Varför ska man behöva vänta så länge? Varför ska det vara så krångligt?

Vården i min hemstad vägrade hjälpa mig eftersom jag skulle flytta (de vägrade även skriva remiss). Så jag väntade i månader och åter månader på att få flytta. När jag äntligen hade flyttat (för 2 veckor sedan) folkbokförde jag mig här i Uppsala och hörde sedan av mig till allmänpsykiatrin (vilket de i min hemstad sagt att jag skulle göra). Allmänpsykiatrin sa åt mig att ringa till Psykiatrimottagningen för unga vuxna. Gjorde det men de ville inte hjälpa mig utan sa åt mig att ta kontakt med en läkare på en vårdcentral. Folk bara skickar mig vidare till andra hela tiden utan att ens lyssna på mig.

Jag har skickat in en egenremiss till NPF-portalen här i staden. Beslut om jag får en utredning eller ej tas inom tre veckor. Om jag de säger att jag får en utredning så ligger kötiden på 2 år. Nu kanske det är så här vården fungerar men det känns som att jag aldrig kommer få hjälp! Varken av allmänpsykiatrin (för min ångest, depression eller vad sjutton det nu är) eller av någon annan. Det känns så tungt. OM det skulle visa sig att jag faktiskt får hjälp så är jag rädd att de kommer säga att jag "bara" är deprimerad. Det skulle inte förklara särskilt mycket. Men samtidigt som jag känner att det inte skulle förklara särskilt mycket så är jag väldigt rädd och har ångest över att jag kanske "fejkar". Tänk om jag ljuger? Tänk om jag fejkar? Tänk om jag är delusional? Allt är ett fruktansvärt kaos, och ingen hjälper mig.

Det är jobbigt nu. Ville bara säga det.

Jag förstår att det är jobbigt för dig. Jag tycker också att vården är helt åt helvete i det här landet. Själv har jag fått vänta i snart två år på en utredning från dess att jag kom på att jag antagligen har AS. Först måste man fixa en remiss hos en psykolog, vilket tar någon månad. Sen tog det två månader för psykologen att få iväg remissen till npf-teamet. Sen flyttade jag till ett annat län, vilket fördröjer processen ännu mer.

Jag förstår att du är frustrerad och får tankar om det bara är så att du fejkar eller är inbillar dig, det har jag också emellanåt.

Har tyvärr inte så mycket mer att skriva om saken, men du är inte ensam i alla fall.

gemini skrev:Jag förstår att du är frustrerad och får tankar om det bara är så att du fejkar eller är inbillar dig, det har jag också emellanåt.

Alltså, hur vet man om man faktiskt inbillar sig/fejkar eller om det där bara är ångest?

Neutrino skrev:

gemini skrev:Jag förstår att du är frustrerad och får tankar om det bara är så att du fejkar eller är inbillar dig, det har jag också emellanåt.

Alltså, hur vet man om man faktiskt inbillar sig/fejkar eller om det där bara är ångest?

Det är väll tills man träffar någon inom vården som faktiskt känner till ens problem. Och som kan stötta en och hitta strategier. Någon som tar sej tid att lyssna på en. Kan också vara bra att gå på kurser som psykiatrin håller i och träffa andra deltagare med samma problematik.

Men nu inser jag att det inte är det lättaste att få eller göra innan man har fått en diagnos.

Neutrino skrev:

gemini skrev:Jag förstår att du är frustrerad och får tankar om det bara är så att du fejkar eller är inbillar dig, det har jag också emellanåt.

Alltså, hur vet man om man faktiskt inbillar sig/fejkar eller om det där bara är ångest?

Vad menar du med "fejkar"?

Sheyen skrev:Vad menar du med "fejkar"?

I mitt fall så menar jag att jag ibland oroar mig väldigt mycket för att jag kanske bara inbillar mig att jag har problem. När jag tänker tillbaka på mitt liv så inser jag att jag alltid har haft massor av sociala problem, att jag haft mycket ångest och säkert varit deprimerad osv osv men ibland blir jag rädd att minna minnen kanske är inkorrekta. Jag oroar mig för att jag kanske minns helt fel och nu alltså bara inbillar mig att jag har problem när jag inte har det. Förstår du vad jag menar?

Åh, jag känner igen det där kverulerandet allt för väl. Jag har inte ens sökt utredning än, jag är jätterädd att de bara ska avfärda mina problem och att min nyvunna självinsikt till följd av att ha läst mycket om aspergers/autism ska kännas falsk.

