Jag hör till de som blev diagnosticerade som vuxna (33, närmare bestämt) i samband med en period av psykisk ohälsa (utmattning).

Jag undrar HUR får ni ert liv att fungera? Trots diagnos och trots att jag har fått en arbetsterapeut att prata med så får jag liksom inte till det. Jag känner mig fortfarande mer eller mindre utmattad.

Vid ungefär samma tidpunkt i mitt liv plus minus ett par år så började jag jobba efter min utbildning och blev förälder och det är som att det sammantaget är för svårt för mig. Kräver för mycket energi. Ger för lite energi kvar. Det är som om de alldeles normala krav som ställs på mig är på tok för höga.

Jag har varit sjukskriven i ett drygt år på hel- eller deltid. Nu jobbar jag 75% och det är för mycket. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det? Enligt försäkringshandläggaren måste jag se mig om efter ett nytt jobb om jag inte klarar av heltid snart (och jag vet inte HUR det skulle göra mig mindre trött, ett nytt jobb känns ju verkligen som en grej som skulle sänka mig). Och enligt samma handläggare så är det inte en chans att jag skulle kunna få sjukersättning på någon grad. (Antar jag baseras på att jag har tagit mig igenom en utbildning plus jobbat några år heltid - men att plugga är ju en HELT annan sak och jag har kämpat sedan jag började jobba även om det inte syns någonstans).

Hur allvarligt menat tror ni att detta är? Är det sådant försäkringskassehandläggare säger för att skrämma en till att jobba mer än vad man orkar bara för att minska sjukskrivningen? Har dessutom blivit av med min läkare, som slutade och det tar emot att börja en relation med en ny (vilket jag iof måste om jag vill fortsätta sjukskrivningen på 25% och det känns helt nödvändigt. Som det är nu orkar jag ju med det, fast på ett livet-blir-torftigt-när-man-bara-orkar-det-nödvändigaste-sättet, men mer skulle jag inte orka med).

Dessutom VILL jag inte jobba mindre. Den där acceptansen är det inte så bra med. Jag vill så gärna ha ett visst liv och jag vill inte inse att jag inte orkar med det! Jag vet ju nu att jag har aspergers och det förklarar så mycket, och jag känner ju att det gör att det krävs mer energi av mig per levd timme jämfört med de flesta andra och egentligen är det rätt så självklart att jag inte orkar det tempo mitt liv har. Men samtidigt vill jag ju så gärna ha det där "normala" livet.

Och jag försöker om och om igen säga att det går inte. Jag orkar inte. Men jag hittar visst inga bra ord, för ingen tror på mig. Tycker att det är min attityd det är fel på snarare. Arbetsterapeuten tycker att jag är för negativ. Men jag är inte negativ, jag försöker ju säga att det går inte, jag orkar inte och jag klarar inte. HUR säger jag det på ett begripligt sätt???

Du kan förklara för dem att människor med autism (dit Asperger hör) förbrukar fem gånger mer energi för att göra saker (som inte tillhör specialintressen) jämfört med de som inte har diagnos. Jag tror det finns länkar till forskning angående detta i någon tråd på forumet.

Det innebär att vi med autistiska diagnoser egentligen endast bör arbeta 20% eller arbeta med vårt specialintresse (men då kan vi arbeta ihjäl oss om vi inte har någon eller något som stoppar oss...)

Bli permanent sjukskriven? jobba inom universitet? jobba med eget företag hemifrån?

Det är svårt att "outsourca" barnen. Men man kan använda barnvakt, ändra arbetsformer och uppgifter. Jobb går ändå ut på att anskaffa pengar i stort sett.

Alltså, en viktig grej att tänka på är att inte ta på sig fler ansvarsområden än man orkar med.

Själv lever jag efter reduktionsprincipen - jag försöker skala ner snarare än bredda och utöka.
Jag tar inte på mig fler åtaganden än jag orkar göra på ordentligt vis.

Så det här vanliga råttracet med bil, villa, ungar etc har jag medvetet valt bort.

Varför skaffar man ungar om man är ljudkänslig, har behov av tystnad, egentid, ordning, förutsägbarhet, rutiner?
Varför skaffar man ungar om man avskyr markservice?

