Liljan skrev:

Alien skrev:Jag har läst en roman Djurvänner av Anton Marklund. Anton Marklund är utbildad lärare och arbetar som personlig assistent, och detta är hans debutroman. Allt utspelar sig i en avfolkningsbygd i Västerbotten. Man får följa berättelsen från mamma Monas, pappa Lennarts och sonen Johannes synvinkel.

Romanen börjar så här:
"Hon gick med rullator. Väldigt sakta. Det gör gamla tanter. Hon vek in på en tvärgata. En där snön fortfarande låg kvar från igår. Vi skrattade när hon föll och slog huvudet i marken. Det såg roligt ut. Vi skrattade ända till vi förstod att hon inte kunde resa sig upp igen. Då slutade vi skratta för då var det inte roligt längre.
Sedan tog vi hennes handväska."

Det är den 17-årige Johannes som berättar. Så här urskuldar han sig för sin mamma:
"Tanten behövde inte väskan längre, sade jag. Hon hade ramlat själv och då får man göra som vi gjorde. Då är det faktiskt bra att göra så.
Vi tog i och för sig sedlarna ur portmonnän i handväskan innan vi kastade den i bäcken. Det får man inte egentligen. Men det är mer som återvinning än rån. Man ska aldrig låta saker förfaras, säger pappa.
Tanten hade sju tusenlappar i portmonnän. Gamla tanter har alltid mycket pengar i handväskan, sa Niklas, när han plockade upp sedlarna. Jag fick en av tusenlapparna. De andra tog två var. Men det gjorde inget. Det fanns bara sju tusenlappar så alla kunde inte få två."

Johannes är inte som andra, han är autist. Han tänker inte som andra. Han tar hem tusenlappen till sin mamma och tror att hon ska bli lite glad. Högfungerande autist men han fungerar inte bland vanliga människor, bara bland dem som förstår honom som hans föräldrar och morfar.
---
Jag tycker det är bra skrivet. Personerna är väl skildrade, det är lätt att leva sig in i Monas och Lennarts känslor, deras oro och vanmäktiga vrede. Johannes skriver inte lika ingående, men man förstår hans längtan efter att få vara med och därför göra allt som "kompisarna" säger åt honom att göra. Och när han gör som han blivit lärd av föräldrarna kan det också gå illa pga hans bokstavstolkande.

Jag tycker Johannes låter som en riktigt vidrig person som inte bör vara utan ständig tillsyn, han borde absolut inte få gå ut utan en vuxen.

Texten du citerade beskriver inte Asperger utan en rätt allvarlig empatistörning. Det är såna som Johannes som växer upp och mördar folk utan rätt behandling. Jag håller med om att han inte bör gå i en vanlig skola då risken är stor att han skadar andra men särskolan är inte rätt plats. Jag tror det är svårt att veta vad man ska göra av honom, det är svårt att behandla personlighetsstörningar och det saknas både kunskap och forskning.