Toblerone skrev:

PixieBoy skrev:Håller med KrigarSjäl här, själv kan jag varken plugga eller jobba pga svår depression i kombination med diverse AS-svårigheter. Så man får leva på aktivitetsersättning, vända på varje slant och vara glad om man lyckas gå runt i slutet av månaden. Jag vill kunna göra saker, men orken tryter, hjärnkapaciteten minskar, energin försvinner och det enda som finns kvar är mörker och ångest. Om jag hade kunnat ta mig i kragen och bete mig som folk så hade jag gjort det för länge sedan. Men nu kan jag inte det. Det handlar inte om lättja, och för circa 95% av alla som lever på aktivitetsersättning/sjukbidrag/sjukpension (och med 95% räknar jag ändå väldigt generöst, tror inte att var tjugonde person beter sig såhär direkt) så fungerar det på liknande sätt som för mig och KrigarSjäl. Det är inte rätt att straffa alla som inte kan arbeta bara för att några få är lata.

INGEN har sagt något sånt heller. Ingen har sagt att andra är lata.

Scrolla bakåt i tråden får du se.

Jag tycker absolut att man ska prova att söka arbete och prova arbeta annars vet man ju inte om man klarar av det eller inte. I och med att du har en diagnos på papper KAN du få mer hjälp om du behöver, kanske någon form av anpassad arbetsplats men dom vill ju gärna att man provar den vanliga vägen först.

Funkar det inte så får man säga till, så brukar det vara.
Helst ska man gå in i väggen också innan myndigheterna vaknar till liv.

Tyvärr tror jag att det kan bli så att om man börjar umgås och prata för mycket med andra som har samma diagnos och som också har samma inställning och syn på arbetsförmågebegreppet och bidrag, exempelvis en väldigt negativ inställning som att aspergers syndrom innebär att man har så stora svårigheter att det överhuvudtaget är svårt att kunna klara av att arbeta eller studera så kan det bli så att man smittas av de andras inställning och på förhand dömer ut sig själv och tappar tron på sin egen förmåga, trots att faktum är att individer diagnostiserade med aspergers syndrom eller autismspektrumsyndrom kan vara väldigt olika när det gäller den intellektuella nivån och kapaciteten, intressen, den fysiska och mentala hälsan, vilka styrkor och svagheter man har o.s.v.

Tyvärr är det ju ingen arbetsgivare som har råd eller praktiskt möjlighet till att anpassa arbetsplats och arbestschema efter an aspergares problem och behov. Man förväntas vara lika flexibel som alla andra på samma arbetsplats och man ska inte ha några problem med stress eller socialt samspel med arbetskompisarna. Att då komma med att man inte kan göra det eller det pga stress ja då får någon annan jobbet.

kullan skrev:Tyvärr är det ju ingen arbetsgivare som har råd eller praktiskt möjlighet till att anpassa arbetsplats och arbestschema efter an aspergares problem och behov. Man förväntas vara lika flexibel som alla andra på samma arbetsplats och man ska inte ha några problem med stress eller socialt samspel med arbetskompisarna. Att då komma med att man inte kan göra det eller det pga stress ja då får någon annan jobbet.

Det finns visst arbetsgivare som har råd och praktisk möjlighet att anpassa arbetsplatsen efter en aspergare. Många jobb kan anpassas utan att det kostar något för företaget.
Dessutom kan aspergare kan få jobb med lönebidrag vilket underlättar för arbetsgivaren.

Vet du ens vad du talar om?

kullan skrev:Tyvärr är det ju ingen arbetsgivare som har råd eller praktiskt möjlighet till att anpassa arbetsplats och arbestschema efter an aspergares problem och behov. Man förväntas vara lika flexibel som alla andra på samma arbetsplats och man ska inte ha några problem med stress eller socialt samspel med arbetskompisarna. Att då komma med att man inte kan göra det eller det pga stress ja då får någon annan jobbet.

kullan, du ger med vad du skriver ett bra exempel på vad jag avsåg när jag skrev inlägget tidigare:

