Zyprexa funkar antidepressivt? Öh, jag som undrar om jag behöver antidepressiva till Zyprexan. Konstigt, för förut gick det bra med min egna inställning i huvudet. Jag har nog bara blivit stressad. Mår så konstigt att jag nog slutar med den själv om inte läkarn går med på en minskning. Jag vill prova utan. Jag har mest problem med sömnen så då det nog bara att börja med nån sån eller lugnande till sömn istället, nåt som inte går på hjärnan för mycket (och andra biverkningar).

Om man inte hade så konstig livssituation...kanske är flera faktorer som behövs än bara medicin, som jag inte har, sen har jag massa tanthjälp också som jag inte ens vill ha nu men man får ju ingen pepp till ett liv UTAN dem!

Fast jag vet inte ens om jag fungerar helt utan, eller helt PÅ medicin. Får ångest av allt möjligt här i världen. Undrar om det är medicinen, då vill jag inte gå på det. Plus väldigt trött i huvudet. Undrar om det är bättre att vara dåsig än såhär i huvudet som om jag inte kunde tänka. Ändå kan jag tänka mig massa ångesttillstånd.

Edit: Hehe, angående slåss, skrik eller spring därifrån..man förstår att slåss inte är bra. Men jag har blivit ombedd av små, små (inte så små) ungar att springa efter deras små trevliga spottanden osv. . Jag hatar nog dem för de fattar ingenting. Jag tror jag också har en sån där hjärna, spring därifrån osv..som du Debbido skrev i startinlägget. Folk som inte fattar ett skit har jag inte mycket för, sorry. Alltså, som de här ungarna då. Fattar inte ens vad de har emot mig jämt, men men. Kan ju försöka tänka sig att de inte fattar nåt, bara. Tänkte bara säga att jag kände igen mig där. Vet inte om jag är en deprimerad person generellt men där höll jag med om. Mer vågar jag inte tänka nu.

Ja, Zyprexa fungerar antidepressivt. Med det inte sagt att det fungerar för alla.

Personligen tror jag inte på medicinsk behandling av depressioner.

Charley? skrev:Personligen tror jag inte på medicinsk behandling av depressioner.

Personligen hade jag varit död om jag inte hade fått medicinsk behandling mot min depression. Fast det är klart, om jag hade lyckats att ta livet av mig så hade du haft rätt i alla fall. Då hade jag inte varit deprimerad längre...

Jag tror på en individanpassad behandling. Om den sedan innehåller mediciner, färgterapi eller antroposofisk yoga, eller en blandning dem emellan, spelar mig ingen roll. Målet är att bli frisk(are). Vad jag däremot betackar mig för är ensidiga lösningar som dömer ut andra terapimetoder enkom och endast på grundval av att det inte fungerade för den och den personen. Gruppterapeutiska metoder är t.ex. inget för mig, men det verkade funka bra för de allra flesta i gruppen jag var med i.

Glöm inte att depression är en fysisk sjukdom med psykologiska symptom. Hjärnan är ett organ precis som bukspottkörteln, njurarna eller huden. Och meditation är inte det första jag tänker på när jag får torr hud.

Lakrits skrev:

Charley? skrev:Personligen tror jag inte på medicinsk behandling av depressioner.

Personligen hade jag varit död om jag inte hade fått medicinsk behandling mot min depression. Fast det är klart, om jag hade lyckats att ta livet av mig så hade du haft rätt i alla fall. Då hade jag inte varit deprimerad längre...

Depressioner kan uppstå av många olika skäl. Förr talade man om "endogena" depressioner när man avsåg dem som saknade yttre igångsättande faktorer.

Det senaste jag hörde om SSRI var att de enbart funkar vid verklig, klinisk, djup depression, annars inte.

Det finns ju depressioner som är sekundära. Man regerar på skit!
Jag är väl rätt typisk: Har värkt sönder i 35 år och hårdmedicinerats, förlorat jobb och familj på kuppen. Sånt kan man bli deprimerad av. Dessutom blir jag det av ensamheten. När jag slipper den klingar depressionen av.

Om en person blir deprimerad av:

- cancer. Lyckopiller löser inte problemet!
- autism och utstötning. Medicin kan ev. förhindra självmord men knappast häva depressionen.

Om en aspergare får leva i en accepterande omgivning med lämplig sysselsättning är det troligt att ingen medicin behövs, tror jag....

