Jag har nyligen fått en bipolär typ 2 diagnos iom. att jag hade en "mani-vecka" där jag inte sov mer en 3-4 timmar per dag. Som alla utom just jag i den situationen inser nog att det inte är hållbart i längden så jag kraschade och blev inlagd i 13 dagar för att få ordning på sömnen och rutinerna som slängts ut genom fönstret.

Kan såhär i efterhand inse att jag haft mindre "manier" fast att det varit mildare och man har kunnat fungera med dom och depressiv grå-dimma trodde jag länge var mitt normaltillstånd. Hur kul är det att leva i längden liksom?

Men i vart fall så blev jag lite fundersam över hur vanligt eller ovanligt det är med att ha både bipolaritet och asperger/autism. Det känns ju lite som motsatta diagnoser där ena är att man gärna är lite mer tillbakadragen, har svårigheter med människor, logiskt tänkande och den andra där man är översocial, "king of the world!", rider på känslorna. Så. Finns det några fler som är dubbeldiagnostiserade med dessa två?

Att vara tillbakadragen är inget typiskt Apergerdrag, vi är olika där precis som neurotypiska.

Jag har nyligen fått en bipolär typ 2 diagnos men är osäker på om den stämmer, jag känner inte riktigt igen mig i hypomanierna. Det står överallt att man ska vara som i ett lyckorus, kreativ, glad och aldrig har mått bättre, så är det inte för mig. Jag mår betydligt bättre än när jag är deprimerad men det är inte en skön och positiv känsla, det är mera som att jag är otroligt stressad och det kryper i hela kroppen. Jag blir glad för att jag tror att depressionen äntligen är över sen känner jag mig lurad när jag är tillbaka på ruta ett två veckor senare. Jag är hellre deprimerad hela tiden och det har jag förstått inte är en typisk önskan som bipolär.

Det ska vad jag förstå vara en ganska vanlig kombination.

(Tycker autism påminner lite om att vara bipolär. Man kan liksom inte vara lagom.)

När jag träffat andra aspergare/autister i grupp så har det nästan alltid varit någon som man vetat också haft bipolär sjukdom för att den berättat det.
Kanske berättar inte alla heller.
Finns dom som inte sagt något också men där jag misstänkt att det ev skulle kunna handla om bipolär sjukdom.

Gissar att kombinationen är ännu vanligare än många tror.

Liljan skrev:Att vara tillbakadragen är inget typiskt Aspergerdrag, vi är olika där precis som neurotypiska.

Självklart är det så men många jag träffar och chattat med känner sig lite "socialt hämmade" just för att man kan missa saker om ansiktsuttryck, kroppsspåk och liknande.

Liljan skrev:Jag blir glad för att jag tror att depressionen äntligen är över sen känner jag mig lurad när jag är tillbaka på ruta ett två veckor senare. Jag är hellre deprimerad hela tiden och det har jag förstått inte är en typisk önskan som bipolär.

Det är väl egentligen samma sak där att bipolära blir olika mycket maniska och deprimerade. Vissa kan ju börja köpa bilar och hus helt utan att tänka på konsekvenserna medan vissa bara blir lite gladare. Jag har nog varit bipolär längre men jag har haft antidepressiva som hållit mig nere så man bara fått lite mer energi och lycka men förhoppningsvis ska jag bli lite stabilare på "normal-måendet" nu med rätt mediciner. Kan väl kanske vara samma för dig?

Puzzle skrev:

Liljan skrev:Att vara tillbakadragen är inget typiskt Aspergerdrag, vi är olika där precis som neurotypiska.

Självklart är det så men många jag träffar och chattat med känner sig lite "socialt hämmade" just för att man kan missa saker om ansiktsuttryck, kroppsspåk och liknande.

Liljan skrev:Jag blir glad för att jag tror att depressionen äntligen är över sen känner jag mig lurad när jag är tillbaka på ruta ett två veckor senare. Jag är hellre deprimerad hela tiden och det har jag förstått inte är en typisk önskan som bipolär.

Det är väl egentligen samma sak där att bipolära blir olika mycket maniska och deprimerade. Vissa kan ju börja köpa bilar och hus helt utan att tänka på konsekvenserna medan vissa bara blir lite gladare. Jag har nog varit bipolär längre men jag har haft antidepressiva som hållit mig nere så man bara fått lite mer energi och lycka men förhoppningsvis ska jag bli lite stabilare på "normal-måendet" nu med rätt mediciner. Kan väl kanske vara samma för dig?

Som sagt, vi är olika. Många neurotypiska känner sig socialt hämnade också.

Jag blir inte gladare heller, det är därför jag inte känner igen mig. Som jag har förstått det ska hypomanier kännas positiva åtminstone för stunden.

Liljan skrev:Att vara tillbakadragen är inget typiskt Apergerdrag, vi är olika där precis som neurotypiska.

Jag har nyligen fått en bipolär typ 2 diagnos men är osäker på om den stämmer, jag känner inte riktigt igen mig i hypomanierna. Det står överallt att man ska vara som i ett lyckorus, kreativ, glad och aldrig har mått bättre, så är det inte för mig. Jag mår betydligt bättre än när jag är deprimerad men det är inte en skön och positiv känsla, det är mera som att jag är otroligt stressad och det kryper i hela kroppen. Jag blir glad för att jag tror att depressionen äntligen är över sen känner jag mig lurad när jag är tillbaka på ruta ett två veckor senare. Jag är hellre deprimerad hela tiden och det har jag förstått inte är en typisk önskan som bipolär.

