Björne skrev:Jag försöker att utmana mig själv så mycket jag kan och orkar. Känner mig allt som oftast som en observatör, eller som en skådespelare som låtsas vara med i gruppen. Det är intressant att observera hur andra beter sig mot varandra och hur deras beteénde varierar beroende på status. Gruppledaren blir behandlat på ett helt annat sätt än han som är sist i gruppen.

Samtidigt är det en av mina innerligaste drömmar att lära mig hur spelet fungerar. Jag vill inte bara titta på och låtsas vara med, jag vill vara med och känna mig med på riktigt.

Så jag försöker träna på det och ta så många chanser jag får. Ofta blir det fel, typ "så vi var inte så bra vänner alltså?" "nähä, vi är vissst inte kompisar över huvudtaget.." men jag tycker det är värt mödan. Det går långsamt och ibland gör jag helt idiotiska fel. Som förra veckan då jag tackade nej till att äta ute med arbetskamraterna eftersom jag inte vågade tro att jag skulle kunna bete mig normalt under en 45-minuters lunch.

Typ så här gör jag också men numera förstår jag att jag är välkommen i gruppen, särskilt när det uttrycks i ord och är med i vissa grupper men inte i vissa - då jag är/känner mig vid sidan av. Jag kan uppföra mig men prata i grupp har jag fortfarande svårt för om jag inte känner alla i gruppen och diskutera Irl. vågar jag ännu inte.

Jag är deltagare i en självhjälpsgrupp för sjukskrivna inom kyrkan (jag är 1/2 sjukskriven) och deltagarna har varit ungefär desamma hela tiden iaf. grundstammen, ett ledarbyte. De tog 2,5 år innan jag pratade i gruppen utan att ha blivit tillfrågad pga. mins osäkerhet på hur det skulle tas emot Detta tror jag beror lite på As. kanske men även dålig självkänsla och ovana att delta i och framförallt prata i grupp.

Man lär sig även genom att observera, så det är inte fel att jag det ibland. De som pladdrar oavbrutet kan också missa en del.. Lagom är bäst om man vågar och kan.

Välkommen förresten!

carl skrev:

svarabhaktivokal skrev:Folk har en tendens att ogilla mig. Har ingen aning om varför. Själv tycker jag att jag är ganska rolig, charmig och intressant, men folk brukar ofta uppfatta mig som kall och otrevlig innan de lärt känna mig. Är världsmästare på att göra ett dåligt första intryck, och många människor ger en tyvärr ingen andra chans.

asså de är synd att folk kan ha det för vissa. det brukar vara så, för mig i alla fall, att man tror nåt helt annat om personer innan man lärt känna dem men sen kommer man på att det var inte alls som man trodde. folk borde ge en andra chans

earlydayminer skrev:Med 1-2 personer så uppfattas jag nog som relativt normal. När det blir fler så märks det att jag är annorlunda, då vänder jag mig inåt och känner mig illa till mods på ett ganska speciellt sätt. Inte så att jag känner mig utstött, mer som att jag börjar reservera mig och fokusera på att inte vara konstig - vilket gör mig lite konstig.

Sedan har jag ett ultra-diplomatiskt sätt att se på många saker här i livet och det blir svårt när man ska sitta och prata med "vanligt" folk. Och det märks, så jag vänder mig ännu mer inåt.

Jag kan klara mig ganska bra i sociala sammanhang en stund. Men mitt "öde" är bundet till att jag förr eller senare sjunker ihop och kan behöva månader i ensamhet, eller med många fler begränsningar.

...

Hos mina vänner är jag känd som killen man aldrig får tag på. Jag använder t ex ingen mobil längre, och svarar bara i telefon när jag känner att jag vill prata med någon.

Känner igen mig så mycket. Just att gå omkring och försöka vara icke-konstig vilken gör en till en total utomjording på ex. arbetsplatser och i grupper.

