jag fick inte veta om att jag hade MBD. Jag fick bara höra att jag hade en liten hjärnskada.

Det känns som att det är värre att diagnosticeras men undanhållas resultatet, än att låta låta barnet få veta. Eftersom dina föräldrar (och troligtvis andra vuxna i din närhet) visste om din problematik behandlade de dig inte som du förtjänat (så känns det i alla fall när jag läser din text). Att dina föräldrar agerade ganska dåligt som reaktion på din diagnos tror jag berott mest på att de blivit överbeskyddande, vilket är vanligt för föräldrar med olika diagnoser.

Lilla Gumman skrev:När jag ville ha sommarjobb på sommarlovet efter nian, dela ut reklam och tjäna pengar, sa min mamma nej. I stället orndade hon två veckors oavlönat jobb på biblioteket, jag fick en diktbok och nåt mer smått i stället för lön.

Här ser jag två saker som gör mig upprörd: 1) Din mor ville inte att du skulle tjäna egna pengar, och 2) Hon ville inte låta dig avgöra själv vad du skulle jobba med. Överbeskyddande och kontrollerande.

Lilla Gumman skrev:Tja, jag vill inte ta hela min livshistoria här. Men år 2000 träffade jag min man. Därefter förändrades livet radikalt. Innan jag träffade min man gjorde pappa och mamma allt från att sätta upp tavlor till att montera möbler, jag fick vara med och hjälpa till bara. När jag träffade min ma var han rätt hjälpsam först. Men sen vägrade han att gära saker åt mig som jag lika gärna kan göra själv. Därför kan jag nu skruva ihop IKEA-möbler och liknande, sätta upp tavlor och annat smått som behöver göras i hushållet.

Det här gjorde mig glad! Jättekul att du har en make som tar fram dina bästa sidor. Det verkar som att han uppmuntrar dig till att ta tag i saker, vilket jag tycker är bra. Personer som tidigt diagnosticeras med olika störningar/avvikelser blir ofta lärda att de inte klarar av A och B för att de har Valfri Störning.

Blir så arg av den här tråden. Över hur de har behandlat Lilla Gumman som klen till förståndet (mitt intryck), över sanningen i det pH skriver, över att det inte finns tillräckligt många tillräckligt bra människor för att det ska vara tillrådligt att få diagnos vare sig tidigt, sent eller inte alls. (Själv hör jag till de "orimliga", "arbetsskygga", utan rätt att finnas, som fick diagnos sent. För sent eller ej återstår att se.)