Ser ut som om jag skrivit det där. Förutom det att du inte upplever något rus.

Jag har en manisk vecka just nu och ruset är på en obeskrivligt hög nivå. Men frustrationen över att tvingas kämpa mot alla frestelser som ingår är nästan lika hög.

En annan nackdel med ruset är att depressionen som följer även den är obeskrivligt hög. Eller låg kanske det kallas. Finns ingen botten.

Har nästan bara haft depressiva perioder, men lite samlarmani har jag nog, o mer sällan får jag städmanier.

Richard skrev:Har nästan bara haft depressiva perioder, men lite samlarmani har jag nog, o mer sällan får jag städmanier.

Gillar du samlarmanin eller skulle du helst slippa den?

Den blir väl jobbig för dig om den blir för hög och du har begränsat med pengar. Tänker jag

RSD555 skrev:

Richard skrev:Har nästan bara haft depressiva perioder, men lite samlarmani har jag nog, o mer sällan får jag städmanier.

Gillar du samlarmanin eller skulle du helst slippa den?

Den blir väl jobbig för dig om den blir för hög och du har begränsat med pengar. Tänker jag

Nja, än så länge är den väl ganska ok, kostar nått för mycket så får jag acceptera det. Men jag köper t.ex. en massa grejer på loppmarknad som jag kanske inte behöver, som t.ex. 8 st GPS'er, men köper dom ändå för jag tycker de var billiga. Kanske ihop om att sälja dom nån dag o göra en vinst, men det blir ju aldrig av...

Richard skrev:

RSD555 skrev:

Richard skrev:Har nästan bara haft depressiva perioder, men lite samlarmani har jag nog, o mer sällan får jag städmanier.

Gillar du samlarmanin eller skulle du helst slippa den?

Den blir väl jobbig för dig om den blir för hög och du har begränsat med pengar. Tänker jag

Nja, än så länge är den väl ganska ok, kostar nått för mycket så får jag acceptera det. Men jag köper t.ex. en massa grejer på loppmarknad som jag kanske inte behöver, som t.ex. 8 st GPS'er, men köper dom ändå för jag tycker de var billiga. Kanske ihop om att sälja dom nån dag o göra en vinst, men det blir ju aldrig av...

Tycker exemplet med dom åtta gps:en är ett bra exempel på mani. Om den manin blir så stark att den förvandlas till ett okontrollerat rus så är det klinisk mani.

Att vara deprimerad kan medföra att man tar ogenomtänkta beslut. Eftersom man inte bryr sig. Du kanske inte bryr dig så mycket om pengar just då, när du lägger dom på åtta GPS.

RSD555 skrev:

Richard skrev:

RSD555 skrev:
Gillar du samlarmanin eller skulle du helst slippa den?

Den blir väl jobbig för dig om den blir för hög och du har begränsat med pengar. Tänker jag

Nja, än så länge är den väl ganska ok, kostar nått för mycket så får jag acceptera det. Men jag köper t.ex. en massa grejer på loppmarknad som jag kanske inte behöver, som t.ex. 8 st GPS'er, men köper dom ändå för jag tycker de var billiga. Kanske ihop om att sälja dom nån dag o göra en vinst, men det blir ju aldrig av...

Tycker exemplet med dom åtta gps:en är ett bra exempel på mani. Om den manin blir så stark att den förvandlas till ett okontrollerat rus så är det klinisk mani.

Att vara deprimerad kan medföra att man tar ogenomtänkta beslut. Eftersom man inte bryr sig. Du kanske inte bryr dig så mycket om pengar just då, när du lägger dom på åtta GPS.

Jag är inte världens bästa på att hantera pengar, det erkänner jag. Jag hade en god man i ca 12 år, eftersom jag hade skuldsatt mig för ganska mycket tidigare. Men nu klarar jag mig själv, det brukar gå plus/minus noll var månad o jag tar absolut inga lån för att köpa saker. Innan jag fick god man tog jag SMS-lån o sånt, o det gick till Kronofogden.

Jag lyckas dock spara lite grann, som t.ex. nu när vi fick statsbidraget (man får en summa baserad på HAB-ersättningen från daglig verksamhet), det var ändå på några tusen. Det köpte jag guld för, så det blir en form av sparande.

Tänkte inreda med guldig stil när jag får min lägenhet. Men inte äkta guld, guldfärgat.

Läste det du skrev tidigare om att spara i guld, att det blir svårare göra av med pengarna/värdet. Låter smart.

Jag har bott hos syster och mamma två år och varken vågat eller haft lust gå ut. Så jag har knappt gjort av med några pengar. Sparat nästan hela sjukersättningen. Läkarbesök och mediciner har kostat en del.

Min stora syster har följt med mig till läkare och sånt och bjudit ut mig på restaurang ibland. Varit på en träffgrupp några gånger. Tagit några promenader med min mamma. Har varit utomhus men det är inte så mycket på två år. En eller ett par gånger per månad.

Var inlagd ett par månader och fick ect förra våren som omväxling. Det var min semester kan man säga. Tyvärr var jag skräckslagen hela tiden och theralen hjälpte föga. Vågade inte prova något starkare, rädd för benzo.