En aspekt av bipolaritets problemet som bekymrar mig är medicinering.

Jag har gått hela livet UTAN psykofarmaka. Det betyder antagligen att min hjärna är hårt präglad av bipolariteten. Det som bekymrar mig är dock hur pass mycket psykofarmaka dämpar den kreativa förmågan. Jag är helt beroende av min kreativa förmåga. Det finns antagligen inga sofistikerade studier på hur kreativa individer påverkas av psykofarmaka,
i synnerhet studier av effekten på kognition för litium eller lamictal?

Läkaren varnar för att hypomani skovarna kan övergå i mani om man låter bipolariteten gå förlänge omedicinerad.

Jag blev för många år sedan föreslagen Litium men avböjde just för att jag var rädd för hur jag skulle kunna komma att förändras. Nu var det långt före min AS-diagnos och jag har idag ingen uppfattning egentligen om huruvida det skulle vara aktuellt idag, jag har levt med min AS-diagnos i två år nu och livet har gått så mycket upp och ner av alla möjliga yttre orsaker att jag inte riktigt förmått fundera vidare på det.

Jag följer det du skriver med stort intresse även om du inte ser det.

Det kanske inte bara handlar om att gå mera åt det maniska hållet utan kanske också att depressionerna blir värre? Undrar om det finns någon studier över sjävmordsfrekvens vid bipolaritet med och utan medicinering?

Jag har två inte helt nära släktingar som är syskon och är bipolära. Eller hade, kanske jag ska säga, för den ena tog livet av sig för bortåt 30 år sedan. Hon kunde inte ta litium av någon anledning (problem med sköldkörteln tror jag) och slutade därför medicinera. Nu kan man förstås inte veta hur starkt kopplat hennes självmord var till att hon inte medicinerade, men det är nog befogat att undra det i alla fall. Hennes bipoläre bror gick nog utan medicinering, och kanske även diagnos, väldigt länge, men fick så småningom medicinering med litium, och tycker att han fick ett helt annat liv då. Han är väl 86 år nu, tror jag, och mår tämligen bra för sin ålder.

uniqueNr5 skrev:En aspekt av bipolaritets problemet som bekymrar mig är medicinering.

Jag har gått hela livet UTAN psykofarmaka. Det betyder antagligen att min hjärna är hårt präglad av bipolariteten. Det som bekymrar mig är dock hur pass mycket psykofarmaka dämpar den kreativa förmågan. Jag är helt beroende av min kreativa förmåga. Det finns antagligen inga sofistikerade studier på hur kreativa individer påverkas av psykofarmaka,
i synnerhet studier av effekten på kognition för litium eller lamictal?

Läkaren varnar för att hypomani skovarna kan övergå i mani om man låter bipolariteten gå förlänge omedicinerad.

Mani eller hypomani gränsande till mani kan ju vara besvärligt och ställa till stora problem. Ett sätt att handskas med det kan vara att skaffa sig personer i ens närhet, som man litar på - inte nödvändigtvis älskar, som kan larma en själv ifall det håller på att gå över styr. Så länge det rör sig om måttlig hypomani kan det ju vara bra. Ibland jättebra. Om jag begriper.

Kvasir skrev:Det kanske inte bara handlar om att gå mera åt det maniska hållet utan kanske också att depressionerna blir värre? Undrar om det finns någon studier över sjävmordsfrekvens vid bipolaritet med och utan medicinering?

Du har alldeles rätt. Jag dök nyligen ner i mörkret och var "borta" i en vecka (vet inte, tappade tidsuppfattningen). Nu är jag uppe i 200 kmh igen...
och den här gången ska jag naturligtvis stanna här...
intalar jag mig själv. Sanningen att jag nu mår exceptionellt bra.
Jag går 3 ggr snabbare än alla andra, har svårt att sluta le och sjunga.
Jag har miljoner idéer och planer. Har hunnit med mer än vad jag hunnit mer de två senaste veckorna på en dag...

