Om någon tycker det är intressant:

Psykiatrin vilse bland bokstäverna (GP 2008-05-05)

https://www.gp.se/debatt/psykiatrin-vilse-bland-bokst%C3%A4verna-1.1186669

Är detta något någon skulle vilja diskutera? Jag finner vissa retoriska brister slående, och viss feghet i argumentationen. Samtidigt kan ämnet vara viktigt. Men de flesta kanske anser ämnet utagerat?


Moderator Alien: Förtydligade rubriken.

Det här är ju ett skitsvårt övervägande.

Motsatsen till neuropsykdiagnoser är väl - gravt förenklat - klassikern att skylla allt på mamman...

Man kan ju också fråga sig vad en intervju med föräldrarna skulle ha gett om det faktiskt varit så att det förekommit våld eller sexuella övergrepp i hemmet?
Hur troligt är de att de får ett svar i stil med "Jo, jag är pelles mamma och ööhhh, ja, alltså det här får du inte berätta för nåt men jag får stryk av min gubbe och han tvingar pelles lillasyster att suga av honom två gånger i månaden"... ?

Jag är skeptisk...


Dessutom begriper jag inte var hon vill komma med PTSD, det ÄR ju en korrekt diagnos för den som blivit utsatt för något otrevligt och tagit psykisk skada av det. Är det mer galet med det än att ha diagnoskoder för de skador man fått om man åkt på stryk av nån annan?

Jo, då har man det motsatta problemet med alla föräldrar till NPF-barn som felaktigt blivit anklagade för övergrepp för att barnet beter sig udda.

Sen kan man ju ha medfödd NPF och varit utsatt för övergrepp, det ena utesluter inte det andra.

Problemet med att somliga inte är bra föräldrar är nog svårt att komma tillrätta med såvida man inte vill införa lämplighetstest innan man tillåter föräldraskap. Och inte ens det är nån garanti eftersom man kan balla ur ändå sen. Och då har vi typ som i Kina där staten kontrollerar reproduktionen; farligt, farligt.

Och sen har vi som sagt problem som har rent fysiska orsaker kemikalier, skräpmat, tillsatser, allergener och andra saker man kan vara överkänslig mot. Såna problem utesluter förstås inte heller att man har medfött NPF och/eller har varit utsatt för trauman.

Vid utredningar borde man idealt göra både fysiska, mentala och psykosociala undersökningar, då samma beteende kan ha en mängd olika orsaker och samma orsak kan ge upphov till en mängd olika beteenden, beroende på medfött temperament (somliga blir utåtagerande vid stress, andra kanske skadar sig själva eller vänder sig inåt). Hade man bara lite mer multidimensionellt och korsdisciplinärt tänkande så borde man kunna göra sig en hyfsat bra bild av vad som är problemet i det enskilda fallet. Men tyvärr tycks det gå mode i allting och när en teori är inne så åker alla andra ut.

Har inget emot en korrekt diagnos och spegling av hela problematiken. Det är väl det omhändertagande och vård efter som kan ifrågasättas om det är korrekt och proffessionellt? Det måste ju finnas resurser att ta det hela i mål och inte bara dutta runt och t o m ibland skada. Individens behov av ett meningsfullt resultat är nog det som saknas.

Så inget fel med diagnoser i sig utan efterarbetet som behöver en kraftig uppryckning!

Aspkvinna skrev:
Så inget fel med diagnoser i sig utan efterarbetet som behöver en kraftig uppryckning!

Kan bara hålla med om detta. Tycker trots allt att artikeln är bra. Och tar upp en viktig bit i detta med varför diagnoser sätts men också hur behandling och efterbehandlingen fungerar.
Jag tänker att man kanske gör en del barn i gränslandet en björntjänst med en tidig diagnos. Borde inte skola föräldrar och samhället kunna möta dessa barn, utifrån barnets behov. Måste alla fungera exakt på samma sätt?

