Jag kommer lätt i konflikt med familjemedlemmar då jag har svårt att anpassa mig (försöker dock), är ofta försenad/har svårt att skynda mig, vet inte hur jag ska lyckas engagera mig i saker jag inte finner intressanta och pga min oförmåga att komma igång med vissa saker. Sådant jag inte är helt säker på hur jag ska göra skjuter jag gärna upp och kommer inte riktigt till skott med.

Mina föräldrar, som jag lätt kan hamna i dispyt med, förstår inte min problematik överhuvudtaget (alltså att jag verkligen har problem med vissa saker) utan säger istället
"diagnos eller ej får du ta och skärpa dig",
"du är ju inte handikappad",
"du använder bara asperger som en anledning till att slippa anstränga dig om det inte hamnar inom ditt intresseområde"
"bara se till att få det gjort",
"hur svårt kan det vara?
"du är väl inget barn?"

Jag har många, många gånger bett dom om hjälp med vissa vardagliga saker, men blir aldrig tagen på allvar. Jag erkänner mina svagheter för att sedan be om hjälp istället men blir avfärdad med de olika citaten jag skrivit högre upp.

Hur förklarar man för de som uppenbart inte förstår hur svårt det kan vara med saker och slippa bli förolämpad eller inte trodd på?

Jag har insett att de allra flesta inte kan sätta sig in i andra människor. Att det de kallar empati är en stor jävla bluff.

Jaa du, välkommen i gänget, min mor säger tillockmed har du problem har du skapat dom själv, ha ha, så där har man inte mycket hjälp att hämta. Men det är väl det här som gör att man ofta känner sig som att man är på fel planet.

Detta gör dessutom att många med AS har en tendens att isolera sig lite, specielt när man blir lite äldre, och inte längre orkar 'kompensera' hela tiden för att 'platsa' i NT världen.

Men du gör ju rätt som hänger på forum som detta tex, så har man ändå en slags gemenskap även om den långt ifån kan vara som IRL så att säga. För saning är den att bli tagen på alvar blir man nog bara hos 'de egna' så att säga. Men som tröst kan man väl säga att så är det väl även för NT:folket, lika barn leka bäst liksom.
Vet inte om du fick ngt bra svar.

Jag vet inte i vilken situation du befinner dig, men det bästa jag kan komma på är att försöka skapa en sån situation då du inte behöver förhålla dig till deras krav, utan kan leva efter dina egna behov.

Nibor skrev:Jag vet inte i vilken situation du befinner dig, men det bästa jag kan komma på är att försöka skapa en sån situation då du inte behöver förhålla dig till deras krav, utan kan leva efter dina egna behov.

Är 19 år och bor hemma...

På habiliteringen i min hemstad har de info för anhöriga. Låter som en bra idé, att de får höra om svårigheterna av någon professionell. Eftersom som de tyvärr tror att du bara skyller ifrån dig när du försöker berätta om dina svårigheter.

Tidgiare trådar om samma dilemma:

nar-slaktingar-och-bekanta-inte-forstar-syndromet-t7161.html

fick-ni-folk-att-forsta-omrostning-t4735.html

far-inte-min-mamma-att-forsta-min-asperger-t31637.html

nar-familjen-inte-forstar-hur-far-man-hjalp-t20279.html

hur-mycket-forstaelse-kan-man-forvanta-sig-av-familjen-t26636.html

hur-forstaende-ar-era-familjer-efter-utredningen-t18193.html

Om det är möjligt så vore att flytta till eget boende klart bättre. Annars kan man försöka vara hemma på andra tider än de andra så att man unviker möten eller komma hem så sent att man kan gå till sängs på en gång. Sedan tar man sovmorgon så man slipper möten då också. Eller skyndar iväg och äter ute med medhavd mat.