Howdy..

Mina föräldrar har ungefär samma diagnoser som mig. Morsan har mest asperger med lite add. jag har mest add, med lite asperger. och farsan vet vi inte, men vi och psykologen är väldigt övertygade om att han i alla fall har ADD. inte ADHD, och troligtvis inte as.

De har alltid varit fantastiska mirakelbarn.
Farsan matade sig själv och sin lillebror med saker han försökte värma i ugnen, när de var sex och fem år. Deras morsa låg periodvis inlåst i sovrummet...
Så det var tack vare farsan som de överlevde.

Morsan har fortfarande asperger, men hon har på något sätt lyckats lära sig hantera och eller träna bort sina problem. Hon har lärt sig själv sociala samspel och saker, saker som hon lärt sig att härma och delvis, med betoning på delvis, lärt sig att förstå.

Båda två har lärt sig att hantera eller ta sig förbi sina problem. Det märks inte ens att de har några, förutom i hemmet.. Något som psykologer varit alldeles fascinerade utav att upptäcka.

Problemet:
Mina föräldrar tar för givet att jag skall vara som de.
De tar för givet att jag ska trolla bort mina problem och svårigheter på samma sätt som de gjort. Dagligen bråkar vi, på grund av mina handikapp. Jag kan inte saker, som de och andra kan. "Men Katja, det har vi fått lära oss!" säger de, om allting.
Trots att min psykolog sagt att jag inte kan lära mig vissa saker.

Jag vet snart inte vad jag gör. Vi skriker åt varandra konstant. Jag gråter tammefan varenda dag, och jag hittar ingen lösning på det, då ingen av dem ser min sida av problemen.
"Det är ju bara att träna!" ..

Jag orkar inte höra att jag är en nonchalant jävel som inte lyssnar på dem, varje gång jag gör ett misstag som är relaterat till handikappen...


Vi med add har väldigt svårt att se när någon behöver hjälp, och hur. står någon och lagar mat så vet vi inte alls vad som skall göras riktigt, och vad personen vill göra själv.
Min farsa bråkade om det senast igår..
"Ställ dig där och hjälp henne med salladen. Och hon ska INTE behöva BE dig om hjälp utan se själv för en gångs skull!"
"men det kan du faktiskt inte prompt kräva av mig !!"
"JO det kan jag, för jag är så jävla trött på er generation som inte hjälper till, utan som bara står och tittar på !"

jag orkar snart inte mer.
Familjen har glidit isär och jag är bara arg på dem hela tiden. och då menar jag hela tiden..

Moderator: Jag (och säkert flera med mig) har väldigt svårt för att läsa text där ordet dem används felaktigt, därför har jag tagit mig friheten att rätta texten för att fler ska kunna tillgodogöra sig din berättelse.

Min spontana reaktion är: om man vill ha hjälp med matlagningen/hushållet/whatever får man ta så mycket ansvar för situationen själv att man ber om den. Andra människor är inte tankeläsare.

Nu vet inte jag hur mycket dina föräldrar bett dig tidigare eller sagt till att de vill att du ska göra saker, men har de inte gjort det i någon större utsträckning så tycker inte jag att de har rätt att kräva att du ska "se" vad som behöver göras.
Jag har jobbat flera år, i stort sett varje dag, med att vara tydlig med mina barn (19-åring med Asperger, 15-åring med högfungerande autism och 11-åring som räknas som normal tillsvidare). De hjälper till när jag ber dem och är tydlig med vad jag vill att de ska göra. Inga större problem alls då. Ibland händer det att någon av de äldsta spontant kommer på att något behöver göras, som att plocka ur och i diskmaskinen eller köra igång en tvätt i tvättmaskinen. ÅR av klara tydliga önskemål från min sida. ÅR!

Mina föräldrar anser att jag skall kunna se helt själv vad som behövs hjälp med. Utav mig själv. Allting dem kan skall jag kunna. Mitt handikapp skall tränas bort. Helst vara borta redan..

Har dina föräldrar fått diagnoser? Kanske skulle kunna vara en idé att skaffa boendestöd till familjen som kan styra upp saker?

Dark_Solitude,

Det låter som att det inte bara är att de försöker "släta över" dina handikapp. Utan också att det finns andra, mera vanliga saker som styr deras beteende, exempelvis deras syn på deras relation med dig och deras syn på yngre generationer i allmänhet. Jag undrar vilket som styr mest - handikappssakerna eller de andra generationssakerna. Vad tycker du själv? På vilket sätt är de värst?

