Ja, men med Asperger har man ofta drag av det där mer eller mindre. Man kan orka vara jättesocial och jättekreativ under rätt förhållanden, men då kanske just till priset av att man är desto mer inåtbunden och har jättesvårt att kommunicera under andra perioder när man är hemma och skrotar för sig själv. Det ser inte andra så mycket av, utan de möter en kanske bara när man just är på topp. Bara ett exempel på hur t ex jag fungerar. Sedan är det ju en väldigt bred diagnos med massor av enskilda bitar som inte alla diagnosticerade uppvisar.

Hej!

Min man pratar gärna med vem som helst om sitt AS. Han kan sitta på en fin middag och prata om det, lika ogenerat som om han hade pratat med bästa kompisen.

För mig är det mer pinsamt. Jag är rädd för vad folk ska tycka om mig. Att de ska tycka att jag är konstig. Eller att jag ska bli idiotförklarad. Men för maken händer det aldrig, så kanske ska jag släppa lite på den där rädslan.

Hur tänker ni? Är det naturligt för er att prata om AS eller sållar ni vilka ni berättar för? Hur blir ni bemötta?

Hälsningar

Lilla Gumman


Moderator: Slog ihop med annan tråd om samma sak.

Jag berättar inte, inte "offentligt" iaf. Möjligen berättar jag för någon enskild, men det är sällan det händer. Berättar jag det så är det uteslutande för ngn som är tydligt intelligent, korkade människor har helt enkelt inte kapacitet nog för att förstå. Kanske är jag överdrivet försiktig, men jag är som person naturligt misstänksam mot folk.

Gör vad som känns bäst för dig. Men att basunera ut det inför klassen eller arbetskollegerna skulle jag avråda ifrån.

Jag berättar för SOMLIGA. Det känns befriande.

Men jag är inte redo att kämpa mot fördomar, inte än iaf. Så det är bara de som förstår ändå som får veta.

Jag blir hellre idiotförklarad av folk jag inte känner.

De som förstår idiotförklarar inte.

Efter min diagnos (december 2007) så fick jag ju något slags mentalt sammanbrott. så jag har ingen aning om vad jag sagt och till vem jag sagt det, eller om det ens varit sammanhängande.......

Vet dock att jag babblat på tok för mycket och antagligen verkat helt kokko.

Så damage control #1 blir att min boss alternativ VD får skicka en kort informationsmail till alla på bolaget. Det kommer ju i vilket fall spridas.

I övrigt så har jag inget behov av att missionera, men å andra sidan så är det rätt osannolikt att jag hamnar i sådana lägen, jag har ju inga vänner överhuvudtaget.

Jag har berättat för kreti och pleti. Huvudsakligen eftersom folk undrar "Jaha och har du fått nått jobb eller är du arbetslös?". Det är extremt sällan som folk INTE tar upp frågan om jobb...

Ibland har jag sagt att jag är cykelreparatör, för att förhoppningsvis verka så tråkig att folk inte frågar vidare, dock är det där med lögner, om än vita, inget jag gillar att sysselsätta mig med, så jag säger hellre sanningen även om det skulle kunna vara till min nackdel. Dessutom har jag inget emot att diskutera sådant, trots att jag riskerar fördomar. Jag har med rätt och orätt blivit utsatt för olika betydligt värre stigman genom åren.

Vi berättar där vi anser det lämpligt, sonen fick en mycket större förståelse bland sina kompisar när dom fick reda på varför han är som han är, och därför kan dom nu fråga om det är något dom funderar över, dottern däremot är inte lika öppen.
Själv brukar det komma fram då jag reagerar på när någon pratar nedsättande om ADHD och tycker att föräldrarna måste ta i med hårdhandskarna, då tänder jag till och förklarar vad dessa funktionshinder innebär och då kommer det ju fram varför jag vet en hel del, fast det har hittills bara varit possitivt.

Lilla Gumman skrev:Hej!

Min man pratar gärna med vem som helst om sitt AS. Han kan sitta på en fin middag och prata om det, lika ogenerat som om han hade pratat med bästa kompisen.

För mig är det mer pinsamt. Jag är rädd för vad folk ska tycka om mig. Att de ska tycka att jag är konstig. Eller att jag ska bli idiotförklarad. Men för maken händer det aldrig, så kanske ska jag släppa lite på den där rädslan.

