Hejsan!

Jag undrar om det är några av er aspergare som dejtar? Själv har jag aldrig gjort det, för att jag har varit rädd på något sätt att söka kontakt. Jag är runt 20år, och samhällets normer säger ju att jag borde ha träffat någon nu.

Hur gör ni andra när ni dejtar? Hur förbereder ni er? Finns det någon dejting-sida för personer med AS?

Eller här:

http://aspergerdating.com/ (en svensk site)

Inget som jag testat själv dock.

Gafsan skrev:Eller här:

http://aspergerdating.com/ (en svensk site)

Inget som jag testat själv dock.

Intressant aspiealternativ.

Det kostar tydligen 100kr/mån att ha tillgång till alla funktioner. Men folk kanske är seriösare då?

Nej. Enbart pga att jag sitter fast med en fd fru som ännu inte har hittat något som hon har råd med (jag står på det nuvarande hyreskontraktet)...

Det finns en bra sajt för AS-dejting, men har glömt bort namnet. Ska se om jag kan hitta det när jag kommer hem.

Dejting är enligt mig någonting som borde dö ut. Folk skriver upp en checklista på saker som deras drömpartner ska se ut och bete sig på. När de inser att den andre kanske röker, och deras drömpartner ska ju inte röka, så tycker de att de inte passar ihop.
Vad spelar det egentligen för roll om man är olika varandra, det enda som spelar roll är ju till vilken grad man känner att man vill fortsätta ses. Hur intressant man tycker personen är och hur pass trevligt man har det ihop.

Själv har jag aldrig haft en "dejt" i hela mitt liv. Däremot har jag träffat en del som liksom mig känner att man kanske skulle ses på riktigt annat än i chatten, varpå man stöter på varandra på stan någon dag för att säga hej. Dagarna därpå kanske man möts via en fika eller dylikt. Har alltid funkat fint. Även gånger man inte passar ihop har man alltid bara kunnat säga att det var trevligt att ses och sen gå skilda vägar. Inga orealistiska fantasier och ingen dramatik, bara två människor som möts på tu man hand.

Narkeremiten skrev:Själv har jag aldrig haft en "dejt" i hela mitt liv. Däremot har jag träffat en del som liksom mig känner att man kanske skulle ses på riktigt annat än i chatten, varpå man stöter på varandra på stan någon dag för att säga hej. Dagarna därpå kanske man möts via en fika eller dylikt. Har alltid funkat fint. Även gånger man inte passar ihop har man alltid bara kunnat säga att det var trevligt att ses och sen gå skilda vägar. Inga orealistiska fantasier och ingen dramatik, bara två människor som möts på tu man hand.

Det du beskriver här är ju just dejtande.

Nixer skrev:Hejsan!

Jag undrar om det är några av er aspergare som dejtar? Själv har jag aldrig gjort det, för att jag har varit rädd på något sätt att söka kontakt. Jag är runt 20år, och samhällets normer säger ju att jag borde ha träffat någon nu.

Hur gör ni andra när ni dejtar? Hur förbereder ni er? Finns det någon dejting-sida för personer med AS?

Jag dejtar inte längre, då jag har funnit den jag vill leva med. Men jag har dejtat en del i mina dagar.

Samhällets normer säger inte att du borde träffat någon nu, det är många som inte har en partner som är bra äldre än du. Fler än du kanske tror!

När jag dejtade förut, så träffade jag ofta folk via nätet, som jag sedan ville gå vidare med. Då blev det ofta en fika eller en middag tillsammans. Jag förberedde mig inte på något speciellt sätt egentligen, jag tog på mig kläder jag gillade, såg till att vara hel och ren och uppiffad med lite smink. Väl på dejten så var jag mig själv och hade kul och trevligt även om det kanske kändes ganska omgående som att det inte var rätt. Kändes det rätt så flirtade jag lite, vilket kan vara väldigt roligt och uppskattat.

Jag träffade min första tjej först när jag var 34 och det finns de som är ännu äldre än så. Att dejta vid unga år verkar vanligare än vad det faktiskt är eftersom många ljuger om det, ex. tro inte på vad folk skriver på Facebook.

Jag är snart 42 och jag har nyss träffat min första kille. Är oskuld och har aldrig vara i närheten av en man förut.

