Vad av det som ni lärt er om att leva som aspig, har ni haft mest nytta av? på vilket plan som helst. Var har ni lärt er detta? Bok, tips, psykolog, egen lärdom?

1.
Vad:
Jag är nu rätt ny i denna insikt så jag har inga gigantiska erfarenhet att ösa ur. På första plsts skulle jag ändå sätta planering. Sitter jag kvällen innan och skriver ner vad som ska ske under morgondagen, i vilken ordning och ev. också tid, ökar chansen fantastiskt att jag ska få saker gjorda.

Var:
Hos en terapeut.

2.
Vad:
Jag har insett att jag alldeles för lätt kapar kontakten med människor. Som ung var det tvärtom, då försökte jag bara stå ut. Någonstans började jag att istället gå. Lämna. Det blev min nya standardmetod. Jag har överdrivit den, delvis pga att när det blir känslomässigt blir det så starkt och ohämmat. Svart-vitt tänkande, som di kallar't. Jag säger inte att det blir lätt att hitta en annan metod men nu har jag iaf ett problem identifierat.

Var:
Boken Aspergirls av Rudy Simone, ett kapitel om "Burning Bridges". (Det var egentligen det enda jag verkligen tyckte var bra i den boken, kanske för att jag redan hört talas om ganska mycket av det övriga. Och så ligger ju fokus där på flickor och tjejer, inte tanter.)
+
Boken Living Well on the Spectrum av Valerie Gaus (vad gäller det känslomässiga som ligger bakom, det svart-vita tänkandet)
+
Samma terapeut som ovan.

Att när någon skrev att kontakter är viktiga, så tror jag Bibeln säger att möte och ödmjukhet finns som två betydelser av ett grekiskt ord i Nya Testamentets grundtext. (Behöver kollas.)

Och att först när man pratar på samma plan kan kontakten fungera.

En Amerikan från Asperger Experts skrev också om att han insett att först när man förstått ett problem, så kan man ge sig i kast med det.

En psyktant fick mig att fatta att jag inte alls hade social fobi utan att jag har drag åt det autistiska hållet. En oerhörd lättnad.

Sen: på råd från min mycket sociala hustru - gå hem tidigt från allt socialt. Ingen märker att jag har dragen men det utmattar mig. Så gag lämnar alltid först.

Bästa? Vet ej.
Det tog nog några år efter diagnosen men insikten att "Det som är bra för många, rentav majoriteten av människor, behöver inte vara bra eller rätt för mig" vet jag hjälpt mig och fortsätter hjälpa..

Att jobba med att förstå andra. Detta tycker jag inte är en aspig grej, vissa aspergare jobbar hårdare än NT på det. En del NT kan inget om andra och skiter i dem.

Att det går att göra avkall på lite av sin kantighet så att man inte sårar andra.

Att man inte får göra så mycket avkall att man ständigt själv blir sårad.

Att man inte är gjord av sten trots att NT säger det. Att man förstår själv att man kan bli sårad när NT är kantiga mot AS.


Att inse att har man ett behov av ett lägre tempo måste man respektera det. Annars går man sönder.

Att ingen ska komma och säga till en att Det där klarar inte du, trots att det kanske är en av ens styrkor. Att ingen ska komma och säga att Det där klarar du lätt, trots att det är en av ens svagheter eller man inte orkar pga depp/utmattning.

ATT VI ÄR MÄNNISKOR. (Under ett helt år som nydiagnostiserad trodde jag att vi var omänskliga mutanter som helst skulle dödas. Blev tillsagd att vi är inte bra på NÅGOT, vi kan inte vara bättre än andra på specifika saker, vi borde inte finnas. För vi är djur/freaks/själlösa.) På en vanlig MR kan man inte ens se minsta skillnad på en NT- och en aspergerhjärna.

Det enda är väl att jag har förstått att jag inte är i mig själv en social katastrof, utan att det finns en underliggande orsak till att jag fungerar som jag gör.

Läsa, tycker jag.
Läser mycket om mina intressen alltså.

Att tyda djur och alla små signaler som andra missar, kunde till exempel se på hästen att den hade ont när hans vänstra näsborre drogs upp lite, jag såg tecken på skador och sjukdomar när inte ens veterinären såg dom så jag fick tvinga dom flera gånger till ytterligare och dyra undersökningar med flera av hästarna jag haft.

Jag har lätt för att umgås med djur och förstår dom bättre än människor, djur har alltid varit mitt liv, det jag är bra på. Jag hanterade hästar som ingen klarade av redan när jag var 11 år och dom vuxna var rädda för dom hästarna och hade gett upp hoppet så jag har rehabiliterat flera hästar innan jag blev för sjuk i anorexin. Började med att min foderhäst jag hade när jag var 11-12 körde med mig, bet i luften, struntade i mig när jag red och var allmänt ohanterbar. Insåg att det här går inte att lösa på människovis så jag började betrakta hästar och hur dom beter sig och jobbade med honom lös och gjorde det med kroppsspråk (hästiska). Då släppte det och vi blev jätte nära varandra.

