Är det verkligen trovärdigt att man har en autismspektrumstörning i 20 år eller mer utan att någon märker det?

Själv 80-talist vilket kan ha betydelse då tillgängligheten till psykiatrin ändras över tid. Diagnostiserad vid 26 års ålder. Min psykiska hälsa ifrågasattes av lekmän under och innan tonåren som resulterade i att jag drog- och dopingtestades vid flera tillfällen samt skickades till "hjärnskrynklare" men allt tydde på att jag var frisk. Ifrågasätter att de egenheter jag har idag egentligen kan vara medfödda då jag gick 26 år utan att de var något problem. För mig är det mer troligt att det är egenheter jag själv skapat över tid och som jag skaffade fullt ut först när jag blev diagnostiserad.

Känns lite hittepå att diagnostisera mig med något medfött först när jag är 26 år. Borde man inte ha lagt märke till detta tidigare särskilt i mitt fall då jag blev skickad till "bedömning" hos kuratorer och dylika. Antingnen så har de "hjärnskrynklare" jag tidigare totalt misslyckats med att utföra sitt yrke eller så är asperger syndrom något de slänger ur sig för att de inte kommer på något bättre.

Om jag uppfyller kriterierna först när jag är 26 borde det då inte vara något annat?

Azo85 skrev:Min psykiska hälsa ifrågasattes av lekmän under och innan tonåren som resulterade i att jag drog- och dopingtestades vid flera tillfällen samt skickades till "hjärnskrynklare" men allt tydde på att jag var frisk.

Vad slags ställen var det som kom på sådana knasigheter?

Azo85 skrev:Borde man inte ha lagt märke till detta tidigare särskilt i mitt fall då jag blev skickad till "bedömning"

Precis som man inom fysik inte kommit på detta med t.ex protoner-neutroner osv förrän på 1900-talet så kan saker existera utan att omgivningen förstår förrän långt senare. Så det är mer professionen som skaffat sig mer förståelse än att du har ändrats (utgår jag ifrån).

Azo85 skrev:Antingnen så har de "hjärnskrynklare" jag tidigare totalt misslyckats med att utföra sitt yrke eller så är asperger syndrom något de slänger ur sig för att de inte kommer på något bättre.

Vad skulle vara bättre än något som förklarar det oförklarbara?

Jag var inlagd tre ggr på barnpsyk (gjordes en barnpsyk. utredning där de kom fram till att jag hade svårt att umgås i grupp men kunde "komma över det med träning"...) och hade kontakt med PBU i några år men de letade ju inte efter AS eftersom man då inte hade samma kunskaper som finns idag.
Fick diagnos när jag var 33.

Man måste ju haft symtom som barn för att få diagnos idag.

Vad skulle det annars vara menar du?

Detta är ju en fråga du får ta upp med psykiater och framföra dina tvivel. Jag tror också det kan vara som du säger att ibland kanske viljan att sätta ett namn på någons "problem" gör att vissa diagnoser blir sk slasktrattsdiagnoser. Men det omvända förekommer ju säkert också - att individer inte får nån diagnos fast att de borde ha en.

Vad tror du själv att det skulle kunna vara om det inte är AS?

Jag utreddes när jag var 5-6 cirka. Jag hade uppträtt underligt och otrevligt mot en tant på barnavårdcentralen så hon tvingade min mor att ta mig till barnpsykolog. Psykologen var snäll så då var jag snäll, vilket gav resultatet att jag var frisk.

Sedan så fick jag Aspergerdiagnos när jag var 24 eller nåt.

Svårigheterna jag haft som barn har inte försvunnit, men de har förändrats i karaktär över tid. En del problem är försvunna. Tex kan jag numera tala med vem som helst samt tilltala folk. Det kunde jag inte som barn.

Jag var 39 år när jag fick diagnosen. Och jag anser inte att man kan ifrågasätta den.

Kraven på vad vuxna och barn/ungdomar ska klara av hur de ska uppföra sig skiljer sig. Så länge dina svårigheter eller egenheter inte bryter alltför mycket mot de krav och förväntningar du har omkring dig kan det tänkas att man kan passera.

I det här fallet har det ju inte passerat men man har uppenbarligen letat efter förklaringen någon annanstans än vad man nu gör. Det är mycket möjligt att de har hittat rätt nu, eller också stämmer inget av det.

det finns nån som är
på gränsen till att ha
alla diagnoser men inte
klassar in i någon

Jag fick den som vuxen, har träffat flera olika psykologer och terapefter genom åren.
Även jag hade en vända på Bup. Men Asperger var aldrig aktuellt. Jag är kvinna, vet inte om det påverkade att jag trillade emellan stolarna. Känns lite bittert så här i efterhand, så vilse och deprimerad som man varit.

