Hejsan allihopa! (ber om ursäkt för den tveksamma grammatiken osv)
Jag blev diagnoserad Asperger för lite mer än ett halvår sen men kan fortfarande inte riktigt förstå mig på när jag beter mig "aspigt" eller inte. Ibland känns det "Men en vanlig människa kan ju ha samma problem som mig, varför kallas det asperger för mig". Förstår inte hur jag riktigt kunde undvika diagnosen i 20 år utan att veta att det fanns något sådant, kan det vara ignoranta föräldrar som skämdes kanske eller rent av korkade? Jag kan vara väldigt rak och ibland väldigt otrevlig men samtidigt förstå att jag är otrevlig, borde jag inte typ.. inte förstå? Ibland känns diagnosen spot-on till att dagen efter inte vara det. Något som verkligen kändes konstigt var när jag igår skulle fylla i en blankett eller vad man ska säga, där man skulle skatta hur bra frågan stämde in på påståendet "Jag blir orolig/stressad när:", jag såg de första frågorna och blev typ paff, jag sa att det inte fanns en chans att jag skulle lyckas svara på frågorna ensam men även med hjälp blev svaren oftast "vet inte", exempel skulle kunna vara "Av höga ljud", i huvudet får jag en massa knäppa tankar där jag ständigt försöker jämföra hur en 'normal' människa skulle tycka och tänka för att sedan komma på att jag inte fan känner "normala" människor och att det mesta av min världsuppfattning begrundar sig på filmer och tv-serier, eller så tänker jag kort och gott "det beror ju på om jag är irriterad sen innan", hur som helst har jag inte fått en tankeställare om att jag har asperger som gårdagens exempel.

Sen tror jag att jag inte får tillräckligt mycket hjälp och att jag oftast blir passiv och inte vet vad det är jag riktigt vill och behöver hjälp med, hur mycket hjälp kan jag kräva egentligen, har ju inte riktigt "stark" asperger heller. Det jag får just nu är 4 timmar kontaktperson i veckan (som kanske blir mer, väntar på besked), 1 halvtimme psykolog varje/varannan vecka (är rätt så komplicerat då jag blir utslussad till öppenvården till en ny "samtalskontakt"), två timmars "specialhjälp" i skolan, ungefär 1-2 timme i veckan hos en handledningsgrupp/handledare för aspergare som ska leda till praktik/jobb. Jag trivs med kontaktpersonen men gapet mellan träffarna blir oftast jobbiga, den nya psykologen trivs jag inte med men blir tillsagd att det inte finns andra att tillgå efter mina "krav", skolan är jag väldigt omotiverad till och att "hjälpen" inte är något vidare gör ju inte saken bättre, det sistnämnda är något som är ganska nytt och känns ganska bra. Men det är ungefär så att man går en arbetsdag för att sedan sitta hemma och ruttna i sina egna jobbiga tankar. Is this as good as it gets?

Jag sover som en kratta och undrar hur det funkar med melatoni, tas det vanliga blodprov eller krävs det något särskilt? Har tagit blodprover för att kolla depressioner och dess samband men har sällan vart något annat än brist på b-vitaminer. Fick reda på melatoni igår och hade ingen aning om dess innebörd och att det överhuvudtaget fanns, psykologen brukar jämt kalla det för dålig dygnsrytm och kola/kaffe sent på nätterna vilket inte stämmer eller är lätt att hamna snett i.

Vad ska jag ta mig till egentligen? Jag vet inte om jag orkar mer känns som att jag är en fånge i mina tankar och att det inte finns hjälp att tillgå. Jag är en pina mot mamma men samtidigt inte klarar av att vara det motsatta. Visst kan det finnas andra anledningar än just asperger, såsom skillsmässa och en hatfull relation till fader som jag inte vill ha något med att göra. Vad kan jag göra för mer/bättre hjälp? Vill inte bli inlagd eller liknande då jag inte har något vidare positivt med det sen tidigare.

Väldigt tacksam över svar, taskiga som omtänksamma!

