Ja, men.... Aspies söker inte efter makt för att de inte tänker i dem banorna. Dvs. för att de inte är intresserade av att styra andra människor.

Du har nog alldeles rätt i att med aspergers så ligger fokus i nyfikenhet och görande istället för sociala irrgångar.

Den som kan styra andra människor är begränsad till de styrdas förmåga. Den som gör något själv har bara sina egna begränsningar.

Toblerone skrev:Ja, men.... Aspies söker inte efter makt för att de inte tänker i dem banorna. Dvs. för att de inte är intresserade av att styra andra människor.

Tycker inte det stämmer, jag sökte "makt", eller rättare sagt "tillräckligt mycket att säga till om för att få frihet från NT folk som håller på med politiska spel istället för att göra sitt jobb". Med en chefsposition kan du avlägsna problem ganska fort. Uteslut inte högre positioner i en organisation för att du har en diagnos.

Du kanske inte blir lämplig att ha personalansvar, men att leda en begränsad del av företaget är inte uteslutet.

Här är en kille med vår diagnos som jobbat som kontorsansvarig:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16102116.ab

Okej, det finns säkert undantag, dvs Aspies som gillar makt. Jag tror inte att jag kommer att hamna i nån chefsposition numera, är i 50-års-åldern och gillar fortfarande inte att leda andra. Därför är läraryrket egentligen inte helt rätt för mig heller. Men jag tänker fortsätta och göra det bästa av det. Jag jobbar dock numera inte med klasser eller större grupper, vilket underlättar.

Är du specialpedagog eller jobbar enskilt med de som behöver extra stöd?

plåtmonster skrev:Är du specialpedagog eller jobbar enskilt med de som behöver extra stöd?

Det senare. Inte formellt specialpedagog men sysslar med sånt i praktiken.

Tänkte att det är väl det enda där man kan slippa klasser men ändå vara lärare. Och då skolor verkar ha dragit ned på sådant så är det antagligen ännu mer ovanligt. Fast det skulle behövas mycket mer sådan verksamhet.

Toblerone skrev:

Desolation skrev:Av egen erfarenhet berätta aldrig,jag gjorde det och blev av med jobbet

Jag också. Jag skulle inte heller berätta numera.

Läs denna! Och berätta gärna om era erfarenheter i den tråden så att folk ser att vi är fler om denna diskriminering!!

post1345820.html#p1345820

misshopeless skrev:

Toblerone skrev:

Desolation skrev:Av egen erfarenhet berätta aldrig,jag gjorde det och blev av med jobbet

Jag också. Jag skulle inte heller berätta numera.

Läs denna! Och berätta gärna om era erfarenheter i den tråden så att folk ser att vi är fler om denna diskriminering!!

post1345820.html#p1345820

Har redan gjort det.

Sorry blir bara så irriterad på systemet inte folk personligen, därav vemodet.

Toblerone skrev:Ja, men.... Aspies söker inte efter makt för att de inte tänker i dem banorna. Dvs. för att de inte är intresserade av att styra andra människor.

Exakt, men när man möter omgivningen blir det problem, ofta eftersom detta förväxlas med svaghet . Man kan då hamna i en situation där man ständigt får försvara sig då folk inte fattar att man inte är ute efter något rangklättreri.

Jag tycker: Ljug helst inte. Men du behöver ju heller inte säga HELA sanningen. "Den xx och den yy i X-månad är jag kallad till läkare. Det kanske tar hela dan, och efteråt är jag nog trött. Kan jag få ledigt de dagarna?" Det borde väl räcka?

misshopeless skrev:

Toblerone skrev:Ja, men.... Aspies söker inte efter makt för att de inte tänker i dem banorna. Dvs. för att de inte är intresserade av att styra andra människor.

Exakt, men när man möter omgivningen blir det problem, ofta eftersom detta förväxlas med svaghet . Man kan då hamna i en situation där man ständigt får försvara sig då folk inte fattar att man inte är ute efter något rangklättreri.

Precis. Det råkar man ju alltid ut för - att man får försvara sig för att man inte har dem känslorna/ambitioner som alla andra, men att folk ändå tror att man har dem. Vad trött man blir på det där......

Sen kommer detta med att man har dålig förståelse för hur andra fungerar....

Har skrivit det i en annan tråd också men ja, berätta om det känns bra. Efter två månaders sjukskrivning så berättade jag att min psykiatriker ville att jag skulle utredas för Aspergers. Well, några dagar senare kom det hem en lapp "Uppsägning på grund av arbetsbrist". Det ironiska är att chefen är psykolog. De har heller inte hört av sig sedan dess, anställningen upphör på söndag.

Hoppas någon samlar in medel för att driva något sådant fall benhårt med DO och domstolar.

plåtmonster skrev:Sen kommer detta med att man har dålig förståelse för hur andra fungerar....

De tror helt enkelt att ALLA fungerar på samma sätt.

Toblerone skrev:

plåtmonster skrev:Sen kommer detta med att man har dålig förståelse för hur andra fungerar....

De tror helt enkelt att ALLA fungerar på samma sätt.

Hmm då måste det vara dom som har dålig ToM och inte ni.

plåtmonster skrev:Hoppas någon samlar in medel för att driva något sådant fall benhårt med DO och domstolar.

Håller med dig. Har man ork till det absolut, vilket jag känner i nuläget att jag inte har. Däremot är det ju aldrig fel att vara ärlig. När flera människor förlorar jobbet på grund av ärlighet kanske människor också uppmärksammar diskrimineringen och okunskapen. Som sagt, min chef är en psykolog (arbetet har inte med psykologi att göra, men denne arbetar som det) och väljer ändå att säga upp mig även om mitt "hinder" faktiskt kan vara en tillgång för verksamheten. Det bevisar bara vilken okunskap det faktiskt finns. Men samtidigt vill jag inte tillbaka om de inte vill ha mig där. Hmm....

Hur har det gått?

Jag sa såhär till min chef:

"Jag har väntat i 1,5 år på en medicinsk utredning, som börjar snart. Första tillfället är XX och sen kommer jag att behöva vara borta kanske 3-4 dagar till, spritt över några veckor. Jag kan ta semester eller inarbetade timmar. Går det bra?"

Det gick bra och han frågade inget mer. Fördelen med att ha en chef som inte är så varm i kläderna och som inte orkar ha stenkoll på folk är att man kan göra lite som man vill, bara jobbet funkar. Så nu försöker jag för allt i världen se till att jobbet fortsättet funka, och försöker att inte fundera över vad chefen och kollegorna tycker om frånvaron. Sjukt svårt när man är tillfälligt anställd och känner att man måste ligga på topp i hopp om att få bli kvar.

Är lite svårt nu också att inte berätta för kollegorna. Jag är en sån där som berättar allt, klart att jag tex vill diskutera ett spännande begåvningstest jag gjorde här om dagen... Men ja just det, de kanske inte fattar.