Svarta skrev:

Narkeremiten skrev:Själv har jag aldrig haft en "dejt" i hela mitt liv. Däremot har jag träffat en del som liksom mig känner att man kanske skulle ses på riktigt annat än i chatten, varpå man stöter på varandra på stan någon dag för att säga hej. Dagarna därpå kanske man möts via en fika eller dylikt. Har alltid funkat fint. Även gånger man inte passar ihop har man alltid bara kunnat säga att det var trevligt att ses och sen gå skilda vägar. Inga orealistiska fantasier och ingen dramatik, bara två människor som möts på tu man hand.

Det du beskriver här är ju just dejtande.

Med andra ord var jag inte särskilt tydlig.
Det jag tänker på när jag hör ordet dejt är den amerikanska versionen av dejting då man gör allt för att vara så perfekt som möjligt. Ytlighet och "puttinuttighet" är uppvriden till 100%. Allt man själv och den andre gör betygsätts noggrant, för att sedan ge ett slutgiltigt betyg om den andre personen är den perfekta mannen/kvinnan i ens liv.

De "dejter" jag syftar på är snarare två eventuella bekanta/vänner/partners/kk som träffas för att se om man är "verklig" i mängden med folk som bara pratar om att kanske någon gång i framtiden kan tänkas ses. (Lång mening.) I mina ögon är inte det dejt, utan två personer som helt enkelt bara träffar varandra (med eventuella baktankar). Jag har fått en och annan god vän genom det, för i vår värld var det aldrig just dejter (och jag skulle heller aldrig stå ut med att se dessa vänner som tidigare dejter heller).

Nu börjar det jag talar om här förstås bli några år sedan, då jag haft partner i snart åtta år.

Lång utläggning för något så petigt. Nåväl...

Jag har väl träffat ett par killar från internet några gånger och sådär, vet inte om man bör kalla det dejting - men ja. Det har dock alltid blivit så fel, inget som klickat och snubbar som ansett att "det minsta de kan begära för att de besvärat sig att träffa mig är att de får ligga lite" (och nej, det beror då fan inte på ålder, jag har träffat killar som är 18 och karlar som är 32 (själv är jag 18) men inte fan beteer sig de äldre bättre!)

Eh, jag överväger att ge upp helt ärligt - tror inte jag kan bli kär, eller att någon kan falla för mig.

Skulle gärna dejta men vet inte hur man tar kontakt med tjejer för att inte skrämma bort dom. Är för obekväm att gå fram på krogen och förstår inte hur man ser om någon är intresserad om dom inte säger detta rakt ut. Skulle vara skönt att kanske dejta någon från detta forum då jag tror det skulle vara mera avslappnat. Ni som har tips eller är modiga och vill dejta direkt hojta till.

Narkeremiten skrev:

Svarta skrev:

Narkeremiten skrev:Själv har jag aldrig haft en "dejt" i hela mitt liv. Däremot har jag träffat en del som liksom mig känner att man kanske skulle ses på riktigt annat än i chatten, varpå man stöter på varandra på stan någon dag för att säga hej. Dagarna därpå kanske man möts via en fika eller dylikt. Har alltid funkat fint. Även gånger man inte passar ihop har man alltid bara kunnat säga att det var trevligt att ses och sen gå skilda vägar. Inga orealistiska fantasier och ingen dramatik, bara två människor som möts på tu man hand.

Det du beskriver här är ju just dejtande.

Med andra ord var jag inte särskilt tydlig.
Det jag tänker på när jag hör ordet dejt är den amerikanska versionen av dejting då man gör allt för att vara så perfekt som möjligt. Ytlighet och "puttinuttighet" är uppvriden till 100%. Allt man själv och den andre gör betygsätts noggrant, för att sedan ge ett slutgiltigt betyg om den andre personen är den perfekta mannen/kvinnan i ens liv.

De "dejter" jag syftar på är snarare två eventuella bekanta/vänner/partners/kk som träffas för att se om man är "verklig" i mängden med folk som bara pratar om att kanske någon gång i framtiden kan tänkas ses. (Lång mening.) I mina ögon är inte det dejt, utan två personer som helt enkelt bara träffar varandra (med eventuella baktankar). Jag har fått en och annan god vän genom det, för i vår värld var det aldrig just dejter (och jag skulle heller aldrig stå ut med att se dessa vänner som tidigare dejter heller).

Nu börjar det jag talar om här förstås bli några år sedan, då jag haft partner i snart åtta år.

Lång utläggning för något så petigt. Nåväl...