Wine skrev:Tyvärr tror jag att det kan bli så att om man börjar umgås och prata för mycket med andra som har samma diagnos och som också har samma inställning och syn på arbetsförmågebegreppet och bidrag, exempelvis en väldigt negativ inställning som att aspergers syndrom innebär att man har så stora svårigheter att det överhuvudtaget är svårt att kunna klara av att arbeta eller studera så kan det bli så att man smittas av de andras inställning och på förhand dömer ut sig själv och tappar tron på sin egen förmåga, trots att faktum är att individer diagnostiserade med aspergers syndrom eller autismspektrumsyndrom kan vara väldigt olika när det gäller den intellektuella nivån och kapaciteten, intressen, den fysiska och mentala hälsan, vilka styrkor och svagheter man har o.s.v.

-Jahadu Wine, positivt tänkande istället då alltså?

Då försvinner alla ens problem?

Zirre skrev:

kullan skrev:Tyvärr är det ju ingen arbetsgivare som har råd eller praktiskt möjlighet till att anpassa arbetsplats och arbestschema efter an aspergares problem och behov. Man förväntas vara lika flexibel som alla andra på samma arbetsplats och man ska inte ha några problem med stress eller socialt samspel med arbetskompisarna. Att då komma med att man inte kan göra det eller det pga stress ja då får någon annan jobbet.

Det finns visst arbetsgivare som har råd och praktisk möjlighet att anpassa arbetsplatsen efter en aspergare. Många jobb kan anpassas utan att det kostar något för företaget.
Dessutom kan aspergare kan få jobb med lönebidrag vilket underlättar för arbetsgivaren.

Eftersom du skriver många jobb skulle jag vilja se många länkar till dessa jobb.

KrigarSjäl skrev:-Jahadu Wine, positivt tänkande istället då alltså?

Då försvinner alla ens problem?

Anser du att andras erfarenheter ska avgöra om du är arbetsoförmögen eller inte, menar du att inställningen och tankemönstret hos en individ inte har någon som helst betydelse och inverkan på hur man lever sitt liv och vilka livsval man gör?

Anser du att man på egen hand kan göra bedömningen att man är helt arbetsoförmögen utan att man ens någon gång har försökt att arbeta eller studera?

KrigarSjäl skrev:

Zirre skrev:

kullan skrev:Tyvärr är det ju ingen arbetsgivare som har råd eller praktiskt möjlighet till att anpassa arbetsplats och arbestschema efter an aspergares problem och behov. Man förväntas vara lika flexibel som alla andra på samma arbetsplats och man ska inte ha några problem med stress eller socialt samspel med arbetskompisarna. Att då komma med att man inte kan göra det eller det pga stress ja då får någon annan jobbet.

Det finns visst arbetsgivare som har råd och praktisk möjlighet att anpassa arbetsplatsen efter en aspergare. Många jobb kan anpassas utan att det kostar något för företaget.
Dessutom kan aspergare kan få jobb med lönebidrag vilket underlättar för arbetsgivaren.

Eftersom du skriver många jobb skulle jag vilja se många länkar till dessa jobb.

Eftersom att jag har upplevt att det är fullt möjligt iaf på jobb jag har/har haft så kan jag skriva som jag gjorde.

KrigarSjäl skrev:

Toblerone skrev:

PixieBoy skrev:Håller med KrigarSjäl här, själv kan jag varken plugga eller jobba pga svår depression i kombination med diverse AS-svårigheter. Så man får leva på aktivitetsersättning, vända på varje slant och vara glad om man lyckas gå runt i slutet av månaden. Jag vill kunna göra saker, men orken tryter, hjärnkapaciteten minskar, energin försvinner och det enda som finns kvar är mörker och ångest. Om jag hade kunnat ta mig i kragen och bete mig som folk så hade jag gjort det för länge sedan. Men nu kan jag inte det. Det handlar inte om lättja, och för circa 95% av alla som lever på aktivitetsersättning/sjukbidrag/sjukpension (och med 95% räknar jag ändå väldigt generöst, tror inte att var tjugonde person beter sig såhär direkt) så fungerar det på liknande sätt som för mig och KrigarSjäl. Det är inte rätt att straffa alla som inte kan arbeta bara för att några få är lata.