Det jag får just nu är 4 timmar kontaktperson i veckan (som kanske blir mer, väntar på besked), 1 halvtimme psykolog varje/varannan vecka (är rätt så komplicerat då jag blir utslussad till öppenvården till en ny "samtalskontakt"), två timmars "specialhjälp" i skolan, ungefär 1-2 timme i veckan hos en handledningsgrupp/handledare för aspergare som ska leda till praktik/jobb.

Det kanske inte är så konstigt om det är jobbigt för dig. Bara ett förslag från mig. Läs det som finns att läsa om As. Ta dig till en träff med oss andra och prata och ställ frågor.
MVH

citalol skrev:Men det är ungefär så att man går en arbetsdag för att sedan sitta hemma och ruttna i sina egna jobbiga tankar. Is this as good as it gets?

Känner så väl igen mig i just detta.

För min del är det inte alls bra

[mod]atoms

Rättade ett inkorrekt citat; var noga med att se till att rätt person anges som skribent till den text ni citerar.[/mod]

citalol skrev:Men det är ungefär så att man går en arbetsdag för att sedan sitta hemma och ruttna i sina egna jobbiga tankar. Is this as good as it gets?

Ja precis. Det blir inget liv värt att leva direkt. Jag tänker ofta att man kan likagärna skita i allt eller bli alkoholist/narkoman (vilket iofs är att skita i allt).



[mod]atoms

Rättade ett inkorrekt citat vars orsak ses i inlägget före detta.[/mod]

Läs och diskutera mycket här, det var den bästa hjälpen jag fick! Med tiden lärde jag mig förstå vad som var AS, vad som var mig, vad som var relevant och inte.

Får bara ont i huvudet av att läsa om asperger då alla verkar vara så jävla olika

citalol skrev:Får bara ont i huvudet av att läsa om asperger då alla verkar vara så jävla olika

Aspies är inte mindre olika än några andra människor.

citalol skrev: Förstår inte hur jag riktigt kunde undvika diagnosen i 20 år utan att veta att det fanns något sådant

Det är inte lätt att veta man har Asperger. Man kanske känner sig annorlunda men att veta själv exakt vad det beror på är ofta svårt.

citalol skrev:Jag kan vara väldigt rak och ibland väldigt otrevlig men samtidigt förstå att jag är otrevlig, borde jag inte typ.. inte förstå?

Vissa med Asperger förstår bättre än andra. Är man stressad/iriterad är det lätt hänt man är otrevlig. Händer de flesta. Man kan förstå jättemycket även med Asperger.

citalol skrev:i huvudet får jag en massa knäppa tankar där jag ständigt försöker jämföra hur en 'normal' människa skulle tycka och tänka för att sedan komma på att jag inte fan känner "normala" människor och att det mesta av min världsuppfattning begrundar sig på filmer och tv-serier.

Jag var sån för 5-8 år sedan. Men har slutat tänka "hur en normal skulle göra". Jag är mig själv hur jag nu än är. Det får bli som det blir.

citalol skrev:Men det är ungefär så att man går en arbetsdag för att sedan sitta hemma och ruttna i sina egna jobbiga tankar. Is this as good as it gets?

Försök aktivera dej med något. Och fokusera på det. Då kan man eventuellt glömma problem och annat. Jag kan sitta hemma med "småpyssel" och bli helt "borta" under tiden. Skönt.

citalol skrev:Vad ska jag ta mig till egentligen? Jag vet inte om jag orkar mer känns som att jag är en fånge i mina tankar och att det inte finns hjälp att tillgå.

Jag var fånge i mina tankar tills för nåt år sen. Då lärde jag mig att "sluta tänka". Jag kan tex lyssna på ett ljudklipp med porlande vatten och fokusera 100% på det. Då uppkommer knappt några tankar. Bra vila.

Slutligen. Du är DU. Du är inte någon som är tvungen att "öva in rollen normal". Om du nu inte verkligen vill det förstås. Man mår bäst av att vara sig själv tror jag. Precis som man nu är.

Tonic skrev:

citalol skrev:Men det är ungefär så att man går en arbetsdag för att sedan sitta hemma och ruttna i sina egna jobbiga tankar. Is this as good as it gets?

Ja precis. Det blir inget liv värt att leva direkt. Jag tänker ofta att man kan likagärna skita i allt eller bli alkoholist/narkoman (vilket iofs är att skita i allt).

