Hur blir patienter bemötta på psykiatrin om dom säger sig vilja ta sitt liv? Blir dom omgående inlåsta på psyket? Blir anhöriga kontaktade? Eller får dom bara en klapp på kinden och hemskickade med lite benso? Vad är deras rutiner?

Jag går ofta omkring med mörka tankar och har aldrig vågat säga något om detta till läkare i rädsla för vilka "konsekvenser" det kan få. Finns det någon som har några erfarenheter av det?

TheLooser skrev:Hur blir patienter bemötta på psykiatrin om dom säger sig vilja ta sitt liv? Blir dom omgående inlåsta på psyket? Blir anhöriga kontaktade? Eller får dom bara en klapp på kinden och hemskickade med lite benso? Vad är deras rutiner?

Jag går ofta omkring med mörka tankar och har aldrig vågat säga något om detta till läkare i rädsla för vilka "konsekvenser" det kan få. Finns det någon som har några erfarenheter av det?

De brukar oftast få tala med den mentalsjuksköterska som har jouren och sen går de vidare därifrån de är ganska bra på att se om det är skarpt läge, men det är klart att misstag kan ske, de är inte mer än människor de heller, och med tanke på hur ansträngd vården är idag.

Jag har bekanta som blivit inlagd när de haft problem av den typen, och det har gått bra, de har alltid fått hjälp...

Mina anhöriga vet ingenting om detta och jag är livrädd för att dom ska kontakta dom och "skvallra". Men personalen har väl sekretess, så jag tycker dom inte borde ha rätt att prata med anhöriga om patientens angelägenheter. Eller struntar dom i sekretessen vid sådana saker?

TheLooser skrev:Hur blir patienter bemötta på psykiatrin om dom säger sig vilja ta sitt liv? Blir dom omgående inlåsta på psyket?

De frågade inte mig om jag ville eller inte utan bestämde själva om tvångsvård med omedelbart verkan när jag dök upp där för andra omgången i ännu sämre skick. De var väldigt bestämda. Det räddade kanske mitt liv.

TheLooser skrev:Mina anhöriga vet ingenting om detta och jag är livrädd för att dom ska kontakta dom och "skvallra". Men personalen har väl sekretess, så jag tycker dom inte borde ha rätt att prata med anhöriga om patientens angelägenheter. Eller struntar dom i sekretessen vid sådana saker?

De frågade mig vilka jag ville de skulle kontakta och om jag hade skyddad identitet eller vilka de inte skulle kontakta.

elle skrev:De frågade mig vilka jag ville de skulle kontakta och om jag hade skyddad identitet eller vilka de inte skulle kontakta.

Okej, då står det klart för mig att jag håller käften. Jag ser det som att dom bryter mot sin sekretess om dom kontaktar anhöriga. Eller behöver dom patientens tillåtelse för att kunna kontakta anhöriga?

Det är nog rätt vanligt att patienter talar om självmordstankar, man blir inte inlåst för det. De har ju sina rutiner med självmordsstegen att följa i sådana lägen. Det är väl i så fall läkaren som kan begära tvångsvård om läget anses akut. För egen del så förklarade jag för psykiatrin att jag inte tyckte att stödet från samhället är i närheten av tillfredsställande och att jag tänker avsluta mitt liv framöver. De gjorde då ett hembesök och avregistrerade mig som patient.

Är du myndig så kommer psykiatrin inte kontakta dina anhöriga oavsett vad du säger - sekretessen hindrar dem från det.

TheLooser skrev:Jag går ofta omkring med mörka tankar och har aldrig vågat säga något om detta till läkare i rädsla för vilka "konsekvenser" det kan få. Finns det någon som har några erfarenheter av det?

Jag tycker att du ska ta upp det och säga som det är, att du besväras av mörka tankar helt enkelt. Du kommer inte bli inlåst för det.