Efter att ha varit deprimerad i perioder under 30 år av mitt 33-åriga liv, där jag hade testat allt möjligt för att få tillbaka livsandarna, så blev jag till slut så dålig att jag lades in akut och fick medicinsk hjälp. Det räddade mitt liv.

Ja, ni får tro vad ni vill, ni som i alla väder baktalar mediciner och läkarprofessionen. Men jag äter hellre medicin, motionerar, sover rätt och äter rätt, än åker på pseudozenbuddhistiska meditationsretreater, tar homeopatiska kvacksalvarpreparat eller rensar mina tarmar med renande lavemang av grönt te. Helt enkelt av den anledningen att "strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllne dosor". All sådan hälsosekterism kommer inslagna i kvasivetenskapliga paket levererade av falskt leende "medier" som ser ut att ha deodorant i ansiktet.

Jag hade oxå varit död nu om jag tagit emot alla droger jag blivit erbjuden.

Parvlon skrev:Jag hade varit död nu om jag tagit emot alla droger jag blivit erbjuden.

Nej, du hade varit i fängelse. För att dö av dem måste du konsumera dem (d.v.s. använda dem på dig själv). Innehav är i sig inte dödligt.

Lakrits skrev:

Parvlon skrev:Jag hade varit död nu om jag tagit emot alla droger jag blivit erbjuden.

Nej, du hade varit i fängelse. För att dö av dem måste du konsumera dem (d.v.s. använda dem på dig själv). Innehav är i sig inte dödligt.

Bara idioter blir tagna av polisen. Eftersom jag inte säljer droger, så ser jag ingen annan anledning än att de ska ner i min kropp, om jag köper/tar emot droger.

Jo, man kan allt dö av droger utan att dö av förgiftning. Ju mer man knark och/eller ju mer pengar man har, desto större risk att vapen finns med i bilden.

Parvlon skrev:Bara idioter blir tagna av polisen. Eftersom jag inte säljer droger, så ser jag ingen annan anledning än att de ska ner i min kropp (...)

Tja, hellre dem än polisen, antar jag.

Lakrits skrev:... jag äter hellre medicin, motionerar, sover rätt och äter rätt, än åker på pseudozenbuddhistiska meditationsretreater..

Hur många gånger hade du läst Bibeln? För mig du skrev det i en annan tråd, men jag har glömt av antalet.


Moderator Mats:
Detta inlägg är modererat här.

Lakrits skrev:Ja, ni får tro vad ni vill, ni som i alla väder baktalar mediciner och läkarprofessionen. Men jag äter hellre medicin, motionerar, sover rätt och äter rätt, än åker på pseudozenbuddhistiska meditationsretreater, tar homeopatiska kvacksalvarpreparat eller rensar mina tarmar med renande lavemang av grönt te. Helt enkelt av den anledningen att "strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllne dosor". All sådan hälsosekterism kommer inslagna i kvasivetenskapliga paket levererade av falskt leende "medier" som ser ut att ha deodorant i ansiktet.

LOL!

Igenkänning.

Lakrits skrev:Ja, ni får tro vad ni vill, ni som i alla väder baktalar mediciner och läkarprofessionen. Men jag äter hellre medicin, motionerar, sover rätt och äter rätt, än åker på pseudozenbuddhistiska meditationsretreater, tar homeopatiska kvacksalvarpreparat eller rensar mina tarmar med renande lavemang av grönt te. Helt enkelt av den anledningen att "strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllne dosor". All sådan hälsosekterism kommer inslagna i kvasivetenskapliga paket levererade av falskt leende "medier" som ser ut att ha deodorant i ansiktet.

Det måste ju inte vara extremt åt ena hållet eller extremt åt andra.

Jag tillhör de som inte gillar läkare, efter att ha sett för mycket och varit med om tillräckligt med egna erfarenheter.

I helgen har jag fått höra nya extrema saker som handlar om att läkare försöker plocka bort npf-diagnoser (naturligtvis inte som lyckades så fort patientnämnd och experter kopplades in, utan det blev bakslag för dessa läkare). Men man kan tala om att sådant skadar personer (ska läkare hjälpa eller skada? De här skadade DEFINITIVT.).

