Jag undrar lite om hur man kan hantera olika situationer om tex ena är neurotypisk och den andra har en diagnos. Detta är enbart för att jag är intresserad av beteenden då jag tror jag har svårt att se att neurotypiska personer kan vara lite hej vilt och att det är normalt att vara så.

Det jag menar är att jag har en bild på hur man är när man har en diagnos eller om man är en neurotypisk person, men den där bilden blir oklar när tex de neurotypiska personerna ger signaler om att de verkar ha en diagnos och inte är så neurotypiska som de har gett det första intrycket utav eller som man bara har antagit då de dels inte har samma svårigheter och har vänner, jobb, festar, pluggar och är typisk personer som är populära mm. Vanliga personer med vanliga liv. De framgår inte att de har en diagnos helt enkelt och även om de har tex adhd och syns och hörs mest så är det normalt att personerna är så och ingen säger något om det, förutom att sådana personer kan vara jobbiga. Tex så sa en person jag känner om en person jag antog var neurotypisk pga dens beteende och så, att personen tyckte att hon/han verkade jobbig, men jag skulle säga att hon/han inte var neurotypisk då jag kände att personen inte alls fattade sociala koder och det sociala och visade en helt annan bild som inte stämde med min bild av hur neurotypiska är och beter sig.


Kan det då vara så att personerna har diagnoser utan att veta om det om det nu är så att man själv med diagnos kan märka sådana här detaljer, att den neurotypiska är annorlunda? Jag kan ha helt fel också men för mig blir det ju på något sätt, att om en neurotypisk uppvisar ett beteende som inte är hur det brukar vara, så tänker jag direkt, personen måste ha någon typ av diagnos eller något. Kanske fel utav mig att döma så men jag baserar ju sådana här saker på beteenden, hur den är mot sin omgivning och allmänt. Så jag säger ju inte direkt att personen har en diagnos men jag ser signaler och sådant som skulle kunna antyda på att hon/han har en diagnos och det är lättare för mig att se sådana detaljer eftersom jag själv har en diagnos.

Klart många som inte har någon diagnos ändå kan ha ADHD, AS etc. De har helt enkelt inte haft tillräckligt många problem för att få en diagnos. De har alltså inte haft någon anledning att genomgå en utredning.

Dessutom, det verkar som du tror att alla neurotypiska är likadana. De är väldigt olika, det enda de har gemensamt är att de inte har AS el ADHD, Tourettes, tvångssyndrom etc (el iaf inte i så hög grad att de fått diagnosen).

Ingen har en diagnos så länge de inte har någon diagnos. Däremot är det möjligt att vissa skulle kunna få det förutsatt att de såg tillräcklig anledning till att söka och vården ansåg att det vore värt att utreda.

Men att folk beter sig mindre socialt smidigt eller vad det nu kan röra sig kan också ha en mängd andra orsaker som dålig nattsömn pga stress, hormonsvängningar, skador efter mobbning eller att de hade idioter till föräldrar.

Jag gav bara en liten bakgrunds historia kring hur jag såg på saken men det jag ville veta mer av var vad det berodde på att folk som är neurotypiska inte verkar vara det utan har diagnoser.
Jag själv har ju en diagnos men den syns ju inte utåt så på det sättet är jag ju neurotypisk precis som dem jag syftar på, men däremot tycker jag att de är väldigt osmidiga eller tråkiga just för att de ger mig bilden av att de inte kan dessa sociala koder mm som de själva påstår sig kunna perfekt då de anser att de är högre upp. Alltså att de fattar ju sociala koder och om man då är annorlunda och inte fattar sociala koder så tar de distans till en.

Jag har haft vänner som varit mammiga och visat det väldigt tydligt. Så fort man gjorde minsta lilla fel så tyckte de att man gjorde något konstigt. Tex om man berättade en rolig sak så blev de mer mammiga och överbeskyddande istället för att tycka att det jag hade berättat var roligt som man brukar göra. Eller om man träffade gemensamma vänner med dessa kompisar (de va inga riktiga kompisar) så kunde de säga till en om man skrattade eller liknande. För det skulle man ju inte göra.