Det finns ju fortfarande psykologer som inte fattat vad AS är (finns trådar om det) men andelen minskar, kunskapen ökar och därmed chansen att upptäcka vad det man haft sedan barndomen faktiskt är för något.

Om du blev skickad till någon så var det ju ett tecken på att ngt var annorlunda med dig. Men på 90-talet så var inte aspergers vad det var idag. Det var en ny diagnos och de som först fick den (med vissa undantag) var de som var mest extrema. Det var inte förrän i slutet av 90-talet de som hade mer mild asperger kom på tal för diagnos. Och även då missades det ofta, iom att psykiatrin var väldigt oflexibel i sitt tänkande, det gick prestige i verkligen ha "rätt" i det man först trodde om personen.

Det krävdes att de helt tänkte om för att de skulle förstå att det kunde röra sig om NPF. Nuförtiden så har de det med sig, att aspergers och liknande finns, så de vet vad de ska titta efter. Det visste de inte då.

Jag hade redan runt 00 i min journal misstanke om aspergers, men sedan lades det åt sidan eftersom man ansåg att det var för ovanligt så det kunde jag nog inte ha iallafall. Det var typ en på flera tusen eller ngt som troddes ha det. Så jag fick leva med att vara "personlighetsstörd" i flera år till, tills det fanns tillräckligt med information för att faktiskt inte bara kasta misstanken åt sidan.

Jag var över 30 när jag fick min diagnos. Det som gör att jag tror att jag faktiskt har aspergers/ADD är att jag har vissa symptom som faktiskt inte kan förklaras med ngt annat än NPF, i mitt fall problem med exekutiva funktioner. Sedan hjälper det att jag tycker att jag är en alien alternativt att andra är aliens. Sedan att jag inte är ngn urtyp för aspergare det får jag leva med. Det är iaf det som förklarar mina problem bäst om än inte till 100 %.

Tycker diagnos i äldre ålder är helt normalt. Som sagts så fanns inte diagnosen eller var okänd när vissa av oss var barn. Just AS blir ju kanske svårare att bevisa med säkerhet då bevisen på störning redan i tidig barndom är glömda/försvunna. Men har man rätt till en diagnos har man ju gått hela livet och vetat att man var annorlunda på nått sätt.

Det är ju föräldrarnas (och ev. lärares) jobb att från början upptäcka att något är fel, säg då att man är uppväxt med föräldrar som rycker på axlarna när det kommer till kritan och vägrar inse fakta, är upptagna med sin egen skit som att supa, bråka och flytta hela tiden. Med tanke på att det kan vara ärftligt också så är det inte så konstigt egentligen att det inte upptäcks. Ju äldre man blir ju svårare bör det ju bli att utreda, då man utvecklas en hel del och lär sig det sociala samspelet mer, oavsett. Så jag är faktiskt skeptisk till sena utredningar, speciellt snabba sådana. Utredningar ska göras ordentligt, annars har snart alla aspergers.

Bullz skrev:Det är ju föräldrarnas (och ev. lärares) jobb att från början upptäcka att något är fel, säg då att man är uppväxt med föräldrar som rycker på axlarna när det kommer till kritan och vägrar inse fakta, är upptagna med sin egen skit som att supa, bråka och flytta hela tiden.

Eller som mina föräldrar som tyckte jag var helnormal. Farsan har tydlig om än odiagnosticerad Asperger, skolboksexempel. Morsan var nog schizoid. Fanns inte en chans i helvetet att de skulle tycka att jag var sjuk.

Men lärare reagerade. Jag blev skickad till skolpsykologen för att lära mig skaffa kompisar å sånt. Utan framgång... Skuld lades på mina axlar: Du försöker inte tillräckligt.

Azo85 skrev:Är det verkligen trovärdigt att man har en autismspektrumstörning i 20 år eller mer utan att någon märker det? men allt tydde på att jag var frisk. Ifrågasätter att de egenheter jag har idag egentligen kan vara medfödda då jag gick 26 år utan att de var något problem. För mig är det mer troligt att det är egenheter jag själv skapat över tid och som jag skaffade fullt ut först när jag blev diagnostiserad.

Känns lite hittepå att diagnostisera mig med något medfött först när jag är 26 år. Borde man inte ha lagt märke till detta tidigare särskilt i mitt fall då jag blev skickad till "bedömning" hos kuratorer och dylika. Antingnen så har de "hjärnskrynklare" jag tidigare totalt misslyckats med att utföra sitt yrke eller så är asperger syndrom något de slänger ur sig för att de inte kommer på något bättre.

Om jag uppfyller kriterierna först när jag är 26 borde det då inte vara något annat?

Jaha, men de skickade dig i alla fall till kurator, något märkte de i alla fall. Du fick inte genomgå några omfattande, genomtänkta, utprövade tester alls? Ja, då bara "kastade de ur sig" en diagnos.