Jag föreställer mig ett sorts program av träning och kost. Jag har börjat med b-vitaminer på rekommendation av min läkare, och Omega 3:n m.m. har börjat verka lite (placebo?), jag blir inte längre överbelastad av intryck och lyckas sålla bort störande intryck (effekten har inte försvunnit vid deprission).. min gissning är att det kanske är min hypomani som spökar ändå?

Ganesh skrev:

uniqueNr5 skrev:En aspekt av bipolaritets problemet som bekymrar mig är medicinering.

Jag har gått hela livet UTAN psykofarmaka. Det betyder antagligen att min hjärna är hårt präglad av bipolariteten. Det som bekymrar mig är dock hur pass mycket psykofarmaka dämpar den kreativa förmågan. Jag är helt beroende av min kreativa förmåga. Det finns antagligen inga sofistikerade studier på hur kreativa individer påverkas av psykofarmaka,
i synnerhet studier av effekten på kognition för litium eller lamictal?

Läkaren varnar för att hypomani skovarna kan övergå i mani om man låter bipolariteten gå förlänge omedicinerad.

Mani eller hypomani gränsande till mani kan ju vara besvärligt och ställa till stora problem. Ett sätt att handskas med det kan vara att skaffa sig personer i ens närhet, som man litar på - inte nödvändigtvis älskar, som kan larma en själv ifall det håller på att gå över styr. Så länge det rör sig om måttlig hypomani kan det ju vara bra. Ibland jättebra. Om jag begriper.

Jag har aldrig varit manisk..tror jag...enbart hypomanisk i olika grader. Med medicinering jag är rädd för är att förlora min edge. Det är vissa tillstånd där tanken blixtrar till och man förvånar sig själv. Musiken får en helt annan struktur, riktning och mening och man känner sig helt obegränsad och produktiv om jag förlorar den där edgen är det frågan om jag vill gå utan psykofarmaka.

Åandra sidan säger läkarna att den bipoläras livs linje omedicinerad har en strängt växande amplitud om vi vill likna svängningarna mellan polerna vid en sinuskurva så man kommer alltså enligt profetian bränna sig på solen eller försvinna ner på havets botten.

Men jag inbillar mig att man kan kämpa sig igenom och bemästra monstret med ren viljestryrka och arbetskraft.
Jag är skeptisk till psykofarmaka. Läkarna förlitar sig för mycket på den.
Den förutsätter att individen inte är tillräckligt stark för att klara av tillstånden omedicinerat.

Å andra sidan om det långsiktiga slutresultatet av att inte medicinera blir kognitiva "skador" är jag villig att ompröva.

Naturligtvis är det också så att jag inte är glad i att medicinera när
jag är hypo. När jag är deprimerad däremot begrubblar jag det åter...

Vi har ju som sagt Liz Miller i Stephen Frys dokumentär. Hon påstår ju att hon klarat sig utan medicinering i 15 år genom att äta fet fisk och ytterligare omega-3.

Titti skrev:Jag blev för många år sedan föreslagen Litium men avböjde just för att jag var rädd för hur jag skulle kunna komma att förändras. Nu var det långt före min AS-diagnos och jag har idag ingen uppfattning egentligen om huruvida det skulle vara aktuellt idag, jag har levt med min AS-diagnos i två år nu och livet har gått så mycket upp och ner av alla möjliga yttre orsaker att jag inte riktigt förmått fundera vidare på det.

Jag följer det du skriver med stort intresse även om du inte ser det.

Jag bävar inför litium. Det blir ett "adjö kära hypomani" och ett "välkommen 0-ställda zombie".
Läkaren föreslog inte att börja just med litium, dock.
Du är bipolär?
Som sagt det är just förändring, (speciellt min "edge" och reducering av min kreativa förmåga), åt ett 0-ställt tillstånd jag instinktivt inte vill genomgå.