Jag vet inte vad jag ska ge dig för tips mer än: håll ut! Försök hitta strategier i vardagen som fungerar för dig under de år du får vänta. Och kom ihåg att du säkert kan få hjälp med terapi och medicin för depression/ångest/andra problem under tiden, även fast du inte har NPF-diagnos.

Neutrino skrev:

Sheyen skrev:Vad menar du med "fejkar"?

I mitt fall så menar jag att jag ibland oroar mig väldigt mycket för att jag kanske bara inbillar mig att jag har problem. När jag tänker tillbaka på mitt liv så inser jag att jag alltid har haft massor av sociala problem, att jag haft mycket ångest och säkert varit deprimerad osv osv men ibland blir jag rädd att minna minnen kanske är inkorrekta. Jag oroar mig för att jag kanske minns helt fel och nu alltså bara inbillar mig att jag har problem när jag inte har det. Förstår du vad jag menar?

Jepp! Jag förstår. Jag tänkte liknande tankar själv, innan jag fick min diagnos. Men sen nu, efter ett tag... Då har jag förstått att "jo, men det här stämmer ju".

Det är snart 2 år sedan jag fick min diagnos och jag känner mig faktiskt bekväm med den. Förstår nu att det passar in bra på mig.

Gällande väntetiden: Håll ut! Antagligen räknas inte ditt fall som akut (det behöver absolut inte betyda att det inte är akut). Då kan det ta längre tid. Har du tur så slipper du vänta i 2 år. Just calm down, liksom. Umgås på forumet. Försök ta det lugnt som tusan. Sedan vips! Så har du en utredning på gång. Det ordnar sig!

Har du symptom på ångest eller depression så kan du inte vänta på en utredning för att få hjälp med detta vare sig du har NPF eller inte. Stå på dig och försök få annan hjälp så länge! Sen är inte depression något "bara" utan ett tillstånd som kan vara potentiellt livshotande så det ska tas på allvar. Har man ångest som man kan knyta till specifika situationer kan man jobba med dem med KBT eller liknande.

Jesters Tear skrev:Åh, jag känner igen det där kverulerandet allt för väl. Jag har inte ens sökt utredning än, jag är jätterädd att de bara ska avfärda mina problem och att min nyvunna självinsikt till följd av att ha läst mycket om aspergers/autism ska kännas falsk.

Det är så jag känner också. Men nu har jag i alla fall lämnat i min remiss. Får se vad de säger. Med min remiss lämnade jag även i min 19 sidor långa lista över mina beteenden som skapar problem i min vardag (de sa att det var ok att skicka med den). Så de kan i alla fall inte säga att jag inte varit utförlig.

Sheyen skrev:Gällande väntetiden: Håll ut! Antagligen räknas inte ditt fall som akut (det behöver absolut inte betyda att det inte är akut). Då kan det ta längre tid. Har du tur så slipper du vänta i 2 år. Just calm down, liksom. Umgås på forumet. Försök ta det lugnt som tusan. Sedan vips! Så har du en utredning på gång. Det ordnar sig!

Men två år är en lång tid när man mår dåligt. Jag vet inte riktigt hur jag ska sysselsätta mig så länge. Jag har precis börjat studera och jag känner redan nu att det är svårt eftersom min hjärna är fylld med andra tankar hela tiden. Har svårt för att koncentrera mig då.

Bjäbbmonstret skrev:Har du symptom på ångest eller depression så kan du inte vänta på en utredning för att få hjälp med detta vare sig du har NPF eller inte. Stå på dig och försök få annan hjälp så länge! Sen är inte depression något "bara" utan ett tillstånd som kan vara potentiellt livshotande så det ska tas på allvar. Har man ångest som man kan knyta till specifika situationer kan man jobba med dem med KBT eller liknande.

Precis. Jag hoppas att de kan sluta skicka mig fram och tillbaka mellan olika enheter och människor och bara ta sig tid och lyssna på mig. Ska ringa till vårdcentralen idag och boka tid med en läkare för bedömning. Kan man ta med sig en 19 sidor lång lista och ge dem?

För övrigt så menade jag inte att depression är något "bara". Jag menade att i mitt personliga fall så skulle det bara förklara en ytterst liten del av mitt komplicerade liv. Förstår du vad jag menar?

Neutrino skrev:Alltså, hur vet man om man faktiskt inbillar sig/fejkar eller om det där bara är ångest?

Det är det man inte vet. Ibland när jag är osäker så brukar jag prata med min flickvän om det, hon är väldigt påläst om AS (och andra diagnoser) och har själv en AS diagnos. Hon säger att jag är den enda som hon tycker är normal och som hon kan förstå sig på, så då måste jag ju rimligtvis ha AS. Har även pratat med min mamma om det, och hon bekräftar saker från när jag var liten.