Det är för vanligt för att man ska säga att man i allmänhet kan lita på att läkare vet vad de gör. Det vet INTE ett dugg mer i sitt yrke än vad folk inom andra yrken gör. Kanske t.o.m. mindre koll då de alltid menar att de vet bäst och vet hur allt fungerar. Få andra grupper som till så stor andel är så tvärsäkra på sin egen förträfflighet och kunnighet som utövare. Och det finns ofta anledning att dra öronen åt sig, eller tvivla, när en person är tvärsäker. De kunnigaste, och de som uträttat mest (inom valfri utövning) har betett sig mer ödmjukt, funderat mer, erkänt sina tillkortakommanden.

De 4 olika läkare jag har träffat under hösten har alla menat att de tre andra än de själva har heeelt fel, och att de själva minsann VET rätt. Helt motstridiga saker har de kommit med. En läkare påstod att hormonrubbningar (testosteron, sköldkörtelhormon...) aldrig medför håravfall, och sade det skrattande (ni fattar ju själva vad sådan typ av kunskap inom andra områden kan medföra). Inte ens remitteringsregler kan de, utan man måste ta reda på själv och tjata för att få läkaren att inse att "jaha, vi gör väl så, men det kommer inte att fungera bara så du vet" (gissa en gång om det "fungerade").

Mina psykläkare har givit mig SSRI för väldigt lindrig nedstämdhet (det var så mitt SSRI-helvete började). På VC fick jag Cipramil en gång för att jag var lite stressad då jag läste på Komvux. Det står nu i journalen att jag inte ville ha det och må bättre.

Tror fan att jag misstror läkarkåren.

Men inte kör jag upp en pip i röven och sprutar inte grönt te eller bensin i stället, eller hänger mig åt ngn udda religions meditation. Även om det kanske fungerar för vissa eller sådana som tror på det.

Jag måste tillägga att jag naturligtvis alltid överväger vad läkare säger. I många fall litar jag på dem. Men aldrig automatiskt eller "för att läkare vet ju sådant".

Bror Duktig skrev:Jag måste tillägga att jag naturligtvis alltid överväger vad läkare säger. I många fall litar jag på dem. Men aldrig automatiskt eller "för att läkare vet ju sådant".

Jag gör detsamma. Jag litar inte på någon bara för att den personen har en titel och en utbildning. Men det verkar ju vara vad många här tror. Att kalla mig extrem åt det ena eller andra hållet är bara fördomsfullt och korkat. Men jag är för autistisk för att kunna begripa koncept som ande, själ och aura.

Jag läser på ämnet, så att jag vet vad som gäller och diskuterar sedan med läkare och andra som är inblandade. Om det finns stöd för en behandling i försök så överväger jag kanske den. Problemet blir när det inte handlar om vad som visat sig fungera för många andra, utan om ideologi, religion och annat som jag inte kan finna någon logik i. Om det däremot kom fram oberoende uppgifter som visar på andarnas och energiernas existens och påverkbarhet, så skulle jag få förtroende för sådana metoder. Tills dess får den som rör min aura eller rubbar mitt chakra vara beredd på att få en snyting.

Ja, Bror Duktig, du träffade på dåliga läkare. Tråkigt, men det händer. Det finns folk som aldrig skulle ha blivit sotare, generaldirektörer, lokalvårdare eller agronomer heller. Jag har träffat 25 psykiatriker under de senaste tre åren, de flesta inom slutenpsykiatrin. Fyra av dem har jag träffat mer än en gång. Tre av dem har jag tyckt varit bra. Men istället för att haka upp mig på de 22 dåliga eller mindre bra läkarna, så tar jag fasta på att jag faktiskt har hittat läkare som jag kan diskutera med. De andra har jag meddelat att jag inte tänker göra några förändringar eller ta några beslut om min långsiktiga vård, innan de har diskuterat saken med min ordinarie psykiatriker. Man har en möjlighet att säga ifrån också som patient. Det gäller bara att hitta sin inre Sverker Olofsson.

Men det verkar som om det måste vara så på Aspergerforum, att allt ska vara dåligt. Möten med vården, läkare, funktionshinder, tilltron till "konventionella" metoder och preparat,etc. Jag har klagat och surat väldigt mycket i olika trådar, men tro för helvete inte att jag skall lägga mig platt varje gång någon säger "Nej, allt inom det här området är dåligt, eftersom jag känner att jag har blivit illa behandlad". Jag säger inte att allting alltid är frid och fröjd, det vittnar t.ex. flera inlägg på forumet om. Men allting är inte heller dåligt, vilket mitt inlägg rimligtvis borde visa på. Så även om 99% av alla vårdupplevelser suger enorm elefantballe, så står i det här fallet och solar mig i den enda strimma ljus som lyckats bryta igenom molnen.

