HGJ skrev:Inom klamrar står bisatser som objekt till vet. I den första bisatsen är vad subjekt, i den andra objekt.

det är fortfarande en del av huvudsatsen som står innanför klamrarna.

Fenren skrev:

HGJ skrev:Inom klamrar står bisatser som objekt till vet. I den första bisatsen är vad subjekt, i den andra objekt.

det är fortfarande en del av huvudsatsen som står innanför klamrarna.

Att objektet till vet är en del av huvudsatsen har jag inte ifrågasatt. När alla satser står inom klamrar ser det ut så här:

<Hon vet <vad som ska göras>>.
<Hon vet <vad hon ska göra>>.

Ett uppträdande är t.ex. en konsert, men ett uppträde är ett gräl.
Man kan titta på sevärdheter och man kan äga värdighet, men sevärdigheter finns det inget som heter.
Det heter åtminstone, inte åtminstonde.

Så vitt jag förstår kan man spottas på, någon slutar väl inte att spottas...

Var det min tråd som åsyftades? Jag har inte ens tänkt på det men nu när jag gör det så är känns "spottas" som något återkommande, medan "spotta" är något som händer någon enstaka gång. Alt att det har att göra med om man spottar i största allmänhet eller om man gör det mot någon, då känns det som att det ska vara ett s där på slutet.

"Spotta inte på golvet!" "Riv inte ner staketet!"

"Jasså, du både spottas och rivs din markatta!"

retas, slåss...

Kan någon förklara varför det ska vara s där, nu blir jag nyfiken.

Min mamma säger "katten klöss". Vet inte om det är något typiskt norrbottniskt...

Iridia skrev:Kan någon förklara varför det ska vara s där, nu blir jag nyfiken.

SAG (del 2, sidan 555) talar här om s-verb med absolut betydelse:

S-verb med absolut betydelse anger vanligtvis en iterativ eller generisk aktion utan att föremålet för aktionen preciseras.

Följande exempel ges:

bitas [A bits, jfr: A biter ngn], brännas [fatet bränns, jfr: fatet bränner dig], luras, [A luras, jfr: A lurar ngn], narras [A narras, jfr: A narrar någon], stickas [koftan sticks, jfr: koftas sticker mig]

Tack för det! Tror jag fattar. Fint att få det bekräftat i alla fall.

HGJ skrev:

Kaprifolranka skrev:"En mor vet vad som är bäst för hennes barn." - Här syftar "hennes" på subjektet i huvudsatsen ("en mor"), inte subjektet i bisatsen där det ingår (alltså "som", typ).

Som subjekt i en dylik bisats brukar man räkna vad. Att skjuta in ett (egentligen överflödigt?) som efter ett frågepronomen i en bisats är väl något som kännetecknar just svenskan, danskan och norskan. Om pronomenet inte är subjekt förekommer dock vanligen inget som. Jämför:

Hon vet <vad som ska göras>.
Hon vet <vad hon ska göra>.

Inom klamrar står bisatser som objekt till vet. I den första bisatsen är vad subjekt, i den andra objekt.

Mm, härav mitt "typ". Man kan ju se "vad som" som en enhet, med "som" som bara förstärkande. Men man kan ju tänka sig att "som" uppkommit som analogi till "hon" i "Hon vet vad hon ska göra." och får motsvarande funktion (och "vad" ses då mer eller mindre bara som objekt i huvudsatsen). En utveckling som kan tänkas vara att man överlag vill ha utsatta argument på ömse sidor om satsgränsen kanske. Frågan blir då varför objektet i bisatsen i "Hon vet vad hon ska göra" blir nollmarkerat (om man vill kalla det det) om vi räknar "vad" till huvudsatsen (fast då vore det väl inte som bisatsinledare, vilket det kanske borde vara). Frågan är också om man alls kan föra ordet i samtliga fall otvetydigt till den ena av satserna.

Där det inte markeras morfologiskt kan relativmarkörer ju egentligen ses som tillhöriga båda satserna då det fyller en roll i vardera sats (där detta uppkommer) - om det nu alls fyller någon roll och inte bara markerar bisatsens början. När man har kasusmarkerat relativpronomen så blir det ju dock lätt att föra den till den sats där dess markering är relevant. Frågan är hur vanligt det är att nollmarkera objektet i huvudsatsen snarare än subjektet i bisatsen.

