Ja, jeg var vel kanskje litt opphengt til å begynne med, stakkars og/eller flinke meg og det der, som diagnosen går på, men jeg gjennomskuet det relativt raskt.

River skrev:Ja, skal ikke prate for mye om seg selv, utenom å være mer seg selv enn sin diagnose.Hvem liker vel å være og bli opppfattet som en diagnose, liksom uten eget og satt i klasse med andre.

Jag tänker att man kan vara sig själv även om en pratar om sin diagnos. Man pratar ju bara om hur man själv upplever sin diagnos och då är en ju sig själv. Om någon annan får en massa uppfattningar om hur jag är på grund av diagnosen så är det den personen som måste inse att den måste lära känna mig innan den kan veta hur jag är. Allt i mig har ju absolut inte med asperger att göra men jag har asperger och då påverkar asperger mig mycket.

Jag tänker inte att man behöver använda diagnosen som försvar eller så som en del säger, till att "skylla på diagnosen". För mig är det stor skillnad på att förklara hur en upplever saker på grund av sin diagnos och på "skylla på den." När man förklarar gör man ju det i syfte att omvärlden ska få chans att förstå.

Jeg har berettet for min mor, ellers ingen.

Men når jeg ble uføretrygdet/ikke i arbeid?

Hva skulle hun tro om meg liksom, og så berettet jeg for henne.

Forresten mistenker jeg at hun har sladret til min søster.

River skrev:Jeg har berettet for min mor, ellers ingen.Men når jeg ble uføretrygdet/ikke i arbeid?Hva skulle hun tro om meg liksom, og så berettet jeg for henne.Forresten mistenker jeg at hun har sladret til min søster.

Det är förstås viktigt att man bara berättar om man vill det. Ingen behöver berätta om sin diagnos om en inte vill.
Något en absolut vill är ju att ha koll på vilka som vet, i alla fall är det min uppfattning. Jag vill själv berätta för andra, inte att andra ska berätta utan mitt tillstånd till det. Så håller med om att det kan vara bra att välja lite vilka man berättar för också.

Ja, takk for svar

Er ikke så flink til å svare alltid, men merker meg jo.

Synes det er vanskelig å forholde meg til min diagnose, når vi med diagnose er så forskjellige.

Noen virker stikk motsatt av meg, sosialt flinke, og til og med i et forhold ofte, som jeg har forstått.

Ja, noen har til og med flere forhold bak seg som jeg forstår, og noen igjen har til og med egen familie!

Jeg kan ikke forstå at vi med diagnose er så forskjellige, så benekter jeg den også, og forteller ingen.

Forresten er det ikke noe å berette om på nærbutikken heller.

Ja, men jeg kan forstå at folk som er i skole/arbeid kan være tjent med å berette.

Jeg er nå ikke helt innskrenket heller.

Ja, det er ikke noe vondt sagt mot de som er sosialt flinkere enn meg og får ting til der, men at jeg kan bli frustrert over at jeg er ingenting, som jeg var før jeg fikk diagnosen.

Ja, men det beste er nok å overse den totalt, så har jeg ihvertfall meg selv enda.

Beror på hur det känns som personen ska ta det och vilket läge. Tar inte upp det utan anledning men för mig är det viktigt att berätta för vissa. För folk som inte vet om det så kan jag upplevas som oartig/lat/osocial/oengagerad/känslig med mera... och jag vill inte känna känslan av att folk ser mig så när jag kämpar som ett as dagligen för att orka med allt alla andra orkar med utan någon större ansträngning. Jag känner att jag får en rättvis avbildning från människor om jag berättar i vissa lägen.

Alla mina vänner jag umgås med vet och börjat berätta på jobbet efter att ha varit där 4 månader... berättar för en i taget när det känns lägligt ( är förskollärare). Fick min diagnos för drygt 6 månader sen och detta är den bästa fördelen... att folk accepterar mig även om jag inte beter mig som alla andra för när dom vet min diagnos ställer dom inte heller krav om det heller. Och detta ger mig i sin tur en bättre acceptans för mina svårigheter då jag har extremt höga krav på mig själv... att jag ska orka och kunna mer än alla andra när jag inte ens orkar det som är standarden...

Har ikke postet noe veldig galt tror jeg, men at jeg kanskje kan bli litt sur på de med diagnose som ikke virker å ha de helt store sosiale utfordringene.

Noe som jeg forsåvidt er i min fulle rett til.