Upptäckte några år senare att det fanns ett namn på metoden som det skrevs böcker om av proffs NH (Natural Horsemanship) och hittade boken Mannen som lyssnar till hästar (Inte att förväxla med Mannen som talar med hästar). Hittade en extrem idol, Monty Roberts och insåg att det som han åkte runt och lärde ut över hela världen var något jag hade lärt mig på egen hand när jag var 11 år. Hästen som jag till slut köpte hade dömts ut som farlig och omöjlig, dom försökte rida in henne när hon var 10 år med en utbildad beridare men hon misslyckades och alla ansåg att hästen var ett omöjligt fall. Hon gick inte att borsta, sadla, promenera med, tvätta, rida- inget. Jag såg dock att det fanns en liten rädd varelse som bara ville bli förstodd, så jag bad ägaren att låta mig rida in henne. Fick först nej eftersom jag bara var 15 år men jag tjatade och tjatade och hoppade i smyg upp och red barbacka i skogen o grimma ibland när hon ansågs omöjlig att rida och till sist fick jag tillåtelsen om mina föräldrar var med. Det var början på en 12 år lång kärlek. Jag jobbade med henne från marken i ett halvår för att bygga upp henne.

Sen skaffade jag hund för 10 år sedan och där ser jag också varje liten detalj, jag hör på andningen vad min hund vill, jag ser på hans kropp och vi har tränat och tävlat mycket med stor framgång. I september köpte jag en 6 månaders valp som aldrig gått i koppel, inte hade någon erfarenhet av att jobba med människor så han var ju totalt ointresserad av mig. Han kunde inte ett enda kommando och var en riktig rackare. Vi trodde på allvar att han var allmänt korkad och att det här skulle aldrig gå att få ordning på Men gudars så charmig han var. I början var jag rädd att jag tagit mig vatten över huvudet men det visade sig att alla hans hyss och fantasi tycker att träning är rolig. Först gick inget, jag "pratade" ju hundiska som jag kallar det men med fel dialekt. Jag "pratade" som med min äldre hund och gamlingen och ynglingen är totala motsatser så jag ändrade metod och läste in just honom och vips så bara small det till och han visade sig vara en stjärna.

Så ja, det bästa jag lärt mig är att se djur, förstå djur, hantera djur, rehabilitera djur och träna med dom. Jag är stolt över att jag pratar "djuriska" och mitt liv skulle inte fungera utan djur.

Som tillägg, djur för mig är inte bara ett intresse på lite mellannivå. Ägnar HELA mitt liv åt djur, lever för dom.

Under min uppväxt läste jag om hästar flera timmar varje dag, jag hade en hästrasbok som jag kollade i varje dag och lärde mig utantill. När vi fick internet satt jag på forum och tittade på till salu annonser och jag började spara till en egen häst när jag var i 5 års åldern, sparade alla present och julpengar jag fick. Mina föräldrar slog vad med mig om ifall jag på en viss tid kunde skriva ner 50 hästraser. Jag skrev 80 raser och hade kunnat fler med lite längre tid. Sen redogjorde jag för mina stackars föräldrar om var varje ras ursprungligen kommer ifrån, mankhöjd, vikt, exteriör, användningsområde, färger, närbesläktade raser, rasens utveckling genom åren, vilka mentala egenskaper dom har osv osv.

Mina föräldrar blev väl lite förvånade över all denna fakta jag rabblade upp men tror inte dom var så värst intresserade av Ryska travhästars vanligaste färg eller hur mycket en Akhal-Theke väger

Vi slog vad om 10 kr, i efterhand inser jag att jag borde jag krävt lite mer

Här kommer mina bästa tips!
De kanske inte är så mycket att hänga i julgranen, men ändå gillar trådidén!

1.
Vad:
Att stress inte är farligt och att inte vara rädd för att misslyckas!
Tog dock år och en hel del ångest för mig innan jag förstod detta.
Detta kan ses lite kontraproduktivt när vi hela tiden får höra om folk som går in i väggen och kör slut på sig, men lär man sig hur man fungerar och hur man reagerar på stress samt är fysiskt aktiv så kan man klara av hur mycket stress som helst. Det är alla fall min tanke. Att våga misslyckas och på det sättet växa som människa är skitbra och jag tror stenhårt på citatet "Livet börjar utanför din comfort zone". Människan är helt enkelt inte programmerad för att känna lycka och välbehag hela tiden och har man en dröm så ska man göra allt i sin makt för att förverkliga den. För i ärlighetens namn vad är det värsta som kan hända?