Känna hopplöshet är ett helvete. Men jag tror alltid hoppet finns. Man ser det inte ibland bara.

Jag "hoppas" det är så iallafall...

citalol skrev:Jag blev diagnoserad Asperger för lite mer än ett halvår sen men kan fortfarande inte riktigt förstå mig på när jag beter mig "aspigt" eller inte.

Ursäkta spam nu men, måste säga en liten sak till bara.

Jag har haft diagnos i 2 år nu. I början kände jag som du. Men efterhand så har jag kommit på att det spelar ingen roll när jag är "aspig" eller inte.
Alltså jag är unika mig, precis som alla andra är unika.

Fast om du läser om Asperger på Internet och träffar folk med Asperger så kommer du efterhand troligtvis komma på vad i dej som är "aspigt".

Men du är du ändå. Vem du nu än är.
Du har dina minnen, beteenden, intressen, framtidsdrömmar mm. Det är väl det som man betecknar som "du".

OMG!

Treeman är tillbaka! Shit, släng på ett pm och berätta hur du haft det.

Jag tror inte aspergers finns egentligen eftersom alla är så olika med eller utan diagnosen. Den bästa diagnosen hade i så fall varit folks efternamn.

Tonic skrev:Jag tror inte aspergers finns egentligen eftersom alla är så olika med eller utan diagnosen. Den bästa diagnosen hade i så fall varit folks efternamn.

Jag känner folk som tagit ett annat efternamn. OCH förnamn.

MsTibbs skrev:Jag känner folk som tagit ett annat efternamn. OCH förnamn.

Jo, men då ändras i och med namnbytet även diagnosen.

Tonic skrev:Jag tror inte aspergers finns egentligen eftersom alla är så olika med eller utan diagnosen. Den bästa diagnosen hade i så fall varit folks efternamn.

Det finns drag som är specifika för AS, även om vi har gränsdragningsproblem eftersom skalan mot dem som i just de avseendena är "normala" verkar vara glidande.

Sedan är det bara så att man inte får någon offentlig hjälp (vare sig konkret eller till självförståelse) på bara sitt efternamn och hur man fungerar i det samhälle man nu en gång lever i. Vi har inte ett sådant samhälle, vi har ett som kräver att man är infackad i ett förutbestämt fack av därtill auktoriserad personal för att sådana utgifter ska komma ifråga.

(Förstår att det delvis var ett skämt, men vet inte hurpass delvis; hur som helst är det här en invändning många har, också i varianten "ni som [jag tycker har för små problem] har inte AS på riktigt/ska inte ha hjälp", så saken är värd att... utredas.)

Zombie skrev:Det finns drag som är specifika för AS, även om vi har gränsdragningsproblem eftersom skalan mot dem som i just de avseendena är "normala" verkar vara glidande.

Sedan är det bara så att man inte får någon offentlig hjälp (vare sig konkret eller till självförståelse) på bara sitt efternamn och hur man fungerar i det samhälle man nu en gång lever i. Vi har inte ett sådant samhälle, vi har ett som kräver att man är infackad i ett förutbestämt fack av därtill auktoriserad personal för att sådana utgifter ska komma ifråga.

Fast då handlar det väl mer om att i AS facket ses man som handikappad, det tycks synd om en och man får visst stöd av samhället.

Är man personlighetsstörd så bryr sig inte samhället.

Har man psykisk sjukdom så får man viss hjälp med sjukersättning och medicin.

De med psykossjukdomar är mer lika. Man ser nästan om någon haft flera psykoser tex. Manodepressiva har alltid eller haft episoder av hypomani/mani och nedstämdhet/depression. Men aspergare är totalt olika. Jag får inget grepp om det.

tonic skrev:Fast då handlar det väl mer om att i AS facket ses man som handikappad, det tycks synd om en och man får visst stöd av samhället.

Nej. Inte alls.

Diagnoskriterier för Aspergers syndrom.

Sedan ska sägas att de är baserade på unga pojkar under delvis föråldrade förhållanden, så det krävs en viss uppläsning och gott omdöme för att tillämpa dem framför allt på vuxna och kvinnfolk; men den sortens problem är de långtifrån de enda diagnoskriterier i historien som har dragits med.

tonic skrev:De med psykossjukdomar är mer lika. Man ser nästan om någon haft flera psykoser tex. Manodepressiva har alltid eller haft episoder av hypomani/mani och nedstämdhet/depression. Men aspergare är totalt olika. Jag får inget grepp om det.