INGEN har sagt något sånt heller. Ingen har sagt att andra är lata.

Scrolla bakåt i tråden får du se.

Nej, det finns inte. Har scrollat tillbaka och letat. Du läser in något som inte står nånstans. Citera gärna den delen.

Zirre skrev:

kullan skrev:Tyvärr är det ju ingen arbetsgivare som har råd eller praktiskt möjlighet till att anpassa arbetsplats och arbestschema efter an aspergares problem och behov. Man förväntas vara lika flexibel som alla andra på samma arbetsplats och man ska inte ha några problem med stress eller socialt samspel med arbetskompisarna. Att då komma med att man inte kan göra det eller det pga stress ja då får någon annan jobbet.

Det finns visst arbetsgivare som har råd och praktisk möjlighet att anpassa arbetsplatsen efter en aspergare. Många jobb kan anpassas utan att det kostar något för företaget.
Dessutom kan aspergare kan få jobb med lönebidrag vilket underlättar för arbetsgivaren.

Vet du ens vad du talar om?

Jag tycker också att det inte är så enkelt som du får det att se ut. Men kanske har du andra erfarenheter än vad vi har. Kanske ren slump. Eller också så har vi olika förväntningar. Jag vet att många med diagnos (AS, ADHD m.m.) jobbar långt under sin kvalifikation, under sin utbildningsnivå. En del kanske inte har orkat gå klart nån utbildning - de finns ju också. Men om vi just nu tänker oss en person som har läst klart en utbildning på högskolan, så ska den personen också kunna jobba på det området. Det är inte acceptabelt att ge den personen nåt skit-jobb och påstå att det andra inte går att anpassa. Och jag tror att det är ofta det som händer.

Toblerone skrev:

Zirre skrev:

kullan skrev:Tyvärr är det ju ingen arbetsgivare som har råd eller praktiskt möjlighet till att anpassa arbetsplats och arbestschema efter an aspergares problem och behov. Man förväntas vara lika flexibel som alla andra på samma arbetsplats och man ska inte ha några problem med stress eller socialt samspel med arbetskompisarna. Att då komma med att man inte kan göra det eller det pga stress ja då får någon annan jobbet.

Det finns visst arbetsgivare som har råd och praktisk möjlighet att anpassa arbetsplatsen efter en aspergare. Många jobb kan anpassas utan att det kostar något för företaget.
Dessutom kan aspergare kan få jobb med lönebidrag vilket underlättar för arbetsgivaren.

Vet du ens vad du talar om?

Jag tycker också att det inte är så enkelt som du får det att se ut. Men kanske har du andra erfarenheter än vad vi har. Kanske ren slump. Eller också så har vi olika förväntningar. Jag vet att många med diagnos (AS, ADHD m.m.) jobbar långt under sin kvalifikation, under sin utbildningsnivå. En del kanske inte har orkat gå klart nån utbildning - de finns ju också. Men om vi just nu tänker oss en person som har läst klart en utbildning på högskolan, så ska den personen också kunna jobba på det området. Det är inte acceptabelt att ge den personen nåt skit-jobb och påstå att det andra inte går att anpassa. Och jag tror att det är ofta det som händer.

Jag sa aldrig att det är enkelt jag sa att det visst finns möjlighet till det.
Jag tolkade kullans inlägg som att inget företag alls skulle kunna anpassa vilket är fel särskilt då jag själv har/har haft anpassat.

Zirre skrev:

Toblerone skrev:

Zirre skrev:Det finns visst arbetsgivare som har råd och praktisk möjlighet att anpassa arbetsplatsen efter en aspergare. Många jobb kan anpassas utan att det kostar något för företaget.
Dessutom kan aspergare kan få jobb med lönebidrag vilket underlättar för arbetsgivaren.

Vet du ens vad du talar om?