Var:
Lärde mig dels detta hos en terapeut när jag pluggade samt efter erfarenhet att det värsta man tror ska inträffa, typ få en hjärtattack sällan händer. Det gör att man vågar pusha sig själv lite extra och inte vara rädd för att misslyckas! Lärde mig detta också efter år av reflektion och år av ångest och jävligheter. Kanske gör en video om detta också, varför ångest kan vara bra! För det finns väl positiva aspekter med ångest eller vad säger ni?

Slutsats:
Det var mina tankar om detta intressanta ämne kanske lägger till fler saker jag lärt mig.
Ofta finns det en hel del lärdomar från tuffa perioder så tror alla fall jag

Fretshi skrev:Att stress inte är farligt

Jag tror inte att stress är rätta ordet om man vill göra sig helt förstådd. Tror om jag fattat dig rätt att man ska utmana sina rädslor, sitt motstånd och sin ångest. Det tycker jag är en bra grej. Vissa som inte klarar det blir till sist fångar i sina egna hem. T ex om de är rädda för något i världen därute.

Akut stress funkar med psyke och kropp, däremot det de kallar kronisk stress är skadligt. Men nu tror jag ju inte att det är kronisk stress du talar om här.

Kidzi skrev:Att det går att göra avkall på lite av sin kantighet så att man inte sårar andra.

Att man inte får göra så mycket avkall att man ständigt själv blir sårad.

Välformulerat. Jag har grubblat en del på detta.

Jag råkade ju först av allt trilla in hos en enligt min mening ganska konstig psykolog. Jag trodde jag hade ADHD. Hon försökte puffa in mig på spåret Asperger. Hon pratade massor om hur kvinnor med asperger ofta blir bra på att "spela". De kan ha massor av olika masker för olika sammanhang. Sen brakar det ofta ihop, exempelvis när de ska försöka att utöver sitt jobb klara av att vara mamma.

Jag har nu, av en massa olika skäl, inte skaffat mig en massa såna masker. Jag funkar kanske mer som fler mer eller mindre aspiga män gör (bara att omgivningen tolererar dem bättre än mig. Män får vara kantiga medan kvinnor förväntas vara de som oavbrutet pusslar och duttar med andras känsloliv). När hon sen för mig lanserade teorin att jag hade inte ADD utan asperger, och erbjöd sig att börja rota i mina relationer med folk, undrade jag vad hon ville lära ut? Att skaffa såna där masker, som i längden bara tar kål på en? Jag tyckte inte att jag fick nåt bra svar. Nåt slags balans ... för ska jag gå omkring och betrakta saker hos mig själv som jag sett som en del av vad det är att vara jag som fel som ska antingen tränas bort eller döljas, då går jag ju sönder.

Kidzi skrev:ATT VI ÄR MÄNNISKOR. (Under ett helt år som nydiagnostiserad trodde jag att vi var omänskliga mutanter som helst skulle dödas. Blev tillsagd att vi är inte bra på NÅGOT, vi kan inte vara bättre än andra på specifika saker, vi borde inte finnas. För vi är djur/freaks/själlösa.) På en vanlig MR kan man inte ens se minsta skillnad på en NT- och en aspergerhjärna.

Åh herregud.

Jag kanske ska vara glad att jag inte börjat söka förklaringsmodellen att jag inte är NT förrän ganska nyligt. Bilden av vad asperger är har väl förändrats rätt kraftigt inom vården. Utanför finns det fortfarande många fördomar. Jag hade också en del av dem, inte de värsta men dock.

Ryska

Aha, borde kanske ha läst TS inlägg först. Drog ju till med "Ryska". Vet inte om det kommer publiceras dock.
Det bästa jag lärt mig av min diagnos är att allting som hänt mig i livet kanske inte bara var mitt fel.

Tror jag svarar: kritiskt tänkande. Och att stå på mig. Eller kanske snarare stå för den jag är.

Dvs inte köpa alla de där "jo men alla andra gör/är ju så".
Jag fick iom diagnoserna svart på vitt på att jag faktiskt inte är som de där alla andra, saker funkar inte lika för mig. Jag är inte bortskämd, eller motvalls bara för skojs skull, utan annorlunda på riktigt.

Jag har alltid gått min egen väg, det är inte det.
Men det har varit krigföring, i mångt och mycket.
Nu, relativt kort tid tillbaka, har jag ett annat lugn i det. Har börjat ana att jag behöver kanske inte kriga, utan det kanske finns alternativ som jag t.o.m. kan må bra av.

Var jag lärt mig det?
Kan inte plocka ut nåt särskilt. Det är allt jag hört och läst, från psykologer, läkare, nätet, det här forumet - rubbet, som lett dit.