Kvasir skrev:Vi har ju som sagt Liz Miller i Stephen Frys dokumentär. Hon påstår ju att hon klarat sig utan medicinering i 15 år genom att äta fet fisk och ytterligare omega-3.

Det stämmer. Hon var ioförsig antagligen mycket kunnig inom det medicinska, då hon var en av landets främsta läkare (av det som sades).
Jag ska nog testa ett tag till, dyker jag in i mörkret hårt igen så är det kanske frågan. Jag är ju inte den bästa på dagliga rutiner etc..

Måste man ta så stora doser litium att det kapar bort svängningarna helt? Kan det inte vara så att man kan ta en mindre dos för att hålla det i schack bara och så kanske höja med tiden om amplituden börjar öka? Eller är poängen att kapa bort svängningarna helt för att det är dem i sig som gör att man blir sämre med tiden?

Det lär gå att ha doser som begränsar svängningarna, men inte tar bort dom.

Kvasir skrev:Måste man ta så stora doser litium att det kapar bort svängningarna helt? Kan det inte vara så att man kan ta en mindre dos för att hålla det i schack bara och så kanske höja med tiden om amplituden börjar öka? Eller är poängen att kapa bort svängningarna helt för att det är dem i sig som gör att man blir sämre med tiden?

Jag vet inte tillräckligt i nuläget för att kunna besvara frågorna tillfredsställande. Jag ska inte börja med just litium, om jag överhuvudtaget börjar..
Vad jag förstått av den medicin de föreslagit så är den stämningsstabiliserande och används även vid epilepsi.
Man börjar med en dos och höjer den successivt med konstanta tidsinterval och en konstant dos addition. Antagligen stannar man vid en initial tänkt dos, sedan bedömmer man om man ska sänka eller höja dosen.

Ett problem jag snappat upp om litium är att när man börjat så ökar risken till starkare svängningar om man slutar , alltså är det medicinering på livstid som gäller?

Min läkare menar i vilket fall att jag bör sätta in medicinering på livstid, vilken det blir är en annan fråga.

Men som sagt jag är svårövertygad. Jag har tagit mig ur andra osannolika omständigheter med ren viljestyrka så...

Om det finns medicin som går bra att sluta med så kanske du bör prova det i första hand då. Det låter i vart fall bra om det finns alternativ till litium. Det är ju trots allt inte ett helt nyttigt ämne för kroppen även om är väldigt bra mot bipolaritet.

Kvasir skrev:Om det finns medicin som går bra att sluta med så kanske du bör prova det i första hand då. Det låter i vart fall bra om det finns alternativ till litium. Det är ju trots allt inte ett helt nyttigt ämne för kroppen även om är väldigt bra mot bipolaritet.

Litium tar jag inte frivilligt ivarjefall. Hursom helst frågade jag om någon sådan medicin, som man kan sluta med, eller snarare en medicin som man tar vid behov (dvs vid deprission och överdriven hypomani).
Dessvärre finns det enligt min läkare inte någon sådan ännu.
Har man däremot inte haft sin bipolaritet speciellt länge kan det vara så att man är tidigt ute nog för att bli av med det västa och sedan slippa medicin. Ungefär såhär beskrev hon (och detta är naturligtvis generaliserat) att har man haft en skov och i typ 1 år så behöver man medicinera i ett år. 2-3 skov (mani eller deprission) över en period av 2 år -> 2-3 år medicinering. 3 år + och fler skov -> livslång medicinering.
Så resonerade hon.

Jag köper aldig generalisering av detta slag, då jag är ett unikum och sällan passar in i statistiken vad det än rör sig om. Så naturligtvis är jag inte övertygad.

Jag kan ju säga att jag antagligen varit bipolär sedan jag var 14 och har tappat räkningen över mina skov. (har dessutom genomgått "rapid cycling" i perioder vilket anses vara ett långtgånget stadium) Så jag är ett förlorat fall enligt statistiken är det ett under att jag lever.

uniqueNr5 skrev: enligt statistiken är det ett under att jag lever.

