Är i slutet på min utredning men utredaren har redan hintat om att ngn diagnos blir det för det har framgått av tester och intervjuer men mer än så får jag inte veta förens allt är klart. Men jag funderar, vad händer sen?

Har varit så fullt fokuserad på att få till den här utredningen och satt allt mitt hopp till den att jag inte orkat eller ens kommit på att tänka på "jaha, vad händer sen då?" Har man möten och går igenom vilken hjälp man behöver eller förväntas jag ha koll på alla alternativ själv? Vad ska jag säga till arbetsgivaren och finns det några krav man kan ställa på en arbetsgivare? (Jag jobbar heltid i ett väldigt socialt, roligt jobb med mycket föreläsningar och där jag har stort inflytande över rollen och de jag jobbar med...ingen där skulle i sin vildaste fantasi tro att jag som är så perfekt och framgångsrik på jobbet inte man sköta mitt hem eller hygien, ingen vet).

Känns som en helt ny värld håller på att öppnas och jag har absolut ingen aning om någonting. Läskigt!

troligen kommer du få kontakt med habiliteringen för samtal och kanske någon slags planering och eventuella hjälpmedel

Är i samma situation, har nyligen fått diagnos. Fick ett papper med olika adresser, bl a till habiliteringen. Tänkte kontakta, men ni som har gjort detta i vuxen ålder, vad är er erfarenhet av den första kontakten?

Det ligger ju på utredaren att ta upp ev behandlingsrekommendationer och nuvarande och framtida behov av stödinsatser i vardagen i utredningen.

Sen är det ju valfritt att söka de föreslagna insatserna. Utformningen av vissa insatser kanske inte passar en men bara genom att läsa vad de professionella kommit fram till angående ens stödbehov så kan man få idéer och nya sätt att se på sina svårigheter, styrkor och behov.

Ok, jag tänkte om någon hade en mer konkret berättelse av vad som händer.

Man får väl en LSS-Handläggare som man pratar med om vilken slags hjälp man behöver i vardagen.
Det är nog väldigt olika, själv hade jag varit hemma många år och visste inte hur jag skulle ta mig vidare så behövde hjälp med att komma igång med sysselsättning, hjälp med eget boende osv.

Du får fundera på vad du behöver hjälp med. Hjälp med städning kanske man kan få om man ansöker om personlig assistans men vet inte hur det funkar. Kanske måste man bo i en LSS lägenhet/särskilt boende för att få det men skiljer säkert mellan kommunerna. Är nog inte så många kommuner som är villiga att pröjsa att en städfirma städar hos en men vet inte. Det är hårdare tider nu så man lär vara svårt att få vissa typer av insatser om det inte är livsviktigt typ.

Man kan ju få en boendestödjare. De städar inte åt en som hemtjänsten men hjälper till och peppar en att komma igång, har jag förstått. Se boendestod-t47874.html

Ett praktiskt första steg är att komma till någon av de aktiviteter som utlyses här under delforumet Träffar. Så gjorde jag, och det fungerade utmärkt: http://www.aspergerforum.se/post288397.html#p288397.

Du är aspie inte bara om du har egen diagnos, utan även om du är under utredning, eller om du anser att du uppfyller diagnoskriterierna (dvs. om du är självdiagnosticerad). Träffar kan ha olika upplägg och olika målgrupp, men på de flesta träffar är aspies välkomna även om de inte har formell diagnos. (Kolla närmare vad som står i startinlägget i respektive träff).

Rättelse, menade så klart:
(Kolla närmare vad som står i startinlägget för respektive träff).

min utredare säger att efter vår sista gång om två veckor då jag får slutdiagnosen kommer jag bokas in för ett läkarbesök hos en läkare där på vuxenpsykiatrin. är det läkaren som bedömmer vilka hjälpinsatser man kan få eller tar man reda på det själv? Jag vet att den läkaren jag har inte riktigt klickar med mig, vet inte men blev så sjukt irriterad på henne förra gången, får man som med husläkare söka sig till andra psykiatriska mottagningar och varför behöver jag ens en läkare inom vuxenpsykiatrin, kan man inte vända sig direkt ill LSS instans eller något efter man fått sin diagnos på papper? /Hälsningar förvirrad

Jag fick min AS-diagnos för 2 år sen, efter att jag gick igenom utlåtandet med utredaren hade jag ett möte med min läkare (psykiatrikern som håller koll på mina mediciner och behandlingar, till skillnad från TS klickar jag med henne). Hon frågade mest hur det kändes, om jag var lättad eller besviken osv, så klart är det jobbigt med något som aldrig kommer "gå över", men ändå skönt att veta vad som är fel.

På mottagningen jag går till skickar de en inte vidare direkt till Habiliteringen, utan man får söka själv. Det tog mig nästan ett år innan jag hade bearbetat situationen rent känslomässigt och också läst på om AS så jag kände att jag förstod vad som hände (hade också en massa annan skit att ta hand om i mitt liv, men det är en annan historia).

Habiliteket känns som en fristad för mig, jag tycker själv att det låter jättefånigt, men det är så skönt att vara precis så aspig och öppen som man egentligen är, inte som på jobbet o/e med NT:are.

Är också medlem i Autism- och Aspergerföreningen, tänkte gå på en av grupperna de håller men det har inte blivit av än.

Med andra ord, det är till stor del upp till en själv - som med mycket annat - men trivs du inte med din läkare skulle jag nog föreslå att du försöker byta. Ibland kan man byta till en annan läkare på samma avdelning. Just vad gäller LSS är det nog olika beroende på mottagning om de hjälper dig söka eller om de kan göra det åt dig. Tror det viktigaste är att du är rak med vad du behöver hjälp med. Tycker du att ex handla mat eller städa är för jobbigt för att du ska orka det - säg det och ge inte upp. Jag har enorma problem att komma igång med ALLT (vad som helst, varje gång, blir inte bättre med tiden), men när jag väl har börjat är det inte så farligt, bara jag inte låter mig distraheras. Jag fick hjälp från Habiliteringen med ett sätt som funkar för mig.