Det sociala samspelets svårigheter
Re: Socialt samspel?
För mig har det varit så här med det sociala samspelet: När jag var yngre visste jag förvisso att jag hade svårt för visst samspel, men det bekymrade mig inte nämnvärt, för jag klarade av mina åtaganden. Sedan, när jag skulle ge mig ut i vuxenlivet på riktigt, hamnade jag i kris och började få större insikt i mina svårigheter. Då blev jag plötsligt väldigt vaksam i sociala situationer och rädd för att göra "fel", vilket gjorde att jag blev helt slut. Jag tyckte mig också se att jag gjort fel stup i kvarten hela livet.
Nu har jag börjat komma vidare. Jag inser att jag förmodligen alltid kommer att uppfattas som lite inåtvänd och drömmande, men vad jag vet händer det inte ofta längre att jag sårar någon, och jag gör det absolut inte med mening. Därför har jag börjat kunna slappna av i sociala situationer. Självklart är det dock en stor sorg att inte kunna njuta av andra människors sällskap som de flesta tycks kunna.
Nu har jag börjat komma vidare. Jag inser att jag förmodligen alltid kommer att uppfattas som lite inåtvänd och drömmande, men vad jag vet händer det inte ofta längre att jag sårar någon, och jag gör det absolut inte med mening. Därför har jag börjat kunna slappna av i sociala situationer. Självklart är det dock en stor sorg att inte kunna njuta av andra människors sällskap som de flesta tycks kunna.
Re: Socialt samspel?
Jag har väldigt lätt att märka att någon är på ett visst humör eller stämningsläge, men jag har ofta svårt att förstå varför.
Re: Socialt samspel?
marin139 skrev:För mig har det varit så här med det sociala samspelet: När jag var yngre visste jag förvisso att jag hade svårt för visst samspel, men det bekymrade mig inte nämnvärt, för jag klarade av mina åtaganden. Sedan, när jag skulle ge mig ut i vuxenlivet på riktigt, hamnade jag i kris och började få större insikt i mina svårigheter. Då blev jag plötsligt väldigt vaksam i sociala situationer och rädd för att göra "fel", vilket gjorde att jag blev helt slut. Jag tyckte mig också se att jag gjort fel stup i kvarten hela livet.
Nu har jag börjat komma vidare. Jag inser att jag förmodligen alltid kommer att uppfattas som lite inåtvänd och drömmande, men vad jag vet händer det inte ofta längre att jag sårar någon, och jag gör det absolut inte med mening. Därför har jag börjat kunna slappna av i sociala situationer. Självklart är det dock en stor sorg att inte kunna njuta av andra människors sällskap som de flesta tycks kunna.
Jag vill bara säga att jag tycker att det var en nyanserad och fin beskrivning på hur det kan vara.
- Tintomara Ariadne
- Inlägg: 2195
- Anslöt: 2009-03-04
- Ort: Östergötland
Re: Socialt samspel?
Tintomara Ariadne skrev:Jag vill bara säga att jag tycker att det var en nyanserad och fin beskrivning på hur det kan vara.
Tackar, tackar!
Hantera det sociala samspelet
Hej, jag är ny medlem här. Är 26 år och har asperger.
Jag flyttade utomlands för ett år sedan att studera. Har aldrig varit social på väldigt länge och hade inga kompisar eller vänner innan flytten, då min familj alltid funnits i närheten. Och har nu insett vad ensamhet innebär, när man har ingen. Har verkligen försökt få ett socialt liv och vänner. Men jag kan aldrig avgöra om folk är kompisar eller inte. Om dom tycker om mig eller inte. Jag litar inte på folk o antar det värsta. Har verkligen försökt ändra på mig. För jag tänker för mycket o överanlayserar situationer och folks beteende, mitt eget beteende.
För det mesta missförstår jag folk. Tänker att det bara är vänlighet och artighet från deras sida, inte för att dom tycker om mig. Allting är så förvirrande! Det är bara ytligheter och fester. Ingen riktig vänskap.
Jag förväntade mig väl för mycket. Jag ser hur folk blir nära vänner o jag känner mig så bitter o avundsjuk. Jag trodde att jag kanske funnit två kompisar, killar (är tjej). Men jag hade fel. Tillsammans pratar dom inte med mig, som man inte existerar. Men när jag är ensam o pratar en och en med dem, då går det bra. Var på bio med dem och det blev så tydligt. Vi satt där o något hände i filmen, den ena killen sade nåt till den andra. Vände sig inte till mig. Som om man vore ett andrahandsval, när den andra inte finns tillgänglig att prata med. Har hänt flera gånger. Jag insåg mitt misstag igår.