Hur tänker ni? Är det naturligt för er att prata om AS eller sållar ni vilka ni berättar för? Hur blir ni bemötta?
Hälsningar

Lilla Gumman

Jag är nog som din man i den här frågan, jag står öppet för det och kan nog berätta för vem som helst. Vad idotförklaring beträffar så märks det nog ganska snabbt att jag inte är någon idiot när folk talar med mig i de miljöer jag rör mig i nu.

Tidigare när jag som barn och tonåring visstades i handikappomsorgsmiljöer var jag idotförklarad av alla NT bara för att jag var där oavsett vad de visste om vilken diagnos jag hade.

Jag säger som Milyc, jag är så öppen som möjligt och väljer att utgå ifrån att folk märker själva att man inte någon idiot.

Jag hör till uppfattningen att "vi" har mer att förlora ju längre okunskap och fördomar grasserar där ute, och att det får lov att svida lite att börja göra vad man kan mot den saken. Den process - som sagt - som HBT-rörelsen har kommit igenom under de senaste åren. "Vi" kan också, om den här snöbollen kommer i bättre rullning......

Jag står och trycker i garderoben. Trivsamt är det inte därinne, och Pemer har naturligtvis alldeles rätt.
Men på det personliga planet så måste man tåla att dra på sig skit (inklusive eventuella praktiska aspekter, på jobbet till exempel) - eller (som Svante skriver) vara väldigt säker på var man har dem man säger det till.

[EDIT:] Folk kan reagera oberäkneligt. Man kan få både förståelse och oförståelse där man minst hade anat det, folk kan visa sig både generösare och mera paniskt låsta än man trodde. Men det är från min horisont och var och en har ju sin.

Hej!

Det kan ju vara så att man inte får de jobb man vill om man talar om att man har AS eller är klassad som arbetshandikappad i Arbetsförmedligens register.

Men nu när jag har förtidspension så har jag inget att förlora. Jag ljuger inte utan säger sanningen, men talar inte om den vitt och brett inför alla.

Huruvida man ska berätta eller inte är tydligen rätt olika.

Hälsningar

Lilla Gumman

Zombie skrev:Jag står och trycker i garderoben. Trivsamt är det inte därinne, och Pemer har naturligtvis alldeles rätt.
Men på det personliga planet så måste man tåla att dra på sig skit (inklusive eventuella praktiska aspekter, på jobbet till exempel) - eller (som Svante skriver) vara väldigt säker på var man har dem man säger det till.

[EDIT:] Folk kan reagera oberäkneligt. Man kan få både förståelse och oförståelse där man minst hade anat det, folk kan visa sig både generösare och mera paniskt låsta än man trodde. Men det är från min horisont och var och en har ju sin.

Jag har inte heller kommit ut. Varför berätta något som gör att andra mobbar och ogiltigförklarar en?

Kanske jag känt annorlunda om den utredning som arbetsgivaren betalade lett till något annat än att jag förlorade jobbet.

Även jag har valt att vara helt öppen med att jag har AS, ungefär på samma sätt som Pemer och Milyc.

För mig var inte valet så konstigt, eftersom jag även tillhör gayvärlden. Så man kan säga att jag redan hade övat en gång när jag fick min AS diagnos.
Genom att vara öppen slipper jag ödsla kraft och enerig på folk som iaf skulle ha försvunnit med tiden, när jag inte riktigt är som dom förväntar sig att man ska vara. Missförstånden blir faktiskt färre med en rak kommunikation.
Jag upplever också att jag blir bättre bemöt genom att vara öppen om vad min AS innebär för mig.
Samtidigt är vi nog den bästa informatören som finns, om vad det innebär att leva med AS,

Jag berättade om min AS i början. Har dock totalt ändrat inställning nu och insett att jag inte kommer att ens nämna det igen.
Varför?
För det första 99% av dem jag informerat har sagt är "aha, du är en sådan där som inte har någon empati".
Inget kan vara längre från sanningen när det gäller mig eftersom jag snarare lider av överempati.

Sam skrev:Samtidigt är vi nog den bästa informatören som finns, om vad det innebär att leva med AS,

Precis och särskilt när man kan tala om det i vardagen, informellt och odramatiskt.

Måste bara säga att vi bara mött positiva reaktioner när vi berättat, eftersom vi är så öppna vågar ju folk också fråga. Och blir inte bara itutad det som media framställer.