Ungar "händer" inte. Ungar är ett val.

Om man är man så kan ungar hända för att tjejer bestämmer så. Men som tjej bestämmer man faktiskt hurvida man vill behålla eventuell befruktning.

Nej. Man har ett eget ansvar för vad man gör och inte gör.

Miche skrev:Du kan förklara för dem att människor med autism (dit Asperger hör) förbrukar fem gånger mer energi för att göra saker (som inte tillhör specialintressen) jämfört med de som inte har diagnos. Jag tror det finns länkar till forskning angående detta i någon tråd på forumet.

Det innebär att vi med autistiska diagnoser egentligen endast bör arbeta 20% eller arbeta med vårt specialintresse (men då kan vi arbeta ihjäl oss om vi inte har någon eller något som stoppar oss...)

Intressant! Ska försöka hitta den. Känns ju egentligen självklart att det tar betydligt mer energi att vara jag (med dålig automatisering och allt analyserande av omvärlden och allt det där.)

plåtmonster skrev:Bli permanent sjukskriven? jobba inom universitet? jobba med eget företag hemifrån?

Det är svårt att "outsourca" barnen. Men man kan använda barnvakt, ändra arbetsformer och uppgifter. Jobb går ändå ut på att anskaffa pengar i stort sett.

Av någon anledning så inbjuder jag till att INTE sjukskriva mig. Jag vet inte varför!?

Jag har verkligen försökt förklara att jag inte orkar vid flera tillfällen av mitt liv, men får höra sådant av läkaren som att "om jag sjukskriver dig så kommer försäkringskassan inte att godkänna det, så därför skulle det vara orätt mot dig att sjukskriva dig". Så permanent sjukskrivning känns helt omöjlig. Halvtidssjuskrivning/sjukersättning också.

Det är som om jag inbjuder till att verka som någon som orkar ett "normalt" liv om jag bara sänker kraven lite/tänker positivt/ändrar min attityd/tror på mig själv/förbättrar min självkänsla/blir bättre på att slappna av/stressar upp mig mindre etc (fast det nog egentligen är tvärt om, att om jag jobbade mindre så skulle jag får BÄTTRE självkänsla/självkänsla/tro på mig själv när jag känner att jag klarar det, och bli mindre stressad om det är mindre som krävs av mig).

Jag är inte så bra på att uttrycka mig verbalt tror jag...

Jobbar vid universitetet gör jag redan... Jobba hemma tror jag inte skulle passa mig. Inte varje dag, men gärna ett par dagar i veckan! Vill inte bli helt utan det sociala på jobbet, vill bara få vila ifrån det ibland.

Bättre avlastning när det gäller barn tror jag hade varit bra. Har dock inga närvarande mor/farföräldrar, pga avstånd samt att min mamma är sjuk och min pappa är rätt så utmattad han med (och rätt så aspig han med...) och blir uppenbart slut av att vara med min dotter bara några timmar när jag är med.

Någon form av kontaktfamilj, som kanske hittar på något med henne en dag per månad eller så har jag funderat på men det känns som ett misslyckande. (Tillbaka till icke-acceptansen).

Jag vet inte. Det bara är det. Själv hade jag tänkt att avsluta allt när jag är 30. Då får det fan vara nog.

Eller eventuellt efter jag är klar med alla musikprojekt jag arbetar med.

KrigarSjäl skrev:Alltså, en viktig grej att tänka på är att inte ta på sig fler ansvarsområden än man orkar med.

Själv lever jag efter reduktionsprincipen - jag försöker skala ner snarare än bredda och utöka.
Jag tar inte på mig fler åtaganden än jag orkar göra på ordentligt vis.

Så det här vanliga råttracet med bil, villa, ungar etc har jag medvetet valt bort.

Varför skaffar man ungar om man är ljudkänslig, har behov av tystnad, egentid, ordning, förutsägbarhet, rutiner?
Varför skaffar man ungar om man avskyr markservice?

Ungar "händer" inte. Ungar är ett val.

