http://www.e24.se/pengar24/dinekonomi/a ... 657065.e24


Vad anser ni om ett sånt här fall? Är det för lätt att komma undan sina skulder i Sverige?

Ja, det där är bara fel.

Tycker det är ganska svårt.

Sam vanligt i tidningsartiklar så vet man ju inte allt och det finns säkert faktorer som inte tas upp i artikeln.

Vissa menar ju att så kallade shoppingmissbrukare ska slippa sina skulder eftersom domdrabbats av en sjukdom och inte rår för sitt handlande....

Ja, och narkomaner ska få gratis heroin... Fuck that. Eller ska alla andra missbrukare som drar på sig skulder också få sina skulder betalda? No way. Ett missbruk – oavsett om det handlar om shopping, illegala substanser, spel eller någonting annat – är någonting vars konsekvenser man måste ta itu med själv. Det är en björntjänst att låta missbrukare av något slag slippa sina skulder, särskilt om skulderna är en direkt effekt av missbruket, eftersom en stor del av rehabiliteringsprocessen går ut på att lära sig ta ansvar för sig själv och hantera de problem som man har utsatt sig själv och andra för under tiden man missbrukat.

Om nån har haft ett företag då som kraschar och man dragit på sig skulder via det som är så pass stora att man aldrig nånsin har en chans attbetala av dom under resten av livet?

Moggy skrev:Om nån har haft ett företag då som kraschar och man dragit på sig skulder via det som är så pass stora att man aldrig nånsin har en chans attbetala av dom under resten av livet?

Är frågan riktad till mig? Om orsaken till att företaget kraschat beror på en allvarlig psykisk störning som uppkommit efter att företaget startat så kan jag tänka mig att ett undantag kan vara lämpligt. Men då menar jag samma sorts störningar som resulterar i rättspsyk istället för fängelse vid brott. Såvitt jag vet är inte ångest en av de störningarna.
Men jag tror nog att rättspsyk är en god idé i det här fallet också... Alltså, hela artikeln luktade skumt för mig.. Men det är ju svårt att avgöra utefter enbart en artikel.

Men om det handlar om missbruk så är det alltid kontraproduktivt att låta någon slippa undan de konsekvenser missbruket fört med sig.

Juridiskt, om allt har skrivits i artikeln är sant, så är det helt korrekt. Det är därför en del inkassobolag har som regel att skicka rekomenderade brev eller handräckning av brev.

Inkassobolaget har undermålig rutin och får stå sitt kast.

Rent praktiskt om kvinnan känner att hon vill göra rätt för sig med sin ursprungsskuld så är hon dessutom fri att göra detta. En del gör upp en plan och betalar en viss tid en viss summa för att det helt enkelt känns bra.

Om man är en av oss och har trott man var helt normal och verkligen försökt vara normal och fungera som "normal" och försöka sköta t ex sin ekonomi... tills man väl vid 33 fick sin diagnos och äntligen själv börjar förstå att problemen med massor av vardagens förtretligheter, såsom att handskas moget med sin ekonomi, i grund och botten beror på en funktionsnedsättning...

Då finns det inga öppningar i systemen för att se annorlunda på den som uppenbart har fått sina problem med ekonomin i grund och botten mest pga nedsatt grundläggande förmåga att ta väl hand om sig på den punkten.

Här sitter jag. Jag fick min privatekonomi totalraserad under de hårda åren innan jag fick diagnos. Bara av att försöka leva ens någorlunda normalt, det handlar inte ens om några stora kapitalvaruinköp, bara av att inte vara särdeles sparsam utan tendera i för hög grad att göra av med lite mer än man riktigt har per månad.

Men det är ju bara mitt eget fel att jag hade en funktionsnedsättning och nedsatta förmågor på vissa punkter och att samhället aldrig försökte sätta sig in på allvar i vad det handlade om för problem förrän jag var 31 på väg mot 32 (när jag väl blev sjukskriven) och 33 på väg mot 34 (när jag fick diagnos).

Trots många kontakter med vårdapparaten till och från under alla år. Jag gick bara på PBU redan när jag gick på mellanstadiet. Men ingen annan har något ansvar. Ansvaret är helt och hållet mitt. Det är jag som ska bita ihop och göra "rätt" för mig.