Som Alien sa: alla människor är olika. Många uppfyller kanske ett eller två av diagnoskriterierna, men det är ju bara om de här dragen är ett hinder i vardagen som man får en diagnos. T ex så kan jag se typiska autistiska drag hos alla mina barn, men bara ett av dem har diagnos.

Men hur hanterar man detta om man är i en relation eller om man har kompisar som är neurotypiska och man själv har en diagnos. Jag menar att de kan ibland krocka med personligheterna.

Alien skrev:Klart många som inte har någon diagnos ändå kan ha ADHD, AS etc. De har helt enkelt inte haft tillräckligt många problem för att få en diagnos. De har alltså inte haft någon anledning att genomgå en utredning.

Det kan även bero på att en diagnos "på papperet" är till hinder mer än till hjälp. Man kan ha precis lika stora problem som de diagnostiserade. Det finns många som tveklöst skulle få en diagnos om de utreddes men som ändå smälter (av tvång, för att överleva) in i NT-livet.

Är man mer insatt i NPF:s så kommer man att se tecken som andra inte ser, ja. Det betyder inte att personen skulle uppfylla kriterier för diagnos utan att folk är olika. Din bild av NT:s verkar vara väldigt enkelspårig. Om man går in i en vänskapsrelation med tanken att alla är olika och har sina egna svårigheter så brukar det vara enklare. Vet man att något är svårt för en själv och kan förmedla det till "NT"-person så är det oftast bättre att kommunicera om det istället för att personen ska behöva försöka lista ut problemet. Inte alltid lätt men...

Människor kan uppleva krockar i sina vänskapsrelationer men det är oftast på pga olikheter och även om vissa är mer pga diagnos så får man försöka kommunicera/anpassa sig ibland. Har inte mer problem med mina NTs än mina NPF:s generellt. Det finns idioter med eller utan diagnoser annars och det är ett större problem.

Det är konstigt tycker jag, för att jag har ju alltid haft bättre kommunikation med folk som har diagnoser än med de som är NT. Så fort jag försökt lära känna en NT så är det som om de tycker att lära känna någon är helt främmande, det är som att de ger mig konstiga blickar typ "vad gör du?" eller "vad håller du på med?"

Medan de med diagnoser har ju varit mer bemötande och tyckt det varit roligt att lära känna människor. Jag som trodde NTs ändå var sociala, roliga och hade mycket kompisar och festade och så. Men i själva verket kan de inte ens vara sociala i någon timme eller så eller åtminstone låtsas vara det under den där festen, studentmottagningen eller på baren eller vart sjutton det är någonstans. Jag tycker de lite skevt eftersom min bild av NTs är ju att de kan sociala koder och är sociala för det är ju den bilden jag fått när jag kollar hur de är annars, men såfor jag ska lära känna någon, då är helt plötsligt konstigt... Jag fattar inte det där. Jag ska nog också börja bestämma om personen är värd att lära känna eller inte..(Ironisk) Det är ju så de jobbar, och det är där den där bilden blir suddig, för de är roliga, glada, positiva och sociala och fattar hur saker fungerar, men så helt plötsligt så blir de helt tysta, osociala, fattar inte sociala koder och hur man lär känna folk osv. Och nej, de är inte blyga eller liknande, för dem är ju inte det annars. Det måste ju vara att de ser på något sätt att jag är annorlunda och direkt tar distans, för de inte kan hantera det.

En NPF har ofta mer förståelse för att folk kan variera i funktionsnivå. Men en medkännande NT kan ha samma förmåga att sätta sig in i andras problem.

Då du skriver dina exempel ofta så är väl de personer som du skriver om oftast unga. De kan vara omogna och inte vara helt utvecklade i hjärnan när det gäller empati etc. Eller så är de idioter. Idioter finns i alla åldrar och oberoende av funktionsnivå. Men ja, det kan också varit att just i den situationen var dina problem mer synliga än vad du trodde.

Absolut kan de vara så, men tycker det är märkligt om varje person märker det. Jag tycker också det är konstigt om varje person jag möter skulle ta distans för att de märker något konstigt, jag som trodde att NT personer ville träffa nya människor. Alltså såhär. Jag ser unga i min ålder eller yngre (de flesta går i gymnasiet) och ALLA är sociala, de har alltid vänner runtomkring sig, har roligt och kollar sina mobiler. Pga detta så tycker ju jag att då är det ju inte konstigt om de träffar nya människor, för det är ju normalt för dem. De träffar antingen personer på barer, fester mm eller så kan de träffa killar på tinder badoo eller via gemensamma vänner. Oavsett så är det inget konstigt att vilja träffa nya människor. DE är sociala och kan sociala koder.