Att man verkligen inte kan lita helt på någon människa.

Alyana skrev:Att man verkligen inte kan lita helt på någon människa.

Jesus kan man väl lita på?

Kahlokatt skrev:

Alyana skrev:Att man verkligen inte kan lita helt på någon människa.

Jesus kan man väl lita på?

Ja men han är inte en vanlig människa.

Var det ett hån förresten Kahlokatt?

OväntadGlädje skrev:Aha, borde kanske ha läst TS inlägg först. Drog ju till med "Ryska". Vet inte om det kommer publiceras dock.

Tiden som förhandsgranskad är ganska sugig. Fortsätt posta så går den över.

OväntadGlädje skrev:Det bästa jag lärt mig av min diagnos är att allting som hänt mig i livet kanske inte bara var mitt fel.

Jag har ju nu ingen diagnos, än. Är självdiagnosticerad. Vi får se om vården håller med eller ej. Men jag tänker nästan tvärtom. Jag börjar se min egen del i en massa saker som gått fel. Alltså inte bara att det gått fel, utan hur. Hoppas hitta redskap för att slippa upprepa samma om igen ...

... jag tror egentligen inte att du och jag menar helt olika saker, fast det kan se så ut om man bara tittar på orden. Det där med att hålla på och förebrå ihjäl mig själv har jag släppt för ett antal år sen. Kan tänka mig att många gör det först efter eller i samband med diagnos.

Hej Marjatta!
Jag vet inte hur man gör för att citera ur andras kommentarer men jag hoppas att det här kommer in strax nedanför utan alltför många emellan.

Jo, visst förstod jag och fick påtalat min del i vad som hände och som inte var bra. Men jag kunde inte ändra mig, kunde inte "skärpa till mig" och nu har människor gått bort. Finns ingen att försonas med längre.

Med den här Asperger/ADHD diagnosen kan jag vissa dagar känna att jag har rätt i att tycka att jag kunde ha bemöts annorlunda. Det minskar känslan av skuld som jag tror många som hunnit bli äldre kan känna när de ser tillbaka på sina liv.

Det är ju fantastiskt bra om du klarar av att ändra ditt beteende! "Skademinimering" så tidigt i livet som möjligt är väldigt bra på äldre dagar

Alyana skrev:Var det ett hån förresten Kahlokatt?

Nej, varför skulle det vara det? Vad tror du om mig?

Jag vet inte. Har märkt att en del hånar så, det är därför jag frågar.
Men då vet jag att det inte var så.

Fretshi skrev:Här kommer mina bästa tips!
De kanske inte är så mycket att hänga i julgranen, men ändå gillar trådidén!

1.
Vad:
Att stress inte är farligt och att inte vara rädd för att misslyckas!
Tog dock år och en hel del ångest för mig innan jag förstod detta.
Detta kan ses lite kontraproduktivt när vi hela tiden får höra om folk som går in i väggen och kör slut på sig, men lär man sig hur man fungerar och hur man reagerar på stress samt är fysiskt aktiv så kan man klara av hur mycket stress som helst. Det är alla fall min tanke. Att våga misslyckas och på det sättet växa som människa är skitbra och jag tror stenhårt på citatet "Livet börjar utanför din comfort zone". Människan är helt enkelt inte programmerad för att känna lycka och välbehag hela tiden och har man en dröm så ska man göra allt i sin makt för att förverkliga den. För i ärlighetens namn vad är det värsta som kan hända?

Var:
Lärde mig dels detta hos en terapeut när jag pluggade samt efter erfarenhet att det värsta man tror ska inträffa, typ få en hjärtattack sällan händer. Det gör att man vågar pusha sig själv lite extra och inte vara rädd för att misslyckas! Lärde mig detta också efter år av reflektion och år av ångest och jävligheter. Kanske gör en video om detta också, varför ångest kan vara bra! För det finns väl positiva aspekter med ångest eller vad säger ni?

Slutsats:
Det var mina tankar om detta intressanta ämne kanske lägger till fler saker jag lärt mig.
Ofta finns det en hel del lärdomar från tuffa perioder så tror alla fall jag

Det var pepp som jag behöver som är väldigt rädd för att misslyckas, tack! Dock kan långvarig ihållande stress vara mycket skadligt oavsett fysisk aktivitet eller annat, så pushar du dig själv se till att återhämta dig oxå. Viktigt! Jag presterade på hög nivå i 30 år med fysiskt och psykiskt krävande jobb, var fysiskt aktiv på den lilla fritid jag hade men glömde helt bort återhämtning och vila utöver nattsömnen och gick sönder tillslut. Det normala är väl att man respekterar när kroppen säger ifrån men jag tänkte när nånting kändes tungt eller jobbigt att jag är för svag och behöver göra mer för att bli starkare och pressade mig ytterligare.