På senaste har jag utvecklat ett väldigt stort intresse för människor med personlighetsstörningen borderline (värt att nämna är att jag känner stor sympati för dessa människor och jag vill liksom inte uppröra någon i min "efterforskning").

Hursomhelst så tänkte jag höra mig för bland er andra aspergare om ni också finner dessa människor mer intressanta än andra? Det jag har märkt, som kan hjälpa förklara min fascination, är att personer med asperger och borderline väldigt ofta väger upp varandra. Jag har väldigt många teorier om varför det är så, men jag ska försöka att inte göra detta till en lång monolog om mina egna upptäckter .
Utan istället så vore det kul att höra ifall någon fler än jag har åsikter om detta?

Jag tror också jag har en dragning till personer med Borderline. Jag tror de har mycket energi och utstrålning som väger upp vår inbundenhet. Altså, jag menar ingen sådär flummig energi som new-ageare tror på, utan bara vanlig... energi. Det händer mycket i deras själar helt enkelt, och vissa av oss kanske har mer "stillastående" själar, mer stabila menar jag då. Fast det vet jag inte, vi ändras ju också, mer elelr mindre mycket. Jag svänger ganska mycket tror jag.

Så jag tror att vi kan behöva ett "komplement". Men vad jag hört är borderlinerelationer mycket riskabla och uttröttande, personen med Borderline kräver hela dig en stund, kastar bort dig helt en annan. Jag tror även relationerna kan bli väldigt intensiva och brinnande, vilket kanske vi aspergare inte alltid orkar med eftersom vi kan behöva vara mycket för oss själva.

Jag har en nära släkting med denna diagnos. Inte det mest fascinerade jag varit med om, nej. De flesta träffar slutar med att det blir tjafs mellan den och några till. Ofta är det min moder som råkar ut för skotten. Men jag själv kan uppleva att min moder är provocerande och "putti-nutti", det tycker inte jag heller om. Så jag brukar säga till min moder att sluta provocera och försöka vara någon annanstans när hon vet om hur det blir.

Runt julas förra året var det en riktig bra dag/kväll dock! Kanske delvis berodde på att personen fyllde år, men hela festen delades med en annan. Helt lugnt och skönt var det, inga missförstånd.

Men en annan släkting fick inte komma för denna personen, för då skulle personen i fråga inte komma.

Ja, det kan ju uppenbarligen bli väldigt intensivt med borderline-människor. Samtidigt känner jag som med asperger, som råkar ut för missförstånd mellan människor ofta, en viss samhörighet med dessa människor som faktiskt också råkar ut för missförstånd ofta. Visserligen uppstår våra missförstånd av helt olika anledningar, men de har ofta samma konsekvenser; ensamhet.

Sedan så tycker jag att det kan vara väldigt besvärligt att tolka "normala människor", medan folk med borderline faktiskt kan vara enklare för mig att förstå. Detta kanske just för att saker och ting ofta är antingen svart eller vitt för dem, det blir liksom tydligare.

Ja.

Personen var min favoritsläkting när jag var liten.

Jag föredrar lugn och ro. Har haft tillräckligt många labila människor omkring mig så det räcker för resten av livet.

Jag har inget tålamod med labila människor för jag kan inte identifiera mig med deras beteende och har därför ingen respekt för det, om jag ska vara ärlig. Borderline-folk har en tendens att se alla som antingen vänner eller fiender, och det tankesättet är något av det töntigaste jag kan tänka mig.
Den typen av svartvitt-tänkande som jag inte förstår kan jag egentligen bara tolerera om de inte påverkar mitt liv, eller om jag bara måste utsättas för dem under någon kort tid, och tjänar på att stå ut.

Okej, tack för era inlägg, intressant att se hur pass olika vi ändå tänker, det kanske man får ta som en påminnelse att vi alla ändå är individer.

Borderline-folk har en tendens att se alla som antingen vänner eller fiender, och det tankesättet är något av det töntigaste jag kan tänka mig.

Har lite svårt att förstå vad du menar med töntigt i det här sammanhanget. Kanske för att töntighet är en definition baserad på en personlig känsla. Du behöver dock inte fördjupa dig i vad du menar, utan jag ville snarare bara påpeka att det kändes opassande i sammanhanget.

Å andra sidan så frågade jag ju faktiskt om era åsikter, så det kanske inte var så opassande trots allt

Borderline är typ NT gone bad och blivit offer. Så nej, inte speciellt imponerad.

Borderline i kombination med Aspergerdrag som en kompis till mig har, är dock en mer stabil personlighetstyp en del gånger. Trygghet är viktigare än spänningssökande och intriger för henne. Så var gång hon hänger sig till spänningssökande dimper hon alltid tillbaka i tryggheten. En mycket känslig individ, som dock alltid har ett litet behov av action.