Som om just någon har gjort "rätt" för sig mot mig. Strax 40 år utan att på allvar haft chansen från början, men nej då... inte är det någon annans fel än mitt eget. Det var ju jag som skulle ha "tagit i" bättre och själv räknat ut hur det egentligen låg till och talat om för alla ansvariga tidigare att jag hade ett NPF.

Eller hur?

Att få sina verkliga förutsättningar identifierade väl i 35-årsåldern borde rimligen inkludera att snabbt och enkelt kunna få en schysst lösning även på ekonomiskt trassel om historien så långt inkluderar att man har sådant trassel. Utan en sådan hjälp med sådana bitar blir egentligen ingen annan hjälp ett dugg värd, eftersom så stor del av livskvalitet bygger på att man har en fungerande ekonomi i botten.

Men någon sådan hjälp finns inte för närvarande. Jag sitter här och lär få sitta med de förutsättningarna.

Nej, gudarna ska veta att det generellt inte är lätt att bli av med skulder i Sverige. Undantag må finnas någon enstaka gång, men det måste vara väldiga just undantag.

Här kommer min gamla tanke sedan många år om att alla som har fått probem av den här karaktären bör ha tillgång till en jurist för det är så, och jag säger inte att du t ex Pemer inte försökt, men när det kliver in en yrkesman så tenderar alla att rätta sig lite i leden och "möta" den aktuella situationen som personen hamnat i.

I grunden finns ju inget mervärde för någon att jaga någon som aldrig kommer att få några pengar!

Aspkvinna skrev:I grunden finns ju inget mervärde för någon att jaga någon som aldrig kommer att få några pengar!

Förutom du att det blir avskräckande för andra att dra på sig skulder om man vet att man får inkassoföretag och kronofogden efter sig.

-om filk ser aatt andra kommer unden sina skulder så finns ju risken att en som är på gränsen nu drar på sig fler skulder och satsar på att dom änmdå blir avskrivna när det gått för långt...

Pemer, du har min sympati.

Jag tycker det är helt rätt att hon slipper betala. Självklart ska man inte bara kunna gå och shoppa järnet och sen slippa betala för sig, men om det föreligger särskilda skäl ska man kunna få hjälp tycker jag. Jag tycker det borde finnas fonder som kan täcka upp när människor råkat i klistret av olika orsaker, inkl psykiskt funktionshinder och sjukdom. Om jag vore miljardär skulle jag skapa en sån fond.

Det finns inbyggt i alla dessa system att alla inte kan betala och jag har själv sett efter att ha hjälpt till i ett par fall att det ÄR inte lätt men det handlar om hur man möter varandra i dialogen.

Tragik eller nonchalans bakom den existerande skulden. Uppriktighet och ärlighet. Oftast är det rädslor och skamkänslor med och att då få hjälp med att styra upp sakfråga och känslofrågor hur det blev så här kan hjälpa mycket i den ofta infekterade dialogen.

Lyxfällan är fortfarande mitt favoritprogram. Jag tycker det är upplyftande att se folk få hjälp både att skuldsanera och lägga om sin livsstil så att det inte blir samma sak igen.

Några tycker jag varkat uppenbart aspiga. Vissa bara häpnar man över och undrar vilken planet de kommer ifrån. Som det där paret utan tillgångar som var skyldiga typ en halv mille och satt och bläddrade i resekataloger när Charley & Mattias kom. Men det brukar oftast bli bra till slut, åtminstone i rutan.

Inger skrev:Några tycker jag varkat uppenbart aspiga. Vissa bara häpnar man över och undrar vilken planet de kommer ifrån. Som det där paret utan tillgångar som var skyldiga typ en halv mille och satt och bläddrade i resekataloger när Charley & Mattias kom. Men det brukar oftast bli bra till slut, åtminstone i rutan.

Charlie.

Det märkliga är att jag satte ihop ett långt mail där jag redogjorde för min situation och bakgrunden och mina förutsättninar i framtiden med respektive utan min skuldsituation och fullständigt betalningsansvar för den över mig härom året.

Första gången jag skickade det till ett företag där jag hade en total skuld på kanske ca 2500 kom med vändande post ett snällt och vänligt svar, "Har noterat din situation och föreslår att du betalar in 200 kr så stryker jag resten". Stort tack sände jag och hade pengarna på kontot att betala in direkt.