TheLooser:

Psykiatrin verkar fungera rätt olika på olika orter, så vet inte hur relevant det här är.
Men min erfarenhet är iaf att det ska vara rätt illa, innan de tar in en på tvång. T.ex. att det finns konkreta suicidplaner.
Vet inte vad du menar med mörka tankar förstås, men tolkar det som allmän känsla av hopplöshet, ungefär? Det skulle jag tippa på inte räcker för att bli tvångsintagen.

Jag är också av den uppfattningen att de inte får blanda in nån annan, iaf inte utan patientens medgivande.

Så åk in du, tror inte du behöver vara orolig.
Eller så kan du ju höra med dem innan kanske? Man kan ju ringa anonymt och fråga hur deras rutiner ser ut.

jag blev inlagd efter ett "misslyckat självmord" (btw, det finns ett helvete!) och när jag frågade överläkaren när/om de kunde/skulle släppa mig så svarade han att i Sverige ska vi inte ha såna som mig, som pratar om Gud - lösa på gatorna! det var en utlänning dessutom.

jag låg inlagd medelst LPT i närmare ett halvårs tid, 2013

Leibniz skrev:De gjorde då ett hembesök och avregistrerade mig som patient.

Avregistrerade dom dig som patient? Varför då? Låter konstigt att göra så om man är suicidbenägen.

Men min erfarenhet är iaf att det ska vara rätt illa, innan de tar in en på tvång. T.ex. att det finns konkreta suicidplaner. Vet inte vad du menar med mörka tankar förstås, men tolkar det som allmän känsla av hopplöshet, ungefär? Det skulle jag tippa på inte räcker för att bli tvångsintagen.

Med mörka tankar menar jag att jag stundvis har planer på att avsluta livet.
Men det jag är mest rädd för är ifall dom blandar in anhöriga.

Leibniz skrev:Är du myndig så kommer psykiatrin inte kontakta dina anhöriga oavsett vad du säger - sekretessen hindrar dem från det.

Jag tror inte att det stämmer.

Läste om ett fall med en 18-årig kille som berättade för läkaren både att han låg sömnlös natt efter natt och att han planerade självmord och även berättade vilken metod han skulle använda. Läkaren frågade om hen fick berätta för hans föräldrar och fick nej. Killen fick recept på medicin men inget för sömnen.

Några veckor senare begick han självmord precis på det sätt han berättat för läkaren. Föräldrarna var förstås förtvivlade för att de inte fått veta något, varken om sömnlösheten el självmordsplanerna. Men hade killen tillåtit att läkaren kontaktat föräldrarna så hade förstås läkaren gjort det.

Vanligtvis så är det ju föräldrarna som kan ge bästa stödet, särskilt om man bor hemma hos dem. Varför vill man inte att de ska veta?

jag var 33år och de tog kontakt med min släkt utan att fråga. till slut sade jag åt dem att sätta en spärr så de inte längre tog kontakt eller skulle ta emot kontakt från min släkt, men den respekterades inte helt heller.

Parvlon skrev:jag blev inlagd efter ett "misslyckat självmord" (btw, det finns ett helvete!) och när jag frågade överläkaren när/om de kunde/skulle släppa mig så svarade han att i Sverige ska vi inte ha såna som mig, som pratar om Gud - lösa på gatorna! det var en utlänning dessutom.

jag låg inlagd medelst LPT i närmare ett halvårs tid, 2013

Ja i sverige borde vi inte ha såna läkare som han lösa på gatorna

Alien skrev:

Leibniz skrev:Är du myndig så kommer psykiatrin inte kontakta dina anhöriga oavsett vad du säger - sekretessen hindrar dem från det.

Jag tror inte att det stämmer.

Läste om ett fall med en 18-årig kille som berättade för läkaren både att han låg sömnlös natt efter natt och att han planerade självmord och även berättade vilken metod han skulle använda. Läkaren frågade om hen fick berätta för hans föräldrar och fick nej. Killen fick recept på medicin men inget för sömnen.

