Förra året jobbade jag på ett labb vid universitetet under en del av sommaren. Det var väldigt lärorikt men det var också en jobbig tid för mig. Jag berättade inte för någon om min AS och ångest/depression eftersom jag inte ville att folk skulle ha några fördomar om mig innan de ens träffat mig och sett hur jag arbetar i labbet. Tyvärr så är jag en väldigt osäker person och jag är väldigt rädd för att göra fel så därför ställde jag en hel del frågor när jag var osäker på vad jag skulle göra. Ställde inte frågor till samma person hela tiden utan försökte sprida ut frågorna mellan folk men jag fick ändå intrycket av att min handledare och åtminstone en person till tyckte att jag frågade för mycket, vilket verkade göra dem lite smått irriterade.

Jag hade också väldigt svårt för att strukturera min "lediga tid" i labbet då jag mest bara väntade på att vissa delar av experimenten skulle bli klara och jag misstänker att det är något jag hade (och har) svårt med på grund av AS. Jag är en person som behöver rutiner, planer och struktur för att fungera ordentligt men det är ändå svårt för mig att organisera en del saker själv. Det faktum att både tiden på labbet och att studera vid universitetet i allmänhet är mycket mindre strukturerat än, till exempel, gymnasiet är ganska problematiskt för mig. Dessa saker, samt vissa sociala problem, ledde till att jag hade mycket ångest och kände mig ganska deprimerad under min tid i labbet. Missförstå mig inte, jag ville vara där men jag tror att det hela hade varit mycket bättre om jag inte hade varit så osäker och haft så mycket ångest.

Det är tänkt att jag ska spendera ett x antal veckor på labbet i sommar igen och jag är orolig för det. Jag vet att problemen kvarstår. Jag inser att det är ganska långt kvar till sommaren men jag tänker på det en hel del och jag funderar på om jag kanske borde berätta för min handledare att jag har AS. Å ena sidan känns det som att det skulle vara bra om hon visste om det (det skulle vara ganska skönt om någon på labbet visste om det) men å andra sidan vill jag inte att hon (eller någon annan) ska döma mig och tro att jag är inkapabel till att göra saker eftersom jag är autistisk och har ångest. Det verkar som att många tror att det är mycket dåligt att berätta om sin diagnos och att "neurotypiska" personer utnyttjar sådan information och gör livet surt för en (exempelvis "svartlistar" personer från vissa jobb och liknande) och det gör mig orolig.

Det här blev längre än jag hade tänkt mig. Ursäkta. Hursomhelst, någon som har några tips/råd på vad jag borde göra i denna situation?

Tycker inte du ska säga ngt, det blir bara mer problem, om du ändå vill göra det, nämn bara lite i förbigående att du blir nervös ibland och inte vill göra fel och att det är därför du frågar så mycket, varenda människa med något vett i skallen har förståelse för det...

Neutrino skrev: Ställde inte frågor till samma person hela tiden utan försökte sprida ut frågorna mellan folk men jag fick ändå intrycket av att min handledare och åtminstone en person till tyckte att jag frågade för mycket, vilket verkade göra dem lite smått irriterade.

Det kanske är så att du har missförstått deras eventuella irritation? Det kanske inte var så farligt som du uppfattade det? Det som antonius säger stämmer förmodligen rätt bra, men samtidigt kan du ju fundera lite mer över varför du jobbade i labbet, och varför exempelvis din handledare ville (?!) ha dig där? Det kanske egentligen var så att de uppskattade dina frågor, men att deras irritation inte nödvändigtvis var kopplade till dina frågor (typ av frågor och omfattning osv).

Jag befinner mig i ungefär samma situation nu, som den situation du berättar om. Däremot har jag blivit headhuntad för egenskaper som ifrågasättande, analytisk förmåga, och detaljseende.
Jag känner även av ångest/osäkerhet, men på något sätt verkar det nästan vara underförstått. Förmodligen har projektledningen lyckats gissa sig till att jag är en NPF-människa, och sett det som något positivt, trots att de helt säkert blir rätt irriterade när jag klankar ned på projektstyrningen!

Instämmer i antonius:s inlägg men kan väl lägga till att du kanske kan säga till att du behöver stöd i form av konkreta svar på frågor och är lite orolig eller vad det kan vara. Poängen är att vara rak med det som är svårt att dölja men inte säga absolut mer än du behöver.

Kanske du kan hitta någon som du kan fråga ofta utan att det blir problem? eller om du kan prata med din pojkvän för att se om du kan få svaret utan att behöva fråga personal på labbet.

(spontant låter det riktigt intressant med ett labbjobb, grattis! )

antonius: Förra året fick jag frågan om varför jag verkade så orolig hela tiden varpå jag svarade att jag är rädd för att göra fel och att det gör mig orolig. Det enda som hände då var att hon sa att jag skulle sluta oroa mig.

Allelopati: Jag tror inte att jag har missförstått deras eventuella irritation. Dels för att en av personerna lät väldigt irriterad när jag ställde en fråga (såpass irriterad att jag inte vågade fråga henne igen efter det) och dels för att min handledare, precis innan jag skulle gå hem sista dagen, kommenterade det hela och sa att jag hade frågat lite väl mycket att jag måste klara mig mer själv.

Om min handledare verkligen ville ha mig där vet jag inte. Hon valde inte mig, jag valde hennes projekt. Det är inte ett "riktigt" jobb utan en "forskarskola" som sträcker sig över två somrar och innebär att man helt enkelt hoppar in i ett befintligt projekt och jobbar där i ett x antal veckor under två somrar men sedan inte mer (om man inte erbjuds att stanna kvar antar jag men det vet jag inte om jag skulle vilja ändå).

plåtmonster: Tyvärr finns det ingen annan jag kan fråga. Jag försökte som sagt sprida ut frågorna lite mellan olika personer men ja, jag kan inte riktigt fråga någon utanför gruppen jag är i. Min pojkvän kan jag absolut inte fråga då han inte vet någonting om neurovetenskap eller tekniker som används på ett sådant labb.

