I mitt huvud rör sig nu:
- Hans påstående om empatilöshet vid AS? Det går emot vad jag tidigare hört.
- Hur han kan på max 40 min bilda sig den uppfattningen om mig? NVE i Uppsala som är specialister på NPF tog tre dagar på sig att diagnositcera mig för ett par år sedan. Mestadels av tiden satt jag blyg och tittade ner i golvet. Jag tycker alltid att sådana här läkarbesök är jobbiga, särskilt förstabesöket och i synnerhet då en läkarkanidat skulle sitta med också.
- Han kanske har rätt. Hur kan jag då fortsätta mitt liv? Då känns det som om jag har levt i en lögn. På något sätt skulle jag då känna mig skyldig och skamsen. Kan han riva upp min diagnos. Det skulle kännas väldigt kluvet att först ha fått en diagnos och sedan inte få den. Hur ska jag förhålla mig till det. Jag som just nu håller på söker stöd utifrån en aspergerdiagnos. Har jag lurat (dvs. gjort mig själv funktionshindrad) mii själv under hela denna tid?

Jag tycker du svarar själv på din fråga. Klart NPF-teamet som testade dig i tre dagar vet bättre än läkaren som pratade med dig i 40 min. Dessutom har säkert läkaren inte någon större erfarenhet av personer med AS (kanske ingen alls, har bara läst sig till det), så han är ingen expert.

Alla med AS är inte likadana, det verkar som om läkaren hade en schablonbild av en aspergare. Klart han inte kan riva upp din diagnos.

Och hur kan du ha lurat dig, i så fall har ju snarare NPF-teamet lurat dig och varför skulle de göra det?

Du behöver inte ta emot några stödåtgärder alls, om du inte vill. Men de problem som ledde till utredningen finns ju kvar, de är inget som du inbillat dig.

Har du inte känt igen i mycket av vad andra aspergare skrivit här?

Men står det nu i ens läkarjournal att man har AS, så alla läkare man träffar vet om det? Egentligen tycker jag inte det angår nån annan när jag söker vård för nån kroppslig sjukdom.

Alien skrev:

ufo skrev:Kristofer.
Empati är ett ämne som diskuterats tidigare här. Vi är flera som tycker oss ha empati trots att läkarna påstår att "vi saknar empati helt".
Troligen är det så att vi blandar ihop empati och sympati. Är du på det klara med skillnaden mellan dessa?
Jag förstår det inte trots att jag fått flera förklaringar tidigare.

För vanligt folk är empati och sympati helt enkelt samma sak. Det är därför det känns så konstigt att få höra att man saknar empati, det låter som en känslokall psykopat.

Enligt wikipedia ingår enligt Henry Montogomery (vem han nu är) följande i fenomenet empati:
[url]* Förståelse - någon typ av förståelse av den som empatin väcks för
* Känsla - att empaten (personen som känner empati) upplever en känsla som överensstämmer med den andre
* Uppfattad likhet - empaten uppfattar sig ha relevanta likheter med objektet för empatin
* Handling - empatin manifesteras i någon handling från empatens sida
[/url]

Vet inte om jag blev så mycket klokare av detta.

Bra beskrivning. Varken vågade elelr orkade ge mig på en beksrivning av detta. Ganska klart om man orkar läsa ordentligt, men det är ju upp till var och en.

Ms Tibbs, vem var det?? Har ju mycket med k-stad att göra så det är bra att vetahur dom bär sig åt....du kan ju mejla så behöver vi inte hänga ut idioten här. Även om han/hon skulle få sällskap av många kolleger, hehe.

Kristofer

Är det en psykiater, den där läkaren?

Bry dig inte om vad h*n sa! Det var ett praktexempel på okunnighet i kombination med ren dumhet och självgodhet.
Jag har dussinvis med såna exempel från folk med AS som jag har kontakt med.

Favoritkommentaren brukar vara just det där med empati. Empati är ett väldigt missförstått begrepp även bland välutbildade.