Men jag finner Borderlinedelen mestadels förarglig. Hålla på och dejta Hells Angelssnubbar och sådant, nä alltså, jag blir mest irriterad på att iaktta och höra om sådant. Men lite intressant är det ju också, hur man till synes med flit försätter sig i skitjobbiga situationer.

Och hur i helsike man alltid lyckas bli ett offer för omständigheterna

Jag tycker att det är töntigt eftersom det inte går att se allt i världen som antingen gott eller ont, utan mellanting, om man inte blundar för en massa faktum.
Om man blundar för så många saker att det går att ha en svartvit världsbild så kommer jag att bli för trött för att ens höra den personen öppna munnen, eftersom det är så barnsligt att tro att världen fungerar så,

Värt att notera är att jag inte avhandlar alla personer som någonsin fått diagnosen borderline, utan kommenterar en typ av labila, paranoida borderline-människor som så gott som (eller faktiskt) säger upp kontakten med en om man inte tyckte att deras favoritfilm var särskilt bra.

Jag dras inte till dem, då jag skräms av instabila människor. Gillar heller inte energiska eller högljudda eller väldigt uppåt människor, föredrar stillsamhet och stabilitet i både humör och beteende.

Jo, jag har också observerat ett fall där en människa uppvisar både asperger och borderlinedrag. Precis som du säger så är dessa personer ofta stabilare än enbart borderline. Det var väl lite det som också talade för min slutsats om att vi på ett sätt väger upp varandra. Men visst, jag kan även se att det i vissa fall blir personen med asperger i ett förhållande som får ta emot smällar och samtidigt inte får ut så mycket utav det. Återigen är vi väl alla individer och vill ha ha ut olika saker från livet.

sugrövmanövern skrev:Men jag finner Borderlinedelen mestadels förarglig. Hålla på och dejta Hells Angelssnubbar och sådant, nä alltså, jag blir mest irriterad på att iaktta och höra om sådant. Men lite intressant är det ju också, hur man till synes med flit försätter sig i skitjobbiga situationer.

Och hur i helsike man alltid lyckas bli ett offer för omständigheterna

Efter att ha diskuterat detta med en person som faktiskt hade borderline, så kunde jag få lite perspektiv på saken. Det är som du säger att de medvetet utsätter sig för vissa saker. Men det utomstående, och i de flesta fall de själva, inte inser är att dessa människor i stort sett saknar förmåga att kontrollera sina känslor. Visst är det så att ingen människa egentligen kan kontrollera vad de känner, men för någon med borderline så finns det liksom ingen spärr mellan känsla och handling. Med andra ord blir de liksom slavar till sina känslor.

Det kanske kan vara svårt att begripa för någon med asperger, då vi snarare har motsatta problemet; vi har bristande förmåga att koppla egna känslor till handling

Jag tycker borderline är svårt, man vet inte vart man har folk någonstans. Jag känner två borderline på riktigt och har ett par till på nätet så min erfarenhet är inte så stor.

De är inte töntiga. De kan lika lite hjälpa sina borderline-beteenden som vi kan hjälpa våra avvikande beteenden. Men de kan bli för påfrestande att umgås med när man själv har sina svårigheter. Jag blev tvungen att stöta bort en sådan tjej. Det kändes elakt av mig, men jag och min familj behövde gå först. Jag kan inte rädda hela världen, för så stark är jag inte.

Men har inte många av oss också dålig impulskontroll? Det trodde jag. När jag är uppstressad, när det blir för mycket för mig, då kan jag bli ett monster och kasta ur mig både det ena och det andra, som jag senare ångrar. I de lägena är det också svårt att se allt i en gråskala, jag ser bara allt i svart. Så jag förstår borderline-människorna. Jag har läst mycket om störningen också, eftersom jag trodde att jag hade den diagnosen förr. Under utredningen jag nyss genomgått så har de kommit fram till att jag inte alls har borderline.

Kan inte folk med AS också ha ostabilt humör och vara instabila känslomässigt?

Eller det kanske i så fall är AS i kombination med borderline eller bipolär sjukdom/adhd?

Mördarsnigel skrev:Värt att notera är att jag inte avhandlar alla personer som någonsin fått diagnosen borderline, utan kommenterar en typ av labila, paranoida borderline-människor som så gott som (eller faktiskt) säger upp kontakten med en om man inte tyckte att deras favoritfilm var särskilt bra.

Min erfarenhet är att de tar kontakt med en igen nästa dag.

Albulena skrev:Kan inte folk med AS också ha ostabilt humör och vara instabila känslomässigt?

Det var det jag menade, fast jag kanske var otydlig. Visst är det väl så?