(Om jag verkar stingslig, är det för att jag är det. Jag är på väg ner i en ny depression. Så om ni ursäktar skall jag sätta på en kanna kaffe. Det är ett utmärkt lavemang, enligt Idol-Gunnars personlige spiritist.)

Lakrits, jag har mycket svårt att glädjas åt de få procent som är bra, när resten har ställt till det så mycket.

Och det är inte bara mina upplevelser jag lutar mig på när jag klagar, jag har bekanta som berättar helt horribla saker. Jag har varit inlagd på psyk två gånger och sett hur det är. Jag är dessutom utbildad mentalskötare och har sett det från andra sidan under min elevtid.

Är det mig du menar har kallat dig extrem? Jag vet att i ett inlägg verkade du inte extrem, i ett annat så verkade du beskriva antingen konventionell vård eller te i röven. Ovan skriver du att du inte lägger dig platt varje gång någon säger att allt är dåligt inom ett område för att den personen blivit dåligt behandlad. Men jag menar inte att allting alltig är alltigenom dåligt. Jag har haft en bra psykiatriker förr, och det har jag skrivit en ren "hyllningstråd" om. En psykiatriker som betedde sig precis så som de bör. Hon var bra trots att hon kunde typ noll om asperger. Jag var nöjd.

Jag hade även en kort period en rätt bra psykiatriker för några år sedan. Men det hjälper ju inte mig. Det som eventuellt kom från henne, rycktes bort av nästa läkare.

Tyvärr kunde jag inte säga att jag inte tar några beslut om min långsiktiga vård innan jag har talat med ordinarie, eftersom de var min ordinarie, och det var de som skulle skriva intyg till FK. Och ordinarie var under flera år stafettläkare som stannade några månader max. Och den jag har nu som ordinarie, har varit med om att försöka rycka bort npf-diagnoser helt felaktigt (uppföljning har stoppat alla försök). Inte från mig dock.

Jag kan inte vara nöjd med vård så länge man så ofta blir bemött som man blir, och dessutom så ofta råkar ut för dåliga kunskaper.

Läkare borde i stället för att ha mindre ödmjukhet än andra yrkesgrupper, ha MER, eftersom konsekvenserna av att missköta jobbet blir värre än om sopgubben drar ned rosenbuskarna med sopbilen.

Vården kan säkert vara bra på sina håll, men jag tycker att det är för stor andel som den inte är bra för, för att jag ska kalla den bättre generellt än jag gör.

Ja, som sagt. Jag är en smula stingslig. Ber om ursäkt för det.

Bra sista inlägg, Bror Duktig! Det gav mig en bättre helhetsbild av din situation. Min egen erfarenhet är att de flesta som ligger på hispan tycker att allting är skit; de deprimerade eftersom de är deprimerade och manikerna eftersom de anser att de inte är sjuka och borde få åka hem, samt psykospatienterna eftersom de tror att de är någon/något som inte behöver ligga inne.

Men visst är slutenvården undermålig på de platser jag har varit verksam som patient. Utbildningsnivån på vårdarna sjunker, stafettläkare byts ut varje vecka så att alla samtal en patient har med en läkare blir ett förstagångssamtal, och ingen har någonsin förstått hur de skall hantera det faktum att jag skiljer mig från de övriga dönickarna.

Fast det som ändå gör att jag kan tycka att det fungerar någorlunda bra för mig, är att jag har sagt ifrån när jag har känt mig trängd. För ett år sedan skrev jag ut mig, eftersom min kontaktperson och de andra vårdarna fullständigt struntade i vad min bror sagt till dem om vad som stressar mig. De började att flytta mig från rum till rum, ända tills jag halvt apatisk av depressionen var tvungen att skriva ut mig. En vecka senare var jag tillbaka, men fick då komma till en annan avdelning. Där fanns det personal som gick att diskutera med.