Har fastnat i samma beteende med telefoner. Orkar knappt svara någonsin. Orkar inte anstränga mig för att vara trevlig om jag inte känner mig fylld av energi och samtidigt pigg. Det har dock gjort att jag tappat kontakten med en massa vänner/bekanta är rädd att jag förlorat dem för gott nu. En metod jag dock använder mig av, som inte tar eller kräver lika mycket energi är sms. Rätt behändigt. Bara svara när man själv vill/orkar och det är lättare att säga vad man menar och tycker. Dessutom så kan läsa sitt eget sms flera ggr innan man skickar det om man så vill. Då riskerar man inte att säga någonting ogenomtänkt och framstressat - bara för att man känner att man "borde" säga någonting.

Får också extrem ångest av sociala situationer...

Jag tycker det känns så skönt att ha hittat människor som i mångt och mycket fungerar som jag i sociala situationer, dvs inte. Tjoho, jag är inte ensam!

Inledningsvis pratar jag gärna på med folk jag inte känner men sen går det inte längre och jag kan se hur folk runt omkring mig lär känna varandra väl och bestämmer att det ska träffas eller göra annat. Och där sitter jag och mår dåligt och är inte längre med i umgänget, trots att jag ville. Har aldrig förstått varför och har mått dåligt av detta i hela mitt liv. Kommer ofta inte på något att säga men kan känna mig tvingad att säga något, tex när man sitter själv med någon, och då säger jag ofta konstiga saker och kan inte fortsätta, och den andra personen verkar inte intresserad av att fortsätta heller.
Ögonkontakt har jag på senare tid upptäckt att jag har problem med, jag flackar med blicken ofrivilligt, gjorde det senast i dag, mitt i en mening.
Jag kan stirra på folk utan att veta om jag ska le eller säga något och sitter där och drar på mungiporna tills det hela känns konstigt och så blir det inte mer med det...
När jag väl pratar mycket ska det vara om enkla saker som tex barnen eller annat, annars står det still i huvudet.

Och så det här med språket, när jag ska rätta en uppsats rättar jag gärna språket, inte innehållet. För det förstår jag mig inte alltid på...

Jag klarar inte 'småprat' eller skvaller, det är sällan som andra människors angelägenheter intresserar mig.

Jag klarar mycket väl av att konversera med en person i taget, och upplevs då ofta som kvicktänkt och rolig men så fort jag befinner mig i en grupp så halkar jag lätt efter då jag överanalyserar ev. inlägg och därmed missar rätt tillfälle att leverera mina kloka och insiktsfulla kommentarer

Eftersom jag lämnar sonen på dagis varje dag kan jag inte undvika att vara social. Jag försöker vara glad och trevlig, svarar på tilltal men jag för aldrig några diskussioner som jag sett andra föräldrar göra.

Min läkare säger att jag använder få gester och det är svårt för mig att förstå när man ska använda gester som hör till det social samspelet. Mitt sätt är alltså att försöka se glad ut, sätta masken på.

Jag blir alltid så besviken på folk i det långa loppet. Jag har haft några sk. "bästa vänner" under åren. De är inte många alls, men alltid har det slutat med att jag på ett eller annat sätt har blivit sviken. I stort sett kan man säga att de har hittat något mer intressant än mig eller av olika anledningar hakat upp sig på mig. Jag är som vän oerhört lojal men när jag märker att nåt blir fel så stänger jag av- fullständigt. Varje gång man har fått en närmre vän, dvs nån man släppt inpå livet så har besvikelsen senare blivit total.

Nu senast så är det en kille som jag haft som min bästa vän under de senaste tre åren. Han har träffat en tjej och nu är det bara hon som gäller. Det kan låta som svartsjuka från mitt håll, men tjejen är en fantastisk tjej på alla vis... men det man blir sårad av är att nu existerar man inte längre inom hans intressesfär. Det är som när folk träffar partners så försvinner hela jävla omvärlden och tom nära vänskap får stryka helt på foten. Och själv ska man inte "tänka" själviskt utan se det här som en naturlig del av livet. Skitlätt liksom... not.

Tjejen är som sagt jävligt hygglig, men hon har tagit ifrån mig min bästa kompis. Sånt känns jävligt surt. Så nu är man där igen då... bax på ruta ett. Ensam. Man ska förmodligen inte haka upp sig på en enda person, men har man dålig simultankapacitet så har man. De båda vet om hur jag känner om det här, de vet om mina diagnoser (aspergers, add och adhd) men ändå så är det nåt som har gått sönder. Jag orkar inte engagera mig i dem längre för det känns som det blir mest jag då som försöker. Jag orkar inte med sånt. Då ger jag hellre upp och slickar såren ensam.