River skrev:Har ikke postet noe veldig galt tror jeg, men at jeg kanskje kan bli litt sur på de med diagnose som ikke virker å ha de helt store sosiale utfordringene.

Noe som jeg forsåvidt er i min fulle rett til.

Nu förstår jag dig inte riktigt. Menar du att du blir ledsen eftersom du inte tycker att du har någon att berätta att du har asperger för, att det är ett icke-problem för dig? Medan andra funderar över om de ska berätta eller inte? Och vad menar du med att du är ingenting - att du inte "blev" någonting efter diagnosen utan var likadan?

Du får gärna förklara!

hattifnatt skrev:

River skrev:Har ikke postet noe veldig galt tror jeg, men at jeg kanskje kan bli litt sur på de med diagnose som ikke virker å ha de helt store sosiale utfordringene.

Noe som jeg forsåvidt er i min fulle rett til.

Nu förstår jag dig inte riktigt. Menar du att du blir ledsen eftersom du inte tycker att du har någon att berätta att du har asperger för, att det är ett icke-problem för dig? Medan andra funderar över om de ska berätta eller inte? Och vad menar du med att du är ingenting - att du inte "blev" någonting efter diagnosen utan var likadan?

Du får gärna förklara!

Ja, men det er ikke lovpålagt å forklare seg her, og i tillegg hvis enn ikke vil.

Jag berättade faktiskt om min diagnos på jobbet för mina chefer. Förut ville jag inte berätta just för att jag ansåg att det var min ensak. Till slut blev det dock för mycket med allt då det var mycket som jag inte mådde så bra över som kan bero på min diagnos.

Hamnade till slut så långt att jag antingen valde att säga upp mig eller berätta och förhoppningsvis få mer förståelse för att kunna förbättra min situation. Valde att berätta och dom tog väl det ganska OK - men såklart, egentligen kan som ju såklart inte reagera negativt.

Vi får se hur det slutar, men det var skönt att kunna förklara i detalj varför det kan bli som det blir ibland. Dessutom är det ju inte så lätt att på något sätt försöka förklara varför jag blir helt slut av ljud, ljud och sociala interaktioner när ingen annan blir det(många extroverta NT på mitt jobb) utan att förklara närmare om min asperger.

Risken för "Du är lat, ouppfostrad, skyller på din diagnos och behöver bara träna på det som gör dig trött-respons" kan göra att man väljer att inte berätta. Okunskapen om NPF är fortfarande stor.
Man får fråga sig om man tror det finns ett intresse hos andra att veta mer. Just att "känna på sig" det har vi ju inte sällan svårt för. Att förutse konsekvenser kan också vara svårt.

Flinta skrev:Risken för "Du är lat, ouppfostrad, skyller på din diagnos och behöver bara träna på det som gör dig trött-respons" kan göra att man väljer att inte berätta. Okunskapen om NPF är fortfarande stor.
Man får fråga sig om man tror det finns ett intresse hos andra att veta mer. Just att "känna på sig" det har vi ju inte sällan svårt för. Att förutse konsekvenser kan också vara svårt.

Mycket riktigt. Det var därför jag väntade så pass länge på att berätta för mina chefer, just för att jag inte ville att dom skulle se mig som lat eller att jag enbart skyller mina svårigheter på min diagnos. Nåja i slutändan blir det ju så ändå eftersom att det oftast är funktionshindret man har som gör att det eventuellt kan bli som det blir. Egentligen inte konstigare än att en döv person inte kan höra bättre genom att öva på det hur som helst.

hattifnatt skrev:

River skrev:Har ikke postet noe veldig galt tror jeg, men at jeg kanskje kan bli litt sur på de med diagnose som ikke virker å ha de helt store sosiale utfordringene.

Noe som jeg forsåvidt er i min fulle rett til.

Nu förstår jag dig inte riktigt. Menar du att du blir ledsen eftersom du inte tycker att du har någon att berätta att du har asperger för, att det är ett icke-problem för dig? Medan andra funderar över om de ska berätta eller inte?

River menar nog att det inte känns så kul att märka att man själv tycks ha mycket större problem än andra med samma diagnos.

hattifnatt skrev:Och vad menar du med att du är ingenting - att du inte "blev" någonting efter diagnosen utan var likadan?

Att diagnosen inte ger någon större samhörighet eller självkännedom, efter aspergare är så olika varandra. Andra har det lättare med relationer och framstår trots sin diagnos som socialt skickliga.

