Pan Stranou skrev:

Inger skrev:Det där sättet att kasta eleverna hipp som happ från det ena ämnet till det andra klagade redan Ellen Key på för hundrasju år sen. Man tycker att det borde ha blivit bättre sen dess...

Varför då? För en majoritet fungerar det ju uppenbarligen och människor räknar ju rentav med att en viss skara individer skall misslyckas i sin skolgång (då man med deras metodik kan dela in människosläktet i "dumma", "medelbegåvade" och "begåvade" individer helt baserat på prestationer inom en skolverksamhet, och detta betraktar de som en naturens spridning).

Jo, det förefaller vara planen. Citerar Jim Keith:

In 1819 in Prussia the first compulsory schooling for children was instituted. According to educator John Taylor Gatto, society in Prussia was divided "into children who will become policy makers; children who will become assistants to policy makers (the engineers, architects, lawyers, and doctors); and the children who will be the vast masses, used."

Prussia sets up a three-tier school system, in which one half of one percent of the population is taught to think. They go to school called Akademie. Five and a half percent of the population go to Realschulen, where they partially learn to think, but not completely, because Prussia believed their defeat at the hands of Napoleon was caused by people thinking for themselves at times of stress on the battlefield. They were going to see to it that scientifically this couldn't happen. The lowest 94%, (that's some pyramid, right?) went to Volkschulen, where they were to learn harmony, obedience, freedom from stressful thinking, how to follow orders. They worked out a system that would in fact guarantee such results. In the Volkschulen, it was to divide whole ideas (which really simultaneously participate in math, science, social thinking, language and art) into subjects which hardly had existed before, to divide the subjects further into units; to divide the time into small enough units of time. With enough variations in the course of a day, no one would know what was going on.

Pan Stranou skrev:Elitismen är kanske också mer utpräglad nu än någonsin, i och med ökad individualism. Med detta i åtanke, hur skall man kunna förvänta sig att saker och ting skall ha blivit bättre?

Genom upplysta eldsjälars försök att reformera, t ex?

Pan Stranou skrev:Eller menade du något med din ironi som nu undgått mig helt?

Nä. Inte annat än att jag är naiv nog att anse att saker på 100 år borde ha blivit bättre på alla områden när det blivit det på somliga.

Pan Stranou skrev:Du kanske rentav menade det jag skrev?

Du har ju skrivit en hel del ovan så det är mycket möjligt.

Pan Stranou skrev:

Inger skrev:Samma här. När ska de börja anpassa undervisningen efter elevernas individuella intressen, inlärningsstil, takt och behov? Eller finns det såna skolor redan nu?

Du beskrev just en av landets många Montessoriskolor, tycks det mig.

Ah, OK.

Pan Stranou skrev:Men de kanske utgår från lösa humanistiska värderingar som inte fungerar i praktiken.

Vet faktiskt inte tillräckligt mycket om dem.

Pan Stranou skrev:Annars finner du inte en större förespråkare för autodidaktism än mig. Men trotsighet och självlärdhet måste vara restrikterat till ett fåtal individer.

Till oss då, exempelvis?

Pan Stranou skrev:

Inger skrev:Hade verkligen problem när jag skulle börja använda dator igen (efter ett uppehåll mellan 1987 och 2002)...

Vad? Du använde dator innan 1987 (vackert år för övrigt), men inte därefter?

Inte hemma, alltså, utan på jobbet. Sedan blev jag egen företagare och då behövde jag ingen dator. Därefter blev jag sjuk, överkänslig och hade sedan en kreativ period på flera år. Då ville jag inte ha någon.

Pan Stranou skrev:Vad till?

Till att lägga in och systematisera Landstingets konstregister.

Pan Stranou skrev:Nu kommer vi också in på problem med muntliga instruktioner. För mig ligger det till så här:
-Instruktören har kunskap om x; jag har ingen kunskap om x -> koncentrationssvårigheter, tankar leds in på annat, mår bäst av att avlägsna mig.
-Instruktören har kunskap om x; jag har lite kunskap om x -> begriper mig på allt det sagda utan problem, men kan fortfarande inte ge någon respons på platsen, i synnerhet inte om denna plats är folktät.
-Instruktören har kunskap om x; jag har likvärdig eller större kunskap om x -> lyssnar flitigt för att upptäcka brister i information eller i retorik och försöker även utveckla det sagda och eventuellt simulera det, sätta det i system. Kan ge hyfsad respons, såvida platsen inte är alltför folktät.

Om vi nu ponerar att det aktuella är muntliga förhör eller diskussioner och det i närvaron av ett flertal individer, blir liksom problematiken och likväl då mitt beteende tio gånger värre. Jag våndas - lägg till en sadistisk koordinator (dvs. lärare), för maximal effekt.

