Är det någon mer än jag som trivs bäst själv men som ändå ibland känner sig lite sorgsen över att man inte har lika lätt för social interaktion som andra människor?

Jag tänker på det då och då (det går lite i perioder) men speciellt nu i dessa tider då det är valborg och så. Jag bor i Uppsala och valborgsfirandet här är enormt. Klockan är just nu 17:08 på "kvalborg" och folk i min studentkorridor (och i hela området där jag bor) börjar redan bli tämligen alkoholpåverkade. Musik av mycket hög volym spelas från flera olika hus, folk skrattar och sjunger, grillar och verkar ha det allmänt trevligt. Folk frågar mig om jag ska vara med och när jag säger att jag inte ska det blir de förvånade och tittar på mig lite konstigt. Jag tycker inte om fester. För mycket folk, för mycket ljud, för mycket rörelse, för mycket kaos.

Det är dock inte bara i festsituationer som jag känner mig allmänt alienerad och utanför. Det är som att jag ständigt har en slags "osynlig vägg" mellan mig och andra människor. Jag är en observatör. Jag observerar men jag interagerar inte på riktigt. Vissa personer (ett fåtal) kan jag fungera relativt väl med men ändå blir jag oerhört trött. Sociala interaktioner och all stimuli gör mig trött. Min hjärna stänger långsamt av och jag blir ännu mer tillbakadragen än vad jag normalt redan är.

Ofta är jag ok med det här. Jag trivs bäst själv. Det finns ingenting bättre än att få komma hem, låsa dörren, vara ensam och ägna sig åt saker man tycker är intressanta. Men ibland stör jag mig på det hela. Jag undrar varför jag inte är som dem. Jag undrar varför det är så svårt att veta hur man ska bete sig och vad man ska säga när man för en gång skull skulle vilja delta i någon slags social aktivitet. Jag undrar varför jag just nu inte ens vågar mig ut i köket där folk i min korridor samt ett fåtal främlingar (deras vänner) befinner sig. Jag är hungrig men jag vågar inte gå dit och laga mat.

Någon som kan relatera? Varför är det så svårt?

Neutrino skrev:Någon som kan relatera? Varför är det så svårt?

Jag kan relatera till det och jag brukar tänka att det kan vara en del av AS som gör att man har lättare för att känna sig osäker i sociala situationer. För mig brukar det gå att sänka oron med omdömessänkande substanser. Där andra människor kanske släpper på vett snabbare släpper oron över att interagera snabbare för mig. Alkohol ger ju såklart omvänd effekt dagen efter men ifall man måste leverera socialt under några timmar så brukar jag tycka att det är värt det. Även Iktorivil har en snarlik funktion i sin ångestdämpning.

Att ta till alkohol för att klara av att överleva att bo i korridor skulle jag avråda ifrån.

Eftersom du bor i korridor antar jag att du har dina skäl, alltså att du vägt fördelar mot nackdelar.

Som fördelar brukar många se de ofta relativt centrala lägena, relativt låg månadshyra o att slippa behöva tänka på underhåll.
Som nackdelar brukar många nämna att behöva dela så mkt med andra de inte valt själva, att ta hänsyn, anpassa sig till andras liv o livsval..

Jag skulle göra allt jag kunde för att försöka hitta en annan boendeform.. Letar du aktivt ngt annat -eller har du gett upp? Vet att det är jättesvårt att hitta eget boende i Uppsala. Om du kan tänka dig att pendla kanske du kan kolla med kranskommunernas hyresvärdar?

Gripandekylig skrev:Jag kan relatera till det och jag brukar tänka att det kan vara en del av AS som gör att man har lättare för att känna sig osäker i sociala situationer. För mig brukar det gå att sänka oron med omdömessänkande substanser. Där andra människor kanske släpper på vett snabbare släpper oron över att interagera snabbare för mig. Alkohol ger ju såklart omvänd effekt dagen efter men ifall man måste leverera socialt under några timmar så brukar jag tycka att det är värt det. Även Iktorivil har en snarlik funktion i sin ångestdämpning.

Ja, alkohol hjälper lite men jag tycker inte om personen jag blir när jag dricker så därför vill jag inte riktigt dricka. Det är inte så att jag blir en dålig person eller så. Det är bara det att jag inte är mig själv då och det både förvirrar mig och är något jag tycker är jobbigt.

Flinta skrev:Att ta till alkohol för att klara av att överleva att bo i korridor skulle jag avråda ifrån.

Eftersom du bor i korridor antar jag att du har dina skäl, alltså att du vägt fördelar mot nackdelar.

Som fördelar brukar många se de ofta relativt centrala lägena, relativt låg månadshyra o att slippa behöva tänka på underhåll.
Som nackdelar brukar många nämna att behöva dela så mkt med andra de inte valt själva, att ta hänsyn, anpassa sig till andras liv o livsval..

Jag skulle göra allt jag kunde för att försöka hitta en annan boendeform.. Letar du aktivt ngt annat -eller har du gett upp? Vet att det är jättesvårt att hitta eget boende i Uppsala. Om du kan tänka dig att pendla kanske du kan kolla med kranskommunernas hyresvärdar?

Det var det enda jag kunde få tag i som ny student. Jag står i bostadskö och så där men jag har inte så jättebråttom att flytta härifrån. Det är inte så illa att bo här egentligen (utöver det sociala). Jag har inte gett upp att hitta nytt boende men jag behöver nog stå i kö lite längre för att ens ha någon chans till att hitta något. Bor hellre kvar här än att pendla.

Som sagt, jag är oftast ok med att jag inte direkt är något socialt geni och även om pressen att vara social är jobbig så är den överkomlig. Jag brukar försöka strunta i vad de andra vill att jag ska göra och göra det som är bäst för mig (vilket i princip är att vara själv på mitt rum). Ibland gör det mig dock sorgsen. Att jag inte är så bra på att vara social och att jag inte riktigt förstår sociala situationer. Detta gäller för alla sociala situationer. Inte bara de som uppstår i mitt boende. Förstår inte att det kan vara så lätt för andra. Att det är naturligt för dem.

EDIT: Bör även kanske nämna att jag har eget rum och eget badrum. Delar dock kök.

Skickade ett pm till dig.

Jo det kan man ju relatera till. Att hata sociala sammanhang och ändå samtidigt vilja ha det. Ibland suger det verkligen att ha aspergers.

Jag känner verkligen igen mig. Jag skulle gärna ha vänner, men vet inte riktigt hur jag ska umgås med dem. Jag har svårt att hitta på något att säga, men när jag är själv kan jag tänka ut långa konversationer i mitt huvud. Därför blir det alltid en jobbig tystnad.