Jag känner mig inte socialt skicklig. Kanske kan jag framstå som det i när jag är omgiven av folk jag kännt hela mitt liv eller när jag skriver med folk men det beror på att jag inte är lika rädd för att råka missförstå eller för att bli missförstådd i dessa samanhang. Det är en helt annan sak när jag är omgiven av folk jag inte känner så väl och det tar väldigt lång tid för mig att lära känna folk. Kan ta flera år.

Det finns en stor osäkerhet inom mig när det gäller det sociala. Jag analyserar hela tiden mitt eget beteende och det gör att jag inte vågar ta något initiativ när jag pratar med personer jag inte har lärt känna. Med personer jag har lärt känna är det lite annorlunda för då vet jag att det inte gör något om jag råkar vara klumpig. Jag vet att de inte dömer mig utifrån missförstånd som uppstår. Men det tar som sagt lång tid att lära känna folk, för mig och eftersom jag inte är bra på att hålla igång samtal eller inleda dem så blir det ofta så att de som jag får kontakt med är de som tar kontakt med mig.

För mig är det lättast att umgås om den andre pratar som i en monolog i flera timmar för då kan jag lyssna och vänta med att prata tills jag har hunnit tänka ut något att säga. Jag behöver inte fundera på hur den andre personen eventuellt skulle ta min tystnad.

På grund av att de problem jag har med social avläsning och med turtagning gör mig väldigt tyst och blyg brukar jag berätta om min diagnos. Jag har tidigare varit med om att kompisar ex har trott att jag inte ville vara deras kompis på grund av att jag drog mig undan. Detta har skrämt mig mycket. Jag har inte riktigt koll på vilka signaler jag skickar ut till folk och därför brukar jag berätta för dem. För att skydda mig själv från missförstånd som är obehagliga att råka ut för och för att de ska förstå mig bättre. Jag brukar vara tydlig med vad asperger är för diagnos och hur den påverkar just mig. De flesta jag har mött har tyckt att jag varit modig som berättat. De har tyckt att det har varit bra att jag berättade om min asperger.

När jag pratar med en person jag inte känner väl och personen står framför mig blir det som om alla orden försvinner. Men när jag smsar eller skriver till personen kommer orden lättare. Då vet jag att jag kan ta den tiden jag behöver till att formulera mig och att risken för missförstånd därav minskar.

cirkusfreak skrev:

Flinta skrev:Risken för "Du är lat, ouppfostrad, skyller på din diagnos och behöver bara träna på det som gör dig trött-respons" kan göra att man väljer att inte berätta. Okunskapen om NPF är fortfarande stor.
Man får fråga sig om man tror det finns ett intresse hos andra att veta mer. Just att "känna på sig" det har vi ju inte sällan svårt för. Att förutse konsekvenser kan också vara svårt.

Mycket riktigt. Det var därför jag väntade så pass länge på att berätta för mina chefer, just för att jag inte ville att dom skulle se mig som lat eller att jag enbart skyller mina svårigheter på min diagnos. Nåja i slutändan blir det ju så ändå eftersom att det oftast är funktionshindret man har som gör att det eventuellt kan bli som det blir. Egentligen inte konstigare än att en döv person inte kan höra bättre genom att öva på det hur som helst.

Ni får försöka tänka ur era chefers och kollegors perspektiv. Om man tycker någon är lat och ouppfostrad är det pga personens beteende, om en med och en utan diagnos beter sig likadant är det ingen som tycker att den med diagnos beter sig sämre.

Det är en helt annan sak om man drar upp sin diagnos varje gång när någon kritiserar en.

Jag tror knappast att man blir betraktad som lat för man har svårt att hantera stök, snarare att man är lite bakom. Vilket på sätt och vis är sant.

Vildsvin skrev:

cirkusfreak skrev:

Flinta skrev:Risken för "Du är lat, ouppfostrad, skyller på din diagnos och behöver bara träna på det som gör dig trött-respons" kan göra att man väljer att inte berätta. Okunskapen om NPF är fortfarande stor.
Man får fråga sig om man tror det finns ett intresse hos andra att veta mer. Just att "känna på sig" det har vi ju inte sällan svårt för. Att förutse konsekvenser kan också vara svårt.