Men när jag har försökt lära känna dem, då är det som helt andra personer. Jag vet inte vad det är jag gjort fel då, om det ens är något fel. Jag menar, om de är att jag är framåt och så, så är jag inte den enda som är det. Jag tar för mig, tar plats och vill hitta på saker. Jag lovar, folk är högljudda, pratar konstant, sociala och kan sociala koder och skämtar mm (Jag ser sådana här personer dagligen)

Så varför, blir de då off och osociala och ska helt plötsligt inte förstå hur man är social i ett socialt sammanhang och då vara personen som är den tråkiga som sitter helt tyst? Inte för den är blyg. Utan för att den är mer udda än jag. Det blir som ombytta roller, jag blir den som blir en NT då och den blir den annorlunda. Personen är alltid annars social 24/7 och kollar mobilen, har folk omkring sig och hittar på saker mm. Fattar ni hur skevt det blir och låter när personerna går från 100 till 0 bara för att de märker att jag är annorlunda? Om detta är enbart för att de inte kan hantera det, men nu är det ju såhär att ALLA har ju någon släng av en diagnos så det blir ju mer normalt att ha asperger, add, adhd mm. Varför ska då folk bli chockade och inte veta hur man hanterar det, för en enda person?

Jag lovar, de bryr sig inte om deras vänner har adhd eller en diagnos, då är det han eller hon bara är så.

Så vad gör jag för skillnad jämfört med dem då? Tex så visste alla om på den där studentgrejen att ena killen hade adhd (de var ju kompisar, så klart de visste det) Men jag hade inte ens nämnt min diagnos och de nya personerna jag träffade första gången då, de var nog den stelaste situationen ever, och dem ska vara NT.

Jag menar, om ni hade sett hur de betedde sig och såg ut så hade ni fattat att de är sådana personer som festar, jobbar, pluggar, har kompisar mm. Den ena var liksom med i PH som ett exempel. De är ju roliga och sociala och syns och hörs mest. Och så satt personen mitt emot mig och var tråkig och kunde inte ens kommunicera och förstod knappt hur man var social. Han killen som hade adhd pratade kontant och han som tog studenten med. Och så var ena personen som var helt off och osocial med i PH, där de vill bråka och så. JÄTTE konstigt...

Jossie94 skrev:Men när jag har försökt lära känna dem, då är det som helt andra personer. Jag vet inte vad det är jag gjort fel då

Gemensamt för dina inlägg är att du inte förstår vad du gjort fel. NT är konstiga. Världen är orättvis. Nu är du bitter och vill ha upprättelse osv.

Jag förstår att det kan finnas ett terapeutiskt värde i att vältra sig i självömkan och skriva om hur orättvis världen är.

Men om du verkligen vill göra något åt din situation måste du först och främst inse din egen roll. Du uppför dig på ett sätt som inte ger dig de resultat du vill uppnå (dvs vänner). Vad du själv tycker är "rätt" eller "fel" socialt sett är fullständigt ointressant i sammanhanget.

När du har accepterat att det är DU som äger problemet är nästa steg att identifiera vad DU gör fel och rätta till det.

Orkar inte med ett längre svar men att vara med i PH kräver knappt att vara socialt kompetent. Även om de spelar kanske en viss roll så är det inte något avancerat.

Tänker också lite som RapeRegs. De flesta av dina situationer är gamla och ja det är svinjobbigt att gå vidare. Har själv många situationer där jag själv faktiskt inte gjorde fel där NTs var totalidioter men man får fokusera på att skapa nya situationer och platser där man faktiskt är i ett umgänge som inte dömer (med flit).

Jag trodde själv aldrig att jag skulle passa in, helt övertygad om att folk mest skulle avsky mig hela livet... Så är det inte idag.

Men jag frågar ju vad felet är annars skulle jag ju aldrig ha frågat om jag nu visste mitt fel. Och att jag gör på fel sätt är ju egentligen inga fel heller för att de felen är ju saker alla kan göra vilket låter som att när jag gör det blir det världens största grej. Vilket det inte är eftersom andra gör ju samma sak.