Du kan inte prata med dina föräldrar eller syskon om det och se om era minnen stämmer?

gemini skrev:Du kan inte prata med dina föräldrar eller syskon om det och se om era minnen stämmer?

Det där är svårt. Jag har gjort det. Min mor hävdar att mina minnen är inkorrekta och att det jag kommer ihåg endast är hur jag upplevde saker och ting men inte hur saker faktiskt var. Hon menar att jag till exempel hade vänner och att jag deltog i tävlingar/organiserade lekar osv. Det förnekar jag inte. Men vad hon inte vet är att jag kände mig ensam och som att jag inte kopplade med folk trots att jag hade vänner och att jag hade jättemycket ångest över att vara med i tävlingar/organiserade lekar trots att jag tvingades att vara med. Min mor har själv sagt att jag alltid varit en person som hållit alla mina känslor för mig själv och aldrig pratat om saker (sedan jag var liten). Är det då konstigt att vi har olika minnen från min barndom? Jag vet inte, men det gör mig väldigt rädd och förvirrad.

Jag förstår att dina tankar om att du kanske inbillar dig eller fejkar späs på när du inte kan få det bekräftat av någon. Det är tråkigt att din mamma påstår att dina minnen är inkorrekta.

Finns det ingen annan som har observerat dig under din barndom? Eller åtminstonde någon som står dig nära idag som du kan prata med?

gemini skrev:Jag förstår att dina tankar om att du kanske inbillar dig eller fejkar späs på när du inte kan få det bekräftat av någon. Det är tråkigt att din mamma påstår att dina minnen är inkorrekta.

Finns det ingen annan som har observerat dig under din barndom? Eller åtminstonde någon som står dig nära idag som du kan prata med?

Jag vet ingen som observerat mig under min barndom som jag kan prata med. Min pojkvän håller dock med om i princip allt jag skrivit i min lista i alla fall. Min pojkväns brors flickvän är rättspsykolog och hon sätter diagnoser (ångeststörningar, personlighetsstörningar, autism, AS osv) på barn, ungdomar och unga vuxna. Hon hade tydligen sett saker hos mig (dålig ögonkontakt, att jag ibland tar skämt bokstavligt, ångest, social ångest, behov av ordning osv) innan jag ens började läsa om AS och andra saker. Det är allt jag vet ungefär.

Neutrino skrev:[Ska ringa till vårdcentralen idag och boka tid med en läkare för bedömning. Kan man ta med sig en 19 sidor lång lista och ge dem?

För övrigt så menade jag inte att depression är något "bara". Jag menade att i mitt personliga fall så skulle det bara förklara en ytterst liten del av mitt komplicerade liv. Förstår du vad jag menar?

Jadå, jag menar bara precis vad jag säger.

De 19 sidorna får du nog spara för det orkar de inte hantera men några punkter på en (halv?) A4 skulle du nog kunna ta med dig. Skjut in dig på de mest centrala problemen och försök inte redovisa helheten.

Neutrino skrev:

gemini skrev:Du kan inte prata med dina föräldrar eller syskon om det och se om era minnen stämmer?

Det där är svårt. Jag har gjort det. Min mor hävdar att mina minnen är inkorrekta och att det jag kommer ihåg endast är hur jag upplevde saker och ting men inte hur saker faktiskt var. Hon menar att jag till exempel hade vänner och att jag deltog i tävlingar/organiserade lekar osv. Det förnekar jag inte. Men vad hon inte vet är att jag kände mig ensam och som att jag inte kopplade med folk trots att jag hade vänner och att jag hade jättemycket ångest över att vara med i tävlingar/organiserade lekar trots att jag tvingades att vara med. Min mor har själv sagt att jag alltid varit en person som hållit alla mina känslor för mig själv och aldrig pratat om saker (sedan jag var liten). Är det då konstigt att vi har olika minnen från min barndom? Jag vet inte, men det gör mig väldigt rädd och förvirrad.

Men du. Jag tror ändå att psykologen mest lyssnar på dina känslor. För det är ändå dom som beskriver bäst hur du mådde. För din mamma kan aldrig ha varit inne i din hjärna och upplevt det du har upplevt. Sen tycker jag det här som är rödmarkerat ändå indikerar något viktigt.

Bjäbbmonstret skrev:Jadå, jag menar bara precis vad jag säger.

De 19 sidorna får du nog spara för det orkar de inte hantera men några punkter på en (halv?) A4 skulle du nog kunna ta med dig. Skjut in dig på de mest centrala problemen och försök inte redovisa helheten.