Därför att jag längtade efter barn. Det hade varit en så stor sorg om jag inte hade fått bli förälder, och just det ångrar jag verkligen inte. Däremot visade det sig vara svårare att vara förälder än vad jag trodde och jag har kämpat så mycket hårdare än jag trodde att jag skulle behöva göra för att orka (eller kanske snarare att dölja att jag inte orkar). Eller inte just att vara förälder, utan att klara sig i ett liv med så få pauser.

Känns som om jag reducerat till två grejer - barnet och jobbet. Känns vettigt men samtidigt blir livet lätt lite tomt och torftigt när man skalar bort saker.

KrigarSjäl skrev:Nej. Man har ett eget ansvar för vad man gör och inte gör.

Så kan man inte säga. Har man regelbundet sex i flera år och hon i smyg bestämmer sig för att sluta upp med P-pillren så är det 100% upp till henne.

Om jag t ex knullar på en tjej från krogen utan kådis och hon blir på smällen, då är det mitt eget fel.

KrigarSjäl skrev:Nej. Man har ett eget ansvar för vad man gör och inte gör.

Att få barn var ett mycket medvetet val.

Men då visste jag inte att energi ska ta slut. Jag kände instinktivt att det skulle kunna bli tufft (men värt det!) men att det då bara är att anstränga sig lite hårdare. Nu vet jag att om man anstränger sig hårdare så tar man förr eller senare slut.

Jag längtar efter ett syskon, så galet mycket. Det är en sådan sorg att begränsas av brist på ork, speciellt nu när jag börjar närma mig den ålder då fertiliteten drastiskt minskar. Mycket stressande.

thefilosofer skrev:

KrigarSjäl skrev:Nej. Man har ett eget ansvar för vad man gör och inte gör.

Så kan man inte säga. Har man regelbundet sex i flera år och hon i smyg bestämmer sig för att sluta upp med P-pillren så är det 100% upp till henne.

Om jag t ex knullar på en tjej från krogen utan kådis och hon blir på smällen, då är det mitt eget fel.

Det kan man väl visst säga. Det är bara att slå knut på sädesledarna om man inte vill bli farsa, istället för att förvänta sig att tanten ska proppa i sig hormonpreparat år ut och år in.

Meliza skrev:
Att få barn var ett mycket medvetet val.

Men då visste jag inte att energi ska ta slut. Jag kände instinktivt att det skulle kunna bli tufft (men värt det!) men att det då bara är att anstränga sig lite hårdare. Nu vet jag att om man anstränger sig hårdare så tar man förr eller senare slut.

Jag längtar efter ett syskon, så galet mycket. Det är en sådan sorg att begränsas av brist på ork, speciellt nu när jag börjar närma mig den ålder då fertiliteten drastiskt minskar. Mycket stressande.

Hitta en annan läkare som är villig att sjukskriva dig.

thefilosofer skrev:Om jag t ex knullar på en tjej från krogen utan kådis och hon blir på smällen, då är det mitt eget fel.

Har gökat sönder åtskilliga kådisar i mina dar, ett rent mirakel att inte en "olycka" skett...

Ja, det är svårt.

Har du kontakt med Vuxen Habilitering eller Öppen Psyk?

Klart att det är kvinnans fel om hon väljer att behålla ett barn efter ljugit om att hon skyddat sig

thefilosofer skrev:

KrigarSjäl skrev:Nej. Man har ett eget ansvar för vad man gör och inte gör.

Så kan man inte säga. Har man regelbundet sex i flera år och hon i smyg bestämmer sig för att sluta upp med P-pillren så är det 100% upp till henne.

Om jag t ex knullar på en tjej från krogen utan kådis och hon blir på smällen, då är det mitt eget fel.

Man har alltid eget ansvar, p-piller (eller andra p-medel) är aldrig 100% säkra tex så vet man till 100% att man inte vill ha barn får man klippa sädesledarna eller inte ha sex helt enkelt annars får man ta sitt ansvar för annars kan det bli barn.

thefilosofer skrev:

KrigarSjäl skrev:Nej. Man har ett eget ansvar för vad man gör och inte gör.

Så kan man inte säga. Har man regelbundet sex i flera år och hon i smyg bestämmer sig för att sluta upp med P-pillren så är det 100% upp till henne.