Jag tycker också att det inte är så enkelt som du får det att se ut. Men kanske har du andra erfarenheter än vad vi har. Kanske ren slump. Eller också så har vi olika förväntningar. Jag vet att många med diagnos (AS, ADHD m.m.) jobbar långt under sin kvalifikation, under sin utbildningsnivå. En del kanske inte har orkat gå klart nån utbildning - de finns ju också. Men om vi just nu tänker oss en person som har läst klart en utbildning på högskolan, så ska den personen också kunna jobba på det området. Det är inte acceptabelt att ge den personen nåt skit-jobb och påstå att det andra inte går att anpassa. Och jag tror att det är ofta det som händer.

Jag sa aldrig att det är enkelt jag sa att det visst finns möjlighet till det.
Jag tolkade kullans inlägg som att inget företag alls skulle kunna anpassa vilket är fel särskilt då jag själv har/har haft anpassat.

Jag tror hon menade mer att det är svårt, inte att det är omöjligt. Men om det är svårt så är det ju stor risk att man råkar ut för en besvikelse. Ändå tycker jag man ska kämpa på.

Överhuvudtaget, jag vet att folk har många besvär och svårigheter som kan göra det svårt att jobba. Men kanske tänker en del också för svart/vit här. Man får kanske inte ett jättebra, passande jobb som man kan ha hela tiden. Man kanske får ta något enklare till att börja med (jag tycker dock inte man ska behöva nöja sig med det i längden). Det kan vara bra att ha inställningen att man aldrig vet vart det kan leda, men att det är bra att lära sig mer och mer. Så gott som allt man lär sig i livet har man nytta av. Och så där 20 år senare märker man kanske att man inte bara kan göra en massa saker på fritiden och i vardagen, utan man kanske t.o.m. skulle vara uppskattat arbetskraft. Just för att man har testat på och kan olika saker. Även engagemang i t.ex. föreningar är meriter när det gäller jobbsökande. Om du t.ex. har nån uppgift i nån Asperger-förening så är det också en merit. Och en erfarenhet som är användbar i andra sammanhang.

Toblerone skrev:

Zirre skrev:

Toblerone skrev:
Jag tycker också att det inte är så enkelt som du får det att se ut. Men kanske har du andra erfarenheter än vad vi har. Kanske ren slump. Eller också så har vi olika förväntningar. Jag vet att många med diagnos (AS, ADHD m.m.) jobbar långt under sin kvalifikation, under sin utbildningsnivå. En del kanske inte har orkat gå klart nån utbildning - de finns ju också. Men om vi just nu tänker oss en person som har läst klart en utbildning på högskolan, så ska den personen också kunna jobba på det området. Det är inte acceptabelt att ge den personen nåt skit-jobb och påstå att det andra inte går att anpassa. Och jag tror att det är ofta det som händer.

Jag sa aldrig att det är enkelt jag sa att det visst finns möjlighet till det.
Jag tolkade kullans inlägg som att inget företag alls skulle kunna anpassa vilket är fel särskilt då jag själv har/har haft anpassat.

Jag tror hon menade mer att det är svårt, inte att det är omöjligt. Men om det är svårt så är det ju stor risk att man råkar ut för en besvikelse. Ändå tycker jag man ska kämpa på.

Överhuvudtaget, jag vet att folk har många besvär och svårigheter som kan göra det svårt att jobba. Men kanske tänker en del också för svart/vit här. Man får kanske inte ett jättebra, passande jobb som man kan ha hela tiden. Man kanske får ta något enklare till att börja med (jag tycker dock inte man ska behöva nöja sig med det i längden). Det kan vara bra att ha inställningen att man aldrig vet vart det kan leda, men att det är bra att lära sig mer och mer. Så gott som allt man lär sig i livet har man nytta av. Och så där 20 år senare märker man kanske att man inte bara kan göra en massa saker på fritiden och i vardagen, utan man kanske t.o.m. skulle vara uppskattat arbetskraft. Just för att man har testat på och kan olika saker. Även engagemang i t.ex. föreningar är meriter när det gäller jobbsökande. Om du t.ex. har nån uppgift i nån Asperger-förening så är det också en merit. Och en erfarenhet som är användbar i andra sammanhang.

kullan skrev:Tyvärr är det ju ingen arbetsgivare som har råd eller [...]

Det tolkar jag som att det gäller alla då det står "ingen arbetsgivare".