Ibland tror även jag att en diagnos kan vara ett sätt för föräldrar och skola, att friskriva sig själva, och att ropa på hjälp i en situation där man känner sig otillräcklig och helst ser att någon annan tar över ansvaret

Frågan är väl också behöver alla barn inom NPF hjälp genom Hab och LSS. Svaret är troligen inte.
Jag tror att det finns en risk att barn med diagnoser tillskrivs "FEL" just för att de har en diagnos. just för att vi gärna vill tilldela någon skulden när det inte fungerar som det var tänkt.

Som barn blir man trots allt tilldelad en diagnos, som vuxen kanske det också händer i vissa fall. Men många söker själva hjälp i någon form för att livet känns allt för ohanterligt
Som vuxen har vi dock en valmöjlighet hur vill använda vår diagnos och hur och i vilken utsträckning vi vill använda den.

Trots allt så finns det baksidor av att vara diagnostiserad. Troligen har vi inte sett topen på detta problem ännu.

Håller med Sam.

Många kloka saker säger ni.

Jag tror att det kan vara bra med samtal och även debatt kring frågor om diagnosticering, skäl för diagnosticering och risker för överdiagnosticering. Jag tycker dock att det är märkligt att det i denna debatt altid måste vara så att människor antingen "köper" eller förkastar allt. Debattörerna i artikeln mistänkliggör hela ADHD-begreppet. Det känns märkligt att frågan inte tillåts vara nyanserad.

Är alla funktionshinder en "stämpling" och "felförklaring" av det diagnocticerade barnet menar de? Kan ett traumatiserat barn inte ha ADHD? Kan ett barn med ADHD inte bli traumatiserat? Kan det inte finnas (känsligt ämne!) vissa inslag av obehandlad NPF hos en vuxen som har en ohanterlig livssituation och gör sina nära illa? Kan det finnas ärftliga komponenter i barnens situation?

Jag tycker också att artikelförfattarna gör en märklig retorisk kullerbytta. De talar om stuprörstänkande, att man bara ser en förklaring när man borde tänka brett och se fler möjligheter. Sedan verkar de helt vilja byta fokus från att se ADHD till att se PTSD. Det vill säga byta ett snävt förklaringsparadigm mot ett annat. Vad vore vinsten med det, att byta potentiella missade förklaringar hos en grupp barn mot att göra det hos en annan...?

Skall debatt kring detta vara meningsfullt känns det som det behövs nya debatörer som kan se att kan finnas både neuropsykiatriska, psykosociala , medicinska, miljömässiga och komplext kombinatoriska orsaker till symptom och beteenden. Var finner man dem?

Lite för klargörandet. ADHD föds man med och PTSD kan man få efter ett trauma utöver vanlig olycka och kan också bli frisk ifrån detta.

(Metareflexion medan jag inte orkar plöja artikeln: Inger och pH säger ungefär vad jag alltid har tyckt. Hur svårt är det att vara förnuftig? Nästan omöjligt, bevisligen. Förvånad över att min egen förvåning fortfarande är så stark.

Varför tar inte några av oss härinne över branschen?)

Föräldrar och skolpersonal har tryckt på för att barn som inte passar in i mallen ska få en diagnos, vilken i sin tur kan leda till extra resurser i skolan och förskolan. De allra flesta vet vid det här laget att det finns en magisk bokstavskombination, ADHD.

https://www.gp.se/debatt/psykiatrin-vil ... -1.1186669

Jag tycker snarare det visar att en skola som inte är bra för "bokstavsbarn" kanske inte är bra öht. Mindre klasser, kurator i varje skola, avlastning för lärare etc skulle säkert inte skada i nån skola öht. Till hjälp för alla barn som mår dåligt - med eller utan bokstäver.

Fast utan (bokstavs)diagnos - ingen extra resurs. Det är ekonomin som styr (ja, ni har hört frasen förr).

Lite off topic, men inte heller den fysiska skolmiljön tycks prioriteras:
https://www.svd.se/skolornas-luft-gor-elever-sjuka