Om du vill veta om din diagnos stämmer så måste du göra en ordentlig utredning! En snabb utredning är inte "trovärdig", då gissar man bara. Min första tanke när jag läste din rubrik ("...Diagnos i vuxen ålder trovärdigt ?") och resten av inlägget, var: att om man passerat 20 år utan AS-diagnos så bluffar man bara om sin diagnos. Eller menar du att personerna som gjorde bedömningen inte var trovärdiga?

Antagligen fick du inte genomgå en grundlig utredning i ex. 10- eller 20-årsåldern. Hur skulle de kunna veta att du hade Asperger redan då!? Det stod väl knappast någon psykolog och iaktog dig under en hel vecka i skolan och i hemmiljön så att den psykologen kunde fastställa något om dig?

Nej, chansen kanske inte kom förrän nu (om de nu gjorde en ordentlig utredning...) Asperger är dessutom betydligt mer känt nu förtiden, förr däremot en närmast bortglömd diagnos som ibland ex i tekniska yrken kunde vara en fördel. Det kunde vara egendomligt att sätta en "sjukdoms"-diagnos på arbetsplatsens mest högpresterande anställde, bara för att han inte var så bra på att fika och mingla...

Sjukvården startar inte heller frivilligt en dyr undersökning (har det ens funnits en bra diagnosmetod för AS i 20 år?). I mitt fall var jag sjukskriven pga utbränhet/depression och arbetsgivaren stödde en psykiatrisk utredning då de ville ha mig tillbaka som systemutvecklare.

Jag genomgick (led) drygt 15-20 intensiva timmar med en stor mängd tester och frågor innan det fastställdes (med mycket stor sannolikhet) att jag hade Asperger. Trots att jag redan var över 40 år! Tills dess hade de gissat att jag enbart hade social fobi.

Ingen märkte i förväg att den 30-årige bombmannen i Stockholm var en psykopat. Många tyckte att han t.o.m. verkade trevlig men blyg. Om han däremot hade genomgått en veckas ordentlig psykiatrisk utredning så hade han garanterat fått minst en diagnos... Tror inte det var Asperger.

Jag var 24 år när jag fick min diagnos och jag tvekar iaf inte det minsta på den. Men så finns mina autismrelaterade problem dokumenterade (BUP) sedan jag var 5-6 år och jag var 17 år första gången BUP nämnde autism/AS till mig, nått jag inte ville lyssna på då. Eller ville väll inte helt lyssna på det föräns efter jag fått diagnosen bara för att jag inte vill vara annorlunda, men det är jag ju och har alltid varit. Min familj har läst ett par böcker om autism/AS nu och de håller med (min pappa har förmodligen AS själv) och önskar att de vetat om det redan när jag var liten.
Så självklart kan en diagnos när det gäller medfödda svårigheter stämma fast än man får den som vuxen. Men visst kan det bli fel med, men jag tror inte det brukar bli fel när det gäller NPF-diagnoser och att få de som vuxna. Det brukar ju vara en lite mer avancerad utredning för det.

Jag vill gärna lyfta en aspekt av att få en AS-diagnos i vuxen ålder. Jag fick min själv när jag var 35 år, bara i vintras. Det jag vill säga är att om man lever som odiagnostiserad fast man har AS så hittar man sätt att kompensera för sitt funktionshinder; man blir så illa tvungen. För mig ledde det till återkommande depressioner och konflikter med familj och vänner fast jag inte riktigt förstod varför alla gånger.

På ett sätt är det bra att ha behandlats som någon utan diagnos för då tvingas man hitta sätt att kompensera för sin funktionsnedsättning och får lättare att klara sig i livet. Med det sagt kan det förstås också leda till konflikter, depressioner osv då man skall försöka hantera situationer där ens funktionsnedsättning sätter käppar i hjulet.

Jag är både glad och ledsen över att jag fick min diagnos så sent. Glad för att jag tror att jag har bättre förutsättningar att klara mig i livet vad gäller arbetsliv, vänskap osv än om jag från tidig ålder bott på servicebostad eller gruppbostad där personalen ofta, säkert med goda intentioner men ändock, låtit mig leva i en artificiell värld som inte alltid eller inte alls representerar verkligheten ute i samhället. För att lägga ytterligare en brasklapp förstår jag att AS kommer i olika grader med varierande grad av svårigheter eller funktionsnedsättning.

Jag är både glad och inte glad att ha diagnostiserats i vuxen ålder först. Man fick kämpa och klara sig bäst man gitte, vilket hade sina poänger. Gick i en vanlig skola vilket gick utmärkt förutom i en skola som hade mycket mobbning i allmänhet så klart jag blev utsatt. Men hade alla vetat min diagnos hade jag blivit mobbad för den istället för vad de nu hittade på.