Det jag försöker förmedla till alla trådens läsare, är inte att låta sig karvas upp av Dr. Mengele, glatt sjungandes "Den rostade svanen" ur Orffs "Carmina Burana", utan att försöka att se varje ny kontakt med vården som en möjlighet att få bra och långvarig hjälp. Även om det inte blir så, så vet jag av egen erfarenhet att tydlighet, beslutsamhet, öppenhet med information och en vänlig, artig framtoning kan lirka god vård ur till synes hopplösa vårdgivare. För det är ändå så, att om man inte gör något åt sin situation, så leder sjukdomen till att man dör, särskilt i fall som mitt där depressionen är kronisk och aldrig kommer att ridas ut. Förmedla en bild av en sjukvård i kris, men samtidigt också handfasta råd om hur man hanterar de dåliga sidorna av den sjukvården, de gånger som man måste ta kontakt med den.

Men jag kanske är ett undantag. Jag kanske är den ende som någonsin har blivit hjälp, om än aldrig så lite. I sådana fall ber jag om ursäkt. Jag skall genast dra åt mitt eget lilla privata helvete, och när den dagen kommer istället för att lägga in mig på sjukhus använda mig av min barndoms scoutkunskaper och göra den tjusigaste bödelssnaran på den här sidan ån.

Dixi.

Lakrits skrev:Ja, som sagt. Jag är en smula stingslig. Ber om ursäkt för det.

Bra sista inlägg, Bror Duktig! Det gav mig en bättre helhetsbild av din situation. Min egen erfarenhet är att de flesta som ligger på hispan tycker att allting är skit; de deprimerade eftersom de är deprimerade och manikerna eftersom de anser att de inte är sjuka och borde få åka hem, samt psykospatienterna eftersom de tror att de är någon/något som inte behöver ligga inne.

Jag är kanske stingslig också, jag har nyss satt ut allt SSRI.

Jag förstod inte riktigt vad det var som gjorde att du tycker att du får en bättre helhetsbild.

Om det var för att jag har varit inlagd, så kan jag säga att jag har bara varit inlagd två gånger och det var rätt länge sedan. Jag har mest kontakt med öppenvård/primärvård och har en hel del kontakter med folk som har kontakt med företrädelsevis psykvården.

När jag var inlagd upplevde jag inte att de andra klagade eller var negativa ^_^ Fast jag kanske var blind för sådant. Jag klagade nog mest själv, eftersom jag mest av alla blev förvarad. Personalen umgicks bara med sociala och trevliga personer. Spelade kort och satt i rökrummet med dem. Eller så brydde de sig om de som var ynkliga och inte verkade så konstiga som jag. Jag fick psykologen på avledningen att skrika åt mig och kalla mig för saker. Och när jag skrevs ut så vägrade han delta, och en av vårdarna frågade mig varför jag betedde mig så konstigt.

Lakrits skrev:Jag skall genast dra åt mitt eget lilla privata helvete, och när den dagen kommer istället för att lägga in mig på sjukhus använda mig av min barndoms scoutkunskaper och göra den tjusigaste bödelssnaran på den här sidan ån.

Dixi.

Säg inte så, snälla, inte ens på skoj.

Den bättre helhetsbilden fick jag sedan du också tagit upp de goda erfarenheter du har, även om de är få och kortvariga sådana. Inläggning eller ej spelar ingen roll på trovärdighet eller respekt, utan är något som stärker dig i dina tankar om vad som behöver göras inom vården. På samma sätt som den stundom intensiva kollegialiteten mellan aspergare mest är en underlig kulturyttring för mig, är det inte min mening att ståta med att jag varit inlagd på psyket bara för att få igenkännande nickar. Å andra sidan har jag aldrig skämts för det heller. Det är vad det är och om någon tycker att jag är sämre än denne p.g.a. det, så vet ju jag att jag med största sannolikhet inte är det.

@Lakrits: Ok, då förstår jag. Jag har en del bra erfarenheter. Men tyvärr så raderas det goda av det dåliga, och jag har svårt att uppskatta det bra när en "kass" psykiatriker eller annan läkare gör mitt liv till ett helvete (stort eller litet helvete).

Och jag blir ännu mer uppretad när jag hör om andra som råkar mycket värre ut, som det där med att bli omdiagnostiserad under oproffessionella och suspekta former, eller bli bältlagd p.g.a. vilda protester mot något som det senare visar sig att patienten har helt rätt i (allergi mot medicin som den tvångsmedicineras med och liknande).