Okej, det står "ingen". Men det är ju orimligt. Däremot tror jag inte det finns så värst många.

När jag fick min diagnos så blev jag av med jobbet,man kunde inte anpassa efter min problematik,
så jag har då inte fått nån hänsyn för att jag är aspie,
bara kall hård verklighet i mitt ansikte.
Visst vissa skriver att vara aspie är ingen ursäkt för att inte jobba,men man funkar ju inte som normala,jag tål tex inte stress,då blir jag snudd på psykotisk,har även en adhd diagnos så har svårt att hålla koll på saker på ett jobb.

@Desolation: Har du utbildning inom ett specialintresse?
Om inte, och ifall du inte redan maxat CSN-lånen, så skaffa det.

Min erfarenhet är att man då kommit halva vägen.
Visste när jag var 15 att jag ville bli statsvetare, ett arbete som ofta innebär en hel del ensamarbete på eget tjänsterum med forskning, utredning och handläggning.
Vissa grupp-/konferensmoment ingår så klart men för mig funkar det fint så länge pratet håller sig till jobbrelaterade områden, dagordning följs och jag har möjlighet att själv vara aktiv genom t.ex. diskussioner, anföranden, protokollskrivning m.m.
Det stora problemet, tycker jag, är att man både från myndighets- och aspergerhåll förväntas inte kunna jobba heltid.
Har jobbat heltid utan bidrag och det funkade fint trots stora utmaningar socialt, men det gick att lösa.
Min erfarenhet är också att öppenhet om diagnos och egna, konkreta förslag (som handlar om vad man själv kan göra för att minimera problem) ofta funkar bäst i det långa loppet.
Kortfattad, konkret info till chef och kollegor om läget är också självklart.
Sen kan div. anpassningar och bidrag funka som komplement.
Det är i alla fall så jag ser det och som det funkar för mig.
Men alla funkar så klart på sitt eget sätt.

Ny forskning visar här på det egentligen ganska självklara, varför det i många fall är fel att i förväg döma ut en person som helt arbetsoförmögen eller som gravt funktionshindrad för resten av livet eller att man själv som diagnostiserad med exempelvis autismspektrumdiagnos har en viss inställning som att man anser sig inte kunna klara av att arbeta. Psykiatrin är ingen exakt vetenskap, psykiatriska diagnoser handlar också mycket om godtycklighet.

En dryg femtedel, 22 procent av individer som tidigare diagnosticerats med Aspergers syndrom uppfyllde två decennier senare inte längre kraven för diagnosen:

Därför är det kroniska inte alltid kroniskt
22 augusti, 2016

Psykiatriska diagnoser kan ibland ses som en stämpel på hur en människa är, och alltid kommer att vara. Men ny forskning förstärker bilden av att det är vanligare att “gå ur” sin diagnos än man tidigare trott.

Uppföljning visar stora skillnader

Psykologen och forskaren Adam Helles har nyligen disputerat med en avhandling om den första gruppen pojkar som fick diagnosen i Sverige. De har följts under 20 års tid. En av frågeställningarna var hur många av dem som fortfarande uppfyllde diagnoskriterierna efter så lång tid.

När de två decennierna förflutit visade det sig att det fanns en stor variation i hur det gått för pojkarna i livet. De flesta hade fortfarande ett stort stödbehov, de bodde på gruppboenden och var sysselsatta inom daglig verksamhet. Men för andra såg tillvaron helt annorlunda ut.

– Vi har också en grupp personer som inte längre uppfyller diagnoskriterierna. Som inte har något behov av stöd från samhället. I stället har de jobb, flickvän, eget boende, kompisar, och lever ett vanligt Svensson-liv, säger Adam Helles.

En dryg femtedel av männen som två decennier tidigare diagnosticerats med Aspergers syndrom uppfyllde inte längre kraven för diagnosen.

Psykiatriska diagnoser ofta godtyckliga

Att det ändå finns de som går ur sitt Aspergers syndrom gör att bilden kanske måste uppdateras. Det är precis vad som hänt med andra diagnoser.

