*vinkar till alla*

Har läst och begrundat forumet i några månaders tid nu lite till och från och kände att det började bli dags att säga något istället för att bara läsa vidare.

Bakom tangentbordet finns en 40-årig kvinna boende strax norr om Stockholm, ingen formell NPF diagnos - däremot återkommande depressioner och några rent fysiska åkommor som de flesta kan spåras tillbaka till ett immunförsvar som inte riktigt funkar som det ska. Men - och som jag sett många skriva tidigare - har alltid känt mig som något av en alien som droppat ner på jorden av misstag, och ju mer jag läser desto mer misstänker jag att om inte inom ramarna för AS-spektrum, i alla fall inte så långt ifrån dem.

Ska inte trötta ut er med hela mitt livs historia, men några glimtar här och där skadar nog inte.

Har alltid varit och beskrivits som en lillgammal unge. För det mesta ointresserad av att umgås andra barn och sökte mig helst till vuxnas diskussioner. Vetgirig, frågvis, sög i mig kunskap som en svamp från ung ålder. Höll enligt utsago på att driva mamma, pappa, dagmammor och dagispersonal från vettet med mina ständiga 'varför då?', 'men hur funkar det egentligen?' och 'men sen då?'.

Har alltid haft ett minne för 'trivia' och onödiga detaljer, men kan te mig som en guldfisk när det gäller att komma ihåg praktiska saker som att ta mig till tandläkare, möten och annat - finns det inte uppskrivet i min kalender existerar det inte.

Förvånade både föräldrar och omgivning då jag som 4-årig låg i baksätet på bilen upp till mormor (jo, det var innan tiden med bilbarnstolar och sånt...) och läste högt ur någon av Emil-böckerna. De trodde först att jag bara mindes vad de läst för mig, men insåg snabbt att jag nog faktiskt kunde läsa då mormor la dagens tidning framför mig och bad mig läsa rubriken på förstasidan som jag snällt tragglade mig igenom. Fick via mamma i vuxen ålder veta att jag sista halvåret innan dess suttit i knät på någon av dem då de läste tidningen, pekat på bokstäver och ord och velat veta vad det var för något.

Skolstarten var ett kapitel för sig... Tyckte att allt var trist och rent av onödigt. Fröken stod framme vid katedern och visade stora A, lilla a, bad alla barnen säga efter henne för att räkna från 1-10 och sen var det rast. Fånigt tyckte jag, det här kunde jag ju redan och i skolan gick man för att lära sig saker. Sprang alltså helt sonika hem varje första rast under ett halvårs tid - till skolas, föräldrars och dagmammas förtvivlan. Samtal från rektor till föräldrar, skolpsykologs utvärdering (som jag tyvärr aldrig sett och som förmodligen inte finns kvar då det är mer än 30 år sen den gjordes), diskussion om huruvida jag var skolmogen eller inte (vilket jag i vissa avseenden inte bedömdes vara, bland annat därför att jag aldrig kunde sitta 'ordentligt' på stolen utan alltid drog upp benen under mig och bytte ställning - något som jag gör än idag - alltid; men i andra fall bedömdes som att jag förmodligen skulle må bättre i en klass högre - fick i alla fall stanna kvar där jag var).

Hatade också situationen att bli uttvingad för att leka med de andra barnen - satt hellre inne och läste en bok - men det fick man inte. Frisk luft var viktigt och det skulle man ha. Lekande - vad då - någon som kastar bollar på måfå som man ska försöka fånga (har alltid hatat bollsporter), eller låtsas att någon än mamma, någon är pappa och någon är barn. Vadå 'leka familj' - jag har ju redan mamma och pappa?

Tja - det tog inte länge förrän mobbning var ett faktum - grundskolan i sig kan sammanfattas med utfrysning och sen addera på det regelrätt fysisk mobbning i samband med högstadiet så har du bilden rätt klar. Inte minst för att jag alltid var urtypen för en nörd - levde för lektioner och att lära mig - även om jag i många fall tyckte att lärarna kunde för lite och tog reda på mer på egen hand för att det intresserade mig. Grupparbeten accepterade man till slut att det blev singelarbeten för min del - fixade aldrig att arbeta med de andra för att de bara satt och larvade sig istället för att ta fram något vettigt (sen blev det ju också som det blev - som när jag i sjunde klass höll en en timmas utläggning om Borneos historiska utveckling när vi fick i uppgift göra en kort presentation om någon del av Sydostasien - utan att fatta att folk tappat intresset för länge sen).