Tack förresten. Det är, som jag skrev till Allelopati ovan, inget "riktigt" jobb utan en "forskarskola" som jag håller på med i två somrar.

Det gör mig allvarligt talat lite smått upprörd att man ska behöva känna att man måste dölja en del av vem man är för att undvika att personer ska utnyttja den informationen för att göra livet miserabelt för en. Det är inte OK.

Neutrino skrev:Det gör mig allvarligt talat lite smått upprörd att man ska behöva känna att man måste dölja en del av vem man är för att undvika att personer ska utnyttja den informationen för att göra livet miserabelt för en. Det är inte OK.

Ja det är verkligen ledsamt hur det är, på många områden. Hade en ung vikarie för ett par år sedan, han var lite nervös och frågade hela tiden, men jag tänkte att han lär väl sig så småningom, men det gick inte så bra och han var lite långsam och försiktig av sig, så alla började bli irriterad på honom. En dag kom han till mig, antagligen för att jag var den enda som inte skällde på stackarn, och då förklarade han, att det hade hänt en mindre olycka där han var inblandad. Han hade gråten i halsen, rösten pipig och pratade i en enda lång mening utan att andas.

Jag hade ju anat att han var lite AS och sa att det ordnar sig, det han råkade ut för händer alla då och då. Sen gav jag honom en kort sympatikram, han lugnade sig genast och vart lite tyst, sen frågade jag honom om han var ett bokstavsbarn, men han hade inte varit i någon utredning eller så, annat än för att han var lite dyslektisk. Men det gick ett tag och nu har han fått ett bra självförtroende och klarar allt galant. Så allt ordnade sig, tror det gör det för dig med...

@Neutrino, Du kanske kan läsa på i böcker eller hitta någon på ett annat labb som du kan fråga lite? t.ex något liknande i USA via email?

Neutrino:

När jag läser vad du skrivit, reagerar jag väldigt starkt på att de blir IRRITERADE över att man frågar saker ... alltså det låter ju helt sjukt.
Man frågar ju ofta ej för att man är osjälvständig, utan för att man är rädd att göra fel och sabba något viktigt. Låter sjukt otrevligt av dom att få en irriterad ton när man kommer och ber om hjälp ...
Skulle också må dåligt av att vara på en sån arbetsplats.

Har haft en liknande erfarenhet själv - en praktikplats som var helt katastrofal för mitt psykiska mående.
Inga riktlinjer gällande var man skulle ta vägen varje dag när man började (fick gå runt i korridorer asförvirrad och försöka hitta min handledare), allmän oordning, ingen person att "hänga med" .... utan handledaren bara försvann ibland, vilket gjorde så jag självklart fick panik, dålig arbetsbeskrivningar/beskrivningar av regler - som gjorde så jag fick ställa 1000 frågor eller GISSA.

För att göra situationen bättre, skrev en av mina lärare till handledaren - och jag berättade själv att jag har AS. Detta pga. att jag trodde de skulle ta mig på större allvar då - och förstå hur viktigt det är med SPECIFIK info/konkreta uppgifter.

Jag hade fel .... handledaren visste överhuvudtaget ej vad Asperger var för något, och troded väl jag var lite efterbliven eller nåt Inget fel med att vara efterbliven, men ser helst att folk ej tror att jag är det, när det inte är det som är problemet.

Mår fortfarande dåligt över att jag berättade, faktiskt...
Blev endast en LITEN förbättring av att jag berättade det här, alltså minimal, och jag fick istället gå runt med hundhuve och skämmas .... den känslan man får när man berättar om en funktionsnedsättning för nån som inte alls fattar eller typ inte tror en.


Iallafall; om jag var du - så skulle jag inte berätta.
Skulle endast förklara detaljer - som att jag är väldigt rädd för att göra fel och BEHÖVER fråga när jag blir osäker, att jag trivs bäst med konkreta uppgifter osv osv.

Människor (hostNThost) verkar vara allmänt outbildade om vad AS är .... Så i wouldn't bother.

De flesta människor är rätt outbildade på det mesta och mentalt slöa. Så ha inga förhoppningar på nyfikenhet och spontant förkovring

Plasticfck skrev:När jag läser vad du skrivit, reagerar jag väldigt starkt på att de blir IRRITERADE över att man frågar saker ... alltså det låter ju helt sjukt.
Man frågar ju ofta ej för att man är osjälvständig, utan för att man är rädd att göra fel och sabba något viktigt. Låter sjukt otrevligt av dom att få en irriterad ton när man kommer och ber om hjälp ...
Skulle också må dåligt av att vara på en sån arbetsplats.

Skulle tro att det var OK med frågor och så i början men att de förväntade sig att jag skulle klara mig själv mer och mer under de veckor jag var där. Antar att det var därför de blev irriterade.

En tidigare tråd om detta problem: tors-inte-beratta-pa-jobbet-att-jag-har-asperger-t11956.html

En anledning till att det kan vara farligt att berätta om sin diagnos är att om det blir något problem i arbetet (någon har missat något) el man hamnar i en konflikt med någon kollega (el rentav chefen själv) så blir man den självklara syndabocken. "Klart det beror på X, hen är ju inflexibel, saknar social kompetens, klarar inte av att arbeta självständigt, bokstavstolkar och missförstår pga AS."

Rekommenderar det inte.

Labbar gör man bäst med Aspergers! Tycker inte du ska berätta.