Jag menar inte att alla andra är dåliga men jag ifrågasätter ju däremot deras inställning till saker när de visar en Bild som inte stämmer med hur det faktiskt är. Jag syftar på att folk som ska föreställa normala dvs NT som kan och förstår sociala koder, det sociala och har vanliga liv med jobb vänner mm, men visar av någon konstig anledning något helt annat så fort jag lär känna dem. Då förstår de ju inte alls saker som jag vet att de annars förstår. Det är som att de får en annan personlighet och jag fattar inte varför, eftersom jag försöker ju bara lära känna nya människor på ett normalt sätt. Det är ju inte så att jag bara ska vi bli vänner för det funkar inte så.

Jag fattar ju deras perspektiv om det var så att jag nu gjorde på fel sätt. Men det sättet jag gör är ju inte något fel sätt, utan det är ju på ett normalt sätt. Det är ju på det sättet de flesta lär känna folk på. Det är ju mer fel sätt om man spammar folk, stalkar, eller liknande. Men om jag pratar och försöker lära känna en person genom att visa intresse tex för hennes intressen och sådant, och kanske efter några gånger frågar ska vi hitta på något någon dag, det är ju mer normalt än att bara direkt Ska vi bli vänner, det gjorde man liksom i 2-3an/4-5an. Då vart man ju kompisar direkt och blev osams nästa. Nu när man är äldre så lär man ju känna personen på fb, instagram, olika aktiviteter och sporter, fester mm. Det är där jag har försökt lärt känna folk vilket fortfarande är normalt för de som är NT och även de med diagnoser att lära känna folk på.

Jossie94 skrev:Jag menar inte att alla andra är dåliga men jag ifrågasätter ju däremot deras inställning till saker när de visar en Bild som inte stämmer med hur det faktiskt är. Jag syftar på att folk som ska föreställa normala dvs NT som kan och förstår sociala koder, det sociala och har vanliga liv med jobb vänner mm, men visar av någon konstig anledning något helt annat så fort jag lär känna dem. Då förstår de ju inte alls saker som jag vet att de annars förstår. Det är som att de får en annan personlighet och jag fattar inte varför, eftersom jag försöker ju bara lära känna nya människor på ett normalt sätt. Det är ju inte så att jag bara ska vi bli vänner för det funkar inte så.

Kan det helt enkelt vara så att folk inte är lika försiktiga då? Det är ju så att man kan säga saker till människor man känner väl, men inte till människor som man knappt känner. Man är alltid mer försiktig med nya människor, eftersom man inte vet om de kanske reagerar känsligt på vissa saker. När man känner dem bättre, så vet man det och behöver inte vara lika försiktig.

NPF:are el NT, så slänger sig folk med förkortningar och tror att alla ska fatta vad de menar. Vad 17 är PH?

Jeg er enig i det RapeRegs skriver.

Jossie94 skrev:Jag fattar ju deras perspektiv om det var så att jag nu gjorde på fel sätt. Men det sättet jag gör är ju inte något fel sätt, utan det är ju på ett normalt sätt. Det är ju på det sättet de flesta lär känna folk på. Det är ju mer fel sätt om man spammar folk, stalkar, eller liknande. Men om jag pratar och försöker lära känna en person genom att visa intresse tex för hennes intressen och sådant, och kanske efter några gånger frågar ska vi hitta på något någon dag, det är ju mer normalt än att bara direkt Ska vi bli vänner, det gjorde man liksom i 2-3an/4-5an. Då vart man ju kompisar direkt och blev osams nästa. Nu när man är äldre så lär man ju känna personen på fb, instagram, olika aktiviteter och sporter, fester mm. Det är där jag har försökt lärt känna folk vilket fortfarande är normalt för de som är NT och även de med diagnoser att lära känna folk på.

Kan det helt enkelt være at de ikke vil lære kjenne deg og/ eller bli venn med deg? I så fall er feilen du gjør å fortsette å forsøke å bli kjent med eller venner med dem. Å ikke ville bli kjent med eller venner med noen er ikke feil, det er et helt normalt og akseptabelt valg man ikke kan forvente en begrunnelse for.