Någon som känner igen sig i min historia? Hur ska man hantera det sociala samspelet? Jag vill inte vara ensam, men vad ska man göra för att få vänner och vara del av en gemenskap?
Moderator: Delade upp texten i stycken med blankrader, så den blir mer lättläst.
Jag flyttade utomlands för ett år sedan att studera. Har aldrig varit social på väldigt länge och hade inga kompisar eller vänner innan flytten, då min familj alltid funnits i närheten. Och har nu insett vad ensamhet innebär, när man har ingen. Har verkligen försökt få ett socialt liv och vänner. Men jag kan aldrig avgöra om folk är kompisar eller inte. Om dom tycker om mig eller inte. Jag litar inte på folk o antar det värsta. Har verkligen försökt ändra på mig. För jag tänker för mycket o överanlayserar situationer och folks beteende, mitt eget beteende.
För det mesta missförstår jag folk. Tänker att det bara är vänlighet och artighet från deras sida, inte för att dom tycker om mig. Allting är så förvirrande! Det är bara ytligheter och fester. Ingen riktig vänskap.
Jag förväntade mig väl för mycket. Jag ser hur folk blir nära vänner o jag känner mig så bitter o avundsjuk. Jag trodde att jag kanske funnit två kompisar, killar (är tjej). Men jag hade fel. Tillsammans pratar dom inte med mig, som man inte existerar. Men när jag är ensam o pratar en och en med dem, då går det bra. Var på bio med dem och det blev så tydligt. Vi satt där o något hände i filmen, den ena killen sade nåt till den andra. Vände sig inte till mig. Som om man vore ett andrahandsval, när den andra inte finns tillgänglig att prata med. Har hänt flera gånger. Jag insåg mitt misstag igår.
Någon som känner igen sig i min historia? Hur ska man hantera det sociala samspelet? Jag vill inte vara ensam, men vad ska man göra för att få vänner och vara del av en gemenskap?
Moderator: Delade upp texten i stycken med blankrader, så den blir mer lättläst.
- blyertspenna
- Ny medlem
- Inlägg: 9
- Anslöt: 2012-05-17
Re: Hantera det sociala samspelet
Får man fråga i vilken del av världen du studerar eller möjligen vilken religion/kultur som är rådande? Jag kan tänka mig att det kan vara en kulturell fråga. I en alltför många kulturer hamnar kvinnor alltid utanför killars samtal, kvinnorna räknas liksom inte som människor.
I och med att man har en bristande funktion i spegelneuronerna så måste man nog tyvärr lära sig samspel den hårda vägen, men jag tror aldrig att vi Aspisar kan komma ända fram. Jag tycker att jag själv är ganska högfungerande och har bra pejl på vad som är vänner osv, men ändå händer detta mig regelbundet (jag är ändå en man på 51 år).
EDIT: Ändrade en formulering.
I och med att man har en bristande funktion i spegelneuronerna så måste man nog tyvärr lära sig samspel den hårda vägen, men jag tror aldrig att vi Aspisar kan komma ända fram. Jag tycker att jag själv är ganska högfungerande och har bra pejl på vad som är vänner osv, men ändå händer detta mig regelbundet (jag är ändå en man på 51 år).
EDIT: Ändrade en formulering.
Hantera det sociala samspelet
blyertspenna skrev:Någon som känner igen sig i min historia? Hur ska man hantera det sociala samspelet? Jag vill inte vara ensam, men vad ska man göra för att få vänner och vara del av en gemenskap?
Att känna sig ensam är en subjektiv känsla. Jag kan känna mig ensam när jag umgås med folk och inte ensam när jag är ensam. Man kan lära sig att lyssna på sina känslor.
Re: Hantera det sociala samspelet
matterik skrev:Att känna sig ensam är en subjektiv känsla. Jag kan känna mig ensam när jag umgås med folk och inte ensam när jag är ensam. Man kan lära sig att lyssna på sina känslor.
+1
Re: Hantera det sociala samspelet
Jag känner mig ensam när jag är ensam. När jag har sällskap och om sällskapet är bra mår jag bra. Så det där är nog indviduellt.
Re: Hantera det sociala samspelet
Känner verkligen igen mig i din sits. Särskilt det du säger om att man bara blir tilltalad på när man är ensamma.
Hantera det sociala samspelet
När man blir äldre, har nog livet orsakat så många törnar, att vara för sov själv är en förmån.