Jag har i allmänhet svårt att tänka på och uppskatta det positiva i saker när det negativa överväger starkt.

Jag kanske skulle göra mig bra som fackligt aktiv eller nå't... Vill alltid ändra på dåliga saker, men det är inte riktigt bra för hälsan att vilja men inte kunna göra så mycket. Utan att uppnå förbättringar så bryts man väl ned av allt negativt, kanske?

Det jag undrar över är om man verkligen ska medicinera sig ur en utmattningsdepression eller utbrändhet.
Har man begränsat med energi redan innan och sedan kraschar ska man antagligen inte på konstgjord väg medicinera fram energi som man egentligen inte har.
Är inte det raka vägen in i än djupare utmattning?
Man riskerar kanske att bränna ut sig totalt, utan återvändo?

Fast det kanske kvittar om alternativet är att sjunka ännu djupare in i en depression för att i värsta fall ta livet av sig i slutändan.

Men när det gäller CS då, som jag hoppas ska få mig att klara av min vardag (ifall jag får "rätt" diagnos, vill säga och därmed tillgång till sådan medicin). Man kanske kör slut på sig själv med hjälp av det istället? Hemska tanke...


Jag upplever att min depression (och jag hade en egentlig depression enligt skattningsskalan hos psykologen) släppte en del efter ca. en månad men att utmattningen består.
Humörsvängningarna har blivit värre igen iom. att energin börjat återvända i korta perioder under vissa dagar.
Sambon tycker dock att jag var mycket behagligare att umgås med som djupt deprimerad...

LILITH_ skrev:Det jag undrar över är om man verkligen ska medicinera sig ur en utmattningsdepression eller utbrändhet.
Har man begränsat med energi redan innan och sedan kraschar ska man antagligen inte på konstgjord väg medicinera fram energi som man egentligen inte har.
Är inte det raka vägen in i än djupare utmattning?
Man riskerar kanske att bränna ut sig totalt, utan återvändo?

För det första ska man skilja på depression och utbrändhet, även om de ofta följs åt. Depression kan leda till utbrändhet, och tvärtom, men man måste ändå skilja på dem.

Svårare depressioner tror jag man måste medicinera för att få bukt med. De är så skadliga att det är viktigt att bryta dem så fort som möjligt. Vanliga antidepressiva mediciner, som SSRI, ger inte någon "energi" i sig, utan hjälper till att bryta depression (och kanske ångest). Dvs. de gör att hjärnan belastas mindre av improduktiva och skadliga fenomen, och kan använda sin kapacitet till vettigare saker än att vara deprimerad. Att medicinera mot depression har alltså knappast någon skadlig verkan på det sätt du ororar dig för. Möjligen kan en lyckad medicinering göra att man tycker man mår så mycket bättre att man överanstränger sig av det skälet, och inte vet vad man klarar som odeprimerad. Men jag tror inte det är någon stor risk. Ett fall där det kan vara farligt är om man egentligen har en bipolär sjukdom. Då finns en risk att sådan medicinering kan ge en manisk episod, men det är ju inte så många det gäller, och händer det så var det väl bra att det upptäcktes kanske.

Utbrändhet däremot botar man inte i sig med antidepressiva, och förmodligen inte med någon annan medicin än vila och lugn och ro. Lämplig stimulans för hjärnan i lagom doser kan säkert vara bra också. Men det viktiga är att inte för snabbt belasta hjärnan för mycket igen, och att vara medveten om att man kanske aldrig mera kommer orka och klara lika mycket som förr. Det är svårt och bittert att acceptera.

Men när det gäller CS då, som jag hoppas ska få mig att klara av min vardag (ifall jag får "rätt" diagnos, vill säga och därmed tillgång till sådan medicin). Man kanske kör slut på sig själv med hjälp av det istället? Hemska tanke...

Det är en helt annan sak, men CS är inte en antidepressiv medicin. Här kan det finnas en sådan risk som du talar om, kanske. Jag tar själv CS sedan några månader tillbaka och har också funderat över detta. Är det enbart så att jag orkar mera. Eller är det så att jag lättare övervinner tröttheten i hjärnan och därmed riskerar att överbelasta den? Jag tror mest på det första, men möjligen finns en risk för inslag av även det senare.