Det är ju semantiskt också, huruvida man ser huvudsatsens verb som syftande på hela bisatsen eller på samma objekt som bisatsens verb. Eller både och (...nu blir det rekursivt). Historiskt också kan man ju ibland se att relativmarkörer tillhör den framtida huvudsatsen i den parataktiska förlagan: "I know that. She will come." Skillnaden här är att bisatsen inte har ett objekt som är koreferent med huvudsatsens. För någon semantisk skillnad är det väl också då. Tydligen är detta relevant eftersom det markeras en skillnad "I know that she will do it." och "I know what she will do." Så då är ju objektet i huvudsatsen i den senare inte bara bisatsen utan också objektet i bisatsen?

Fast det verkar ju som att även när relativen är bisatsobjekt är detta "som" vanligt: "Hon vet vad som hon ska göra." Är denna konstruktion måhända på väg framåt? Kanske kan man vilja se "som" som att det är eller håller på att utvecklas mot bara en partikel som signalerar början av bisats.

Det här inlägget blev väldigt dåligt upplagt känner jag, men jag orkar inte skriva om.

Åh, är det här man får påpeka stavfel och så? Det heter svensklektion. Inte svenska lektion, inte ens svenskalektion.

Hej och välkommen! Javisst, här får man påpeka språkfel av alla de slag.

Jag har alltid trott att det heter svenskalektion (alltså lektion i svenska). Annars blir det liksom lektion i att vara svensk? Men det är bara som jag tänker, det kan ju vara fel.

Någon däruppe har sagt att det ska heta svensklektion och svensklärare och sedan följer det oreflekterande stimmet efter. Sådant tycker jag inte man behöver bry sig så mycket om, även om jag menar att det finns bättre och sämre språkkänsla (kinkig fråga som kan röra upp mycket känslor, som alla frågor där smak och kvalitet sammanförs). Till nyligen skulle det heta en bokhandel, flera boklådor också – men inte till exempel järnhandel, järnlådor. (Eller är det så än och bara att folk har tröttnat på att påpeka det?)

En sak folk inte heller brukar veta är att ordlistor inte föreskriver hur det ska heta – de försöker bara efter ömsom bättre, ömsom sämre förmåga registrera det språkbruk som för tillfället gäller i sådana kretsar som deras redaktioner med bättre eller sämre skäl bedömer som förebildliga eller normgivande. Så det är fritt fram att ha en åsikt, även om den säkert blir bättre om man tänker över den ordentligt. Och det är fritt fram att använda ord som inte står i Svenska akademiens ordlista.

"Någon däruppe?" Gud...?

Förresten såg jag idag återigen ordet smyckes-skrin, med två s. Det kanske heter det?

Har aldrig hört annat än smyckeskrin i "bildat" språk. Historiskt sett återgår det säkert också på en gammal genitiv flertal utan -s; "smyckes-skrin" skulle bara bli för ett smycke. Men en del skriver ju också "föräldrarkooperativ" numera för föräldrakooperativ, som återgår på samma genitivform.

Iridia skrev:"Någon däruppe?" Gud...?

Jag vet inte vem. Kan vara så enkelt som ett antal skolmästar-Chronschough-typer. (De har återfunnits högt upp i skolväsendet och förstört mycket genom sina missförstånd.) Kan vara mer kvalificerade bedömare men för ett tag sedan och utan riktig kontakt med språkutvecklingen.

Zombie skrev: ordlistor inte föreskriver hur det ska heta – de försöker bara efter ömsom bättre, ömsom sämre förmåga registrera det språkbruk som för tillfället gäller i sådana kretsar som deras redaktioner med bättre eller sämre skäl bedömer som förebildliga eller normgivande.

Imponerande beskrivning.

Jag säger svenskalektion (lektion i svenska).

Jag tycker det är både fel, förkastligt och förvånande att det inte finns en standardiseringsorganisation med uttalat normativ roll för det svenska språket.

Zombie skrev:"föräldrarkooperativ"

*ryser* å fy satan!

+1

Hur många är det som säger grävskopa när de egentligen pratar om grävmaskin?

Miche skrev:Hur många är det som säger grävskopa när de egentligen pratar om grävmaskin?

Va, är det inte samma sak?

Nej, skopan är delen på grävmaskinen som faktiskt tar upp jord.