Mina intressen jag hade som ung kändes bra, jag vet inte hur det känts om man från barnsben fått höra att det där är bara en del av aspergers... Jag var ju intresserad av så himla mycket och det gav mig glädje.

En sak som dock hade varit skönt med diagnos i unga år hade kanske varit att få andra tips hur man fungerar och inte bara de som jag kommit på själv. Och framförallt, att sluta kallas LAT. Det har följt mig hela livet. Någon med AS behöver planera in vila men det förstod inte jag utan alla tyckte om jag slöade att jag var LAT och om jag inte klarade en sak med en gång var jag LAT. "DU KAN OM DU VILL" sa de ofta. Berodde väl på att de såg min intelligens men inte kunde förklara varför jag inte kunde omsätta det i praktiken. Jag visste jag ville. Jag visste oxo att jag inte kunde. Så då blev logiken att vill jag och inte kan, då finns det bara kvar det där andra de säger om mig, LAT. Det har verkligen etsat sig in. DU ÄR LAT. Jag tror fortfarande det är sant om jag inte orkar eller misslyckas.

Ja, varför skulle det inte vara troligt?

I mitt fall var kunskapen om Asperger obefintlig under tiden då jag växte upp. Visst märktes det. Många märkte men ingen visste vad man skulle göra. Dessutom var jag ändå så pass högfungerande att jag klarade mig bra i t ex skolan. Det var sociala situationer och lite annat som jag inte klarade.

Jag är dock tacksam för att jag inte fick en tidig diagnos. Jag tror att det hade kunnat begränsa mig. Jag läste på universitet, har haft kvalificerade arbeten och rest väldigt mycket. Jag vet inte om jag hade gjort det om jag hade vetat vad priset för allt det egentligen var (= enorm trötthet). Till slut orkade kroppen och psyket inte längre, all energi jag hade hade förbrukats. Jag ångrar ingenting men jag var över trettio när jag fick diagnosen. Det har hjälpt något enormt att få tillgång till samhällsstöd.

Det går nog att ifrågasätta alla diagnoser. Nu har dom till och med reagerat på att dom diagnostiserar döden lite för ofta.

Diagnosen för döden kan skärpas

Forskare har börjat ifrågasätta diagnosen död. I vissa fall har för snabba beslut fått människor att ”återuppstå från de döda”. Världshälsoorganisationen WHO har inlett ett arbete för internationella riktlinjer, rapporterar BBC.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/diagno ... an-skarpas

Tycker jag blir mer AS med åren, man orkar naturligtvis inte kompensera lika bra. Så för en del 'lyser den väl igenom mera', när man inte är purung. Så, javisst kan en diagnos vara trovärdig.

slackern skrev:Det går nog att ifrågasätta alla diagnoser. Nu har dom till och med reagerat på att dom diagnostiserar döden lite för ofta.

Diagnosen för döden kan skärpas

Forskare har börjat ifrågasätta diagnosen död. I vissa fall har för snabba beslut fått människor att ”återuppstå från de döda”. Världshälsoorganisationen WHO har inlett ett arbete för internationella riktlinjer, rapporterar BBC.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/diagno ... an-skarpas

Hahahahaha

lindrin skrev:

slackern skrev:Det går nog att ifrågasätta alla diagnoser. Nu har dom till och med reagerat på att dom diagnostiserar döden lite för ofta.

Diagnosen för döden kan skärpas

Forskare har börjat ifrågasätta diagnosen död. I vissa fall har för snabba beslut fått människor att ”återuppstå från de döda”. Världshälsoorganisationen WHO har inlett ett arbete för internationella riktlinjer, rapporterar BBC.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/diagno ... an-skarpas

Hahahahaha

Jo det är verkligen galghumor. Skrev inlägget med glimten i ögat.
Men fan vilken chock att vakna på det här sättet. Jag undrar hur jag själv skulle reagera. Som värsta absurda mardrömmen.

Ett annat omskrivet fall inträffade i Danmark då en ung kvinna som skulle bli organdonator plötsligt vaknade. Fallet fick stor uppmärksamhet och ledde till en våldsam debatt om säkerheten i läkarnas bedömning och om organdonationsverksamheten.

Mer makabra händelser är när människor har blivit levande begravda. I april i år rapporterades det om en kinesisk kvinna som klev ur sin egen kista sex dagar efter att hon hade dödsförklarats efter ett fall, skriver BBC.

År 1996 dödförklarades Daphne Banks, en bondhustru från Cambridgeshire, i sitt hem av en läkare efter ett självmordsförsök genom överdos på nyårsafton. Kroppen transporterades till bårhuset. Väl där uppmärksammade begravningsentreprenören att hon fortfarande andades.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/aterup ... an-de-doda