Dark_Solitude skrev:Mina föräldrar anser att jag skall kunna se helt själv vad som behövs hjälp med. Utav mig själv. Allting dem kan skall jag kunna. Mitt handikapp skall tränas bort. Helst vara borta redan..

Jag tolkar det som att du känner dig frustrerad, missförstådd och övergiven, stämmer det? Skulle det vara ok om de bad dig om hjälp när de vill ha det, skulle du göra det de vill om de gav dig tydliga instruktioner om vad du ska göra och hur?

Att de har i stort sett samma diagnoser som du betyder inte att du kan lära dig allt som de har lärt sig. Alla människor är olika. Vissa saker kommer du förmodligen aldrig att kunna lära dig, men andra saker klarar du betydligt bättre än andra.

Jag tror att det är svårt för föräldrar som gått igenom svåra saker att se barnen gå igenom samma. Eller så glömmer de bara hur det var att inte klara av en massa saker. Det jag försöker säga är att de kanske visst på något sätt förstår dig, men av personliga skäl kan det vara jobbigt för dem att "ta in det". När jag var yngre och mådde dåligt tyckte jag att min pappa borde ha förstått mig, för han hade gått igenom liknande när han var ung. På ett sätt förstod han mig nog, men vi bråkade bara konstant.

Hänvisar du till dina diagnoser eller är det dina föräldrar som hänvisar till dem? Säger du "jag klarar inte det här eftersom jag har ADD/aspergers" eller är det de som säger "det här måste du lära dig att klara, för jag har ADD/aspergers precis som du och klarade av att lära mig det"?

Mycket av det du skriver om känner jag igen. Min mamma vet vilka problem jag har med icke-rak kommunikation. Ändå kommunicerar hon extremt krångligt med hintar och undertoner och annat som jag inte förstår, och så tycker hon att jag är barnslig och trotsig när jag inte gör som hon (tycker att hon) har sagt.

Får jag fråga hur gammal du är?

Laika skrev:Att de har i stort sett samma diagnoser som du betyder inte att du kan lära dig allt som de har lärt sig. Alla människor är olika. Vissa saker kommer du förmodligen aldrig att kunna lära dig, men andra saker klarar du betydligt bättre än andra.

Jag tror att det är svårt för föräldrar som gått igenom svåra saker att se barnen gå igenom samma. Eller så glömmer de bara hur det var att inte klara av en massa saker. Det jag försöker säga är att de kanske visst på något sätt förstår dig, men av personliga skäl kan det vara jobbigt för dem att "ta in det". När jag var yngre och mådde dåligt tyckte jag att min pappa borde ha förstått mig, för han hade gått igenom liknande när han var ung. På ett sätt förstod han mig nog, men vi bråkade bara konstant.

Hänvisar du till dina diagnoser eller är det dina föräldrar som hänvisar till dem? Säger du "jag klarar inte det här eftersom jag har ADD/aspergers" eller är det de som säger "det här måste du lära dig att klara, för jag har ADD/aspergers precis som du och klarade av att lära mig det"?

Mycket av det du skriver om känner jag igen. Min mamma vet vilka problem jag har med icke-rak kommunikation. Ändå kommunicerar hon extremt krångligt med hintar och undertoner och annat som jag inte förstår, och så tycker hon att jag är barnslig och trotsig när jag inte gör som hon (tycker att hon) har sagt.

Får jag fråga hur gammal du är?

Vi nämner inte diagnoserna i våra lite argare diskussioner..
Jag kan ibland säga att "Det där kan du inte bara ta för givet, pappa.. Och det vet du med.."
och då kan han säga att "Jag har också ADD, och JAG kan ju det där! Jag har varit precis lika yr som dig, och jag fick ju lära mig det där! hade det varit mina föräldrar så /.../"
Ungefär så ser det ut. vi pratar inte om bokstäverna, bara om svårigheterna..
Våra "problem"..
Dem anser inte att ett handikapp är en ursäkt för någonting. Alla delar av ens handikapp skall arbetas bort. det som stör mig är att dem har haft hela livet på sig att jobba med det..
men jag har bara hunnit bli arton..

Fyller nitton i juli.

wuwei skrev:Jag tolkar det som att du känner dig frustrerad, missförstådd och övergiven, stämmer det? Skulle det vara ok om de bad dig om hjälp när de vill ha det, skulle du göra det de vill om de gav dig tydliga instruktioner om vad du ska göra och hur?

Jo, det stämmer. Jag känner mig oerhört trampad på, missförstådd. De lyssnar inte på mig. Det viktiga är alltid deras åsikter. Och när jag säger mina åsikter blir dem så arga att jag får ångest, och inte kan prata. och då blir dem ännu argare och försöker tvinga mig att prata, när jag knappt kan andas. vilket gör att jag inte pratar om saker längre..
Familjen är liksom totalt i kris just nu.