Mycket riktigt. Det var därför jag väntade så pass länge på att berätta för mina chefer, just för att jag inte ville att dom skulle se mig som lat eller att jag enbart skyller mina svårigheter på min diagnos. Nåja i slutändan blir det ju så ändå eftersom att det oftast är funktionshindret man har som gör att det eventuellt kan bli som det blir. Egentligen inte konstigare än att en döv person inte kan höra bättre genom att öva på det hur som helst.

Ni får försöka tänka ur era chefers och kollegors perspektiv. Om man tycker någon är lat och ouppfostrad är det pga personens beteende, om en med och en utan diagnos beter sig likadant är det ingen som tycker att den med diagnos beter sig sämre.

Det är en helt annan sak om man drar upp sin diagnos varje gång när någon kritiserar en.

Jag tror knappast att man blir betraktad som lat för man har svårt att hantera stök, snarare att man är lite bakom. Vilket på sätt och vis är sant.

Kloka ord, Vildsvin

HGJ skrev:

hattifnatt skrev:

River skrev:Har ikke postet noe veldig galt tror jeg, men at jeg kanskje kan bli litt sur på de med diagnose som ikke virker å ha de helt store sosiale utfordringene.

Noe som jeg forsåvidt er i min fulle rett til.

Nu förstår jag dig inte riktigt. Menar du att du blir ledsen eftersom du inte tycker att du har någon att berätta att du har asperger för, att det är ett icke-problem för dig? Medan andra funderar över om de ska berätta eller inte?

River menar nog att det inte känns så kul att märka att man själv tycks ha mycket större problem än andra med samma diagnos.

hattifnatt skrev:Och vad menar du med att du är ingenting - att du inte "blev" någonting efter diagnosen utan var likadan?

Att diagnosen inte ger någon större samhörighet eller självkännedom, efter aspergare är så olika varandra. Andra har det lättare med relationer och framstår trots sin diagnos som socialt skickliga.

Tack HGJ! Nu förstår jag bättre.

(Hoppas det blev rätt nu, River.)

hattifnatt skrev:Jag fick min diagnos sent - är 56 år och fick den helt nyligen. Det är mycket som inte fungerat i mitt liv och alla i min familj blev faktiskt på nåt sätt glada när de fick veta det - jag fick diagnos Asperger och ADD - eftersom det förklarade mycket som de (och jag!) undrat över. Och en lättnad för mig eftersom jag plötsligt fick förståelse för att jag faktiskt på riktigt inte fattar när det förväntas av mig att jag ska ringa den ena eller den andra. Att jag verkligen menar att jag vill vara ifred när jag säger att jag vill vara ifred och att jag faktiskt behöver isolera mig ibland. Att jag inte kan hålla ordning på vissa saker, jag är varken lat eller korkad. Att jag måste återhämta mig efter sociala situationer, jag får inte energi som alla andra hävdar att de får. Att jag alltid uppfattats som originell - på ett oftast positivt sätt - eftersom det för mig varit ett sätt att hantera att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig i sociala situationer. Om man uppfattas som excentrisk kommer man undan med det mesta ...

Även jag fick min diagnos nyligen - och jag är kvinna, 50 år. Atypisk autism. (Har fått uppfattningen att det där är en slags slasktrattsdiagnos?). Psykologen förklarade att jag inte uppfyllde kriterierna fullt ut men att min historik visar uppenbara besvär inom autismspektrat livet igenom.

Oavsett vilket så är mitt dilemma (med att berätta eller inte) att jag är så "normal", utåt sett. Jag har från tidig ålder arbetat stenhårt (omedvetet) på att skaffat mig strategier som gör att jag inte sticker ut speciellt mycket. Jag har "klarat" ett liv med familj, utbildat mig, arbetat - till synes framgångsrikt, om än med perioder av sjukskrivning. Jag skriver "klarat" inom citationstecken eftersom jag hela tiden känt att något inte stämmer, det har alltid känts som ett fejk-liv, har varit sjukt trött hela livet, och känt så otroligt mycket skam och skuld så långt jag kan minnas. Har försökt fixa mig, skärpa mig, gått i olika terapier, plöjt självhjälpsböcker i jakten på att hitta svaret. Svaret på vad som är fel, varför jag alltid haft problem med att komma igång, med planering, med att känna motivation, glädje. Varför jag hatat socialt umgänge fastän jag lärt mig hur man gör. Varför det uppstår så många missförstånd i nära relationer.

