SvD Brännpunkt skrev:En äldre man med svår demenssjukdom ska undersökas. Mannen är påtagligt avmagrad och under läkarsamtalet framkommer att han inte känner igen sin brorson som fört honom till akuten. De anhöriga vädjar nu till läkaren att fatta ett omhändertagandebeslut. Hemtjänstinsatserna räcker inte till och farbrodern saknar själv förmåga att tillgodose sina mest grundläggande behov. Den gamle vägrar dock att bli inlagd – han är minsann inte sjuk och kan nog reda sig själv. Läkarens besked blir, legalt helt korrekt, att inget kan göras.

Ett annat fall gäller en kvinna med frontallobsdemens – en form av demens där bristande omdöme, hämningsbortfall och minskad insikt dominerar medan minnet kan vara intakt tidigt i förloppet. Under ett anhörigsamtal framkommer att kvinnan försvinner under märkliga förevändningar. Senast hörde hon av sig och sa att hon skulle flytta hem till en släkting som bodde utomlands. Problemet var att släktingen dött för många år sedan, något som kvinnan vägrar att hörsamma. De anhöriga är nu oroade för att deras närstående ska förirra sig långt hemifrån och komma till skada, men har av läkare fått beskedet att inget går att göra eftersom patienten inte lider av en psykiatrisk sjukdom.

För missbrukare, minderåriga och psykiskt sjuka finns särskild lagstiftning för nödvändiga tvångsåtgärder, men för dementa och andra beslutsoförmögna existerar ingen motsvarighet.

Därför behövs en speciell lagstiftning på området.