Så upplever du det ja. Och för närvarande. Andra kan faktiskt uppleva det tvärtom, att de har en mycket välutvecklad neudar (NPF-radar) eller aspergerradar men dålig för psykotiker. Andra igen kan ha rätt hygglig båda delarna. Och så vidare. Det är både en fråga om personlighet och om vad man vill och får tillfälle att träna upp, och där inte du heller vet var du kommer att vara om några år.

Jag tycker jag har alldeles hyggligt grepp om asperger. Mycket bättre än om psykossjukdomar. Ändå är det nog alldeles naturligt om psykossjukdomar är mer ensartade än asperger, för sjukdomar brukar ha rätt begränsade orsakssammanhang och karakteristika och en begränsad utbredning i den varelse som har den. Asperger är ingen sjukdom, det är ett, ska vi i brist på bättre ord säga, "allmäntillstånd" som innefattar hela personen. Och personen är naturligtvis lika individuell som alla andra personer.

Orkar inte skriva något nytt om den aspekten på asperger, men här har jag skrivit en del:

http://www.aspergerforum.se/dela-upp-as ... 18072.html
http://www.aspergerforum.se/min-lakare- ... 19426.html
http://www.aspergerforum.se/utredning-igen-t19429.html

tonic skrev:Är man personlighetsstörd så bryr sig inte samhället.

Vet jag för litet om för att kunna bedöma, men att det borde bry sig är ju självklart. Hurså?

Nja det är lite skam att ha personlighetsstörning i samhället. Tänker då speciellt på kluster b störningar (borderline, antisocial, narcissistisk) och en del anser att man inte kan hjälpa dessa. Psykopater är iofs svåra att hjälpa, narcissister likaså. De ställer till mycket elände för andra, men kan nog lida själva också (tomhetskänslor, mindervärdeskomplex osv)

Jag har nog en radar för psykossjukdomar i så fall. Ser oftast om någon haft många psykoser tidigare och går på neuroleptika. Ögonen är ibland stirriga och livlösa, ja det är flera andra tecken också. Lite svårt att förklara.

Asperger kan jag bara se om det är typiska fall. Många som postat sina bilder i bildtråden ser inte ut som typiska aspergare tycker jag.

Jag har diagnostiserats med borderline. Då tillhör jag alltså den kategorin som inte samhället bryr sig om. Stämmer bra det med min erfarenhet av samhället.

Missförstod kanske det här:

tonic skrev:Fast då handlar det väl mer om att i AS facket ses man som handikappad, det tycks synd om en och man får visst stöd av samhället.

Om du menade att hjälpen är tafatt och otillräcklig så ja, det är den.

Tonic skrev:Nja det är lite skam att ha personlighetsstörning i samhället. Tänker då speciellt på kluster b störningar (borderline, antisocial, narcissistisk) och en del anser att man inte kan hjälpa dessa. Psykopater är iofs svåra att hjälpa, narcissister likaså. De ställer till mycket elände för andra, men kan nog lida själva också (tomhetskänslor, mindervärdeskomplex osv)

Okej, då är jag med. Ja, det är djävligt underutvecklat, och folk är både naiva och har fördomar.

tonic skrev:Jag har nog en radar för psykossjukdomar i så fall. Ser oftast om någon haft många psykoser tidigare och går på neuroleptika. Ögonen är ibland stirriga och livlösa, ja det är flera andra tecken också. Lite svårt att förklara.

... som det brukar vara. Det du beskriver kan jag också känna igen, men att gå mer i detalj om vare sig det eller hur jag kan se AS...

tonic skrev:Asperger kan jag bara se om det är typiska fall. Många som postat sina bilder i bildtråden ser inte ut som typiska aspergare tycker jag.

Och då är det en komplicerad fråga redan vad som är en "typisk aspergare". Det är ju inte sagt att det är den vanliga schablonbilden som är typisk, till exempel. Eller man kanske kan behöva gå ner i förväntningarna på hur mycket det där-vad-det-nu-är syns. Och litet sådant...