Felet du gör är att du drar alla över en kam. Varför tror du att alla NT är sociala?

Jossie94 skrev:Det är ju så de jobbar, och det är där den där bilden blir suddig, för de är roliga, glada, positiva och sociala och fattar hur saker fungerar, men så helt plötsligt så blir de helt tysta, osociala, fattar inte sociala koder och hur man lär känna folk osv. Och nej, de är inte blyga eller liknande, för dem är ju inte det annars. Det måste ju vara att de ser på något sätt att jag är annorlunda och direkt tar distans, för de inte kan hantera det.

Bara för att man är NT så gillar man inte att umgås med alla. Det kan vara så att man bara är social med dem man känner el känner att man klickar med. De där du träffat på kan antingen var sådana att de egentligen är ointresserade av att känna nya personer, de skojar och pratar bara med dem de redan känner. Eller också känner de att du är annorlunda och då vill de inte lära känna dig. Att vara tyst och osocial gentemot dig är inte något de lider av; de har ju redan sina egna kompisar.

F ö har jag läst att utlänningar tycker att svenskar rent generellt inte alls är särskilt sociala. De kan vara artiga och hjälpsamma mot nykomlingar. Men sina vänner fick de i barndomen/ungdomen, och de är inte intresserade av att skaffa nya.

Men hur ska jag veta att de inte vill ha nya vänner när jag träffar de för första gången? Jag tänker ju då att de där verkar roliga och trevliga, de kanske man kan lära känna. Om man nu inte får göra på det sättet, det blir nog svårt att vara människa då för människor är ju flockdjur men nu låter det som om alla här levt i en grotta... Är det seriöst ingen som förstår vad jag menar? Om ni bara kunde tänka lite djupare så tror jag att alla bara skulle jaha du menR så, varför ska du inte det från början? Well i tried...

Upplever att en det väldigt tydliga ADHD-are har en väldigt stor tilltro till att de är NT, nästan mer än vanliga NT. Kanske beror på att de ganska ofta är sociala som 17 och utåtriktade i att de är så energiska på ngt vis. De kan hålla låda och slutar aldrig prata. Har en sådan i min bekantskapskrets. Som tror all alla andra har störningar. Men hon tror inte hon har något. Tror det beror på att hon är väldigt social, funkar bra på jobbet, har en massa överskottsenergi. Är man lite extra utåtriktad så är man snarare mer normal än de normala! Minsann!

Det går inte att prata med henne, det är som att köra en 33-skiva på 45 varv och sedan köra den om och om igen.

Hon tänker även mest på sig själv, stannar aldrig upp och ser ur någon annans synvinkel.

Inte den enda jag känner som är så här.

Men tycker dessa personer avslöjar sig i hur de väljer sitt umgänge. De umgås antingen med människor som haft det svårt, eller folk med ADD eller aspergers. De har inga normala vänner. De kan eventuellt ha vänner som är som de oxo. Dvs fejkövernormala.

Jossie94 skrev:Men hur ska jag veta att de inte vill ha nya vänner när jag träffar de för första gången?

Det vet du ikke første gangen. Det er nok nesten ingen som vil bli venner etter bare en gang. Det er vanligvis ikke sånn vennskap skapes.

Først treffes man mange ganger tilfeldig i en større sosial sammenheng. Om man har snakket sammen mange ganger i en større sammenheng og begge parter har demonstrert interesse kan man initiere en til en kontakt. Det finnes unntak, men vanligvis vil det skje omtrent sånn.

Jossie94 skrev:Jag tänker ju då att de där verkar roliga och trevliga, de kanske man kan lära känna. Om man nu inte får göra på det sättet, det blir nog svårt att vara människa då för människor är ju flockdjur men nu låter det som om alla här levt i en grotta...

Å forsøke å bli kjent med noen ved å initiere en til en kontakt første gang man treffer dem gjør man vanligvis ikke, nei. Jeg tror de fleste voksne ikke leter etter nye venner. Det kan hende de likevel senere treffer noen de klikker med og blir venner med. Det må ikke bety at de vil bli kjent med noen de ikke klikker med.

Jeg tror ikke at jeg kommer til å skifte mening om dette. Jeg tror vi forstår. Slik jeg ser det er det du som gjentar det samme og ikke tar inn over deg det vi skriver.