Men tänk om de missförstår mig om jag inte försöker "redovisa helheten"? Jag tycker för övrigt att det är väldigt svårt att uttrycka vad det är jag går igenom när jag behöver uttrycka det muntligt. Några tips?

slackern skrev:Men du. Jag tror ändå att psykologen mest lyssnar på dina känslor. För det är ändå dom som beskriver bäst hur du mådde. För din mamma kan aldrig ha varit inne i din hjärna och upplevt det du har upplevt. Sen tycker jag det här som är rödmarkerat ändå indikerar något viktigt.

Jag hoppas det. Men ibland vill man bara ge upp.

Neutrino skrev:Jag hoppas det. Men ibland vill man bara ge upp.

Jag förstår din känsla och frustration.

Men något jag har fått lära mej ifrån psykiatrin här i STHLM. Som både en psykolog och SSK har sagt som jag tycker är in i helvete fel. Är att dom vill att man ska visa framfötterna att man ska ta initiativ själv. Vilken kan vara stört omöjligt om man har dom problemen vi har eller någon form utav psykiskohälsa.

Hur är det i landstinget där du bor gäller vårdgarantin för NPF utredningar?

slackern skrev:Jag förstår din känsla och frustration.

Men något jag har fått lära mej ifrån psykiatrin här i STHLM. Som både en psykolog och SSK har sagt som jag tycker är in i helvete fel. Är att dom vill att man ska visa framfötterna att man ska ta initiativ själv. Vilken kan vara stört omöjligt om man har dom problemen vi har eller någon form utav psykiskohälsa.

Hur är det i landstinget där du bor gäller vårdgarantin för NPF utredningar?

Tack.

Ja, det är jättesvårt. Jag hatar att prata i telefon till exempel. Fått ringa många samtal till vården för att få hjälp (som jag inte fått än). Jag har svårt för att uttrycka vad jag känner och tänker verbalt vilket jag måste göra osv osv. Allt känns jobbigt faktiskt. Att inte veta känns värst av allt. Orkar inte.

Alltså, jag vet inte. Jag har precis flyttat hit så jag har ingen koll. Hur vet man?

Neutrino skrev: Allt känns jobbigt faktiskt. Att inte veta känns värst av allt. Orkar inte.

Alltså, jag vet inte. Jag har precis flyttat hit så jag har ingen koll. Hur vet man?

Jag håller med dej ovisheten är fan värst.

Jag tror det är typ vårdgaranti vårdenheten i ditt landsting. Men du STHLM har det. Du får ju faktiskt välja ett annat landsting tror jag. Kanske vore en idé att kolla upp?

Neutrino skrev:Men tänk om de missförstår mig om jag inte försöker "redovisa helheten"? Jag tycker för övrigt att det är väldigt svårt att uttrycka vad det är jag går igenom när jag behöver uttrycka det muntligt. Några tips?

slackern skrev:Men du. Jag tror ändå att psykologen mest lyssnar på dina känslor. För det är ändå dom som beskriver bäst hur du mådde. För din mamma kan aldrig ha varit inne i din hjärna och upplevt det du har upplevt. Sen tycker jag det här som är rödmarkerat ändå indikerar något viktigt.

Jag håller med de som skrivit ovan och tidigare vad gäller hur de som utreder kommer att förhålla sig till din berättelse, jag tror att de förstår att en förälders upplevelse inte till 100% alltid överensstämmer med barnets upplevelse. Jag tror du inte behöver oroa dig så mycket över utredningen. De som utreder är förhoppningsvis väldigt rutinerade och vana vid individer med någon form av NPF så jag tror inte de kommer missa något. Jag fick själv höra när jag frågade om hur jag uttryckte mig att de var vana vid att deras patienter berättade ungefär liknande saker som jag gjorde. Det bästa är om du skulle få komma till ett team som är specialiserade på att utreda vuxna med NPF. Mitt råd är att i nuläget försöka få hjälp med någon form av stöd från psykiatrin medan du studerar.

slackern skrev:Jag håller med dej ovisheten är fan värst.

Jag tror det är typ vårdgaranti vårdenheten i ditt landsting. Men du STHLM har det. Du får ju faktiskt välja ett annat landsting tror jag. Kanske vore en idé att kolla upp?

Jag tänker att jag ska maila de man kan ställa frågor till angående vårdgarantin i Uppsala OM det bestäms att jag ska få utredas för AS. Så får vi se vad de säger då.

Hur fungerar det för övrigt? När vårdgarantin gäller för NPF-utredningar.