Gymnasiet slapp jag tack och lov mobbningen då vi flyttade till en annan stad - men var fortfarande en rätt udda fågel i klassen - dock accepterad som en del i gemenskapen även om jag där också hade svårt att få vänner. Har aldrig haft speciellt svårt att hantera den initiala kontakten med folk om de börjar prata med mig (tar sällan initiativet själv dock) men sen kommer alltid det där steget där jag missar - 'hur gör jag sen då?' - vet aldrig vad jag ska säga, när det är ok att ta kontakt igen, vad säger man då, hur tar man upp kontakten på nytt. Story of my life vad gäller andra människor.

Apropå andra människor ja - pojkvänner och kärlek och sånt - *skrattar lite lätt*. Fattade aldrig riktigt hur det där funkade. I grundskolan blev av ganska naturliga skäl aldrig aktuellt - den som slår dig är knappast den som försöker visa något intresse för dig (och även om de hade gjort det hade jag mest sannolikt aldrig fattat det då). Gymnasiet samma historia med att inte fatta - blev paff när telefonen ringde under sista året och en kille på andra sidan ville bjuda ut mig på en fika - min enda fråga eftersom han aldrig presenterade sig - 'men vem är du egentligen?'- avbrutet mitt i en mening från honom. Det kom aldrig några mer telefonsamtal... *skrattar*

Högskola/universitet - tja - mer av samma - udda fågel, svårt att få kontakter, duktig student på det rent konkreta innehållet - men sen då. Har alltid avskytt fester och stora tillställningar. Känner mig fångad, uttittad, vet inte vad jag ska göra, vem jag ska prata med, vad jag ska säga. Studerade andra i ett försök att förstå hur det hela funkar - och lyckades plocka upp en del under de här åren.

Pojkar och känslor och sånt då? Jo... *garvar igen* ...hade ju börjat förstå att man skulle uttrycka det på något sätt - intresset fanns ju där, känslorna och kroppen funkade ju som på vilken annan 20-åring som helst. Men - att lägga små handskrivna lappar på någons skrivbord i föreläsningssalen, eller att sätta sig i sätet bredvid i en i övrigt tom aula hade jag inte riktigt fattat att det var sånt man skulle ha gjort i 5:e klass, inte nu...

Blev ganska ordentligt utskrattad, och fick ett antal glåpord skickade efter mig. Skämdes som en hund - ytterligare en sån där mina som jag gått på igen - sånt som alla andra tycktes känna till automatiskt men inte jag. Drog mig iväg till ett antal av de student anordnade festerna, studerade, försökte lära mig spelet - och lärde mig det så pass bra att jag kunde spela med i det - i alla fall för att ragga upp någon (även om jag saknade en bild av vad som skulle hända sen - sex, jo, så mycket hade jag fattat - men sen då, vad gör man tillsammans med någon annan - fortsatte det bara av sig självt eller?).

Tog ett ganska stort antal smällar under de kommande åren - sett i perspektiv med det jag lyckats tillägna mig sen dess (är faktiskt hyfsat socialt begåvad idag även om det mesta kommit genom att prova mig fram och inte genom att jag naturligt 'förstått' hur jag ska agera) kan jag nog ganska säkert säga att jag blev utnyttjad både en, två, tre och många gånger för att jag inte fattade vad som hände eller hur det förväntades att jag skulle bete mig.