Empati är en förmåga som man utvecklar efterhand och som innebär att man kan sätta sig in i vad en annan människa kan tänkas känna och/eller tänka i en viss situation. Det handlar om att kunna förstå och uppleva den känsla som den andre har. Inte att tycka synd om, ha medlidande eller nåt sånt. Utan förstå och uppleva vad den andre känner och tänker.

Ffa tror man att alla "normala" människor automatiskt har empatisk förmåga, att de är födda med den och att den som är bildad och utbildad har den förmågan mer än andra.

Det har de INTE! Den är inte medfödd och den finns inte konstant närvarande ens hos dem som har hög empatisk förmåga.
Den har inget med bildning eller utbildning att göra. Anmärkningsvärt många läkare t ex, är helt i avsaknad av denna förmåga.

När det gäller personer med AS så är det inte så enkelt som att säga att den diagnosen innebär att man inte har empatisk förmåga. Visserligen så ligger det i diagnosen som sådan att man ska ha svårigheter med ömsesidighet i sociala kontakter och att man ofta har svårigheter med att föreställa sig något som man inte redan känner till, att använda fantasi osv.

Men det här är ju ytterst individuellt hur det ser ut. Vad en person med AS utmärkt väl klarar, det kan vara väldigt svårt för en annan med AS. Sen lär man sig ju under livets gång en hel del som kompenserar för de ursprungliga svårigheterna.

En annan sak som jag märkt hos många med AS, de säger det själva att det är så, är att de kan ha god empatisk förmåga i vissa sammanhang och med vissa personer, men det blir mycket svårare ffa med okända människor och oförutsedda händelser.

Då hänger den empatiska förmågan liksom inte med. Men det är inte detsamma som att inte ha någon! Det betyder ju bara att man inte klarar att använda den under vilka omständigheter som helst.

Så Kristofer: ta det lugnt!
En sak ska du veta; den som uttalar sig så tvärsäkert och ifrågasätter expertutlåtande utan att vara det själv, utan att ha kunskap i ämnet, utan att känna personen ifråga, och gör det efter bara en kort stund; den personen är inte pålitlig! Bara självupptagen och tror sig vara den som vet bättre än alla andra. Dessutom bryter h*n mot läkaretikens regler.

Mitt råd:
Skit i gubben, eller om det var en gumma.....
Tro på dom som har utrett dig, de har förmodligen gjort ett gediget arbete, eller hur? Då borde de ha haft störst chans att träffa rätt, inte sant? Rent logiskt.....

Så ta det som ett skämt och roa andra med att återberätta det! Det brukar jag göra med en del såna här exempel jag fått från andra.

T ex detta:
Läkaren: nej du kan inte ha Asperger!
Du har ju jobbat med datasupport och då måste man ju kunna prata med människor!

Eller det här:
Läkaren: nej du har inte Asperger, du har ett ångestsyndrom!

1 år senare efter utredning och med diagnosen Asperger
Patienten till läkaren: känner du nån med AS?
Läkaren : neej....
Patienten: har du haft nån patient med AS?
Läkaren: neej......
Patienten: har du gjort nån utredning om AS?
Läkaren: neej......

Ytterligare kommentarer behövs väl inte?

MsTibbs skrev:Jobbig läkare. Jag träffade också en sån nyligen.

"Jag kan visserligen inget om asperger, men du har iallafall inte asperger!"

Baserat på vad?

"Ja altså, du har ju visat vissa känslor och förstått vissa kroppsspråk jag haft... dessutom tycker jag att det inte behövs diagnoser för NPF, för det kostar samhället bara en massa pengar i onödan, symptomen kommer säkert ur samhället för man kan ju inte bevisa vad det beror på, att folk äter konstiga saker och jag tycker att ungarna i skola borde skärpa sig istället och och och... se nu blir du arg! Alltså kan du inte ha asperger... bla bla..."

Urk...

Ingen skulle få för sig att skrika åt en unge med bara ett ben att springa fortare, tydligen fattar inte alla att detsamma gäller med psyket...

Cool DR, hade vissa poäng. Tror faktiskt inte jag har as heller, men, jag har papper på det. Nåt måste ju en svensk svag få, annars får ju beriekarna allt för sin ptsd..