Nej... jag blir mer och mer restriktiv av att släppa folk in på livet för ensamheten blir så total när man sen ändå likt förbannat blir lämnad ensam. Jag kan också engagera mig en del i vissa personer och intressen... ett tag, sen är det som om jag bara skyggar och lägger ner totalt. Jag börjar må jättedåligt. Det är som om all form av "commitment" skrämmer skiter ur mig. Jag blir utslagen, deprimerad, paranoid och vill bara bli lämnad ifred. Har andra aspergare på det sättet? Jag har en kraftig depression i ryggen just nu och vet inte hur mycket det påverkar, men just det här beteendet har jag tyckt mig ha större delen av livet. Det känns som jag inte grejar vänskap och efter de här "sveken" så blir jag bara mer och mer avtänd att skaffa vänner.

Ha det!

Hej! Jag har ganska nyligen fått min diagnos och känner mig lite kluven till det jag läser om AS, bla om förmågan till socialt samspel. Jag är lugn, lite eftertänksam, lite blyg och så när jag ska säga något men fungerar som vanligt annars. Varför ska det spela så stor roll och varför ska det kallas nedsatt förmåga (ex det som står i wikipedia)? Det känns ju som något samhället hittat på för att man inte kan acceptera olikheter och annorlunda tänkande.

Jag har själv haft svårt att kommunicera och klargöra mina behov, men jag tror att med rätt hjälp så kanske man blir lyssnad på på ett annat sätt. Visst, det finns olika typer av AS men generellt så har de få jag träffat med AS så tycker jag de är känslosamma, empatiska och lugna personer. Ja, det känns som detta har blivit grubbel inom mig och att jag funderar mycket över min identitet. Och har sökt hjälp. Har ni några tankar kring detta?

ibland så börjar jag undra om inte Asperger är nånting man hittat på bara, men jag antar att det ligger mer forskning bakom det än så, men precis som du säger så har jag hört talas om folk med AS som klarar sociala situationer helt utan problem och som tom. söker sig till sociala situationer, men jag tror mer att AS är ett anorlunda tankesätt och inte direkt det som står på många hemsidor osv. som tex. wikipedia.

Känslosamma:
Det är en myt att vi med AS är känslokalla. I regel har vi svårare att uttrycka känslor men det är inte samma sak.

Empatiska:
Jo vi har bristande empati.
Många blandar ihop empati med sympati. Sympati är förmågan att "känna med" andra personer. Dvs att glädjas över framgångar och må dåligt när andra lider. Empati är förmågan att ta andras perspektiv, sätta sig in i hur andra tänker, resonerar och hur dom känner. Nedsatt empati är en naturlig utveckling av att man inte klarar av att avkoda icke-verbal kommunikation lika effektivt som man skulle utan handikappet.

Har du nyligen fått diagnos så är du med stor sannolikhet kanske inte så insatt i vad AS innebär. Pratar du med någon LSS person eller psykolog om detta? För du har rätt till det nämligen.

Innan jag fick min diagnos*, eller började misstänka att jag hade AS, så uppfattade jag beskrivningen av AS (i DSM-IV och ICD-10) som väldigt luddig - att det inte alls passade in på mig. Idag förstår jag bättre: dels förstår jag mig själv bättre men också dels för att jag nu inser vad varje symptom faktiskt innebär och hur de utspelar sig i praktiken så att säga.

Sen så vill jag avsluta med att säga att bara för att man får en diagnos så innebär inte det att man är ett "offer" för samhällets kategorisering. Man får en diagnos, först och främst för att lättare få hjälp och bli förstådd.

* - jag är man, 26 år och fick min diagnos först för 4 månader sedan.