Exempel. När jag hittade en egen vik igår, upptäkte jag en annan kanotist i viken intill. I förmiddags gick jag bort och kollade in hans tältplats. Vi pratade kajaking i ung. 20 min.
Nu har jag klarat denna veckas sociala umgänge med råge.
Exempel. När jag hittade en egen vik igår, upptäkte jag en annan kanotist i viken intill. I förmiddags gick jag bort och kollade in hans tältplats. Vi pratade kajaking i ung. 20 min.
Nu har jag klarat denna veckas sociala umgänge med råge.
- lasseivägen
- Inlägg: 4798
- Anslöt: 2009-07-20
- Ort: På havet kaparkapten inte Rövare
Re: Hantera det sociala samspelet
Åh, jag känner igen mig i nästan varje ord av vad du skriver. Har själv tillbringat ett antal år på universitet men har inte träffat några närmare vänner för den sakens skull. Känner mig också generellt misstänksam då jag sedan tidigare erfarenheter vet att folk kan "låtsas" vara vän med en bara för att vara snäll eller att man inte ska känna sig utanför.
Jag har också tillbringat en tid vid ett utländskt universitet. Ganska positiv upplevelse faktiskt eftersom jag hamnade på ett ställe där folk var oerhört ambitiösa, så man kunde jobba/plugga tillsammans dagarna i ända, vilket gjorde att det blev ganska socialt samtidigt som man inte behövde bekymra sig så jättemycket om småprat och liknande.
Detta var också mitt första inlägg...
Jag har också tillbringat en tid vid ett utländskt universitet. Ganska positiv upplevelse faktiskt eftersom jag hamnade på ett ställe där folk var oerhört ambitiösa, så man kunde jobba/plugga tillsammans dagarna i ända, vilket gjorde att det blev ganska socialt samtidigt som man inte behövde bekymra sig så jättemycket om småprat och liknande.
Detta var också mitt första inlägg...
Re: Hantera det sociala samspelet
blyertspenna skrev:Någon som känner igen sig i min historia? Hur ska man hantera det sociala samspelet? Jag vill inte vara ensam, men vad ska man göra för att få vänner och vara del av en gemenskap?
Jag känner igen mig i det där. Hela livet har jag jobbat mycket på att få vänner, trots att jag inte är utåtriktad av mig.
Gränsen mellan vänlighet och vänskap är svår att veta var den går. Tyvärr krävs det många försök och inviter till socialt umgänge för att ha någon chans alls att ta reda på om någon är eller kan bli en verklig vän. Den första fasen är energikrävande eftersom det är svårt att veta den andres mål och intentioner. Tyvärr måste den fasen tragglas igenom för att ta reda på om det finns verkligt intresse. Tyvärr märks det tydligt som i ditt exemplet med de två killarna på bion. Det finns inget värre än att satsat tid och ett samtal med en person när det kommer ytterligare en eller två till och tar över hela samtalet. Personen jag pratat med först ignorerar mig och går helt upp i de andra...
Miche skrev:I och med att man har en bristande funktion i spegelneuronerna så måste man nog tyvärr lära sig samspel den hårda vägen, men jag tror aldrig att vi Aspisar kan komma ända fram.
Så sant!
Trots att det är svårt ibland att skilja på vänlighet och vänskap märker jag snabbt om just den här personen är värd att lägga energi på. Känslan av att ha mött något genuint, och någon som jag har något gemensamt med brukar göra det värt att fortsätta. Ett bra tecken är om jag känner att jag kan slappna av inför en person.
- kattkvinna
- Inaktiv
- Inlägg: 319
- Anslöt: 2012-04-10
- Ort: Linköping
Re: Hantera det sociala samspelet
Du kan ju utnyttja tillfällen då du får schansen att prata med en person i taget så det inte blir flummigt. Jag upplever det som svåt att vara i grupp, men det går ändå bra i grupper på under 4 personer. Jag tycker att det är omöjligt att prata med flera i samma resonemang som inbegriper ett för mig mindre intressant samtalsämne, det är en fördel för då slipper jag säga en massa dumheter.
Re: Hantera det sociala samspelet
matterik skrev:Att känna sig ensam är en subjektiv känsla. Jag kan känna mig ensam när jag umgås med folk och inte ensam när jag är ensam. Man kan lära sig att lyssna på sina känslor.
Jag håller verkligen med om det. När jag sitter med en grupp människor som känner varandra väl, dvs är vänner med varandra på fritiden, som jag inte känner lika väl, känner jag mig väldigt ensam. Jag sitter då oftast tyst lite i utkanten och säger kanske någon mening i bästa fall, men oftast ingenting alls. Då känns det som om man är utanför de andras gemenskap och jag föredrar att vara ensam med mig själv framför det.