Aha, då förstår jag hur du menar. Men jag skulle nog fortfarande kalla fenomenet för dejtande, eftersom jag inte anser att "det amerikanska sättet" är det som definierar företeelsen.

dejting på sättet "fara ut och äta/fika med nån man inte känner" finns i princip inte härikring, jag bor i en "alla känner alla" stad och det gamla skämtet att "hittar man nån som är singel som man inte är släkt med är det bara att köra" stämmer faktiskt nästan (jag och min man är till och med ingifta fyrmenningar).

om dejting finns/har tillkommit så är det bland äldre folk (dvs 20 och uppåt) och jag träffade min nuvarande man då jag var 17 och vi har hållit ihop sen dess så det har liksom inte funnits "tid" eller anledning för dejtande.

Jo, det är ju enda metoden om man vill träffa nån.
Men hellre vanliga datingsiter än specialiserade aspergerdatingsiter, jag är nämligen inte intresserad av dinosauriesamlande tjockisar med dumstrut på huvet eller senegalesiska lycksökerskor.

För närvarande har jag en bra dialog med två tjejer, sen ska man ju ses irl och därifrån får man se vad som händer.

Inte just nu, men det blir väl till att göra när man känner sig för ensam och saknar kärleken, gör jag iofs just nu också men dejta känns jobbigt på något sätt, så konstgjort och onaturligt sätt att träffas och sällan blir det lyckat av min erfarenhet. Lutar väl åt att man blir ensam resten av livet

Ja, det gör jag. Inte just nu, men jag har varit på några dejter.

KrigarSjäl skrev:...dinosauriesamlande tjockisar med dumstrut på huvet...

Härliga fördomar du har om oss!

Jag har dejtat tre tjejer i mitt liv. Alla tre upptäckte ganska snabbt att jag är inget att ha. Den senaste var 2006.

Jag funderar på att ge tjejer en ny chans men vet inte om det är värt det. Jag är inte särskilt intresserad av sex och vill inte ha barn så jag fattar inte riktigt vad det skulle vara bra för.

Det hade varit mysigt om man hade någon som sov bredvid en men en av mina katter gör det så jag behöver nog inte det heller.

Nej.

Provade onlinedating för ett par år sedan och det var extremt händelselöst. Skrev till många tjejer men fick aldrig nå svar: fast jag hade en utförlig och välskriven presentation, många bilder och alltid skrev välformulerade mail där jag alltid ställde en fråga om någon gemensam grej jag läst på hennes presentation.

Läste sen massa om onlinedejting på Flashback och kom till slutsatsen att det är en löjligt dålig miljö att hitta någon. Hälften av kvinnorna är attention whores och hälften av männen är spammande kåtbockar. Och dessa människor gör det omöjligt för alla andra att använda tjänsten. Seriösa brudar svarar inte på seriösa mail för att dom är upptagna med att ta bort spam från sin inbox, och seriösa killar blir i längden less på att skriva långa välformulerade brev till de tjejer som är intressanta. Apatin innefattar sig och den seriösa killen/tjejen säger upp medlemsskapet.

@Deadly_Nightshade, Träffande analys

Jag dejtar. Och har väl gjort det utan större framgång sedan 2003. Jag hade innan jag började dejta, två stycken lyckade förhållanden, som inte började med det som jag definierar som dejting (träffas för att; fika, promenera, äta middag, gå på bio, etc. etc.)
Jag avslutade nyligen mitt konto på sajten där jag varit medlem under många år. Men jag avråder ingen från att prova, men bli inte besviken om det är som Deadly_Nightshade beskriver det.

Jag förstår mycket väl din rädsla för att söka kontakt! Jag var själv extremt obekväm i början av min karriär (som inleddes vid en ålder av 22 år). Men jag tycker ändå, att det på något sätt är värt att utsätta sig för sin rädsla, även fast det för mig varit framgångslöst i 10 år nu.

Inte så uppmuntrande ord kanske, men jag lovar att det finns personer där ute som du kan ha en underbar framtid med!

Problemet är, som jag ser det, bara att få den personen att se förbi det som är udda/inte normativt. Klart att det är många som blir lite skrämda av ett annorlunda beteende och inte vet hur de ska reagera. Om du känner att du har kärlek att ge så tycker inte jag att du ska hålla det inom dig! Sök kontakt, det är så värt det då du hittar någon! Nu är våren på gång också, så passa på!!