Jag behöver att skriva av mig lite.

Jag hör ofta hur folk berömmer mina syskon. "Vilken social och glad unge du är!"
De tittar snett på mig, där jag sitter i ett hörn, darrande och stirrande. Vågar inte komma fram ur min inåtvändhet. När de tror att jag inte hör dem, eller ser dem, frågar de mina föräldrar vad som är fel på mig. Eftersom "det måste vara något fel med den människan".
När jag inte hade en diagnos, svarade mina föräldrar: "Nejdå, hon är bara blyg!"
Nuförtiden berättar de om mitt "handikapp" (som de älskar att kalla det). Då blir folk rädda för mig.
Det värsta är att dessa folk tror att jag är mindre kapabel än andra. De lägger märke till att jag inte förstår kroppsspråk, att jag inte plockar upp sociala signaler och att jag antingen inte reagerar över huvud taget, eller reagerar rejält.

När folk rör mig, tenderar jag att slita mig loss från dem. Jag backar nervigt, och glor på dem med ögon stora som tefat (inte bokstavligt ).
Full av rädsla. Självklart tycker de att jag är löjlig. Men detta beteendet skrämmer dem.
Är det sant att hon är SÅ lättskrämd? Vad gjorde jag fel? Varför reagerar hon så här? Gjorde jag illa henne? Kommer hon att berätta för sina föräldrar att jag gjorde något som fick henne att känna sig obekväm? (Jag vet detta eftersom jag har tjuvlyssnat.)

Jag hatar att varenda person som handskas med mig får veta att jag har Aspergers syndrom.
Nåja, det är verkligen viktigt, men jag tål inte deras särbehandling mot mig.
Optiker, tandläkare, doktorer, mina föräldrars vänner ... alla får de informationen:
"Hon har Aspergers syndrom, så snälla ge henne tydliga instruktioner! Skräm henne inte, hon blir lätt skrämd. Skämta inte med henne, hon förstår inte. Kom ihåg att hon inte kan läsa ditt kroppsspråk, så var snäll och använd din röst, men prata inte för snabbt. Hon är oerhört ömtålig mot beröring, ljud och ljus, så var väldigt väldigt försiktig. OK? Hon kommer inte att prata med dig, men tvinga henne inte till det heller. Eftersom du är en helt ny person för henne, så kommer hon förmodligen att gömma sig, eller bli livrädd. Men det är inte ditt fel. Inte hennes heller. Det är hennes handikapp som gör henne så här."
Jag känner mig så sårbar.

När personen, vem det än är, möter mig, mottags jag med:
"Hej lilla vän. Är du en duktig tjej som vågade att träffa mig? Kom hit. Du behöver inte att vara rädd. Jag tänker inte bita dig *ler vänligt*. Skulle du vilja sätta dig ned på den här runda, svarta stolen? Kom igen. Vill du åtminstone försöka? Titta, det är inte farligt att sätta sig här *visar*.
Du behöver inte, men... Duktig tjej!!"
-
Hela tiden med varsamma ögon som tittar på mig - som om de tycker synd om mig. Allt sker som i slow motion. Allt sker tyst. Gardiner dras för, radion stängs av och ingen vågar att röra vid mig. Ingen. Allt för min skull.

Känner någon igen sig? Jag känner mig som världens mest särbehandlade människa.
Ja ja, de försöker nog bara att hjälpa mig.

Förstår att det måste vara jobbigt men det är bra att du fått diagnos tidigt, då ökar dina chanser att kunna leva ett bättre liv än vad jag gör, på grund av mycket sen diagnos. Har förträngt det mesta som hände i skolan. Alla tyckte jag var avvikande och det var inte roligt att höra.

Hellre få en diagnos och förstående människor fast de behöver ju inte överdriva som i ditt fall. Men en del är rädda för de som avviker. Har aldrig förstått varför.

Har du pratat med dina föräldrar om det här?

Det föräldrar och andra gör med sitt curlingbeteende är att se till att du inte möter några utmaningar. Alla människor behöver utmaningar för att lyckas lära sig nya saker. Jag har utvecklats så otroligt mycket sedan jag var i din ålder (oj, vad gammal jag känner mig nu, men det var bara åtta år sedan), till stor del för att jag bestämde mig för att flytta femtio mil från mina föräldrar när jag var arton, till en stad jag aldrig varit i och där jag inte kände någon, och inte berätta för de nya människor jag träffade om mina problem.

Jag har ingen diagnos men har många typiska AS-drag. (Jag väntar på en utredning nu.) Att jag dolde det gjorde förvisso att saker kunde bli ordentligt jobbiga eftersom jag inte fick det stöd och den förståelse jag behöver från omgivning. Men när jag betedde mig som om jag vore NT, då blev jag också behandlad som en NT, vilket gav mig möjlighet att utvecklas mer i min "NT-roll". Jag lärde mig så mycket av det att de flesta människor jag träffar nu för tiden inte märker vilka problem jag har.