Jag är ganska blyg av mig och pratar mer ju färre personer jag umgås med samtidigt. I en liten grupp kan jag vara ganska pratsam, men är det många i gruppen blir jag mycket tyst och tillbakadragen. Det har också att göra med hur stor del av gruppen som jag känner, för om jag känner alla i en stor grupp kan jag vara pratsam där också.
Alla människor som jag har lärt känna bra har jag i alla fall lärt känna genom att prata med dem en och en. Blir det två blir det genast mer problem, särskilt om de andra två redan är vänner.
Re: Hantera det sociala samspelet
Tack för alla svar. Det är en tröst att veta att man inte är ensam.
Är tillbaka i Norge, där jag studerar och alla problemen har kommit tillbaka. Har sökt hjälp för att prata med nån för att lära mig att sluta tänka, analysera allting jag gör och andra gör. Bara sluta bry mig om vad andra människor gör. Bara ta allting för vad det är. Bryta mina negativa tankevanor och då blir det kanske lättare att hantera allt det sociala.
Är tillbaka i Norge, där jag studerar och alla problemen har kommit tillbaka. Har sökt hjälp för att prata med nån för att lära mig att sluta tänka, analysera allting jag gör och andra gör. Bara sluta bry mig om vad andra människor gör. Bara ta allting för vad det är. Bryta mina negativa tankevanor och då blir det kanske lättare att hantera allt det sociala.
- blyertspenna
- Ny medlem
- Inlägg: 9
- Anslöt: 2012-05-17
Re: Hantera det sociala samspelet
Fler trådar om det sociala samspelet:
mycket-forvanad-svarigheter-m-socialt-samspel-omrostning-t18038.html
begransad-formaga-till-socialt-umgange-t14328.html
konkreta-exempel-pa-problem-med-socialt-samspel-t13158.html
diagnosen-beror-pa-svarigheter-i-socialt-samspel-t8902.html
det-sociala-samspelets-svarigheter-t13644.html
nagon-mer-som-ar-distanslos-t19629.html
hur-upplever-ni-det-sociala-t26101.html
Moderator atoms - tog bort en inaktuell länk.
mycket-forvanad-svarigheter-m-socialt-samspel-omrostning-t18038.html
begransad-formaga-till-socialt-umgange-t14328.html
konkreta-exempel-pa-problem-med-socialt-samspel-t13158.html
diagnosen-beror-pa-svarigheter-i-socialt-samspel-t8902.html
det-sociala-samspelets-svarigheter-t13644.html
nagon-mer-som-ar-distanslos-t19629.html
hur-upplever-ni-det-sociala-t26101.html
Moderator atoms - tog bort en inaktuell länk.
Re: Hantera det sociala samspelet
Känner delvis igen mej i din problembeskrivning.
Det är jättebra att du börjat söka efter hjälp med att sluta överanalysera, det är ett problem många aspies har (jag har det också men jobbar systematiskt med att eliminera detta).
Ett konkret tips jag har är att engagera dej i förening eller liknande inom något specialintresse du har, om man har något intressant att prata om blir det sociala mycket enklare.
Det är jättebra att du börjat söka efter hjälp med att sluta överanalysera, det är ett problem många aspies har (jag har det också men jobbar systematiskt med att eliminera detta).
Ett konkret tips jag har är att engagera dej i förening eller liknande inom något specialintresse du har, om man har något intressant att prata om blir det sociala mycket enklare.
- Kostymhippie
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 2573
- Anslöt: 2011-10-12
Re: Hantera det sociala samspelet
Det här känns igen för mig med, jobbigt att reda ut om det är vänner på riktigt eller "kallpratavänner" om man kan uttrycka det så.
Själv har jag trivts bäst med de som själva har haft lite "hard times" bakom sig.
Har även konstigt nog fungerat mycket bra ihop med vissa människor som varit motpolen till mig själv, dvs. impulsiva och väldigt utåtriktade, vi har kanske kompletterat varandra?
Jag har behövt sånt ibland.
Men det är väl individuellt vem man passar med, svårt det här.
"Att bara vara" och fungera socialt hade varit en sån befrielse.
Att slippa analysera till vansinne bara för att kunna vara med i en gemenskap.
Har själv varit ordentligt nere en längre tid och försöker nu leta upp livet igen, jag kom till detta forum nyligen. Här finns mycket bra info och jag tycker att det hjälper en till att må lite bättre av att skriva och läsa andras inlägg.
Blir nog mer sådant.