– Det var inte jättelänge sen vi pratade om tvångssyndrom som ett kroniskt tillstånd som aldrig blev bättre. Men idag ser man det som behandlingsbart: de allra flesta med tvångssyndrom kommer inte ha kvar svårigheterna efter behandling. Det var samma sak med tics, man tänkte att det var kroniskt, men majoriteten av dem med tics i barndomen kommer inte att ha kvar det när de blir stora, säger Adam Helles.

Vad är det då som gör att man kan “gå ur” en diagnos som tidigare setts som stabil? Ett av svaren är att definitionen av psykiatriska diagnoser ofta är mer godtycklig än de flesta känner till.

– Det är ju en gräns vi har hittat på. Är man på ena sidan om den kallar vi det för autism, och på den andra sidan gör vi inte det, säger Adam Helles.

Okej, men då har du ju jobbat. Frågan är om du kan jobba med något annat eller på annat ställe där det passar bättre. Oavsett om man har diagnos eller inte brukar man ju märka vad ungefär man har problem med. Gjorde man utredningen pga att det inte funkade bra på jobbet?

att vara väl anpassad och "fungerande" i ett sjukt samhälle och en fucked up värld är inget täcken på hälsa.

Nu blir jag faktiskt arg på vissa viktigpettrar i den här tråden, som tror att det går att göra mirakel genom en "rätt inställning". Jag vet i och för sig inte om Aspergers ens är mitt största problem på arbetsmarknaden, utan det är min kroniska ryggvärk. På en dålig dag måste jag stanna hemma, och även på halvbra dagar måste jag vila mig efter att ha suttit på en stol i fem minuter. Vad finns det då för jobb för mig? Jag blev ju tvungen att sluta till och med på en daglig verksamsamhet, därför att mina handledare inte kunde stå ut mitt behov av vila. Jag har dessutom nackvärk ibland, som är lika illa som ryggvärken, och en grav psoriasis, som sätter sig i ansiktet så att jag ibland måste ligga i sängen med en isblåsa över ögonen. Jag har dessutom ofta liknande sömnproblem som KrigarSjäl. Så vilket jobb skulle jag kunna klara av?

Om det finns så många fuskare, som på ett sjukt sätt lyckas lura till sig sjukersättning och ändå jobbar svart, ja, då är de problemet, inte vi som verkligen är sjuka och inte kan jobba som ni kan. Och ja, jag har som sagt provat på att jobba. Tror ni att någon i hela Sverige inte har gjort det? Men jag är realistisk nog att veta nu att arbetsmarknaden inte har rum för mig. Inte ens daglig verksamhet har tydligen rum för mig, annat än som frilansare. Så vad tycker ni att jag ska göra? Jag är helt inställd på att vara sjukpensionär (och till en viss mån frilansjournalist och författare) i resten av mitt liv. Jag har fogat mig i det ödet och sörjer inte ens över det. Utom när det blir som nu i den här tråden, att en skock oförstående viktigpettrar tror att jag "inte ens vill försöka jobba".

triggerhappyD skrev:att vara väl anpassad och "fungerande" i ett sjukt samhälle och en fucked up värld är inget täcken på hälsa.

Att vara något så när anpassad och fungerande i det samhälle vi faktiskt har är en förutsättning för att äta och leva - och borde vara mer så.

Wine skrev:

KrigarSjäl skrev:-Jahadu Wine, positivt tänkande istället då alltså?

Då försvinner alla ens problem?

Anser du att andras erfarenheter ska avgöra om du är arbetsoförmögen eller inte, menar du att inställningen och tankemönstret hos en individ inte har någon som helst betydelse och inverkan på hur man lever sitt liv och vilka livsval man gör?

Anser du att man på egen hand kan göra bedömningen att man är helt arbetsoförmögen utan att man ens någon gång har försökt att arbeta eller studera?

1. Andras erfarenheter eller synpunkter har ingen som helst bäring på hur mitt liv fungerar.
Inställning ändrar inte reella omständigheter. Jag kan inte tänka bort min ljudkänslighet.
Tankemönster och livsval...jovisst har det betydelse - men inte på det där enkla populariserade viset.

2. Man bör ha kännedom om sig själv och också om hur arbetsmarknaden fungerar idag.