*Hrm* Känner du igen dig i något?

Jo. Fast nu blev det inblandat många olika saker här.

1. I diskussioner med mycket folk i rummet så blir det kortslutning i huvudet rent sensoriskt, pga att jag inte kan filtrera ljud så bra.

2. Verbala instruktioner har jag också svårt att minnas ibland eftersom jag främst har visuell/taktil inlärningsstil och behöver både se och göra själv för att lära mig.

3. Om jag har någon annan närvarande i rummet så får ofta svårt att koncentrera mig på något annat än den personen och blir lätt stressad av deras blotta närvaro.

4. Stress, krav, förväntningar, tidspress mm gör att det blir mental kortslutning i huvudet.

5. Att inför en grupp redovisa något gillar inte mitt nervsystem alls. (Ju större grupp, desto sämre går det.)

Skulle söka jobb en gång där en tre-fyra personer ur ledningen satt på andra sidan bordet och sa "Berätta lite om dig själv!" - vilket hade effekten att jag slog händerna för ansiktet och utbrast "Å, nej!" och kände det som om jag skulle svimma av förlägenhet. Lyckligtvis tyckte de att det var så rart att jag fick jobbet i alla fall, men det var då verkligen ett mirakel!

Enda gången jag inte hade några problem var när jag tentade av sista årets gymnasiekompetens i engelska eftersom jag lärde mig det redan som barn. Första delen bestod av skriftligt test, andra delen av muntligt förhör av en liten lärarpanel. Då bara svarade jag på deras frågor och babblade på lite på engelska så att de kunde konstatera att jag behärskade språket mer än väl och sen var det klart.

Redovisning inför klassen var ingen höjdare. När jag senare läste litteraturhistoria på komvux så var jag inte längre lika timid som i skolan utan vägrade helt enkelt utsätta mig för stressen med muntlig redovisning. Istället skrev jag ner allting om författaren jag ville berätta om (i det fallet Swift), delade ut kopior till de andra eleverna och sa "Varsågoda och läs själva. Om ni har några frågor så svarar jag gärna på dem." Läraren blev förbluffad över detta originella tilltag men godkände det eftersom jag gjort en väldigt bra uppsats och ju stod till förfogande för ev diskussion.

Karl skrev: Usch, jag får ont i magen bara jag tänker på alla grupparbeten på högskolan. Nu efteråt förstår jag inte att jag orkade, det var verkligen en pina. Jag hanterade det genom att antingen ta på mig så mycket arbete som möjligt själv eller så lät jag de andra styra och deltog inte själv. Mitt agerande var beroende av gruppens sammansättning.

Samma här. Tog antingen hem "grupp"arbetet och gjorde det själv så att det skulle bli ordentligt gjort (eftersom jag var perfektionist redan då) eller också tog nån annan över och bestämde allting och då tappade jag helt intresset för att delta. Många gånger fattade jag inte ens vad det hela gick ut på och hade inte en susning om vad jag förväntades göra i gruppen.

Pan Stranou skrev:Kan jag fråga dig - om det inte är olämpligt - vad för slags roll du fick i grundskolan förresten? Har som tidigare nämnt lite spekulationer kring hur kvinnor med AS skiljer sig åt från män när det kommer till prestationer i skolan och en vag teori är då att kvinnor, eller tjejer snarare, ofta blir s.k. "exemplariska elever", medan killar oftare blir utåtagerande eller tillbakadragna - alltså mer avvikande -> sämre prestationer. Men jag är ofta ute i vildmarken och cyklar.

hmm... roll i grundskolan? jag hade ingen roll egentligen... tjejerna umgicks inte med mej. då menar jag att de AKTIVT lämnade sysselsättningar de höll på med, när jag kom in i rummet/fram till gungan/ut mot fotbollsplanen. hängde mest med pojkarna. de var lättare att förstå, vi "sparkade vägg" en hel del, så jag lärde mej hantera en fotboll ganska bra.

jag var en exemplarisk elev såtillvida att ingen lärare nånson behövde bry sej om att instruera eller förklara för mej. men en icke-exemplarisk på det viset att när allt var gjort så visste de inte vad för fler uppgifter jag skulle göra. så, från fyran och framåt satt jag mest och ritade.

hatade gympan, ffa bollsporter. i efterhand har jag fått förklarat för mej att det är för jag är högerhänt men vänsterögd, vilket inte spelar så stor roll på stora avstånd, men när det gäller volleyboll/basket/badminton/etc så slutade det mest med att jag fick bollen på mej eller slog stora hål i luften.