Jag berättar för dem som behöver veta dvs de prof. som hjälper mig och de som kan hantera det utan att ändra attittyd gentemot mig. Som väl är har jag hjälp av bra folk inom vården och AF. som tar detta på rätt sätt o. inte ser ner på mig för att jag har AS., så jag slipper ett h*vete. Jag är noga med vem jag berättar för för jag ska orka "bära" det + att jag är ett gränsfall; har så lite AS. att det inte märks i första taget o. berättar jag det kan det hända att folk inte rikgtigt förstår varför jag fått en diagnos o. kanske tror det är pga. lathet, osv. vilket det definitivt inte är eller så blir det alldeles för "puttignuttigt" -"klapp på huvet", typ.

kamikaze skrev:Dubbelpostat

Mitt inlägg? Eller du syftade inte på mitt inlägg? Hursomhelst är det inte dubbelpostat. Dock har jag en förvillande lik avatar/nalle som "Lilla gumman" men, tycker den är så söt så jag vill ha den kvar. Fast "Lilla gumman" hade sin först. Man får kolla noga.

caroline78 skrev:

kamikaze skrev:Dubbelpostat

Mitt inlägg? Eller du syftade inte på mitt inlägg? Hursomhelst är det inte dubbelpostat. Dock har jag en förvillande lik avatar/nalle som "Lilla gumman" men, tycker den är så söt så jag vill ha den kvar. Fast "Lilla gumman" hade sin först. Man får kolla noga.

Det var jag som skrivit om samma sak två ggr.

kamikaze skrev:

caroline78 skrev:

kamikaze skrev:Dubbelpostat

Mitt inlägg? Eller du syftade inte på mitt inlägg? Hursomhelst är det inte dubbelpostat. Dock har jag en förvillande lik avatar/nalle som "Lilla gumman" men, tycker den är så söt så jag vill ha den kvar. Fast "Lilla gumman" hade sin först. Man får kolla noga.

Det var jag som skrivit om samma sak två ggr.

Ok. Då var det utrett.

tahlia skrev:Jag berättade om min AS i början. Har dock totalt ändrat inställning nu och insett att jag inte kommer att ens nämna det igen.
Varför?
För det första 99% av dem jag informerat har sagt är "aha, du är en sådan där som inte har någon empati".
Inget kan vara längre från sanningen när det gäller mig eftersom jag snarare lider av överempati.

Ja, sådan känner jag mig också, och det gäller uppenbarligen massor av oss, det ser man ju här på forumet inte minst. Det är ju inget som helst typiskt AS-drag att "inte ha empati". Snarare en egendomlig missuppfattning - egendomlig eftersom den är så gravt fel på så många av oss.

Men men, det här är ett ämne som diskuterats förr...

Jag berättar när det känns som det behövs. Som i situationer där AS. kan ställa till det för mig.

T.ex. blev jag inlagd på sjukhus för ett par veckor sedan. Det hela hände mycket plötsligt och jag var inte alls förberedd, vilket resulterade i att jag fick en ångestattack på sjukhuset.
Jag hade ju redan mina planer redo för kvällen.
Jag har vissa "ritualer" jag går igenom innan jag somnar, jag hade inte mina saker med mig etc.

När jag fick den här attacken så kände jag att jag var tvungen att säga som de tvar till läkaren. Hon var faktiskt jättegullig och verkade förstå precis. Det var inget nedlåtande med vad hon sade alls.
Det som var lite jobbigt (eller ja, mycket jobbigt egentligen) var att jag fick sitta i väntrummet på akuten och gråta och ha mig, eftersom de inte hade några rum över. Det var jobbigt.
"Varför gråter flickan?" var det en liten pojke som sade och pekade. Mamman bara hyssjade honom. Andra där inne stirrade påmig, de trodde väl att någon hade dött eller något.

När jag har berättat för "privatpersoner" får jag oftast responsen: "Nej,men SÅDAN är ju inte du." eller "Du måste ju ha en väldigt mild variant i så fall!"(Så reagerade bl.a mina föräldrar.)
En person sade till och med: "Är du säker på att de har gjort rätt???" och stirrade nästan upprört på mig.

Folk förstår inte hur mycket man (eller jag, skall jag väl säga, men jag har fått bilden av att det här gäller många med AS.) anstränger sig när man är bland folk.
Hur mycket energi det tar att "försöka smälta in",
att "inte sticka ut för mycket".
Jag diskuterade detta med neuropsykologen som gjorde min utredning och han sade att det tydligen är rätt vanligt att man får de reaktioner jag fått.
Jag vet inte....
I alla fall så talar jag bara om det om jag känner att det behövs eller om det är någon jag vill skall veta.

//V.