Värst var nog en pojkvän som i slutänden kastade mig över kanten på en säng så att två ryggkotor hamnade snett för att jag 'förmodligen hoppat i säng med någon annan, gud vet vem', för att använda hans ord, då han varit borta - hans kompisar hade berättat att jag ju flirtade med allt och alla som rörde sig. Hur skulle jag automatiskt förstå att det jag ju faktiskt hade lärt mig som ett beteende för att kommunicera med män inte var socialt acceptabelt att göra med någon som inte var min pojkvän? *ironiskt och lite ledset leende* Det tog slut i samband med det - så pass mycket allmänvett hade jag redan då att jag visste att man inte slår den man påstår sig älska.

I alla fall - jobb var det dags för sen - lämnade skolan med examen och goda vitsord, fick en anställning på ett bra bolag, högbetalt, eftertraktat. Gjorde bra ifrån mig till att börja med - programmering, systemutveckling, systemarkitektur - min gata - logiskt, strukturerat. Trivdes som fisken i vattnet. Men - som strukturen var i företaget så kunde man inte stanna på den nivån (amerikanska konsultbolag i ett nötskal) utan förväntades hoppa vidare uppåt, börja leda människor, sälja, administrera och vidareutvecklas.

Någonstans där börjar kaoset... Ganska snart efter det att jag fått mitt första s k 'ledar-uppdrag' så blev jag sjukskriven för min första depression - fast man benämnde det inte depression då, utbrändhet var mode-ordet. Och där har jag harvat runt de senaste 15 åren - i en blandning av chefs/ledar/konsult-roller som på pappret är helt i linje med vad jag studerat, men där jag för varje år som gått känt paniken växa mer och mer - 'vad fasen är det jag ska göra?', tusen bollar i luften, osäkerhet som växer sig större och större för att det omorganiseras, man ska rapportera till nya människor, och förväntas förstå och anpassa sig till det på två sekunder - varvat med ett antal sjukskrivningar för depressioner, på medicin, orkat igenting och legat hemma.

Situationen där har knappast gjorts bättre av att jag under 12 av de åren levde med en man som hela tiden tjatade om att jag borde bli mer social, träffa vänner i verkligenheten och inte bara de jag känner via nätet (99% av mitt umgänge finns på nätet, på gott och ont), umgås med andra, sluta tillbringa så mycket tid vid datorn med att söka information eller i mina älskade online rollspel/MMO (jo, jag är en gamer av stora mått - älskar de världarna och tillbringar mycket tid i dem).

Hade regelbundet under de åren totala (vad jag idag ser som väldigt klara) shutdowns/meltdowns - sittade på golvet, gråtandes, vaggande fram och tillbaka, utan att kunna kommunicera - med den alltid lika påföljande kommentaren 'sluta bete dig som ett autistiskt barn för fan!'. Oftast utlöst av ännu en runda diskussion eller som han uttryckte det, 'hjälp', om hur jag skulle kunna bli mer framgångsrik, social, träffa andra, hjälpa honom att starta ett eget företag, eller något av de övriga träto-ämnena vi hade under stor del av tiden tillsammans.

Nåja - den tiden är över - lämnade den situationen för snart 3 år sedan då jag i en stund av klarhet insåg att det här aldrig skulle bli bättre. Har sedan dess börjat ta de första stegen för att ta mig tillbaka till en mer teknisk roll i det jobb jag gör - parallellt med f n 50% sjukskrivning - chefen än med på banan och det ska lösa sig. Vägrar att acceptera som jag haft det de senaste 15 åren - det kommer bara att sluta med att jag är sjukskriven 100% och inte kan jobba överhuvudtaget - vill inte det.

Lever idag som särbo (i förlängningen förhoppningsvis sambo när R väl kan flytta över från England) med mina två älskade katter som sällskap huvuddelen av tiden. Har för övrigt alltid funkat bättre med djur än med människor. R är för mig den första man jag träffat som har någon form av hum om hur jag funkar. Men sen är han också är hyfsat aspig i sig själv (han har också en 19-årig son som är diagnosticerad med AS - själv har jag aldrig skaffat några barn eftersom jag aldrig velat ha några).