en liten flashback bara, som inte har med ämnet att göra: i fyran var det en uppgift i matten att ta reda på hur många streck som kunde utgå från en punkt. jag insåg genast att antalet streck naturligtvis var oändligt så jag tyckte frågan var oerhört korkad och ritade nåt som såg ut som en gles sol. läraren var naturligtvis missnöjd med resultatet och tycktes inte förstå min argumentation till varför frågan var korkad. så jag tillbringade en hel lektion med att på trots rita med linjal över hela papperet så det nästan var svart, men förenades i en punkt då förståss. läraren blev stolt och tyckte att "det var ju så bra att jag förstått uppgiften"

bör det tilläggas att jag hyste ett djupt förakt för de flesta av mina lärare? när jag insåg att de var mindre upplysta än jag som var deras elev, men att de vägrade godta det? på det viset var jag väl också en väldigt lite exemplarisk elev...

weasley skrev:en liten flashback bara, som inte har med ämnet att göra: i fyran var det en uppgift i matten att ta reda på hur många streck som kunde utgå från en punkt. jag insåg genast att antalet streck naturligtvis var oändligt så jag tyckte frågan var oerhört korkad och ritade nåt som såg ut som en gles sol. läraren var naturligtvis missnöjd med resultatet och tycktes inte förstå min argumentation till varför frågan var korkad. så jag tillbringade en hel lektion med att på trots rita med linjal över hela papperet så det nästan var svart, men förenades i en punkt då förståss. läraren blev stolt och tyckte att "det var ju så bra att jag förstått uppgiften"

Känner igen problemet att förklara för lärare hur man löser en uppgift.

Jag har alltid haft lätt för matte och särskilt huvudräkning.
Kommer ihåg en matte-lektion där läraren frågade:
Om en vara kostar 150kr och de lämnar 25% rabatt vad kostar varan då?
Jag sa svaret direkt och hon ville att jag skulle förklara hur jag löste det.

För mig är det bara en talföljd där det sista talet är svaret: 150 75 37,50 112,50.
Jag hade lärt mig att det inte var "rätt" sätt att lösa uppgiften på så det gick åt mycket energi att konstruera en lösning som läraren var nöjd med. Tror att det var en anledning till att jag kom och gick som jag ville på högstadiet, mitt sätt att tänka var ju ändå fel.

Ja, skolan är fyrkantig och hämmar alla barn som inte anpassar sig i stället för att ta tillvara på varje individs speciella egenskaper.

Karl skrev:Om en vara kostar 150kr och de lämnar 25% rabatt vad kostar varan då?

Man skulle också kunna svara att varan kostar 150 kr, eftersom det är det som sägs ("Om en vara kostar 150kr, vad kostar varan då?"). Frågan är felaktigt formulerad.

Karl skrev:För mig är det bara en talföljd där det sista talet är svaret: 150 75 37,50 112,50.
Jag hade lärt mig att det inte var "rätt" sätt att lösa uppgiften på så det gick åt mycket energi att konstruera en lösning som läraren var nöjd med. Tror att det var en anledning till att jag kom och gick som jag ville på högstadiet, mitt sätt att tänka var ju ändå fel.

Ja, skolan är fyrkantig och hämmar alla barn som inte anpassar sig i stället för att ta tillvara på varje individs speciella egenskaper.

Tror du inte att det finnas någon nytta med att skriva ut alla steg och detaljer i en lösningsgång? Okej, inte alla kanske. Jag har sniffat lite på matematisk logik så jag vet ungefär vid vilken förfärlig mängd sidor Russel drog gränsen för en addition. Jag menar på den nivå läraren anser - aldrig sagt rakt ut, jag vet - är lagom grundlig. Och med användande av hennes axiom och satser, hur ineffektiva de än är för dig?

Om man är väldigt omedveten om hur det går till när man löser problem tar det ofta tvärstopp när det blir svårare. Om man inte känner till det gängse sättet att lösa problem blir det dubbel börda när man ska läsa en förklaring till ett problem man inte klarar på ett språk man inte har lärt sig.

Anpassningen är väl som att bli tvåspråkig för någon som är väldigt effektiv på ett annorlunda sätt. Själv är jag uppfostrad helt inom det gängse systemet och lite torftigt enspråkig så där, men också jag tycker det är jobbigt att skriva ut alla led i ett resonemang. Kan vi inte betrakta det som en långsam och exakt kata? Vi blir grymma som Tai Chi-fighters när vi övat alla detaljer.

Med inget av det här vill jag motsäga din sista punkt.

underjord skrev:

Karl skrev:Om en vara kostar 150kr och de lämnar 25% rabatt vad kostar varan då?

Man skulle också kunna svara att varan kostar 150 kr, eftersom det är det som sägs ("Om en vara kostar 150kr, vad kostar varan då?"). Frågan är felaktigt formulerad.

Det var jag som slarvade, frågan var:
Om en vara kostar 150kr och de lämnar 25% rabatt vad kostar varan efter rabatten är avdragen.

linek skrev:Tror du inte att det finnas någon nytta med att skriva ut alla steg och detaljer i en lösningsgång?