Mardröm skrev:

MsTibbs skrev:Ingen skulle få för sig att skrika åt en unge med bara ett ben att springa fortare, tydligen fattar inte alla att detsamma gäller med psyket...

Cool DR, hade vissa poäng. Tror faktiskt inte jag har as heller, men, jag har papper på det. Nåt måste ju en svensk svag få, annars får ju beriekarna allt för sin ptsd..

Uhm? Nu vet jag inte huruvida jag hängt med helt...

DR = doktor?
beriekarna = flyktingar?
ptsd = posttraumatisk stressyndrom (PTS)?

Tackar för vettiga och intressanta synpunkter.

Nej, han hade inte läst mina journaler innnan läkarbesöket. Han började med att fråga om jag hade ADHD och asperger diagnosicerat. Under hela besöket pratade han mkt om ADHD och läkemedelsbehandligar kring detta. Så den diagnosen ifrågasatte han inte. Dock var han snabb med att ifrågasätta min AS-diagnos. Han frågade också var jag hade blivit utredd och jag svarade att det var på NVE i Uppsala. Dessa räknas som kunniga experter och jag gjorde div. tester där under tre-fyra dagar.

Min gamla läkare som inte alls ifrågasatte detta var tyvärr så pass mycket sjukskriven att det inte blev just någon läkarkontakt alls. Därav att jag själv önskade att byta läkare och ville då träffa den som jag snabbast kunde komma i kontakt med eftersom det gått ett år utan läkarkontakt. Det tyckte jag inte var vettigt eftersom jag också samtidigt äter mediciner. Att byta läkare igen skulle betyda väntetid, receptkrångel och ingen kontinuerlig uppföljning min concertabehandling.

Så till mina tankar kring huruvida denna läkare måhända har rätt (även om hans bedömning inte är något att lita på så kan ju påståendet även vara sant av hmm... slump). Vad som gör att jag funderar på det är att jag ofta sett AS som det som generera mina sociala trubbel. Därför har jag ofta utgått från det då jag jobbat med dem. Och feldiagnosicering kan ju därmed ha inneburit felaktigt utgångsperspektiv.

En fråga tillslut. Kan denna läkare formellt avdiagnosicera mig om han själv vill det? Dvs. förklara diagnosen ogiltlig. Jag fråga med tanke på den hjälp jag får ifrån studentstödet, vilken jag just får med hänvisnign till AS. Det är också den enda insats jag använder mig av nu, förutom läkarkontakten då och jag upplever den som mycket värdefull för mina studier.

Kristofer skrev:Nej, han hade inte läst mina journaler innnan läkarbesöket. Han började med att fråga om jag hade ADHD och asperger diagnosicerat. Under hela besöket pratade han mkt om ADHD och läkemedelsbehandligar kring detta. Så den diagnosen ifrågasatte han inte. Dock var han snabb med att ifrågasätta min AS-diagnos. Han frågade också var jag hade blivit utredd och jag svarade att det var på NVE i Uppsala. Dessa räknas som kunniga experter och jag gjorde div. tester där under tre-fyra dagar.

Så till mina tankar kring huruvida denna läkare måhända har rätt (även om hans bedömning inte är något att lita på så kan ju påståendet även vara sant av hmm... slump). Vad som gör att jag funderar på det är att jag ofta sett AS som det som generera mina sociala trubbel. Därför har jag ofta utgått från det då jag jobbat med dem. Och feldiagnosicering kan ju därmed ha inneburit felaktigt utgångsperspektiv.

En fråga tillslut. Kan denna läkare formellt avdiagnosicera mig om han själv vill det? Dvs. förklara diagnosen ogiltlig. Jag fråga med tanke på den hjälp jag får ifrån studentstödet, vilken jag just får med hänvisnign till AS. Det är också den enda insats jag använder mig av nu, förutom läkarkontakten då och jag upplever den som mycket värdefull för mina studier.

Hur skulle den här läkaren, som inte är expert på AS, kunna upphäva den diagnos som NPF-teamet gjort? Det tror jag inte alls är nån risk. Och Studentstödet vet ju ingenting om vad den här läkaren sagt, så det försvinner inte. Du behöver verkligen inte berätta för dem vad han sagt heller.