Jag upplever att det blir mera lugn och ro i hjärnan, så att jag kan tänka mera fokuserat och ta mera medvetna initiativ. Likaså minskar min tinnitus och ljudkänslighet, så att de inte tröttar och irriterar mig (men om de belastar hjärnan mindre eller om den bara filtrerar effektivare men med större ansträngning låter jag vara osagt). Jag tror att CS faktiskt gör att hjärnan klarar mera och bättre, men samtidigt tror jag det finns en risk här för det du nämnde tidigare, att man lätt överanstränger sig. Men det gäller då CS, inte antidepressiva.

Tack för ett bra svar, Kvasir.
Du har rätt om nödvändigheten med medicinering ur en djup depression.

Som en liten parentes vill jag bara inflika följande (som antagligen redan är glasklart för alla), nämligen att det många gånger behövs både medicinering som terapi av något slag för att bli botad från en depression och framförallt för att förbli frisk.

Mediciner i all ära, signalsubstanseer som råkat i olag och andra rent fysiologiska orsaker.
Men det är en komplicerad växelverkan mellan det mentala och fysiska som påverkar varann åt båda hållen.
Våra tankar, medvetna och omedvetna, känsloförnimmelser, kroppsförnimmelser, intryck både inifrån den egna kroppen som utifrån vår omgivning - allt föder processer som påverkar oss, vår hälsa och välmående.
Varje tanke eller rättare sagt nervimpuls föder en fysiologisk händelsekedja, nivåerna för cortisol, oxytocin, serotonin eller annan valfri kemisk substans ändras till följd av detta vilket föder andra processer i kroppen, på det mentala planet likväl som det rent kroppsliga.
Allt hänger intimt ihop.
Att normalisera en del av dessa processer medicinskt är bara att bota en del av grundproblematiken.
Här går psykiatrin fortfarande ofta bet.

Min doktor på VC som satte diagnosen utbränd på mig, ordinerade Efexor, eftersom det enligt hans erfarenhet hjälpt många ur utbrändheten.
Observera att han ej konstaterade depression utan enbart lättare nedstämdhet. Alltså måste han de facto mena att utbrändhet går att medicinera bort.
Detta ställde jag mig mycket tvivlande till och har därmed inte tagit ut medicinen och tänker inte göra det heller.
Den värsta depressionen (diagnos ställd av psykolog på ett annat ställe under npf-utredningen) klingade ju av, av sig självt.

När det gäller CS och risken att ta ut sig energimässigt till följd av detta skulle jag vilja höra fler erfarenheter om.
Speciellt om någon varit utbränd och börjat medicinera med CS.
Risken att drabbas av ännu en svår utmattningsskov kanske ökar då?
Fast jag kanske har för höga förväntningar på vad CS kan tänkas hjälpa till med?

Jag har attackerat psykiatrin i syfte att få testa Concerta. Vi får se om jag lyckas. Har ingen psykiatriker då hela "stallet" är fyllt av stafettläkare. Det finns någon överläkare som godkänner vissa beslut. Så jag får bara kontakt med diverse sköterskor.

I förrgår pratade jag med en för att få veta var jag befann mig i kön och förklarade att jag var utan medicin men med svåra självmordstankar. Berättade att Lyrica misslyckats pga enorma aggressionsutbrott.

-Vilken läkare har du? frågade hon oskyldigt.
- Vilken planet bor du på? frågade jag aggressivt. DET FINNS JU INGA FASTA LÄKARE HÄR I STA'N!!!! VET DU INTE DET???? VARFÖR STÄLLER DU EN SÅ KONSTIG FRÅGA??????!!!! Jag vill alltså pröva Concerta för att jag är så aggressiv. E du me?

Tja, jag tror att jag lyckades förmedla det jag ville. Tråkigt bara att det blev på detta sätt.

Men, jag vet inte om jag får pröva eller vilken effekten skulle bli. Om den gör mig pigg mentalt så är ju min kropp sjuk och kan inte göra så mycket. Om min psykiska trötthet försvinner - vad kan jag då prestera? Vet ej.

Av erfarenhet vet jag att goda yttre omständigheter med god gemenskap fått mig att fungera rätt så bra. Att ett piller kulle kunna revolutionera mitt liv tror jag egentligen inte på. Om en person lever i social misär så är förstås droger ett alternativ till självmord. På så vis är de väl bra....