Men när din egen lösningsgång inte accepteras/förstås av läraren skall du då ändra ditt sätt att tänka så att den passar lärarens mall?

Jag kommer inte ihåg vilken årskurs detta var men lösningen som jag tror läraren ville ha är:
Rabatten = 0,25*150 = 37,50, varan kostar efter rabatten är avdragen 150 - 37,50 = 112,50

Om jag skall försöka förklara min lösningsgång, som går instinktivt, så är den:
0,25 = 1/4, lättaste vägen till en fjärdedel är att dela aktuellt tal 2 gånger => 150 => 75 => 37,50 vilket är rabatten i detta fall. 150 - 37,50 = 112,50. Detta blir också konstruerat känner jag, för talföljden bara kommer till mig.

Människan(hjärnan) är av naturen lat och vill alltid lösa uppgifter genom att förbruka så lite energi som möjligt. Min hjärna förbrukar tydligen minsta möjliga energi genom att poppa upp en talföljd där sista talet är svaret.

linek skrev:Om man är väldigt omedveten om hur det går till när man löser problem tar det ofta tvärstopp när det blir svårare. Om man inte känner till det gängse sättet att lösa problem blir det dubbel börda när man ska läsa en förklaring till ett problem man inte klarar på ett språk man inte har lärt sig.

Detta är kärnan i vad jag vill få fram!
Det enda sättet jag kan förklara det på är att jag är omedvetet medveten om hur jag löser uppgiften. Jag kan ta fram lösningen när det krävs för mer avancerad matematik. Det hela handlar om energi-förbrukning, att acceptera hjärnans förmåga att välja när den vill använda energin.

Jag har läst upp till matte E på komvux och även matte på högskolan och visst måste du förstå grundläggande matematik när mer avancerade uppgifter skall lösas.

Mitt exempel handlade mer om att lärarna kväver elever som inte levererar lösningar enligt förutbestämda mallar. Fanns tiden och orken att sätta sig in i oliktänkande elevers sätt att fungera så hade skolan kanske inte varit en sån pina som den har varit för många av oss "knäppisar".

linek skrev:Kan vi inte betrakta det som en långsam och exakt kata? Vi blir grymma som Tai Chi-fighters när vi övat alla detaljer.

Jag gillar metaforen!

Kan väl finnas många sätt att lösa en uppgift. Vem bestämmer vilka sätt som är "rätt" eller "fel"? Är det inte viktigare att man gör det än hur man gör det? I verkliga livet är det ju ingen som kräver redovisning av hur man tänkt, bara man löser problemet.

Fast för egen del så tyckte jag att uppställningen ovan var lärorik att få se utskriven eftersom jag har lite svårt att räkna procent. *lagrar i minnet*

Karl skrev:Jag kommer inte ihåg vilken årskurs detta var men lösningen som jag tror läraren ville ha är:
Rabatten = 0,25*150 = 37,50, varan kostar efter rabatten är avdragen 150 - 37,50 = 112,50

Så räknar jag om jag får ha miniräknare (eftersom jag har blivit lärd det förfarandet). Fick du ha miniräknare? I huvudet kan man (läs: jag) knappast räkna 0,25x150 då blir det ju kokobello i bollen.

Om jag skall försöka förklara min lösningsgång, som går instinktivt, så är den:
0,25 = 1/4, lättaste vägen till en fjärdedel är att dela aktuellt tal 2 gånger => 150 => 75 => 37,50 vilket är rabatten i detta fall. 150 - 37,50 = 112,50.

Detta ser för mina ögon ut som det mest logiska och enkla systemet för huvudräkning. Varför krångla till det i onödan?

Hur presterade/presterar ni allmänt sett i:
a) Grundskolan?
b) Gymnasiet?
c) Universitetet?

Har ni genomgående haft problem med:
d) Att stifta bekantskaper?
e) Mobbning?
f) Tidsplanering?
g) Lärare?
h) Amotivering (specifiera gärna skäl)?

i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne?
j) Brukade ni ofta drabba samman med lärare i konflikter?
k) Har ni insikter ni vill dela med er, kring hur man tacklar särskilda studieproblem?
l) Om ni inte studerar för närvarande eller har planerat att göra så; hur har era (eventuella) arbeten speglat er utbildning? Har ni ofta fått känna er överkvalificerade i era arbeten?