Det är vi glada för. I alla fall jag. Och uppenbarligen många till.

uniqueNr5 skrev:Jag bävar inför litium. Det blir ett "adjö kära hypomani" och ett "välkommen 0-ställda zombie".
Läkaren föreslog inte att börja just med litium, dock.
Du är bipolär?
Som sagt det är just förändring, (speciellt min "edge" och reducering av min kreativa förmåga), åt ett 0-ställt tillstånd jag instinktivt inte vill genomgå.

Jag vet inte om jag är det men de misstänkte det för många år sedan eftersom jag svängde så mycket i aktivitet och humör. Men då hade ingen ens nämnt AS och diagnosen på det fick jag först 2006, detta var sent 80-tal.

Om det fortfarande finns skäl att misstänka det vet jag inte men jag har haft rejäla återkommande svackor alltid (och toppar). Om de beror på att min AS har gett mig återkommande depressioner eller fler faktorer än så vet jag inte ännu. Jag försöker inlemma AS i min referensvärld ännu så får vi se hur det faller ut.

Titti skrev:

uniqueNr5 skrev:Jag bävar inför litium. Det blir ett "adjö kära hypomani" och ett "välkommen 0-ställda zombie".
Läkaren föreslog inte att börja just med litium, dock.
Du är bipolär?
Som sagt det är just förändring, (speciellt min "edge" och reducering av min kreativa förmåga), åt ett 0-ställt tillstånd jag instinktivt inte vill genomgå.

Jag vet inte om jag är det men de misstänkte det för många år sedan eftersom jag svängde så mycket i aktivitet och humör. Men då hade ingen ens nämnt AS och diagnosen på det fick jag först 2006, detta var sent 80-tal.

Om det fortfarande finns skäl att misstänka det vet jag inte men jag har haft rejäla återkommande svackor alltid (och toppar). Om de beror på att min AS har gett mig återkommande depressioner eller fler faktorer än så vet jag inte ännu. Jag försöker inlemma AS i min referensvärld ännu så får vi se hur det faller ut.

I mitt fall började de utreda mig för bipolaritet, men min läkare fick anställning utomlands och den nya påbörjade en utredning från scratch. Vid det tillfället var jag under en period stabil men väldigt reserverad. Fokuset kring mina aspergerdrag gjorde att de blundade för den bipolära aspekten som är mitt verkliga problem. Jag har naturligtvis vissa asperger problem. Men jag misstänker att jag haft turen att mestadels få fördelarna inom diagnosen och att det är mina svängningar som gör det hela krångligt.

Jag gick och begrubblade mina eviga transformationer som verkade lite antitetiska mot det mer statiska oföränderliga tendensen inom AS som jag verkligen inte har. Jag vet aldrig var jag hamnar, improvisation är min grej...Jag vill göra nya saker hela tiden. Tänka i nya banor hela tiden.
Komma till nya platser. "nova syndrom" eller ngt..
Upprepning är inte min femma egentligen.

Ganesh skrev:

uniqueNr5 skrev: enligt statistiken är det ett under att jag lever.

Det är vi glada för. I alla fall jag. Och uppenbarligen många till.

Tackar!

Det kan ju vara så att aspie-benägenheten att vara kreativ och tänka annorlunda, och hypomani-benägenheten att tänka nytt och annorlunda förstärker varandra. Se tex Kekulés idé om bensol-molekylens hexagonala ringstruktur. (Fast mig veterligen var han varken aspie eller bipolär, men skärpt ändå trots sina handikapp.) Han satt framför en brasa och dåsade och atomerna bildade ormar. Plötsligt bildade en atom-orm en ring genom att bita sig i stjärten. Genast insåg den store kemisten att molekylen hade ring.form. Det är är inspiration och kreativitet det. Men sen återstår ju det besvärliga. Att visa att det faktiskt är så. Och då måste det ju till mer än kreativitet. Sittfläsk tex. Och uthållighet. Och det kan ju vara besvärligare.