Typisk AS är lite udda utseende. Väldigt osäker socialt eller också uppfattas som otrevlig eller påflugen. Vissa kan se väldigt nördiga och frånvarande ut tex. Men som sagt, många på forumet ser helt normala ut och då går det inte att se om någon har AS. Blir lite nyfiken på hur din AS-radar fungerar?

Edit: Ja, jag menade att man får viss hjälp av samhället (tandvårdskort, LSS med flitpeng i vissa fall om man har daglig verksamhet) men den hjälpen ges oftast bara till de som har hjärnskador, utvecklingsstörning och autism/aspergers. De som är psykiskt sjuka får inte LSS och inte heller de med personlighetsstörning. Alltså tolkar jag det som att samhället har visst medlidande med den förra gruppen.

OT men jag är nyfiken. Gav jag tydliga utslag på zombies radar? Eller bara efter jag började prata. Jag har så dålig uppfattning om vilket intryck/avtryck jag gör.

Tonic skrev:Typisk AS är lite udda utseende. Väldigt osäker socialt eller också uppfattas som otrevlig eller påflugen. Vissa kan se väldigt nördiga och frånvarande ut tex. Men som sagt, många på forumet ser helt normala ut och då går det inte att se om någon har AS. Blir lite nyfiken på hur din AS-radar fungerar?

Oj vad svårt. Kan vara saker just åt det hållet, om du med "udda utseende" menar "framtoning" i till exempel en viss stelhet, kanske motorisk klumpighet, kanske litet "för" återhållen eller tvärtom "för" hjärtlig i sättet, kanske aningen udda i klädseln... men det kan vara väldigt subtilt. Man kan både lära sig att maskera väldigt bra och faktiskt utvecklas i sina sociala synapser (eller vad det nu handlar om) utan att det innebär att man blir av med andra aspergerproblem. Och det kan nog också vara andra saker jag inte kommer att lyckas finna ord på för närvarande.

Tonic skrev:Edit: Ja, jag menade att man får viss hjälp av samhället (tandvårdskort, LSS med flitpeng i vissa fall om man har daglig verksamhet) men den hjälpen ges oftast bara till de som har hjärnskador, utvecklingsstörning och autism/aspergers. De som är psykiskt sjuka får inte LSS och inte heller de med personlighetsstörning. Alltså tolkar jag det som att samhället har visst medlidande med den förra gruppen.

Okej. Tänkte att du kanske menade det också men ser att jag inte fick fram det. Antar att det beror på att hjärnskador, utvecklingsstörningar och autism är livslånga tillstånd som helt enkelt är eller blir hur man "är", medan psykiska sjukdomar och personlighetsstörningar räknas som ytligare och i princip botbara. Sedan känner jag inte närmare till vad de senare grupperna kan få för hjälp (mer än att jag fick boendestöd medan jag fortfarande bara var "allmänt konstig" enbart för att de insåg att jag behövde det); men i den mån den inte räcker eller blir rättvist fördelad så behöver det naturligtvis ändras.

Angelic Fruitcake skrev:OT men jag är nyfiken. Gav jag tydliga utslag på zombies radar? Eller bara efter jag började prata. Jag har så dålig uppfattning om vilket intryck/avtryck jag gör.

Känner mig som någon sorts orakel nu, och det är jag inte...

... men okej, försöker bete mig som ett : ja, det gjorde du. Varm och uppenbart intelligent "men"... ADHD:igt "hispig", men också en... vilsenhet, i brist på bättre ord. Ditt behov av andrum var ju uppenbart. Fast jag visste ju redan att du var "en av oss", så något blindtest var det ju inte. Hade jag inte vetat något och varit stressad själv kanske jag inte hade haft någon radar, jag vet inte.

Angelic Fruitcake skrev:OT men jag är nyfiken. Gav jag tydliga utslag på zombies radar? Eller bara efter jag började prata. Jag har så dålig uppfattning om vilket intryck/avtryck jag gör.

Intrycket JAG får av dej är att du är en sjysst och fin människa.


Fast ingen är ängel heller. Vi har alla en annan sida, större eller mindre.