Jag har träffat många olika aspergare. Alla har ju olika personligheter. Jag har träffat mest killar med AS. Var bor du? Jag bor i sthlm

Jag har inte svårt för socialt samspel direkt, jag är bara lite annorlunda. Däremot uppfattar jag det som att andra kan ha problem i samspelet med mig, typ som när folk inte accepterar eller tycker om annorlunda människor. Fattar dock inte varför, udda personer är ju i regel roligare än de som passar in i alla mallar och inte står ut alls.

Det är ganska givet att diagnosen baseras på "negativa" kriterier om nedsatta förmågor etc. Tyvärr är mycket av informationen om asperger grundad på samma negativa syn, men asperger är mer än diagnosen AS. Det är förstås bra att känna till sina svårigheter, men sedan behöver man inte se sitt liv och sin personlighet ur diagnosperspektivet.

sara_t skrev:Hej! Jag har ganska nyligen fått min diagnos och känner mig lite kluven till det jag läser om AS, bla om förmågan till socialt samspel. Jag är lugn, lite eftertänksam, lite blyg och så när jag ska säga något men fungerar som vanligt annars. Varför ska det spela så stor roll och varför ska det kallas nedsatt förmåga (ex det som står i wikipedia)? Det känns ju som något samhället hittat på för att man inte kan acceptera olikheter och annorlunda tänkande.

Jag har själv haft svårt att kommunicera och klargöra mina behov, men jag tror att med rätt hjälp så kanske man blir lyssnad på på ett annat sätt. Visst, det finns olika typer av AS men generellt så har de få jag träffat med AS så tycker jag de är känslosamma, empatiska och lugna personer. Ja, det känns som detta har blivit grubbel inom mig och att jag funderar mycket över min identitet. Och har sökt hjälp. Har ni några tankar kring detta?

Jag är udda och utåtriktad. Söker socialt samspel men på mina villkor. Jag kan framstå som lite udda kanske men annars tror jag att jag passerar som rätt vanlig i folks ögon. Men inombords påverkas jag. Känner jag att det hela inte är självvalt utan att jag är tvungen att socialisera så tar det på krafterna och jag kan i värsta fall dräneras på energi. Jag blir trött, disorienterad och stressad. Jag finner ingen vits med kallprat och är inte så bra på det. Jag har misstagits för högfärdig när jag i själva verket varit rädd och osäker och obekväm med situationen.

Jag kan ha svårt att tolka situationer och folks avsikter. Jag missförstår lätt och jag tror ofta det är samma åt andra hållet också. Jag kan lätt bli otålig och irriterad i arbetet om jag jobbar tillsammans med någon eller i lag. Jag har svårt att acceptera att det finns andra sätt att lösa saker på än de jag själv vet om. Jag har svårt med konflikthantering och kan bli osmidig och visa mitt ogillande på ett tydligt sätt vilket har legat mig till last några gånger då det ibland kan vara folk i ledande positioner jag surnat till på. Jag är lite av ett orginal och har nog setts som sådan på flera arbetsplatser jag varit på. Men ensam klarar jag mig inte länge och jag har ett socialt behov och är utåtriktad som sagt.

Jag är känslosam på mitt sätt och detsamma gäller empatin. Men dessa saker finns där absolut. Men även om jag kan framstå som lugn och behärskad utåt sett ibland så kan det råda kaos inombords. Tröttheten är det mest kännetecknande. Trötthet och förvirring. Viljan att bara komma därifrån. Ju större och mer prövande en social situation är desto mer tid behöver jag för att sedan ensam i hemmet ladda batterierna.

Deadly_Nightshade skrev:Empatiska:
Jo vi har bristande empati.
Många blandar ihop empati med sympati. Sympati är förmågan att "känna med" andra personer. Dvs att glädjas över framgångar och må dåligt när andra lider. Empati är förmågan att ta andras perspektiv, sätta sig in i hur andra tänker, resonerar och hur dom känner. Nedsatt empati är en naturlig utveckling av att man inte klarar av att avkoda icke-verbal kommunikation lika effektivt som man skulle utan handikappet.

Säg inte vi och generallisera. Jag kan både empatisera och sympatisera. Beror dock på situation.


Samhället älskar att sätta folk i kategorier och hitta fel.

Hundralappen skrev:Säg inte vi och generallisera. Jag kan både empatisera och sympatisera. Beror dock på situation.