MsTibbs skrev:

uniqueNr5 skrev:Jag undrar om det är någon annan som har bipolär syndrom koexisterande med asperger syndrom. Det ser nämligen ut som jag kommer få denna (Bipolär II) "tilläggsdiagnos".
http://en.wikipedia.org/wiki/Bipolar_disorder

Var hos Habiliteringen idag, psykologen där grunnade på om jag någonsin övervägt om jag var bipolär och rekommenderade mig ta upp det med psykiatern när jag kommer till psyk för att få Concerta... där ser man... *halvt chocktillstånd*

Verkar det stämma?
Har du allvarliga upp och ner svängar?
Har det pågått länge?

Som sagt är man tidigt ute kan det finnas möjligheter att förhindra att det förvärras...

Förresten, är det någon som vet hur antidepressiva påverkar bipolaritet? Nu är väl förmodligen inte jag bipolär, men funderat på det har jag gjort, och i alla fall när jag jobbade så hade jag någon slags periodiskt beteende. Det slog mig nu att det kanske skulle kunna vara så att det beteendet har minskat sedan jag började med antidepressiva. Jag kastade återigen fram funderingen om bipolaritet när jag träffade en läkare för första gången efter AS-diagnosen. Han trodde inte att det fanns något bipolärt, men reserverade sig med att inte ha hunnit läsa journalen så noga.

Hans tanke om mina perioder var dock snarare att de mera maniska perioderna kanske egentligen var min normala kapacitet och att den reducerades däremellan av depression eller andra saker. Men det väcker onekligen frågan vad som är normalt? Han verkade inte tycka att jag blev tillräckligt hypoman i de aktiva perioderna, och därför var de förmodligen det normala tillståndet. Om man har stora svängningar så är alltså medelvärdet det normala men om man har lite mindre svängningar så är det ena toppvärdet det normala! Det känns inte som logiken i det är helt övertygande, även om det givetvis kan förhålla sig så.

Kvasir skrev:Förresten, är det någon som vet hur antidepressiva påverkar bipolaritet?

Jag tror det beror på vilken typ av medicin och vilken typ av bipolaritet man har. Jag har hört att vissa unipolära antideprissiva mediciner bör undvikas för att de kan t.o.m. orsaka mani. Jag vet dock inte exakt vilken det var. Men mormalt sätt bör man nog vara försiktig. Rent allmänt brukar inte unipolära mediciner funka på bipolära har jag läst och i värsta fall få oönskad effekt åt antingen mani eller ännu våldsammare deprissioner och andra hemska biverkningar..

uniqueNr5 skrev:Jag tror det beror på vilken typ av medicin och vilken typ av bipolaritet man har. Jag har hört att vissa unipolära antideprissiva mediciner bör undvikas för att de kan t.o.m. orsaka mani. Jag vet dock inte exakt vilken det var. Men mormalt sätt bör man nog vara försiktig. Rent allmänt brukar inte unipolära mediciner funka på bipolära har jag läst och i värsta fall få oönskad effekt åt antingen mani eller ännu våldsammare deprissioner och andra hemska biverkningar..

Det verkar dock inte vara någon fara med i mitt fall. Jag funderade mera på om medicinen kan ha kapat av mina mera aktiva toppar också, kanske, utöver att kapa bort depressionerna. Men förmodligen är det bara den här utbrändhetströttheten det handlar om och att den trycker ner hela aktivitetskurvan ordentligt.

Mediciner som skall stabilisera läget gör just det. Därför är det viktigt NÄR man sätter in dom. Vill man vara litet manisk skall man tajma in insättandet så att läget stabiliseras på en nivå som är litet ovanför en "normal" nivå. Om man däremot sätter in stabiliserande medicin när man är litet deprimerad så blir det annorlunda. Om jag minns rätt.