Däremot kan du ringa till nån på NPF-teamet som utredde dig. Eller om du har kontakt med nån kurator/psykolog på Vuxenhabiliteringen. Berätta vad läkaren sagt och att du känner dig osäker pga detta. Ev skulle en psykiater/expert kunna kontakta läkaren direkt och förklara lite mer om AS för honom.

Varför började han öht tala om AS, om han inte läst journalen, läste han den under själva besöket? Eller pratade du själv om din AS-diagnos under besöket? Eftersom du behöver medicin för din ADHD, inte för AS, så är ju hela frågan om AS ovidkommande.

Kristofer skrev:Var hos en ny läkare idag. Han frågade om jag upplevde min aspergerdiagnos som korrekt. Han frågade detta mot bakgrund att han sa att personer med aspeger inte ha empati för andra människor. Jag förklarade att jag kan uppleva empati men att jag kan ha svårt att förstå människors känslor genom kommunikation etc. Sedan lämnades denna fråga därhän för andra ytterligare ärenden.

Mot slutet av läkarbesöket skulle han tala in ett meddelande, så där som läkare brukar göra. Han vill då att jag skulle vara med och lyssna för att han ville att jag skulle ha så stor koll och förståelse som möjligt. Han talade in sitt meddelande. Det sista han sade i det var att han ifrågasatte korrektheten i min aspergerdiagnos. Jag kommenterade inte detta men gick därifrån med mycket funderingar. Jag läte bli att kommentera det. Jag kan helt enkelt inte obsevera mig själv utifrån och objektivt. Detta är ingen diagnos jag känner att jag kan ställa själv.

För övrigt så upplevde jag honom som en trevlig och sympatisk herre.

I mitt huvud rör sig nu:
- Hans påstående om empatilöshet vid AS? Det går emot vad jag tidigare hört.
- Hur han kan på max 40 min bilda sig den uppfattningen om mig? NVE i Uppsala som är specialister på NPF tog tre dagar på sig att diagnositcera mig för ett par år sedan. Mestadels av tiden satt jag blyg och tittade ner i golvet. Jag tycker alltid att sådana här läkarbesök är jobbiga, särskilt förstabesöket och i synnerhet då en läkarkanidat skulle sitta med också.
- Han kanske har rätt. Hur kan jag då fortsätta mitt liv? Då känns det som om jag har levt i en lögn. På något sätt skulle jag då känna mig skyldig och skamsen. Kan han riva upp min diagnos. Det skulle kännas väldigt kluvet att först ha fått en diagnos och sedan inte få den. Hur ska jag förhålla mig till det. Jag som just nu håller på söker stöd utifrån en aspergerdiagnos. Har jag lurat (dvs. gjort mig själv funktionshindrad) mii själv under hela denna tid?


Någon som vet något?

Ikväll är jag en mycket förvirrad herre. Fan, jag kommer älta detta i mitt huvud hela julhelgen. Jag som hade sett fram emot att koppla av...

Enligt mig har du asperger om den enda anledningen till att han tvekar är att du inte är empatilös, empati har VI massor av vi vet bara inte var/hur/när den kommer fram automatiskt.. kan ge dig ett exempel ..

min son kom med min sambo till dagis där står en flicka och tokgråter, min son blir irriterad och säger "men kan hon inte vara TYST va Gnäller hon för!?" då sambon förklarade för min son att hon nog var ledsen för något gick sonen fram och tröstade henne istället för att vara arg på henne. Han fattade först inte att hon var ledsen hon förde massa oljud enligt honom men när han fick VETA att hon var ledsen funkade ju empatin gallant (min son har ingen diagnos men nog har han aspiga saker för sig)

Jag tycker du skall ta upp empati diskutionen med läkaren om det enbart är det han pekar på för att eventuellt ifrågasätta din diagnos. men försök nu att inte oroa dig nu över jul, du lär ju inte få ett brev i julklapp med "avdiagnostisering" stämplat på kuvertet.