Du måste få möjlighet att utforska dina gränser och lära dig nya saker. Det kommer du förmodligen inte att klara om folk behandlar dig som om du vore från en annan planet. Det är fint att de försöker, men jag tycker att de gör helt fel. Jag tycker att det du beskrivit är rent ut sagt förnedrande. Jag tycker inte att man säger "vad glad och social du är!" som beröm när det finns en ledsen och osocial människa i närheten. Det är som att säga "åh, vilken smal och fin figur du har!" när en överviktig människa är närvarande.

Av ditt inlägg har jag förstått att du är blyg. Det var jag också i din ålder (för åtta år sedan, vill säga) så jag vet precis hur det är. Om jag i dagsläget hade hört någon fråga mina föräldrar vad det är för fel på mig hade jag sagt: "du kan fråga mig, jag kan föra min egen talan". Hade det hänt när jag var femton hade jag bara känt mig misslyckad. Men det var/är jag inte, och det är verkligen inte du heller.

vallesmamma skrev:Förstår att det måste vara jobbigt men det är bra att du fått diagnos tidigt, då ökar dina chanser att kunna leva ett bättre liv än vad jag gör, på grund av mycket sen diagnos. Har förträngt det mesta som hände i skolan. Alla tyckte jag var avvikande och det var inte roligt att höra.

Hellre få en diagnos och förstående människor fast de behöver ju inte överdriva som i ditt fall. Men en del är rädda för de som avviker. Har aldrig förstått varför.

Sorgligt att höra att du fick din diagnos så sent!

Jag måste hålla med om att det känns bättre att bli behandlad som en treåring, än att ingen förstår problematiken och skäller ut mig.
När vi får vikarier i skolan, händer det att lärarna glömmer att berätta för dem att jag har en diagnos, och då behandlar de mig som om jag vore en NT - och jag hatar det. För det fungerar inte.
Å andra sidan är den behandling jag får nu kort sagt överdriven.

Laika skrev:Har du pratat med dina föräldrar om det här?

Nej. Jag har svårt att prata med precis alla, till och med min familj.
Dessutom skulle jag aldrig våga att prata med dem om detta.

Laika skrev:Det föräldrar och andra gör med sitt curlingbeteende är att se till att du inte möter några utmaningar. Alla människor behöver utmaningar för att lyckas lära sig nya saker. Jag har utvecklats så otroligt mycket sedan jag var i din ålder (oj, vad gammal jag känner mig nu, men det var bara åtta år sedan), till stor del för att jag bestämde mig för att flytta femtio mil från mina föräldrar när jag var arton, till en stad jag aldrig varit i och där jag inte kände någon, och inte berätta för de nya människor jag träffade om mina problem.

Ja, det har du rätt i. Vad smart att flytta iväg så där, det bör nog jag också göra.

Laika skrev:Jag har ingen diagnos men har många typiska AS-drag. (Jag väntar på en utredning nu.) Att jag dolde det gjorde förvisso att saker kunde bli ordentligt jobbiga eftersom jag inte fick det stöd och den förståelse jag behöver från omgivning. Men när jag betedde mig som om jag vore NT, då blev jag också behandlad som en NT, vilket gav mig möjlighet att utvecklas mer i min "NT-roll". Jag lärde mig så mycket av det att de flesta människor jag träffar nu för tiden inte märker vilka problem jag har.

Imponerande att det fungerade för dig. Grattis!
För mig kommer det aldrig att funka, jag har nämligen gigantiska problem.

Laika skrev:Jag tycker att det du beskrivit är rent ut sagt förnedrande. Jag tycker inte att man säger "vad glad och social du är!" som beröm när det finns en ledsen och osocial människa i närheten. Det är som att säga "åh, vilken smal och fin figur du har!" när en överviktig människa är närvarande.

Det känns väldigt utpekande när de säger så, ja.
De vet att jag sitter och lyssnar. De försöker säkert tydligt visa hur mycket folk uppskattar sociala och glada människor, så att jag kan bli likadan.

Laika skrev:Av ditt inlägg har jag förstått att du är blyg. Det var jag också i din ålder (för åtta år sedan, vill säga) så jag vet precis hur det är. Om jag i dagsläget hade hört någon fråga mina föräldrar vad det är för fel på mig hade jag sagt: "du kan fråga mig, jag kan föra min egen talan". Hade det hänt när jag var femton hade jag bara känt mig misslyckad. Men det var/är jag inte, och det är verkligen inte du heller

Det stämmer att jag är blyg. Jag hoppas att jag blir mer utåtriktad i framtiden. Tack!

Jag föreslår övningar i att säga vad du tycker, förslagsvis börjar man med obetydliga saker för at känna på själva känslan o få erfarenheten.