Fleure123 skrev:Vad är för- och nackdelar med det? Alltså att "sysselsätta" sig själv istället för att gå på ett DV eller någon annan sysselsättning av något slag (som man ju ändå inte får någon lön på)

Sedan är det allt det där tjatet om att man behöver vara social, vara med i ett sammanhang, och få struktur på tillvaron. Få struktur på dagen. Ha ett schema. Måste/bör man det? Är det risk Man deppar ihop utan något sådant? Att man blir totalt apatisk?

Men det ska ju mätas mot stressen att ta spårvagnen / bussen till den dagliga verksamheten. Att passa tider, ifall man kan känna sig stressad av det.

Men om man hade "som en daglig verksamhet" hemma då, för sig själv. Om man leker med tanken.

Toblerone skrev:Däremot finns det också sådana som från början, från tonåren, har bestämt sig att de INTE SKA jobba. Jag har hört tonåringar med AS säga att de tänker leva på bidrag hela livet och sen har de dessutom en massa krav vilka prylar de vill ha trots det.

Toblerone skrev:
Jag vet, jag har inte heller kallat nån för parasit. Men tyvärr så finns det folk och framför allt ungdomar med AS som inte ens verkar förstå vitsen med att jobba. Men de kanske inte förstår heller att det är andra som betalar?

kiddie skrev:TS har inte varit här på över ett år.

Lite OT bara, är det bara jag som tycker detta ökade tjafset om att det är mer eller mindre stöld att leva på bidrag, håller på att sänka en? Jag tror inte jag orkar höra det mer, men folk säger det mer och mer. Förr brydde sig folk inte på samma sätt eller de var solidariska med en. Nu känns det mer som det vore bättre att jag inte var här.

kiddie skrev:

Toblerone skrev:Däremot finns det också sådana som från början, från tonåren, har bestämt sig att de INTE SKA jobba. Jag har hört tonåringar med AS säga att de tänker leva på bidrag hela livet och sen har de dessutom en massa krav vilka prylar de vill ha trots det.

De vet nog inte att man inte har råd med prylar om de lever på soc. Tror alla tonåringar har mer eller mindre realistiska drömmar.

Själv undrade jag när jag var tonåring vad jag skulle jobba med och fick ångest när jag tänkte att jag måste bli som alla andra vuxna, gå hemifrån kl 7 och komma hem kl 18. Kände att bara de kortare skoldagarna var för långa och att jag knappt orkade med dem, trots att jag dagdrömde bort hälften. Fattade att man inte kan göra så på en arbetsplats, att man jobbar intensivt och länge och kände att det klarar inte jag.

Men jag fattade inte att jag hade aspergers och fattade inte att jag hade mindre ork. Jag visste bara att jag skulle tvingas in i denna fållan och att det skulle bli jättejobbigt. Hade någon sagt till mig att det gick att bara ha bidrag skulle det nog varit en lättnad. Med tiden kom jag fram till att jag kanske kunde göra något mer frilans och leva billigare. Men innan dess var jag skräckslagen inför vuxenlivet.

Fleure123 skrev:Vad menas med prekariatet?

KrigarSjäl skrev:

kiddie skrev:TS har inte varit här på över ett år.

Lite OT bara, är det bara jag som tycker detta ökade tjafset om att det är mer eller mindre stöld att leva på bidrag, håller på att sänka en? Jag tror inte jag orkar höra det mer, men folk säger det mer och mer. Förr brydde sig folk inte på samma sätt eller de var solidariska med en. Nu känns det mer som det vore bättre att jag inte var här.

Det är ren och skär fascism, gissningsvis grundat på dumhet och gammalmodig luthersk arbetsmoral som funkade för sådär femtio år sen.

Det är som sagt alltid vi på botten dvs arbetslösa, sjukskrivna, funktionshindrade som uppmanas hålla käften, vara osynliga, göra rätt för oss etcetera - samtidigt som de som så säger aldrig knystar om klippare, fuskare och roffare från övre samhällsskikt.

Det är bara så befängt... prata luther och att 'alla ska arbeta och bidra' i det samhälle vi har nu.
Man undrar ju vilken verklighet de kommer ifrån.

Samhället går mer och mer åt höger, klimatet blir hårdare och samtalsnivån därefter.
Dumskallarnas antal tycks öka för varje dag och tids nog har vi en SD-regering.


Vad vi ska göra är inte att underdånigt hålla käften utan
TA MER PLATS och VÄGRA VARA OSYNLIGA!

KrigarSjäl skrev:

Fleure123 skrev:Vad menas med prekariatet?

Prekariat är ett begrepp från sociologin som används för att beskriva en grupp i samhället bestående av dem som under längre tid befinner sig utanför den etablerade arbetsmarknaden eller har osäkra anställningsförhållanden.

Dessa personer kan vara visstidsanställda, projektanställda, praktikanter, bemanningsanställda, anställda under slavliknande former eller arbetslösa i stället för att ha fasta jobb.

Till begreppet hör också en svag förmåga till social rörlighet.
Gemensamt för de här personerna är att de saknar yrkesidentitet, att bristen på anställningstrygghet och avsaknad av förmåner som sjukförsäkring, semester och betald pension ofta skapar en känsla av osäkerhet inför framtiden.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Prekariat

kiddie skrev:

Fleure123 skrev:Vad är för- och nackdelar med det? Alltså att "sysselsätta" sig själv istället för att gå på ett DV eller någon annan sysselsättning av något slag (som man ju ändå inte får någon lön på)

Sedan är det allt det där tjatet om att man behöver vara social, vara med i ett sammanhang, och få struktur på tillvaron. Få struktur på dagen. Ha ett schema. Måste/bör man det? Är det risk Man deppar ihop utan något sådant? Att man blir totalt apatisk?