Svara på frågorna i den mån ni vill. Jag sanktionerar alla former av diskussion!

a) dåligt.
b) började på Natur; dåligt i starten men betyget steg fram till sista året. Där fick jag genomsnittet för alla år, betyget sjönk 1-3 steg...
c) bra, bitvis mkt bra när jag kunde arbeta själv.
d) ja, stora.
e) första 6 åren i grundskolan, sedan höll jag mig mest för mig själv.
f) svajigt.
g) fick sämre betyg för att jag var "obekväm" om intressen, gillade rättstavning mycket mer än dikter som läraren älskade t ex.
h) ? finns två förekomster på hela internet för detta ord, ett av dem är frågeställaren... Betyder det ett slags avsky? Skoldanser, grupparbete.
i) absolut. Ju intressantare ämne desto bättre var jag.
j) ja (se (g)).
k) nej... Plugga, upprepa, skriv på papper... Var intresserad av ämnet.
l) lyckats få ett jobb som ofta är precis lagom svårt/omväxlande. Jag har bara haft två "riktiga" jobb (tidningsbud är ett riktigt jobb, men det gick inte överleva på lönemässigt [max 110:- dagen för 20-25 år sedan] ).

Hmm... tyckte det såg snyggare ut med liten bokstav först efter indexbokstaven . Hoppas inte någon privatpolis i svenska språket går till attack.

Inger skrev:Fick du ha miniräknare? I huvudet kan man (läs: jag) knappast räkna 0,25x150 då blir det ju kokobello i bollen.

Var tvungen att pröva hjärnan på den.

Hjärnan: 30 45 37,50
trolig arbetsgång: 2*15=30, 3*15=45, medelvärde av 45 och 30 är 37,50.

Inger skrev:

Karl skrev:Jag kommer inte ihåg vilken årskurs detta var men lösningen som jag tror läraren ville ha är:
Rabatten = 0,25*150 = 37,50, varan kostar efter rabatten är avdragen 150 - 37,50 = 112,50

Så räknar jag om jag får ha miniräknare (eftersom jag har blivit lärd det förfarandet). Fick du ha miniräknare? I huvudet kan man (läs: jag) knappast räkna 0,25x150 då blir det ju kokobello i bollen.

Om jag skall försöka förklara min lösningsgång, som går instinktivt, så är den:
0,25 = 1/4, lättaste vägen till en fjärdedel är att dela aktuellt tal 2 gånger => 150 => 75 => 37,50 vilket är rabatten i detta fall. 150 - 37,50 = 112,50.

Detta ser för mina ögon ut som det mest logiska och enkla systemet för huvudräkning. Varför krångla till det i onödan?

Jag skulle nog tänkt att 75% = 3/4 är kvar av fullpriset.

3*150= 450
450/4 = 100 + 50/4.
50/4 = 12.5 (eftersom 5/4= 1.25).
12.5+ 100 = 112.5

Nä, det var ju mycket krångligare. Men om det funkar för dig så..

lar66 skrev:Jag skulle nog tänkt att 75% = 3/4 är kvar av fullpriset.

3*150= 450
450/4 = 100 + 50/4.
50/4 = 12.5 (eftersom 5/4= 1.25).
12.5+ 100 = 112.5

Intressant, kul att få en inblick i hur andra hjärnor arbetar.

Att tänka dessa steg måste vara energikrävande.
Poppar talen efter = bara upp, eller?

Jag skulle nog tänkt att 75% = 3/4 är kvar av fullpriset.
3*150= 450
450/4=

Så lång är det snyggt för mig men vid 450/4 så poppar 112,50 upp direkt.

Jag tror som sagt att våra hjärnor vill förbruka så lite energi som möjligt och din lösning är säkert mest energisnål för dig.

Hur presterade/presterar ni allmänt sett i:
a) Grundskolan? Svar: Bra på utantilläxor, dålig på att förstå sammanhangen. Fick väldigt höga betyg överlag.
b) Gymnasiet? Svar: Dåligt överlag pga studietrötthet.
c) Universitetet? Svar: Mycket bra, även om jag fortfarande hade svårt att förstå sammanhangen. Men i dagens universitet som i mångt och mycket bara är en fortsättning på gymnasiet, funkar det att lära sig saker och ting utantill utan att egentligen förstå vad det handlar om. Åtminstone var det så för mig. Under sex års studier klarade jag alla tentor på första försöket och fick VG när det var möjligt.

Har ni genomgående haft problem med:
d) Att stifta bekantskaper? Svar: Ja, väldigt stora. Har sällan initierat kontakt själv men de gånger jag har gjort det har jag oftast fått kamrater. Har alltid haft en eller ett par som jag umgåtts med under studietiden. Dock har kontakterna upphört efter studiernas avslutande.
e) Mobbning? Svar: Ja, i grundskolan.
f) Tidsplanering? Svar: Ja.
g) Lärare? Svar: Nej.
h) Amotivering (specifiera gärna skäl)? Svar: Förstår inte frågan.

i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne? Svar: Egentligen inte.
j) Brukade ni ofta drabba samman med lärare i konflikter? Svar: Nej.
k) Har ni insikter ni vill dela med er, kring hur man tacklar särskilda studieproblem? Svar: Ska fundera på det.
l) Om ni inte studerar för närvarande eller har planerat att göra så; hur har era (eventuella) arbeten speglat er utbildning? Har ni ofta fått känna er överkvalificerade i era arbeten? Svar: Återkommer eventuellt med svar.