Konkreta, tydliga, utförliga instruktioner, jaa. Så att jag vet hur jag skall göra den gången, och i framtiden. det svåra med mina föräldrar är att allting beror på situationen. skiner solen från öst skall jag inte göra si, blåser det från syd skall jag göra så.. (typ.) och sådant klarar jag inte av. något som ses som självklart att jag skall kunna..
För.. "Du är väl ingen idiot heller..!"

slackern skrev:Har dina föräldrar fått diagnoser? Kanske skulle kunna vara en idé att skaffa boendestöd till familjen som kan styra upp saker?

Oh shit.
Vi är inte förståndshandikappade, som knappt klarar av att ta hand om oss själva. vi är bara egensinniga och ensamvargar, extremt smarta alla tre, och väldigt missförstådda av folk runt omkring oss.
Vi behöver inte någon som säger åt oss när vi skall städa eller att vi måste dusha eller handla.
Vi har bästa slakt och kontroll statistiken där vi bor. (Vi har kor, får, häst osv)

Mamma har diagnos, efter mycke om och men. Var svårt att ställa den, då hon jobbat så mycket själv med diagnosen.. men hon har den, som jag skrev i första inlägget.
Farsan har det inte, men vi är 100% säker att han har add.
jag och mamma är de enda som har fullständiga diagnoser.

barracuber skrev:Jag undrar vilket som styr mest - handikappssakerna eller de andra generationssakerna. Vad tycker du själv? På vilket sätt är de värst?

Det värsta är att de inte skiljer på mig, och min generation. Jag är inte alls lik min generation, något som de själva ser och som vi alla brukar skratta åt.

Det är taskigt att blanda in generation snacket. Jag gör som jag gör, för att jag har mitt handikapp. jag vet förtvivlat inte alls vad jag skall hjälpa till med, och när jag försöker blir folk bara arga på mig tillslut. det har ingenting med resten av min generations inställningar att göra.
Men han ser inte handikappen som en anledning till att inte lyckas göra saker. det är bara att träna lite, som han gjort. så då beror det ju enligt honom på min inställning.
Jag lyssnar inte. precis som andra av min generation inte gör..

Dark_Solitude skrev:

slackern skrev:Har dina föräldrar fått diagnoser? Kanske skulle kunna vara en idé att skaffa boendestöd till familjen som kan styra upp saker?

Oh shit.
Vi är inte förståndshandikappade, som knappt klarar av att ta hand om oss själva. vi är bara egensinniga och ensamvargar, extremt smarta alla tre, och väldigt missförstådda av folk runt omkring oss.
Vi behöver inte någon som säger åt oss när vi skall städa eller att vi måste dusha eller handla.
Vi har bästa slakt och kontroll statistiken där vi bor. (Vi har kor, får, häst osv)

Mamma har diagnos, efter mycke om och men. Var svårt att ställa den, då hon jobbat så mycket själv med diagnosen.. men hon har den, som jag skrev i första inlägget.
Farsan har det inte, men vi är 100% säker att han har add.
jag och mamma är de enda som har fullständiga diagnoser.

Jag är inte heller förståndshandikappad men har ändå boendestöd för att det ska flyta på de brukar vara där och putta igång mej att göra saker. Inget märkvärdegare än det har man mer problem brukar man få hemtjänst om man har väldiga funktionshinder det var nog det du tänkte på.

nallen skrev:http://www.aspergerforum.se/att-anvanda-de-och-dem-t7614.html

Jag vet knepet för det.
men det kräver att jag tänker minst femton sekunder per varje de/dem, och det orkar jag inte pyssla med nu. så snälla, kör inte upp den där länken i ansiktet på mig igen.

Skriv "dom" då, det blir i princip aldrig fel.

Dark_Solitude skrev:

slackern skrev:Har dina föräldrar fått diagnoser? Kanske skulle kunna vara en idé att skaffa boendestöd till familjen som kan styra upp saker?

Oh shit.
Vi är inte förståndshandikappade, som knappt klarar av att ta hand om oss själva. vi är bara egensinniga och ensamvargar, extremt smarta alla tre, och väldigt missförstådda av folk runt omkring oss.
Vi behöver inte någon som säger åt oss när vi skall städa eller att vi måste dusha eller handla.

Jag tyckte du nämnde att du själv behöver någon som talar om när något ska göras eftersom du inte själv ser det?