Resterande gånger har folk möjligtvis noterat vad jag berättat, men ändå aldrig kunnat sträcka sig till att acceptera de lösningar jag har föreslagit som jag känt att jag skulle kunna klara. 300 kr i månaden i tre år föreslog jag där en ganska stor blaffa ligger, "mja, 400 i fyra år kan vi tänka oss"...

Och så vidare.

Få inkassobolag verkar kunna ta till sig vad man faktiskt förklarar om sin förmåga. Trots att man förklarar att man har lite här och lite där på lite för många håll så ska alla ha det till att väl just de skulle kunna få in lite mer än jag föreslagit.

Skulle jag kunna bemötas med lite schyssta avskrivningar - hela eller partiella - skulle jag kanske kunna börja tjäna ganska skapligt med pengar sedan, just för att jag äntligen skulle vara av med den enorma bördan av att leva med skulderna över mig.

Med skulderna kvar över mig skulle jag inte kunna slappna av och fixa ett jobb, när livet mest handlar om huvudvärken av att ha skuldsutiationen över sig. Och med skulderna kvar över mig skulle jag ju dessutom vara skyldig att börja betala av på dem, så att jag med ett riktigt avlönat jobb inte skulle kunna börja tjäna en krona med än vad jag sitter med idag.

Alla incitament att försöka börja utföra ett arbete mot en riktig lön dödas alltså av att omvärlden har gett mig ett liv som förde mig hit, att just ett arbete skulle bli bara mina fordringsägare som tjänade på att jag börjar jobba. Det är inget incitament att börja jobba... konstigt?

Charley? skrev:

Inger skrev:...Charley & Mattias...

Charlie.

Sorry, jag har fått väl fått hjärnan marinerad av din stavning här...

Ursäkta mig, Pemer, om det här verkar okänsligt eller någonting.. Men du är väl, såvitt jag vet, sjukpensionerad? På ditt senaste inlägg verkar det som att du skulle kunna jobba men inte gör det för att du då skulle bli återbetalningsskyldig för dina skulder.

Moggy skrev:-om filk ser aatt andra kommer unden sina skulder så finns ju risken att en som är på gränsen nu drar på sig fler skulder och satsar på att dom änmdå blir avskrivna när det gått för långt...

Men det är ju då där det skulle behövas en förmåga till urskiljning när det handlar om att "dra på sig" skulder aktivt med flit för att man verkligen bara inte bryr sig, eller för att man inte har bättre förmåga att se upp.

En mätbar faktor som alltid kan indikera skillnaden mellan de två alternativen är hur mycket man har kunnat påverka sitt eget liv vare sig i stort eller smått.

Har man varit i ständig kamp för att över huvud taget kunna få jobba för att ordna sin försörjning, ständigt haft väldigt svårt med det och i 35-årsåldern får en diagnos som leder till att man blir beviljad sjukersättning borde det t ex vara ganska uppenbart att man verkligen har haft taskiga förutsättningar och nedsatta förmågor med i bilden.

Är det däremot en person runt de 40 som alltid har haft jobb och tjänat bra, varit väletablerad i det sociala livet rent allmänt, haft partners och har familj och barn... ja, då tyder inte särskilt mycket på att det är någon alldeles oherrans påtaglig nedsatt förmåga i något avseende med i bilden någonstans.

Till exempel.

Sådana skillnader skulle vara rätt lätta att uppmärksamma och beakta. Om man bara ville.

Pemer skrev:Det märkliga ..........långt inlägg...... börja jobba... konstigt?

Först och främst, man etablerar en kontakt med företagets chefsjurist då man inte är ett vanligt supportcase.

Man ringer först och etablerar en kontakt, tar namn på personen och skickar direkt till personen. Det blir en personlig kontakt och man blir "ett ansikte" för den som ska ha hand om ens problem.

Här är det svåra, att verkligen visa att man faktiskt är oförmögen och att DET i sig kan kännas jobbigt att säga så därför är det bättre att tredje person ringer.

Sen vara saklig och inte för hoppfull eller för nedgraderande angående betalingsförmåga. Det är ju inte vad men skulle vilja utan mer vad man verkligen kan som är ett faktum och detta kan vara ännu en svår sak att prata om själv.