Själv har jag trivts bäst med de som själva har haft lite "hard times" bakom sig.
Har även konstigt nog fungerat mycket bra ihop med vissa människor som varit motpolen till mig själv, dvs. impulsiva och väldigt utåtriktade, vi har kanske kompletterat varandra?
Jag har behövt sånt ibland.
Men det är väl individuellt vem man passar med, svårt det här.
"Att bara vara" och fungera socialt hade varit en sån befrielse.
Att slippa analysera till vansinne bara för att kunna vara med i en gemenskap.
Har själv varit ordentligt nere en längre tid och försöker nu leta upp livet igen, jag kom till detta forum nyligen. Här finns mycket bra info och jag tycker att det hjälper en till att må lite bättre av att skriva och läsa andras inlägg.
Blir nog mer sådant.
Re: Hantera det sociala samspelet
Kostymhippie skrev:Känner delvis igen mej i din problembeskrivning.
Det är jättebra att du börjat söka efter hjälp med att sluta överanalysera, det är ett problem många aspies har (jag har det också men jobbar systematiskt med att eliminera detta).
Ett konkret tips jag har är att engagera dej i förening eller liknande inom något specialintresse du har, om man har något intressant att prata om blir det sociala mycket enklare.
Jag har tagit kontakt med en autism förening i staden där jag bor. Jag ska gå på en träff som dom anordnar. Och ska gå filmvisning hos en förening, en kyrklig förening. Där finns det nog människor som inte bara festar hela tiden.
Meier skrev:Det här känns igen för mig med, jobbigt att reda ut om det är vänner på riktigt eller "kallpratavänner" om man kan uttrycka det så.
Själv har jag trivts bäst med de som själva har haft lite "hard times" bakom sig.
Har även konstigt nog fungerat mycket bra ihop med vissa människor som varit motpolen till mig själv, dvs. impulsiva och väldigt utåtriktade, vi har kanske kompletterat varandra?
Jag har behövt sånt ibland.
Men det är väl individuellt vem man passar med, svårt det här.
"Att bara vara" och fungera socialt hade varit en sån befrielse.
Att slippa analysera till vansinne bara för att kunna vara med i en gemenskap.
Har själv varit ordentligt nere en längre tid och försöker nu leta upp livet igen, jag kom till detta forum nyligen. Här finns mycket bra info och jag tycker att det hjälper en till att må lite bättre av att skriva och läsa andras inlägg.
Blir nog mer sådant.
Ja, det skulle vara underbart att bara slippa tänka! Slippa kämpa för att vara social och att allt kom naturligt. Och jag har ochså alltid känt mer gemenskap med folk som har haft svårigheter bakom sig. Har så svårt med folk som liksom enligt mig passar in i mallen om hur man bör vara. Känner mig alltid underlägsen dem på nåt sätt. Så bortkommen. Som en alien. Känner mig konstig efteråt när jag pratat med dem. Det är en tröst att veta att man inte är ensam.
- blyertspenna
- Ny medlem
- Inlägg: 9
- Anslöt: 2012-05-17
Re: Hantera det sociala samspelet
Tycker den passar här:
För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.
Förlåt dig själv
För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.
Förlåt dig själv
Re: Hantera det sociala samspelet
blyertspenna skrev:Har så svårt med folk som liksom enligt mig passar in i mallen om hur man bör vara. Känner mig alltid underlägsen dem på nåt sätt. Så bortkommen. Som en alien. Känner mig konstig efteråt när jag pratat med dem.
Bra beskrivning.
Jag upplever det så med, det är som att jag inte har någon egen identitet i många sociala situationer utan istället försöker simulera en person som man tror ska accepteras.
Känns mer och mer rätt att ha kommit till detta forum, just känslan av att inte vara isolerad med sina svårigheter gör jättemycket.
Det Sociala Samspelet?
Vad är det som brister hos en Aspergare då det kommer till det sociala samspelet?
Är det rytm,att inte kunna avläsa ansiktuttryck-röstläge, eller att mer eller mindre inte utökar samtalsämnet med typ följdfrågor?.
Sen undrade jag även till er som sett Big Bang Theory, om Sheldon Cooper är ett bra exempel på en aspergare eller är han överdriven?
tack på förhand
Är det rytm,att inte kunna avläsa ansiktuttryck-röstläge, eller att mer eller mindre inte utökar samtalsämnet med typ följdfrågor?.
Sen undrade jag även till er som sett Big Bang Theory, om Sheldon Cooper är ett bra exempel på en aspergare eller är han överdriven?
tack på förhand
Återgå till Att leva som Aspergare