Några kanske ler när jag säger att vi träffades via ett av del spel jag håller på med, kände och pratade med varandra online i 5 år innan vi slutligen träffades 'på riktigt' i somras och upptäckte att det ju faktiskt funkar. Båda är lika verbala eller icke-verbala (låt er inte luras av min skrivna svada - jag har alltid uttryckt mig bättre, mer precist och i mycket större mängder i skrift än i tal). båda lika oförstående inför sociala spel (men har lärt sig över åren), båda lika trötta på gissningsleken som tidigare förhållanden inneburit där man automatiskt förväntas förstå vad den andra menar när de talar i gåtor och kring det faktiska ämnet.

Så - tja - här är jag - och även om jag inte tänkte skriva en novell så blev det ändå en i slutänden. Om du hängt med ända till slutet är jag imponerad - om inte så lär du lära känna mig över tiden ändå.

Jag läste då allt och kände en stor igenkänningsfaktor i det du skriver. Tack för en väldigt bra presentation och välkommen till forumet.

För egen del så har jag klarat mig undan från att avancera till någon chefsposition (kanske delvis för att min far vägrade att bli chef när han jobbade, och han är ändå inte alls lika aspig som jag)!

Jag fick min diagnos för knappt två år sedan då jag var 47 (bättre sent än aldrig) men hade behövt den när jag var 20 för att slippa massor av de problem som jag skapat åt mig själv genom att jag inte förstått hur jag (och världen) egentligen fungerar...

Varmt välkommen! Jag kände igen mig i väldigt mycket. Här finns flera andra med liknande livsöden, samt en massa andra trevligt folk förstås!

Välkommen hit!

Jag tyckte det var intressant att läsa om Grisella. Välkommen hit!

Det jag har orkat läsa låter som en trevlig bekantskap, och det är mycket jag känner igen åtminstone i princip.
Hoppas jag orkar läsa resten snart...

Välkommen hit

Känner igen mycket av det du skriver.
Fick själv min diagnos ställd vid 42 års ålder.
Visste att jag inte var som andra betydligt tidigare, men det var en lättnad att få en förklaring till slut.

Drabbades själv av depression efter att inte klarat det sociala spelet på min arbetsplats. Var egentligen bara på mitt jobb för att jobba djuret.
Extremt effektiv och noggrann i mitt arbete. Annars ville jag bara vara ifred. Men det sket sig eftersom social kompetens blev så viktigt på 90-talet, och man skulle jobba i grupp. Det har jag aldrig klarat av och är nu faktiskt förtidspensionerad även att jag har en kapacitet som inte många "normalbegåvade" kommer i närheten av.
Men sånt är tydligen livet i dagens Sverige, trots den s.k. arbetslinjen.

TS (Tråd Skaparen), jag bodde visseligen i en stad med många udda människor så att vara udda var inget ovanligt.

Fick en lite talande episod återberättad för mig, i femte klass (tror jag det var) åkte jag med ett politiskt ungdomsförbund färldrarna satt mig i till Gotland, när vi kom ombord på båten så släppte jag väskorna och sprang fram till receptionen eller något liknande och kollade under den för o se de infällda lysrören som inte syntes annat än underifrån och hur de var fastsatta för att se om de gjort som jag tänkte de borde ha gjort för o se till att det inte blev några mindre belysta fläckar mellan själva lysrören.

Minns att jag kollade en sådan sak och vilket ljus det var men jag är inte säker på hur de var infästa.
Men jag blev glad att en av de lösningar jag kommit på var samma som de använt så jag tänkte att jag börjar bli duktig på o lista ut hur saker fungerar.

Att jag skulle ha släppt väskorna har jag mycket svagt minne av men är inte säker på att jag hade väskor men eftersom den andre mindes det så var det nog så.

Tjejer jag fick intresse från en o annan tjej men förstod inte att det var intresse och jag vart inte mottaglig för intresse från tjejer förrän i sjuan när jag till min stora fasa blev kär i en tjej.
Jag vägrade erkänna ens för mig själv att jag tyckte om henne.
Aldrig i livet att jag skulle kunna tänka mig o pussas med någon, sex fanns inte ens på kartan, hade hört om det men undrade i princip varför i helskotta någon skulle vilja ha sex, varken kille eller tjej.
Jag ville prata, bygga, cykla, gå, göra brasa i skogen med henne.