Några veckor senare begick han självmord precis på det sätt han berättat för läkaren. Föräldrarna var förstås förtvivlade för att de inte fått veta något, varken om sömnlösheten el självmordsplanerna. Men hade killen tillåtit att läkaren kontaktat föräldrarna så hade förstås läkaren gjort det.

Vanligtvis så är det ju föräldrarna som kan ge bästa stödet, särskilt om man bor hemma hos dem. Varför vill man inte att de ska veta?

Så psykiatrin kontaktade inte anhöriga men det stämmer? Förstår inte.

Alla vill inte blanda in sin familj och många skäl till det är helt godtagbara.

TheLooser skrev:

Parvlon skrev:jag blev inlagd efter ett "misslyckat självmord" (btw, det finns ett helvete!) och när jag frågade överläkaren när/om de kunde/skulle släppa mig så svarade han att i Sverige ska vi inte ha såna som mig, som pratar om Gud - lösa på gatorna! det var en utlänning dessutom.

jag låg inlagd medelst LPT i närmare ett halvårs tid, 2013

Ja i sverige borde vi inte ha såna läkare som han lösa på gatorna

Det är min övertygelse läkaren gjorde en korrekt bedömning.

TheLooser skrev:

elle skrev:De frågade mig vilka jag ville de skulle kontakta och om jag hade skyddad identitet eller vilka de inte skulle kontakta.

Okej, då står det klart för mig att jag håller käften. Jag ser det som att dom bryter mot sin sekretess om dom kontaktar anhöriga. Eller behöver dom patientens tillåtelse för att kunna kontakta anhöriga?

Men vad är det för fel....!!! Söka hjälp kan funka, kanske får du hjälp eller så skiter dom i dej. Risken dom ska hänga ut dina tankar är typ noll.

TheLooser skrev:

Men min erfarenhet är iaf att det ska vara rätt illa, innan de tar in en på tvång. T.ex. att det finns konkreta suicidplaner. Vet inte vad du menar med mörka tankar förstås, men tolkar det som allmän känsla av hopplöshet, ungefär? Det skulle jag tippa på inte räcker för att bli tvångsintagen.

Med mörka tankar menar jag att jag stundvis har planer på att avsluta livet.
Men det jag är mest rädd för är ifall dom blandar in anhöriga.

Fast jag tänkte mer på vilken nivå tankarna på suicid är: om och isf hur långt du gjort konkreta planer och ev. förberedelser, t.ex. Eller om du kanske t.o.m. gjort försök.

Du kan inte tänka dig att ringa dem då, och höra om det där med sekretessen?
För det kan du göra anonymt, som sagt.

Du ska ju inte gå och må dåligt i onödan, tycker jag.

LordNelson skrev:

TheLooser skrev:

elle skrev:De frågade mig vilka jag ville de skulle kontakta och om jag hade skyddad identitet eller vilka de inte skulle kontakta.

Okej, då står det klart för mig att jag håller käften. Jag ser det som att dom bryter mot sin sekretess om dom kontaktar anhöriga. Eller behöver dom patientens tillåtelse för att kunna kontakta anhöriga?

Men vad är det för fel....!!! Söka hjälp kan funka, kanske får du hjälp eller så skiter dom i dej. Risken dom ska hänga ut dina tankar är typ noll.

Det är inte helt säkert om den risken är noll eller inte som jag bedömer det på svaren jag fått här.

Jag tycker mig i alla fall ha fått dom svar jag behöver i den här frågan. Så tack för det

TheLooser skrev:Det är inte helt säkert om den risken är noll eller inte som jag bedömer det på svaren jag fått här.

Jag tycker mig i alla fall ha fått dom svar jag behöver i den här frågan. Så tack för det

Jo den är nog noll, jag tänker du tolkat svaren fel. Dom kommer kanske fråga om du har tillgång till vapen, om du har barn. Jobbigt tyckte jag. Är man en olämplig förälder för man är deprimerad och ska dom ta mina gevär? Fan att jag gick med på att gå hit, typ... Men jag var aldrig orolig dom skulle ta kontakt med någon anhörig.