Samma här.

Jag ser det som att det finns både fördelar och nackdelar med Asperger. Det gäller att lära sig att trivas med och dra nytta av fördelarna och kompensera för nackdelarna, samt identifiera "energitjuvarna". Vi är en minoritet med lite annorlunda hjärna och sätt att fungera.

Jag är ironiskt nog forskare i socialt samspel. Det känns lite dumt att ha fördjupat mig så i ämnet utan att inse att jag har kliniskt signifikanta svårigheter med det i praktiken (jag fattade inte vinken förrän för ett par år sedan, även om jag som barn funderade över om jag kunde ha någon form av autism). När jag tänker tillbaka på hur jag fungerade som barn och som tonåring är det hur tydligt som helst att jag har haft grava svårigheter i det sociala samspelet, särskilt med jämnåriga. Jag har dock lagt på lager efter lager av kompensationsstrategier, samtidigt som jag har sökt mig till mer toleranta miljöer (det är ändå där de mest spännande människorna finns). På så sätt kunde jag tillåta mig att glömma vilken kamp det har varit, och hur jag verkligen har behövt lära mig på ett intellektuellt plan hur det är meningen att man skall bete sig i olika situationer och hur relationer med andra människor fungerar.

Nu inser jag också hur mycket energi det har tagit från mig, och fortfarande tar. Jag fick min diagnos nu i våras och har sedan dess börjat experimentera lite med de många lagerna av anpassning. Vilka vill jag ha kvar? Vilka hjälper mig, och vilka är mest till för att uppfylla andras förväntningar? Vilka är rentav kontraproduktiva?

Om AS är helt nytt för dig vill jag råda dig att fundera över perception, alltså hur dina sinnen fungerar. Annorlunda perception står inte med i diagnoskriterierna men verkar vara oerhört vanliga. När jag hörde talas om det slog jag ifrån mig och tänkte att det rör i alla fall inte mig. Oj så fel jag hade! Jag har nu insett att ett av de största hindren för mig är just att jag blir så överbelastad av sinnesintryck. Tillvaron blir så enormt mycket mer uthärdlig om jag använder hörselskydd när jag dammsuger, sprättar bort tvättråd i kläderna, vistas i miljer där det inte finns en massa starka lukter, stänger av datorn när den bullrar för mycket, undviker platser med mycket sorl (eller åtminstone placerar mig så att jag inte blir omgiven av det från alla håll), o.s.v.

Självklart kan socialt samspel fungera för dig när du har det stöd du känner att du behöver (från vänner, familj och/eller professionella) och lär dig mer om vad som fungerar för dig. Jag tror att du kan få många aha-upplevelser här på forumet; det har åtminstone jag fått. Du är inte på något sätt dömd att vara handikappad i relationer med andra människor. Kriterierna är utformade för att passa små pojkar. De fångar inte alls in vare sig individuella variationer, könsskillnader eller människors utvecklingspotential. De fångar inte heller in styrkor, eftersom det är just en diagnos och därför per definition skall ta fast på det som skapar problem.

Hundralappen skrev:

Deadly_Nightshade skrev:Empatiska:
Jo vi har bristande empati.
Många blandar ihop empati med sympati. Sympati är förmågan att "känna med" andra personer. Dvs att glädjas över framgångar och må dåligt när andra lider. Empati är förmågan att ta andras perspektiv, sätta sig in i hur andra tänker, resonerar och hur dom känner. Nedsatt empati är en naturlig utveckling av att man inte klarar av att avkoda icke-verbal kommunikation lika effektivt som man skulle utan handikappet.

Säg inte vi och generallisera. Jag kan både empatisera och sympatisera. Beror dock på situation.


Samhället älskar att sätta folk i kategorier och hitta fel.

Och du borde inte använda ord du inte kan hantera - jag "generaliserar" inte överhuvudtaget.
"Generalisering är inom vetenskap utökandet av en teori eller modell till att gälla under bredare villkor"
Och ordet "vi" är korrekt i sammanhanget då jag syftar på oss som har en AS-diagnos.