Att få helt avskrivet kan vara svårt men att mötas på rimlig väg fungerar. Att ringa igen när det inte fungerar efter sex månader? Ja, många känslofällor. Men hoppas något kunde ge dig en ide om ett nytt försök som är helt adekvat efter sex månader att göra om det känns helt som förgjort att klara av för DESSA problem är något som verkligen kan tynga vem som helst och det märks först när det försvinner.

Pemer skrev:Skulle jag kunna bemötas med lite schyssta avskrivningar - hela eller partiella - skulle jag kanske kunna börja tjäna ganska skapligt med pengar sedan, just för att jag äntligen skulle vara av med den enorma bördan av att leva med skulderna över mig.

Med skulderna kvar över mig skulle jag inte kunna slappna av och fixa ett jobb, när livet mest handlar om huvudvärken av att ha skuldsutiationen över sig. Och med skulderna kvar över mig skulle jag ju dessutom vara skyldig att börja betala av på dem, så att jag med ett riktigt avlönat jobb inte skulle kunna börja tjäna en krona med än vad jag sitter med idag.

Alla incitament att försöka börja utföra ett arbete mot en riktig lön dödas alltså av att omvärlden har gett mig ett liv som förde mig hit, att just ett arbete skulle bli bara mina fordringsägare som tjänade på att jag börjar jobba. Det är inget incitament att börja jobba... konstigt?

Men är det inte? Det vore väl toppen att ha ett jobb och kunna betala av skulderna? Fast något måste man ju förstås få behålla själv, annars kan jag förstå att det känns meningslöst. Men jag tycker inte du borde låta detta hindra dig från att söka jobb om du verkligen vill ha ett. Som det är nu så egnagerar du dig ju ändå i allt möjligt alldeles gratis eller nästan gratis och skulderna krymper inte; du bara står och stampar på samma fläck liksom.

Allra bäst vore ju förstås om de kunde vara hyggliga och avskriva skulderna men som du själv skriver är de flesta inte så förstående. Fast ibland kan man göra en deal med dem så att de får nånting hellre än inget alls. En jag känner lyckades med det. Hon var skyldig 150.000 efter att hon skilt sig med barn att försörja och 0:- från pappan. Hon gjorde upp med banken om att betala, tror det var 60.000:- (som hon fick ihop genom att sälja bilen + pengar från sin bättre bemedlade familj) och sen avskrev de resten.

Kan inte några av alla dina fina släktingar vara hyggliga och bidra med en slant så du blir fri nångång?

Charley? skrev:Ursäkta mig, Pemer, om det här verkar okänsligt eller någonting.. Men du är väl, såvitt jag vet, sjukpensionerad? På ditt senaste inlägg verkar det som att du skulle kunna jobba men inte gör det för att du då skulle bli återbetalningsskyldig för dina skulder.

Till att börja med ska jag ju ha förutsättningar att kunna räkna med att få jobb jag söker. Och jag har inte varit etablerad på arbetsmarknaden på allvar på 15 år heller, så jag är inte direkt den som skulle få ett jobb hux flux om jag över huvud taget började försöka.

Jag har en sådan CV att jag aldrig skulle komma i fråga om jag bara sökte på en annons, "hm... väldiga luckor mellan jobben... provanställningar som inte lett till fasta anställningar... äh, han kan inte behålla några jobb, så varför skulle jag ens ge honom chansen..."

Jag fick till sist pusta ut och bli sjukskriven och fick sedan sjukersättning i stället för att slita ut mig med att försöka söka jobb.

Det är grundförutsättningen till att börja med.

Sedan är läget dessutom som det är med min ekonomi.

Jag är en opraktisk aspergare som, om jag ska ha ett jobb, ska ha ett jobb där jag sitter på ett kontor och sköter någon information och/eller administration. Praktiskt arbete blir jag utmattad och sjuk av. Då är det där med att byta allt vad fritid heter mot att ha ett arbete i stället. Been there, done that.

Ok.

En detalj till Pemer

Av din beskrivning får jag misstanken att de där skuldhandläggarna kanske utgår från att det man erbjuder dem är ett förhandlingsbud - inte det mesta man själv redan ärligen har kollat att man kan sträcka sig till - så alltså lämnar de ett motbud och väntar sig sedan att man ska förhandla tills man möts.

En vanlig aspiefälla i många sammanhang, tror jag. Att man själv redan naivt har dragit av den förhandlingsmarginal (eller subjektiva överdrift, osv.) de "normala" väntar sig.