Vidare är ditt uttalande ganska nedsättande. Det är många på det här forumet (och på andra platser ute i samhället) som har boendestöd men samtidigt också har lika hög IQ som du, en del har säkerligen än högre. Att likställa igångsättningssvårigheter eller oförmåga att se när det är dags att städa med förståndshandikapp får dig att låta som... tja... dina föräldrar?

Jag tror att dina föräldrar menar väl. Av egen erfarenhet vet jag att människor som har gått igenom svårigheter i livet lätt förutsätter att andra ska ta sig igenom sina svårigheter precis som de gjorde. Dina föräldrar har säkert jobbat mycket med sina problem, och de har lyckats lära sig saker som var svåra för dem, men på vägen har de glömt hur svårt det var för dem.

Vissa saker måste man lära sig själv. Föräldrar glömmer ofta det. Om föräldrar hade kunnat få sina barn att förstå saker genom att bara prata med dem hade det aldrig någonsin hänt att barn gör om sina föräldrars misstag. Men det gör de.

Nu är jag tjugofyra år gammal och kan saker som ingen - inte ens jag själv - trodde att jag skulle klara när jag var nitton. Dina föräldrar har kanske rätt i sak. Det är fullt möjligt att du kan lära dig att bli av med många av dina problem. Dina föräldrar känner kanske igen dina tankar om att du aldrig kan lära dig vissa saker, och de vill få dig att förstå att det visst är möjligt om du bara kämpar tillräckligt hårt.

Detta ger dem dock ingen som helst rätt att behandla dig illa. Det låter som om de hanterar dina problem på helt fel sätt. De borde hjälpa dig och stötta dig när du gör framsteg, i stället för att klaga på dig när du inte gör det.

Jag får intrycket att era samtal är väldigt okonstruktiva. De klagar bara utan att föreslå lösningar. Du förklarar inte att det de säger gör dig sårad, och heller inte vad du skulle vilja göra åt situationen.

Kanske är det så att dina föräldrars förhållningssätt just vittnar om att de också har kvar problematik - de har svårt att empatisera? Jag tror också, som Laika skrev, att de vill väl och försöker få dig att lära dig för att du skall slippa mycket elände senare i livet, men att deras krav inte är särskilt väl anpassade till vad du orkar i nuläget. Det vore nog bra om du kunde anpassa sig till att du behöver tydligare instruktioner när du skall hjälpa till, t.ex., och om de kunde inse att det inte handlar om att du är ointresserad av att hjälpa till.

För örvigt väntar jag på boendestöd samtidigt som jag jobbar som forskare vid universitetet och enligt utredningen (om den nu är pålitlig) har en IQ som med god marginal kvalar in till Mensa. Jag skulle inte beskriva mig själv som förståndshandikappad, men vissa saker behöver jag extra stöd och hjälp med - och jag är så lättad över att äntligen både kunna erkänna det för mig själv och få det erkänt av andra.

Laika skrev:Jag tror att dina föräldrar menar väl. Av egen erfarenhet vet jag att människor som har gått igenom svårigheter i livet lätt förutsätter att andra ska ta sig igenom sina svårigheter precis som de gjorde. Dina föräldrar har säkert jobbat mycket med sina problem, och de har lyckats lära sig saker som var svåra för dem, men på vägen har de glömt hur svårt det var för dem.

Vissa saker måste man lära sig själv. Föräldrar glömmer ofta det. Om föräldrar hade kunnat få sina barn att förstå saker genom att bara prata med dem hade det aldrig någonsin hänt att barn gör om sina föräldrars misstag. Men det gör de.

Nu är jag tjugofyra år gammal och kan saker som ingen - inte ens jag själv - trodde att jag skulle klara när jag var nitton. Dina föräldrar har kanske rätt i sak. Det är fullt möjligt att du kan lära dig att bli av med många av dina problem. Dina föräldrar känner kanske igen dina tankar om att du aldrig kan lära dig vissa saker, och de vill få dig att förstå att det visst är möjligt om du bara kämpar tillräckligt hårt.

Detta ger dem dock ingen som helst rätt att behandla dig illa. Det låter som om de hanterar dina problem på helt fel sätt. De borde hjälpa dig och stötta dig när du gör framsteg, i stället för att klaga på dig när du inte gör det.

Jag får intrycket att era samtal är väldigt okonstruktiva. De klagar bara utan att föreslå lösningar. Du förklarar inte att det de säger gör dig sårad, och heller inte vad du skulle vilja göra åt situationen.

Bullseye..
Precis exakt..