Jag bor i ett litet samhälle, har levt i en mycket social familjesituation, och haft ett utåtriktat akademiskt jobb. Jag har försökt hänga på livet så gott jag kunnat, inte vetat om mitt handikapp och därmed inte kunnat förklara eller försvara mig. Till slut drabbades jag av djup utmattning och när jag efter två års sjukskrivning blev lite piggare men mina grundproblem ändå fanns kvar så bad jag om en utredning. En av mina söner har Aspergers och jag hade redan tidigare funderat på om jag kanske kunde ha det, men diagnoskriterierna stämde inte riktigt på mig, även om vissa drag fanns. Men så läste jag för något år sedan att kvinnor uppvisar andra symtom än män, och plötsligt började bitarna falla på plats. Utredningen var genomgripande och noggrann, de som utförde den var erfarna och välutbildade, och jag litar på diagnosens riktighet.

Nu står jag här, fortfarande sjukskriven, både lättad och omtumlad, och vill inget annat än berätta för alla. Förklara mig, liksom. Jag fattar nu äntligen varför hela livet känts som en evig svart uppförsbacke, och jag inser att jag behöver börja samarbeta med mitt handikapp, som jag fram tills nu inte vetat om. Jag var alltså inte lat innerst inne. Jag var inte arbetsskygg. Tvärtom, jag har arbetat som tusan för att kunna framstå som "normal". Och nu är kraften slut. Jag kan inte återgå till den jag försökt låtsas vara hela livet.

Men hur förklarar man det? För sin chef, för sina vänner, för alla som känner mig som en hyfsat utåtriktad, kompetent yrkeskvinna som möjligen varit lite väl nördig, eldsjälig, envis, svajjig och känslig i olika sammanhang?

Mina föräldrar, mina barn och min exman vet om det, där fungerar kommunikationen, om än med tvekan. De övriga få jag berättat för reagerar med oförståelse - "Men va!? Du är väl inte sån!". Och i det läget krävs mer än fem minuters småprat, för man behöver ju förklara för folk vad ASD egentligen står för - en variation av uttryck på funktionsnedsättningar, unika cocktails hos var och en.

Funderar på att blogga om det (har bloggat mycket i livet redan) men kan inte låta bli att känna tvekan. Vet inte vad jag är rädd för egentligen, kanske behöver jag bara fundera några varv till.
Men det där med hur man blir bemött, särskilt när man bor i ett litet samhälle, är ju en faktor jag inte kan bortse ifrån. Även om jag rent intellektuellt är övertygad om att det är otroligt viktigt att många "outar".

Än så länge känner jag mig inte riktigt redo att tackla ifrågasättanden, misstro. Eller elakhet.

Jaja, jag får väl grubbla ett tag till. Skönt att forumet finns, har läst en del här, och upplever att era erfarenheter hjälper mig hitta min väg framåt, det känns bra, tack alla fina!

Guld67: Du beskriver så på pricken hur mitt liv har sett ut och hur jag fungerar att det nästan är läskigt! Jag fick diagnos för ett år sen och är nu 38 år.

hattifnatt skrev:

HGJ skrev:

hattifnatt skrev:Nu förstår jag dig inte riktigt. Menar du att du blir ledsen eftersom du inte tycker att du har någon att berätta att du har asperger för, att det är ett icke-problem för dig? Medan andra funderar över om de ska berätta eller inte?

River menar nog att det inte känns så kul att märka att man själv tycks ha mycket större problem än andra med samma diagnos.

hattifnatt skrev:Och vad menar du med att du är ingenting - att du inte "blev" någonting efter diagnosen utan var likadan?

Att diagnosen inte ger någon större samhörighet eller självkännedom, efter aspergare är så olika varandra. Andra har det lättare med relationer och framstår trots sin diagnos som socialt skickliga.

Tack HGJ! Nu förstår jag bättre.

(Hoppas det blev rätt nu, River.)

Ja, men det er riktig som HGJ oppsummerer det.

Vet ikke om dette ble litt slik off-topic forresten, men ofte så kan jo de mangfoldige emner gripe inn i hverandre også, og ingen grenser synes klare der.

Om man berättar är ju risken att folk använder diagnosen för få makt och sätta sig på en. NT-människan tycker den har tolkningsföreträde och kan förringa och avfärda AS-människan när det passar. Bra och bekvämt. Många gör det omedvetet. Man får inte vara en människa utan bara en diagnos.

I bästa fall ger det folk förståelse för saker som att man inte orkar höra av sig ofta, blir utmattad av för mycket intryck, har svårt med ögonkontakt m.m. Att man inte menar illa med det.