Svara på frågorna i den mån ni vill. Jag sanktionerar alla former av diskussion!

Tack för frågorna! [/b]

Pan Stranou skrev:Hur presterade/presterar ni allmänt sett i:
a) Grundskolan?
b) Gymnasiet?
c) Universitetet?

Har ni genomgående haft problem med:
d) Att stifta bekantskaper?
e) Mobbning?
f) Tidsplanering?
g) Lärare?
h) Amotivering (specifiera gärna skäl)?

i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne? j) Brukade ni ofta drabba samman med lärare i konflikter? k) Har ni insikter ni vill dela med er, kring hur man tacklar särskilda studieproblem?
l) Om ni inte studerar för närvarande eller har planerat att göra så; hur har era (eventuella) arbeten speglat er utbildning? Har ni ofta fått känna er överkvalificerade i era arbeten?

Svara på frågorna i den mån ni vill. Jag sanktionerar alla former av diskussion!

a) 1-4 Över medel. 5-7 under medel.8-9 Medel.
b) Strax under medel.
c) Medel.
d) Ja.
e) Ja.
f) Ja.
g) Nej.
i) Ja.
j) Nej.

Hur presterade/presterar ni allmänt sett i:
a) Grundskolan?
Över medel i låg och mellanstadiet. Under medel i högstadiet. Jag började att få problem att motivera mig själv till att prestera bra: jag fattade redan allting, varför skulle jag tvingas till att ha det tråkigt på lektionerna. Hade bara svårt för matte och idrott.
Hade också problem med mobbing och oförstående lärare.

b) Gymnasiet?
Medel eller under medel. Skoltröttheten och "varför ska jag..." hade verkligen kommit igång. Men samtidigt så hade jag det jättekul i de ämnen jag verkligen gillade. Har alla MVG i alla estetiska ämnen, arkitektur, arkitekturhistoria, kulturhistoria, idéhistoria, engelska, svenska, data och systemvetenskap, programmering och naturvetenskap. Däremot fick jag IGvarning i matte, men jag klarade av den till slut.
Det var väldigt många oförstående lärare, men eftersom min skola var så bra så klarade jag mig i alla fall: härlig gemenskap, härlig anda, alla var accepterade. Precis alla. ^_^

c) Universitetet?
Tja... det vet jag inte än. Men just nu när jag hade en väldigt stressig period med femtielva sluttentor och uppsatser OCH utredning på allt detta så blev stressen alldeles för mycket så jag vet inte om jag klarat alla poäng eller inte.
Mina lärare och några av mina kursare tycker också att jag är "knepig" eller rent ut sagt "jobbig" som inte klarar av tvära kast i uppgifter och ändringar av deadlines etc. Eftersom jag inte hade fått någon officiell diagnos heller så sade samordnaren för handikappsservice också att hon inget kunde göra förrän jag fått min diagnos.

Har ni genomgående haft problem med:
d) Att stifta bekantskaper? Ja herregud ja. Fast det var kanske inte så himla sant. Jag har alltid haft det lättare att umgås med killar på grund av att jag varit en pojkflicka sedan jag var fyra år... men det har alltid varit svårt att skaffa NYA bekantskaper ändå, fast svårare med tjejer än med killar... och till och med etablerade kompisrelationer har varit svårt att umgås/tampas med från och till.
e) Mobbning? Ja, i grundskolan.
f) Tidsplanering? Ja, men tack vare min mamma har jag klarat mig hyggligt hittills.
g) Lärare? Vissa lärare. När det går snett mellan mig och en lärare är det inget litet heller, utan ett öppet krig.
h) Amotivering (specifiera gärna skäl)? Eh, vad betyder det?

i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne? Ja, absolut. Om jag tyckte det var intressant så gick det hur bra som helst, annars så gick det ganska dåligt trots att jag inte hade några svårigheter med att förstå vad som behandlades. (undantag matte och idrott)
j) Brukade ni ofta drabba samman med lärare i konflikter? Om det var en lärare som jag kommit på kant med: ja. Annars nej.
k) Har ni insikter ni vill dela med er, kring hur man tacklar särskilda studieproblem? NC.
l) Om ni inte studerar för närvarande eller har planerat att göra så; hur har era (eventuella) arbeten speglat er utbildning? Har ni ofta fått känna er överkvalificerade i era arbeten? NC (pluggar ju)

Tack för era svar, ni som senast skrivit inlägg.