Kan man formellt bli avdiagnosticerad av en läkare bara så där, trots att ett utredningsteam med andra läkare diagnosicerat?

Tvivlar starkt på det, det låter instinktivt väldigt osannolikt...

Kan man bli avdiagnosticerad alls?

Har svårt att tro det. "Vad i helskotta, vi tycker du är för frisk för att missbruka LSS - härmed dömer vi dig FRISK". Låter lite väl konstlat. Mer som något i förvirrade "goggeska" föreställningsvärldar...

Klart man kan bli det.
Kan ha varit ngt fel tillfälligt + trgisk barndom ju. Men det är nog supersvårt.

MsTibbs skrev:Kan man bli avdiagnosticerad alls?

Självklart kan man det. Men det krävs rimligen att man gör om testerna då, och en ny analys av resultaten.

Till exempel en psykologisk/psyliatrisk för något annat till stånd, vilket som helst, kan rimligen inte säga nåt om det man redan är diagnosticerad för. Om det inte är ömsesidigt uteslutande saker.

Man kan naturligtvis "bli av med" sin diagnos - om en ny "utredning" visar att man inte längre uppfyller kriterierna.
Men då måste ju först någon vilja ha denna utredning gjord, och någon måste vilja utföra den.

Det är inte sååå ovanligt. Människor utvecklas ju hela livet, och om man då inte längre har samma svårigheter som man hade när diagnosen en gång sattes, så platsar man kanske inte längre i diagnoskriterierna. Det gäller ju alla typer av diagnoser.

Men om någon läkare skulle på "eget bevåg" bara plötsligt ta bort diagnsoen utan att man själv anser att det är riktigt; då ska man skrika högt och säga ifrån, ifrågasätta och dra ärendet till verksamhetsansvarig, patientnämnd m fl så att det blir ordentligt prövat!

Finns det två olika asperger diagnoser nu?

Ursäkta läste fel, men vadå det är väl klart man kan bli avdiagnotiserad i efterhand, ifall läkaren har gjort en felbedömning. Skulle vara ganska konstigt dock, ifall en läkare med massa fördomar har de befogenheterna.

Ja, det ska ju åtminstone vara på sakliga grunder, inte utifrån så okunniga premisser som den här aktuelle läkaren resonerade utifrån...

Kristofer

Läser ibland här inne också, inte bara i föräldrarforumet. Kände att jag ville skriva här i din tråd, då jag läste.
Att en läkare kan vara så oproffsig, om du har en AS diagnos, borde han som utbildad förstått att detta skulle sätta i gång din hjärna.

Det jag tycker du ska göra, lätt nu för mig att skriva, men att åtminstone försöka släppa det under julhelgen, bestäm dig för att ta tag i detta första riktiga vardagen efter jul.

Genom att ringa det team som ställde din diagnos, ring den läkare som var med under din utredning, fråga dom och tala om vad denna nya läkare sagt och hur mycket det nu satt i gång din hjärna och att du vill ha deras hjälp, fråga alla frågor du undrar till dom, det är ju dom som utrett dig och vet, som ställt diagnosen!

Läste inte hela din tråd, om nu någon annan skrivit samma...Men jag hoppas verkligen du kan slappna av under julen och inte tänka på detta, utan vila, ha det lugnt och gott!
Ta det med dom [teamet] som ställde diagnosen.

G O D J U L

Pemer skrev:Ja, det ska ju åtminstone vara på sakliga grunder, inte utifrån så okunniga premisser som den här aktuelle läkaren resonerade utifrån...

Nej, jag tycker det låter konstigt, samt också mycket ometodiskt och ologiskt om han skulle göra det utan att göra en ny utredning. Borde det inte krävas en ny utredning för detta? Det är därför som jag undrar över hans befogenheter. Att göra det utan att utreda på nytt tycker inte jag känns vettigt men jag har en viss rädsla för att han kan göra det ändå om han får.

Detta är också den första person inom psykiatrin som jag mött som ifrågasatt detta. Faktum är att det var min "första" läkare samt "första" psykolog som först remitterade mig till utredning och också introducerade ämnet för mig för första gången.