Känner ungefär som Inger - numera - och delvis som både Mördarsnigel och svartamolnet. Svårt att komma på egna ord för närvarande.
Har haft stora problem med en del bekanta som jag misstänker kan ha haft starka drag av borderline, delvis även AS. Känt mig som en fruktansvärt dålig människa och vän.
Beträffande svartvitt har jag också en öm punkt i risken att bli satt på piedestal en smekmånad för att sedan bli rökt vid första ofullkomlighet man visar eller bli det ena i vissa avseenden och det andra i andra - då är det nästan lättare att vara orättvist rökt från början.

Men vad är "borderline"? Jag har mycket sämre koll än på AS, men mitt intryck är rätt liknande: att det är dåligt utforskat, sett till personen ofta går in i annat, och har både feldiagnosticerats mycket med och brukats som slasktrattsdiagnos.

Men vad är "borderline"? Jag har mycket sämre koll än på AS, men mitt intryck är rätt liknande: att det är dåligt utforskat, sett till personen ofta går in i annat, och har både feldiagnosticerats mycket med och brukats som slasktrattsdiagnos.

Ja visst, Borderline är ju egentligen bara en generell benämning på en beteendestörning. Det finns väl egentligen inget som kan bevisa på att det skulle vara en medfödd störning. Det har snarare att göra med hur man har behandlats i livet och vilka upplevelser man har haft osv.
Med andra ord så skulle alla teoretiskt sätt kunna drabbas av liknande KÄNSLO-mässiga problem. Har man däremot en medfödd Asperger-diagnostik så har man i princip inte ens förmåga att utveckla dessa BETEENDE-mässiga problem.

Självklart så kan ju vi med AS ändå vara minst lika instabila i humöret, men skillnaden är att vi rent biologiskt inte kopplar dessa humörsvängningar till empatin i samma utsträckning som en icke-autist. Just av den anledningen så diagnoserar man inte någon med AS med Borderline, alltså just för att det är en beteende-störning.

temporary21 skrev:På senaste har jag utvecklat ett väldigt stort intresse för människor med personlighetsstörningen borderline (värt att nämna är att jag känner stor sympati för dessa människor och jag vill liksom inte uppröra någon i min "efterforskning").

Hursomhelst så tänkte jag höra mig för bland er andra aspergare om ni också finner dessa människor mer intressanta än andra? Det jag har märkt, som kan hjälpa förklara min fascination, är att personer med asperger och borderline väldigt ofta väger upp varandra. Jag har väldigt många teorier om varför det är så, men jag ska försöka att inte göra detta till en lång monolog om mina egna upptäckter .
Utan istället så vore det kul att höra ifall någon fler än jag har åsikter om detta?

Jag är oxå intresserad av borderline men jag är mer intresserad av psykopater. Antagligen har det med min fascination för allt som ligger i samhälletts utkanter att göra.

temporary21 skrev:Självklart så kan ju vi med AS ändå vara minst lika instabila i humöret, men skillnaden är att vi rent biologiskt inte kopplar dessa humörsvängningar till empatin i samma utsträckning som en icke-autist. Just av den anledningen så diagnoserar man inte någon med AS med Borderline, alltså just för att det är en beteende-störning.

Jag känner två med personlighetsstörning i kombination med Asperger.

mstibbs skrev:Jag känner två med personlighetsstörning i kombination med Asperger.

Med personlighetsstörning syftade du på borderline då eller?

Som sagt så tror jag att det inte är så ovanligt att folk har personlighetsstörningar i samband med AS. AS är ju egentligen bara ett medfött tillstånd som påverkar bl.a. spegelneuroner i hjärnan. I övrigt så fungerar våra hjärnor i stort sett likadant som NT (känslomässigt etc.), vilket gör att vi är precis lika mottagliga som vem som helst för andra personlighetsstörningar. Det jag dock ville utmärka var att även om någon med AS har en personlighetsstörning, så kanske BETEENDET inte påverkas på samma sätt som för någon som har samma personlighetsstörning utan AS

temporary21 skrev:

mstibbs skrev:Jag känner två med personlighetsstörning i kombination med Asperger.

Med personlighetsstörning syftade du på borderline då eller?

Som sagt så tror jag att det inte är så ovanligt att folk har personlighetsstörningar i samband med AS. AS är ju egentligen bara ett medfött tillstånd som påverkar bl.a. spegelneuroner i hjärnan. I övrigt så fungerar våra hjärnor i stort sett likadant som NT (känslomässigt etc.), vilket gör att vi är precis lika mottagliga som vem som helst för andra personlighetsstörningar. Det jag dock ville utmärka var att även om någon med AS har en personlighetsstörning, så kanske BETEENDET inte påverkas på samma sätt som för någon som har samma personlighetsstörning utan AS

En med histrionisk PS och drag av borderline och en med antisocial PS, på psyk sa läkaren att jag ev. hade en PS och det lär ha varit borderline isf, men jag fick ingen diagnos då.