Om jag t ex knullar på en tjej från krogen utan kådis och hon blir på smällen, då är det mitt eget fel.

-Så länge man inte gökar under pistolhot har man eget ansvar.

Meliza skrev:

Miche skrev:Du kan förklara för dem att människor med autism (dit Asperger hör) förbrukar fem gånger mer energi för att göra saker (som inte tillhör specialintressen) jämfört med de som inte har diagnos. Jag tror det finns länkar till forskning angående detta i någon tråd på forumet.

Det innebär att vi med autistiska diagnoser egentligen endast bör arbeta 20% eller arbeta med vårt specialintresse (men då kan vi arbeta ihjäl oss om vi inte har någon eller något som stoppar oss...)

Intressant! Ska försöka hitta den. Känns ju egentligen självklart att det tar betydligt mer energi att vara jag (med dålig automatisering och allt analyserande av omvärlden och allt det där.)

Suck, det jag hittade i forumet var bara det som jag skrivit tidigare...

Någonstans har jag hört eller läst om hjärnans energiförbrukning hos autister men jag har ingen koll på om det är fem gånger men det verkar inte orimligt när man tänker efter.

Om man tar en vardagssituation hos en NT-person så upplever inte NT-personen lika mycket som en autist som tar in allt som händer i omgivningen, det handlar om ljud från fläktar, trafik och sorl, det handlar även om synintryck och andra intryck, hjärnan hos autisten blir helt enkelt överbelastad.

Det handlar även om automatisering, saker som en NT gör flera gånger automatiseras, de behöver inte tänka speciellt mycket för att göra samma sak om och om igen, de bara gör utan att tänka. För oss autister tar automationen mycket längre tid, vi får kämpa varje gång med att göra ganska enkla arbetsuppgifter vilket innebär att allt tar längre tid, det kräver mer energi men det blir oftast väldigt bra gjort (vilket NT-personerna inte alltid lyckas med, deras handikapp innebär att de ofta nöjer sig med halvdana saker).

Miche: det här du tog upp är jätteintressanta grejer, har du möjligen tips på böcker eller länkar? Jag skulle vilja läsa mer om det här!

Miche skrev:tar in allt som händer i omgivningen, det handlar om ljud från fläktar, trafik och sorl, det handlar även om synintryck och andra intryck, hjärnan hos autisten blir helt enkelt överbelastad.

Även hantering av komplicerade sociala förhållanden skall hanteras. Alla är "trevliga" men nåde den som begår ett socialt misstag, men ingen skall förstås känna sig stressad över det.

@Meliza: först och främst, FK är idag stenhårda när det gäller sjukskrivning eller sjuk/aktivitetsersättning, man måste i stort sett vara dödssjuk för att få det.

Ang. jobbet så tycker jag du ska satsa på att anpassa ditt jobb så det funkar med AS.
Eget tjänsterum, jobba hemma vissa dagar och viktigast av allt - informera berörda chefer och helst även jobbarkompisar om AS och vad det innebär. Om det går att starta eget så gör det, friheten att själv styra sitt jobb är mycket friare då.

Ang. barn ska du inte känna dig misslyckad för att du söker stödinsatser, tvärtom är det en styrkedemonstration att du erkänner att du behöver dessa för att funka som en bra förälder.
NT-barn behöver massa stimulans av lek, andra barn o.s.v. vilket är i stort sett omöjligt att tillgodose som aspergare, därför behövs dessa hjälpinsatser för att barnen ska kunna få det på annat håll än hemmet.
Sen undrar jag också om inte barnets pappa (utgår från att du är tjej) finns med i bilden? Kanske en 50/50 boendelösning skulle vara det bästa i ert fall om ni nu är separerade (återigen ngt jag utgår ifrån).

Hoppas det fixar sig.

Kostymhippie skrev:informera berörda chefer och helst även jobbarkompisar om AS

Det kanske inte är det bästa. Det finns tyvärr pga massmedia och folks rädsla för det okända mycket förutfattade meningar. Bättre att vara tydlig på behovet av lugn och avskildhet osv om det är det som är viktiga.