Vi hade en psykoterapeut förut som försökte prata med oss alla tre om just kommunikationen och försåelsen, som saknas. Ibland alla tre, ibland enskilt. Det gjorde skillnad, men nu när han inte finns att prata med längre, så har allting blivit likadant igen.. om inte värre..

Jag pratar inte alls med mina föräldrar. Jag vågar inte längre, jag får bara ångest och gråter så att lungorna låser sig på mig.. Allt jag säger ska plockas i smådelar, och kastas tillbaka på mig. vad jag än säger så får dem det att låta jätte korkat, och så frågar dem om jag verkligen är så korkad som mina ord låter.. det låter elakt, men dem menar det inte elakt.. men jag blir ledsen i alla fall..
Och det gör att jag inte vågar säga något, för tänk om mamma blir arg och säger att bara idioter säger så, och tänk om hon frågar om jag verkligen är en idiot?

De frågorna är värst.
"Vad säger du nu? Om du säger si och såhär, så blir det sådär och sådär, och det är ju jätte korkat. Menar du verkligen att du är så dum?"
säger jag nej, då måste jag förklara varför jag sa något så dumt, om jag inte menade det.
Och säger jag att jag menade det, har jag ju sagt att jag är dum..

Vi pratar inte samma språk, och mamma vill inte lära sig mitt språk ..
Hur jag än gör förändras ingenting.. Allting går i samma spår.
Jag orkar ingenting längre. när jag kommer hem från skolan sitter jag bara och stirrar på datorn, tomt, utan att se någonting.. jag stirrar liksom bara ut i luften..
Det är inte bra, och det bekymrar mig, men jag vet inte vad jag ska göra åt det..

Tintomara Ariadne skrev:För örvigt väntar jag på boendestöd samtidigt som jag jobbar som forskare vid universitetet och enligt utredningen (om den nu är pålitlig) har en IQ som med god marginal kvalar in till Mensa. Jag skulle inte beskriva mig själv som förståndshandikappad, men vissa saker behöver jag extra stöd och hjälp med - och jag är så lättad över att äntligen både kunna erkänna det för mig själv och få det erkänt av andra.

Jag har jättesvårt för det där med boendestöd och grejer.. alla jag känner som har det är personer som knappt lever i denna verklighet, som jag stör mig på.. men som jag samtidigt förstår, och gillar..

Desto mer tjafs jag skaffar, desto mer övertygad kommer folk att bli om att jag inte kan ta hand om mig. något som jag vill bevisa att jag kan. jag vill inte vara en daltad liten unge..

Mina föräldrar är oroliga över hur jag kommer klara mig ute i världen.
Min mormor säger konstant att jag är en sådan som inte vill vara självständig.. Att jag inte klarar av att vara en självständig kvinna..
All hjälp gör mig direkt inte självständig..

Och jag tror inte att mina föräldrar skulle ha ett uns lättare att acceptera det än vad jag har, att skaffa hjälp.. Snarare tvärtom..

Allting är så komplicerat och intrasslat..

Kanske dags att börja fundera på att flytta hemifrån snart? Om du har diagnos kan du väll få aktivitetsersättning och bostadstillägg så då är det inte en fråga om att inte ha råd att skaffa eget boende?

Jag duger inte heller i mina föräldrars ögon. Men det var länge sedan som jag flyttade hemifrån. När de ringer är det alltid korta samtal. De har sagt att jag inte får berätta för släkten om att jag har AS. De skäms nog för mig. I skolan med eftersom alla tyckte jag var avvikande. De tycks aldrig bli nöjda.

Jag tänkte precis som slackern. Allt bråk kanske tyder på att det är dags att skaffa ett eget boende.

Svår situation. Till vad andra har sagt får jag också intrycket att dina föräldrar är den sorts aspergare som bara kan förstå genom att dissekera logiskt, eller åtminstone bara odlar den sidan mot dig. På det viset går det ju inte att fatta mer komplicerade saker, det vi brukar kalla "känslomässigt", "intuitivt" eller bara "komplext". Fy fan vilken plåga det kan vara att som mer "intuitiv" person bli ständigt sönderplockad av en ultralogiker som ändå alltid ofelbart har fel om en, vilket det inte finns något sätt att tala om. Det är inte säkert man står ut i längden. Är det dessutom ens föräldrar, som man hela sin barndom har behövt helt andra saker och varit i beroendeställning av...

... då kanske det är dags att börja frigöra sig på allvar. Måste få ta den tid det tar och kan bli väldigt jobbigt under tiden, men folk har överlevt förr. Det är också tillåtet att utnyttja de egna vänner (och vårdkontakter) man har eller kan skaffa. Oss här bland andra.