Jobbigt var det också när nån ringde polisen att jag inte mådde bra och dom kom och erbjöd sig skjutsa mej till psyket. Psykakuten är igen munter tillställning så jag avböjde, och det var inga problem. Pinsamt åka polisbil.

På psykiatrin där du bor är dom antagligen överhopade med människor som mår skit, dom har antagligen brist på läkare, psykologer, kuratorer, osv... Jag tror inte dom ids typ kidnappa dej eller lägga en massa tid på att bryta mot sekretessen och ringa dina anhöriga och informera dom om ditt mående.

Du skriver du inte mår bra och startar en tråd om det, tar du inte själv kontakt med sjukvården kommer dom antagligen inte att kunna hjälpa dig. Kanske kommer dom inte lyckas ändå.

Jag upplever att de har en mall för hur de kollar av hur självmordsbenägen man är. Och hamnar man inte så avancerat på den kartan, så är de rätt lugna och kan tvärtom nästan skita i en istället.

De verkar mest brydda om man verkligen har planer, annars är det lite "gäsp". Det känns sådär, för tycker de borde bry sig lite mer om hur man mår oxo, inte bara att man ska överleva.

Tror att man kan bli inlåst om man verkar väldigt avancerad i sina tankar och planer. Annars tror jag att det är stenlugnt att berätta det.

De ska inte bryta mot sekretessen i detta fallet. De vet bättre. Det kan ju leda till väldigt allvarliga saker om de drar in familjen. T ex kan det göra en ännu mer självmordsbenägen.

Sedan ska man alltid tänka på att hur man än blir bemött, så är den personen man möter bara EN bland många. Dvs om man inte trivs med den personen eller den känns fel eller dum, så representerar den inte ALLA. När man är nere så är det väldigt lätt att generalisera och väldigt viktigt att man minns detta.

Fast när det kommer till depression så ska ju husläkaren i normalfall behandla den och bara dom svåraste fallen utav psykiatrin, nu har ju jag ADD+AS så psykiatrin tar även hand om min årstidsbundna depression.

ShakeItOut skrev:

Alien skrev:

Leibniz skrev:Är du myndig så kommer psykiatrin inte kontakta dina anhöriga oavsett vad du säger - sekretessen hindrar dem från det.

Jag tror inte att det stämmer.

Läste om ett fall med en 18-årig kille som berättade för läkaren både att han låg sömnlös natt efter natt och att han planerade självmord och även berättade vilken metod han skulle använda. Läkaren frågade om hen fick berätta för hans föräldrar och fick nej. Killen fick recept på medicin men inget för sömnen.

Några veckor senare begick han självmord precis på det sätt han berättat för läkaren. Föräldrarna var förstås förtvivlade för att de inte fått veta något, varken om sömnlösheten el självmordsplanerna. Men hade killen tillåtit att läkaren kontaktat föräldrarna så hade förstås läkaren gjort det.

Vanligtvis så är det ju föräldrarna som kan ge bästa stödet, särskilt om man bor hemma hos dem. Varför vill man inte att de ska veta?

Så psykiatrin kontaktade inte anhöriga men det stämmer? Förstår inte.

Alla vill inte blanda in sin familj och många skäl till det är helt godtagbara.

Det som Leibniz skrev kan ju tolkas som att de aldrig kontaktar anhöriga, även om patienten tillåter det. Så är det ju inte. Vidare kan de kontakta föräldrarna om patienten är omyndig. Men eftersom TS är myndig så är det inte aktuellt.

Jag tvivlar starkt på att psykiatriker i allmänhet kan göra korrekta suicidriskbedömningar av aspergare. Det behövs mer än formulär och standardfrågor.