Får väl förtydliga igen hur det ligger till med det där stavfelet också:

"Amotivering" = Amotivation

mobbning: ja, under hela grundskolan.
gymnasium: vad är det?
skol och kurskamrater: jag satt ofta för mej själv.

andra studier har slutat illa heller halvilla på grund av:
stress över att jag inte kunde avsluta arbetet för att ett visst dataprogram tappade bort det jag gjort. jag ville inget hellre än att göra det jag skulle på den tid som fanns avsatt till det, och att det skulle bli perfekt gjort.
eller jag var tvungen att åka 1½ timme med tåg innan jag fick reda på att kursen för dagen var inställd på grund av att läraren var sjuk eller fått förhinder, och hon hade "glömt" att tala om det i god tid innan. denna kurs var på eftermiddagen.
annat är dåligt sjävförtroende som gjort att jag trott att jag inte skulle klara av kursen.

a) Grundskolan? typ medel antar jag. vg i 2 ämnen, 1 ig, g i resten.
b) Gymnasiet? ska börja 2an nu om några dagar. hittils har det gått bra i alla "datorämnen", vilket intresserar mig. resten har gått sådär. ig i 2 kurser, men min lärare i dem e så snäll så man får läsa in och göra om proven i framtiden innan man gått ut gymnasiet å därmed få chansen till ett g.
c) Universitetet? planerar inte att gå på ett sådant.

Har ni genomgående haft problem med:
d) Att stifta bekantskaper? yes
e) Mobbning? i 1-2an på grundskolan. bytte sen skola, ingen mobbning efter bytet.
f) Tidsplanering? ja
g) Lärare? nej, bara haft problem med lärare som inte respekterar ens åsikter.
h) Amotivering (specifiera gärna skäl)? vet inte riktigt vad det betyder..

i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne? ja
j) Brukade ni ofta drabba samman med lärare i konflikter? nej

A) Inte så bra på det hela taget. Jag gick i specialkalass nästan hela tiden. Var nog duktig prestationsmässigt men konflikter med skolkamrater och lärare upptag mer fokus än skolarbetet såvida det inte handlade om mina bästa ämnen. Fick diagnos vid fjorton års ålder och gick i Aspergerkalss 7an och åttan. Sedan bytte min familj stad och den enda skolform som ansågs kunna tillhandahålla den lugna miljö jag behövde var Särskolan.

B) Gick på Särgymnasium och underpresterade rejelt. Det jag lärde mig under dessa år gjorde jag på rasterna och hemma. Det lät ju så bra med att "läroplanen anpassas efter individen" men varken jag eller mina föräldrar var informerade om att man inte kunde få riktiga betyg där även om man presterade på den nivån. Sista året fick jag dock börja läsa på komvux vid sidan om sedan det framgått hur betygssystemet fungerade och jag haft hetsiga diskussioner med mina "lärare".

I efterhand har det sagts att jag var felpacerad och borde ha gått i vanlig/riktig skola istället. Det hade kanske gått och helt säkert om jag fått gå i anpassad klass med lugn "inrutad" miljö och tydligare instruktioner men med studier på normal nivå.

Efter att ha "tagit studenten" efter fyra år på dagis och ungefär ett år på olika praktikplatser började jag på folkhögskola vid 22 års ålder. Nu var jag hundra procent motiverad att ta igen vad jag förlorat. Efter ett år hade jag läst in min gymnasiekompetens med högsta möjliga studieomdöme.

C) Har hittills läst 65 poäng. 45 från Arkivprgrammet som jag hoppade av från sedan jag tappat intresset, och 20 poäng Historia. Jag skall läsa mer Historia kommande termin och siktar på examen i det ämnet. Jag har inte haft någon AS-relaterad hjälp hitills på universitetet och har fått fler VG:n så jag får väl säga att det gått ganska bra hittils men jag har vait med om en heldel motgångar i livet då jag ska inte vara för kaxig.