Personer med AS har, DE FACTO (enligt den rådande synen som majoriteten forskare inom autismspektrumstörningar har) nedsatt empati. Jag tycker du bara är löjlig - som försöker få mig att framstå som subjektiv när jag kommer med fakta. Självklart varierar symptomen väldigt mycket från person till person inom autismspektrumet, och om du inte känner dig träffad av det symptom som jag beskriver så behöver du väl inte bli så jävla sur och gnällig över det?

Det här är inget gnäll men i mitt fall så har jag blivit begåvad med en överdos av empati så jag ramlar omkull när jag hör folk som far illa. Jag kan börja falla i gråt när jag hör nån annan är lessen och deppig.Och vad kallar man det för om inte empati?

kullan skrev:Det här är inget gnäll men i mitt fall så har jag blivit begåvad med en överdos av empati så jag ramlar omkull när jag hör folk som far illa. Jag kan börja falla i gråt när jag hör nån annan är lessen och deppig. Och vad kallar man det för om inte empati?

"Överkänslighet"…

Socialt samspel går bra om det finns en tydlig, i grunden samvarooberoende, anledning till varför alla är just där de är. Jag förstår t.ex. inte vitsen med att åka till Rålambshovsparken för att medvara vid en picknick vars enda egentliga funktion är att få folk att umgås. Sånt trams är fullständigt irrelevant för mig.

kullan skrev:Det här är inget gnäll men i mitt fall så har jag blivit begåvad med en överdos av empati så jag ramlar omkull när jag hör folk som far illa. Jag kan börja falla i gråt när jag hör nån annan är lessen och deppig.Och vad kallar man det för om inte empati?

Det kallar man för sympati och/eller medlidande. Närbesläktade begrepp men inte är exakt samma sak utan snarare delar av helhetsbild. Och om du hade läst mitt första inlägg så hade jag inte behövt rätta dig.

Deadly_Nightshade skrev:Många blandar ihop empati med sympati. Sympati är förmågan att "känna med" andra personer. Dvs att glädjas över framgångar och må dåligt när andra lider. Empati är förmågan att ta andras perspektiv, sätta sig in i hur andra tänker, resonerar och hur dom känner. Nedsatt empati är en naturlig utveckling av att man inte klarar av att avkoda icke-verbal kommunikation lika effektivt som man skulle utan handikappet.

Wikipedia:
"Empati betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor och att handla i enlighet med detta. Begreppet är nära besläktat med medkänsla, sympati och inlevelse, men sträcker sig utöver ett rent känslomässigt inkännande och förutsätter även ett rationellt värderande."
Det är helheten som är empati med andra ord.

Jag kan diskutera semantik i all oändlighet om du känner för det. Mitt huvudpåstående är dock korrekt ska du ha klart för dig: empatibrister går hand i hand med autismspektrumstörningar. Viktigt att poängtera är även att jag aldrig sagt att de med AS har total avsaknad av empati - men endå så beter du dig som om att jag skulle ha gjort ett sådant korkat yttrande.

Känns ju helt meningslöst att ta Asperger och sedan skrapa bort kärnan i vad som utgör diagnosen (det sociala) och ha kvar det trevliga, som t.ex. detaljseendet och den högre intelligensen vilket är korrelat med AS, och sedan nynna på flosklern att alla med asperger är olika. Om alla med Asperger är olika vad finns det som tyder på att de har ett reellt funktionshinder?

Lordthj skrev:Känns ju helt meningslöst att ta Asperger och sedan skrapa bort kärnan i vad som utgör diagnosen (det sociala) och ha kvar det trevliga, som t.ex. detaljseendet och den högre intelligensen vilket är korrelat med AS, och sedan nynna på flosklern att alla med asperger är olika. Om alla med Asperger är olika vad finns det som tyder på att de har ett reellt funktionshinder?

Jag uppfattar inte att någon i den här tråden har velat skrapa bort svårigheter med socialt samspel eller ensidigt framhäva sådant som kan vara positivt. Däremot förstod jag det som att trådstartaren uppriktigt undrade vad det egentligen innebär konkret och hur det kan yttra sig (inklusive hur hindrande det måste vara även med adekvat stöd), vad det innebär för ens identitet, och vilka värderingar som ligger i hur kriterierna formuleras.