Wine skrev:Jag håller med de som skrivit ovan och tidigare vad gäller hur de som utreder kommer att förhålla sig till din berättelse, jag tror att de förstår att en förälders upplevelse inte till 100% alltid överensstämmer med barnets upplevelse. Jag tror du inte behöver oroa dig så mycket över utredningen. De som utreder är förhoppningsvis väldigt rutinerade och vana vid individer med någon form av NPF så jag tror inte de kommer missa något. Jag fick själv höra när jag frågade om hur jag uttryckte mig att de var vana vid att deras patienter berättade ungefär liknande saker som jag gjorde. Det bästa är om du skulle få komma till ett team som är specialiserade på att utreda vuxna med NPF. Mitt råd är att i nuläget försöka få hjälp med någon form av stöd från psykiatrin medan du studerar.

Just nu kan jag inte göra så mycket när det gäller utredning om AS. Jag vet inom tre veckor ifall jag kommer få en utredning eller ej. Så det jag försöker är att få hjälp av psykiatrin så länge. Men det fungerar ju inte riktigt heller just nu. Alla skickar mig vidare till andra utan att lyssna på mig. Ska i alla fall boka läkarbesök så får vi se vad läkaren säger om min psykiska hälsa. Är dock skeptisk.

För mig är det så att depressionerna och de olika ångesttillstånden är en sak... De var ju också de första diagnoser jag fick, så det kan ha med det att göra... Sen när jag första fick ADHD diagnosen och sen Asperger diagnosen så har dessa varit mer som pusselbitar som saknats för att jag ska förstå mig själv...
Sen att det antagligen är så att depressionerna och de olika formerna av ångest är konsekvenser av Aspergern och ADHD är en annan sak...
Tyvärr var jag över 40 när jag fick diagnoserna depression och olika ångesttillstånd. Trots att jag sökt hjälp sedan jag var tonåring... Så jag vet inte om detta kan ha något samband med Asbergern, att den gör att man på något vis inte "får ut sig" hur dåligt man mår när man väl kommer till läkaren... Om man tillbringar hela sin vakna tid med att förtränga hur man mår så har det inte får mig, uppenbarligen, fungerat att "slå om" och släppa ut allt för att man klivit in hos läkaren... Vilket troligen är orsaken till att jag aldrig fick någon hjälp... Utan det ständiga svar jag fått var "alla mår lite dåligt ibland, det är bara att bita ihop."
Att jag kom i kontakt med Psyk var egentligen en ren slump...

Vart jag vill komma till är:
Enligt min erfarenhet är det ett lotteri med ganska dålig vinstchans att råka komma till en kompetent läkare...
Att skriva en lista är jättebra tror jag. Själv blev jag ju bara tyst och stammande när jag kom in till läkaren och visste att jag hade 15 minuter på mig att förklara ett liv. Men jag tror att för att komma vidare på enklast möjliga sätt är det bra om du kan prioritera listan, alternativt korta ned den. Skriv de sakerna som är det största akuta problemet. Nu talar jag om kontakt med VC eller allmänpsyk... Annars är risken att du inte tas på allvar för att läkarna vill inte ha komplicerade fall...
Sen när du har kommit till specialistmottagningen då kan du ta med hela listan.
Men fortfarande att du försöker koncentrera dig på det som är de största akuta problemen och börja där...
De flesta föräldrar vill inte se att ens barn mår dåligt... Därför är det nog väldigt vanligt med skyddslappar... Antingen så har de förmågan att förstå eller inte. Jag förklarade för min mor under min utredning att syftet med att min Psykolog talade med henna var inte för att anklaga henne för att vara en dålig mor eller att anklaga mig för att vara ett dåligt barn... Min mor var i början helt i försvarsställning och sa bara att jag varit ett sånt fint, snällt och gulligt barn....
Jag sa då till henne att det hon kunde göra för att hjälpa mig var att försöka plocka fram de andra minnena som inte var så behagliga... Jag var inte med själv men jag tror det gick fram...
Det är svårt att ge några råd i detalj när jag omöjligt kan veta exakt hur dåligt du mår. Men utifrån som jag tolkar det tror jag en lämplig början, utöver det du redan gjort, är att se till att få en samtalskontakt på allmänspyk... Kompetensgraden varierar enormt, fungerar det inte byt kontaktperson.
Min tanke med detta är att du ska få hjälp att sortera ut allting och kanske även få hjälp med hur du ska prioritera...

Kan också säga att jag känner igen mycket av det du beskriver.

I övrigt kan jag nog bara ge rådet håll ut, ge inte upp. Det går att få hjälp men det kan vara minst sagt krångligt att komma rätt...

Lycka till!