D) I grundskolan bland vanliga barn, ja. På Sär var jag Alfahanne, och stilbildande i klassen. På folkis och på universitetet är jag som jag alltid varit mindre social än NT men accepteras i gruppen och har fått ett fåtal kompisar. Det är lagom för mig.
E) Ja. Jag var periodvis offer då jag befann mig i grundskolan och på fritids band vanliga barn. På Sär bland utvecklingsstörda var det jag som var översittare.
F) Nej
G) Ja, På grundskolan för att jag som aspergare och dem som NT inte kunde förstå varandra alls men de gjorde nog sitt bästa. På Sär däför att de behandlade mig som utvecklingsstörd eller ett litetbarn fast jag var gymnasist och ung vuxen, och jag blev kränkt av det. Dessa personer är jag fortfarande avogt inställd till.
H)?
I) Ja, kunde ofta mer än läraren i ämnen om Historia, samhällskunskap, och religion (specialintressen). Men låg efter i matematik och engelska. På Sär behövde jag dock aldrig anstränga mig och var bättre än flera lärare även i ett svagt ämne som engelska. Detta säger dock mer om utbildningsnivån på särskolepersonal än om mig.
J) Ja
K) Vet inte... Det måste jag fundera mer över.
L) Jag har aldrig varit anställd men praktiserat på arkiv och bibliotek. Jag var nog inte överkvalifiserad för arbetsuppgifterna men för anställningsformen (icke betald praktik). Jag var uppsattad på arbetsplatsen och gjorde nog ett ganska bra jobb men betraktades av högre chefer på arkivet som något som var i vägen eftersom jag kommit dit genom Särskolan. Sedan jag blivit nekad att fortsätta på grund av att de skulle omorganisra och "inte hade tid med mig" längre. Efter intern diskussioner fick jag sedan komma tillbaka men slutade sedan för att börja på folkis.

Moderatorn:
Åtgärdat följande -> "Amotivering" = Amotivation

Hur presterade/presterar ni allmänt sett i:
a) Grundskolan?
Bra. Jag hade visserligen lätt för att lära, men jag ansträngde mig också, både för att jag ville komma in på djurvårdarlinjen, som krävde rätt bra betyg, men också för att jag av nån anledning hade bestämt mig för att ha 5: or i alla ämnen... (Förmodligen som nåt slags kompensation för att jag inte klarade den sociala biten...) Så jag blev besviken när jag "bara" lyckades få ett snitt på 4,5 i slutbetyget i 9:an... (Men jag insåg samtidigt att jag inte hade kunnat klara bättre, oavsett hur mycket jag ansträngt mig. "Tröstade" mig med att jag i alla fall var bäst i klassen, även om jag inte var bäst i skolan... )

b) Gymnasiet?
Hoppade av efter 1,5 termin, för jag klarade inte praktiken. Insåg att mitt djurintresse passade bättre som hobby...
Försökte igen året efter, ekonomisk linje, men då hade jag tappat all motivation att plugga, så jag hoppade av efter en månad...
(Har senare pluggat in en hel del på komvux, men inte tillräckligt för att få slutbetyg från gymnasiet.)

c) Universitetet?
Har gett upp alla tankar på att plugga vidare...

Har ni genomgående haft problem med:
d) Att stifta bekantskaper? Ja, jag kan aldrig ta första steget... Och de gånger jag väl lyckades få nån kompis visste jag inte hur jag skulle bära mig åt för att behålla dem. Vågade t ex aldrig ta några egna initativ, så jag antar att jag var ganska tråkig att umgås med...

e) Mobbning? Var ofta ensam (ojämnt antal tjejer i klassen...), och blev lite "småretad" i låg och mellanstadiet.
Det blev värre i högstadiet pga det idiotiska systemet att splittra upp klassen: 1/3 av vår klass med 1/3 av en annan klass... Eleverna från den andra klassen kunde vara rätt elaka. Men annars var det nog mest jag själv som drog mig undan för att jag inte orkade vara med...

f) Tidsplanering? Inga problem

g) Lärare? Försökte hålla mig väl med lärarna. De stod på nåt sätt för tryggheten, eftersom jag inte klarade av att ha kompisar eller känna gemenskap med jämnåriga...

h) Amotivation (specifiera gärna skäl)?
Tappade all motivation när jag insåg att jag inte klarade av att ha mitt specialintresse, djuren, som arbete...

i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne?
Praktiska ämnen, och ämnen där det krävdes grupparbeten, var svårare.
Annars berodde det mest på läraren, framför allt att de höll ordning i klassen, så man kunde våga öppna munnen utan att riskera att bli utskrattad... Betygen baserades ju även på det muntliga. (Detta var anledningen till att jag bara lyckades få en 3:a i engelska, men 5:a i tyska...)

j) Brukade ni ofta drabba samman med lärare i konflikter?
Aldrig!

k) Har ni insikter ni vill dela med er, kring hur man tacklar särskilda studieproblem?
För vissa personer funkar det faktiskt bäst med den gamla "hederliga" katederundervisningen, där läraren pratar på, och skriver upp det viktigaste på tavlan...
(Även om det ofta blev "korvstoppning" inför proven, som man glömde nästa dag, och sen inte kunde tillämpa på nåt sätt i arbetslivet... )

l) Om ni inte studerar för närvarande eller har planerat att göra så; hur har era (eventuella) arbeten speglat er utbildning? Har ni ofta fått känna er överkvalificerade i era arbeten?
Tvärtom, har aldrig känt att jag klarat av något arbete jag försökt mig på...