Men det ska ju mätas mot stressen att ta spårvagnen / bussen till den dagliga verksamheten. Att passa tider, ifall man kan känna sig stressad av det.

Men om man hade "som en daglig verksamhet" hemma då, för sig själv. Om man leker med tanken.

Min senaste DV förstörde mitt egna projekt eftersom det var tidsbestämt. De tog för givet att jag är ju leeeeedig hela dagarna så DV:n kan jag börja på närsomhelst. Ska inte säga att jag blev tvingad, men det är svårt att säga emot när de tycker att Ja då börjar du nu på måndag då!!!

Skulle jag fortsätta med DV:n inser jag att jag måste ställa in minst en av de kurser jag planerar att gå. Självklart tycker alla att DV är myyycket bättre. Det är väl Luther. Man ska JOBBA och svettas.

Min läkare säger att jag "måste" ha DV för det skapar "rutiner". Fan heller. Det gör bara att de få och mycket bräckliga rutinerna jag har förstörs. Dessutom får jag inga direkta naturliga rutiner hur jag än försöker. Tror inte att jag är gjord för strikta rutiner.

Träffa folk är överskattat. På min "nuvarande" DV (kommer inte gå tillbaks) pratar folk inte med varandra. Och jag har faktiskt vänner.

Jag har förklarat för min läkare att DV tar all energi från mig som jag inte har, men nej då, DV kommer boosta min energi och jag kommer tralla och vara glad och jobba på precis som de normala, med späckat schema.

Åt helvete med DV. Kostar bara en massa pengar att ta sig dit. Och man blir inte sedd som en människa utan som ett miffo. Det är inte bra för självkänslan. Jag har haft projekt innan som gynnat andra, det tycker jag är mycket mer valuta för det sjukbidrag jag ska skämmas för att jag har.

KrigarSjäl skrev:Vad som också finns är en enorm och utbredd hopplöshet.
Idag är det ingen självklarhet att alla kommer få arbete efter skolan och leva ett vanligt svenssonliv och många fastnar i arbetslöshet eller i prekariatet - oavsett själsliga aspekter som arbetsvilja.

Inkomstskillnaderna, och därmed den konkreta klassklyftan, är tillbaka på samma nivå som för hundra år sedan.

Det finns någonting som heter nyfattigdom, och det i ett rikt land som Sverige.

KrigarSjäl skrev:en SD-regering.

KrigarSjäl skrev:Dumskallarnas antal tycks öka för varje dag

KrigarSjäl skrev:Vad som också finns är en enorm och utbredd hopplöshet.
Idag är det ingen självklarhet att alla kommer få arbete efter skolan och leva ett vanligt svenssonliv och många fastnar i arbetslöshet eller i prekariatet - oavsett själsliga aspekter som arbetsvilja.

Inkomstskillnaderna, och därmed den konkreta klassklyftan, är tillbaka på samma nivå som för hundra år sedan.

Det finns någonting som heter nyfattigdom, och det i ett rikt land som Sverige.

Huggorm skrev:

KrigarSjäl skrev:Vad som också finns är en enorm och utbredd hopplöshet.
Idag är det ingen självklarhet att alla kommer få arbete efter skolan och leva ett vanligt svenssonliv och många fastnar i arbetslöshet eller i prekariatet - oavsett själsliga aspekter som arbetsvilja.

Inkomstskillnaderna, och därmed den konkreta klassklyftan, är tillbaka på samma nivå som för hundra år sedan.

Det finns någonting som heter nyfattigdom, och det i ett rikt land som Sverige.

Och klassklyftan kommer bara öka, det är den väg Sverige indirekt har valt att ta. För att fortsätta vara ett rikt och högproduktivt land måste vi producera allt mera och arbetena kräver mer och mer av de som skall utföra dom. Mängden enkla, okvalificerade arbeten minskar samtidigt som de blir allt fler människor som saknar utbildning och skall dela på de jobben. Det kommer bara bli tuffare och tuffare i Sverige i framtiden när allt fler skall dela på allt mindre. "Den svenska modellen" kan vi glömma, den kommer inte gå att upprätthålla.

Huggorm skrev:Många försöker kanske men det går inte. Det gick för Sverige på famtio-sextiotalen när vi kunde exportera obegränsat till det krigshärjade Europa men så är det inte längre.

slackern skrev:

Huggorm skrev:Många försöker kanske men det går inte. Det gick för Sverige på famtio-sextiotalen när vi kunde exportera obegränsat till det krigshärjade Europa men så är det inte längre.

Ja synd och skam att dom la ner alla järnbruk och varv.

Huggorm skrev:

slackern skrev:

Huggorm skrev:Många försöker kanske men det går inte. Det gick för Sverige på famtio-sextiotalen när vi kunde exportera obegränsat till det krigshärjade Europa men så är det inte längre.

Ja synd och skam att dom la ner alla järnbruk och varv.

Hade inte hjälpt att ha dom kvar, den industri vi fortfarande har får ju inte tag på folk med rätt kompetens att anställa.