Självklart kan inte någon läkare göra en NPF-diagnos ogjord utan vidare. Om det krävs utredning av folk med specialkompetens för att ställa en NPF-diagnos så måste det rimligen krävas samma sak för att avdiagnosticera, och även i det fallet så kommer man ju i praktiken ha två diagnoser som motsäger varandra i de fall det handlar om AS och liknande som inte anses kunna försvinna.

Jag kan bara tänka mig två skäl till att något sådant skulle hända. Det ena är att du själv anser att diagnosen är felaktig och därför kräver en ny utredning (och då lär det krävas att någon läkare eller psykolog också tror väldigt starkt på att diagnosen var fel). Det andra skulle vara att myndigheterna tvivlar på diagnosen och inte tycker att du borde få de förmåner du har rätt, till att du nog är mera arbetsför än du verkar etc. Även i det fallet måste det rimligen till att en läkare eller psykolog också tror att så är fallet för att utredning ska göras. I båda fallen ska det nog väldigt mycket till för att en andra utredning verkligen ska göras, med tanke på de kostnader det medför och hur många som står på kö för att få sin första diagnos.

(Första gången på länge jag är inne på forumet och skriver... Har jullov från min folkhögskola och är hemma hos föräldrarna i Uppsala nu.)

Otäckt att få höra sånt av en läkare! Man kan ju bli helt uppriven för mindre. Och visst sätter det igång en massa griller och orostankar i huvudet, det skulle det nog göra för många. Hmmm, hoppsan förresten! nu visade jag ju upp lite empati... då kan ju inte jag heller ha Asperger. Så egentligen borde det väl vara läkaren som har Asperger och inte någon av oss här i tråden som alla har visat empati. Då skulle vi alla avdiagnosticeras här på forumet, medan istället läkarkåren skulle få Aspergerdiagnoser på löpande band .

Så fråga läkaren du, Kristofer, nästa gång, om han kanske har Asperger själv istället för du, eftersom han uppvisar sådan bristande empati. Om han blir förvånad och ställd och undrar vad du pratar om så kan du lugnt och sakligt upplysa honom om att just den reaktionen verkligen tyder på Asperger i hans fall, eftersom han inte ens är medveten om att han betett sig oprofessionellt och oempatiskt.

Att ifrågasätta en diagnos utifrån en enda situation som är diagnosotypisk är synnerligen oprofessionellt. Man kan vare sig sätta diagnoser eller ifrågasätta dem på så lösa boliner. Det borde han känna till.

Så glöm den där kvackaren under julhelgen och lyssna på dem/oss som kan istället! Han kan inte ta bort din diagnos ifrån dig, det skulle det krävas ny utredning för.

mitzerl skrev:(Första gången på länge jag är inne på forumet och skriver... Har jullov från min folkhögskola och är hemma hos föräldrarna i Uppsala nu.)

Skoj att du är tillbaka. God Jul. Gott nytt år.

mitzerl skrev:Han kan inte ta bort din diagnos ifrån dig, det skulle det krävas ny utredning för.

Med detta känner jag att julefriden kan infinna sig. Inte så att jag i sig är orolig för scenariot att diagnosen skulle försvinna om det gjordes korrekt. Det är just korrektheten som är det viktiga. Jag ser ju AS som något som orsakar problem för mig i vissa situationer, bla det sociala. För att lösa dessa problem utgår jag ofta från AS och innebörden av AS. Om det nu är så att jag inte har AS så skulle det ju vara fel, men i så fall tycker jag att det ska bekräftas/dementeras på korrekt sätt. Annars blir det bara pannkaka av allting.

Vad som dock känns komstigt är att han inte alls ifrågasatte ADHD utan var där snabb med medicinförslag samtidigt som han ville att jag skulle äta antiepeleptika mot mina humörsvängningar. Visst har sådan antiepeleptika god effekt mot humörsväningar, men jag känner att jag hellre byter ut/sätter in en medicin i taget. Annars blir det lätt virrvarr.

Som sagt:

Om läkaren är knäpp så det är jobbigt kan jag hänga på nån gång. Om du vill kan jag läsa lusen av honom. Det är jag extra bra på. :-D