När det gäller relationen barn/föräldraskap med asperger dräller det med information om när barnet har asperger.
Hur man skall hantera barnet, föräldrarnas situation osv.

Men hur funkar det för mina barn då?
Jag lyckas inte finna någon litteratur alls om barn till aspergare.
Någon som har ideer om vart finna info?


Moderator: Förtydligade rubriken.

det borde du tänkt på lite närmare innan du skaffade barn. *suck*

asp690 skrev:det borde du tänkt på lite närmare innan du skaffade barn. *suck*

Så du menar att eftersom det inte finns litteratur om just den kombinationen så ska inte personer med AS skaffa barn?

asp690 skrev:det borde du tänkt på lite närmare innan du skaffade barn. *suck*

Vilken okänslig kommentar?!

Dels kanske man inte visste man hade AS innan man fick barn, dels kan man väl vilja ha info utan att för den skull vara en undermålig förälder (som jag tycker antyds i kommentaren).

UFO, i böcker om relationer med nån som har AS så är det ofta nåt eller flera kapitel som handlar om föräldraskap. T ex Katrin Bentleys bok Alone together, Maxine Astons böcker eller Ashley Stanfords utmärkta bok om AS och "long term relationships" (du får googla titeln/titlarna, jag orkar inte så här dags).

jag menar att nu står personen där som ett frågetecken, och måste se på när barnen lider nåt fruktansvärt, och inte själv märker någonting kan göra något själv.

fråga barnet vad han tycker och vill själv?
ja det kommer den bara att kunna svara på när den blir vuxen.

ursäkta, jag har svårt att läsa mellan raderna. blev upprörd när jag haka upp mig på ett ord bara.

Det är nog bara en fördel eftersom eventuell literatur ändå inte skulle kunna användas till något praktiskt om den skrivits av vårdpersonal, autismforskare e.d. Var dig själv och strunta i vad NTs anser om barnuppfostran om du är aspie är nog bästa rådet!

asp690 skrev:jag menar att nu står personen där som ett frågetecken, och måste se på när barnen lider nåt fruktansvärt, och inte själv märker någonting kan göra något själv.

fråga barnet vad han tycker och vill själv?
ja det kommer den bara att kunna svara på när den blir vuxen.

Snabba slutsatser drar du i varje fall, DET är väl det enda som kan konstateras.

Varken Ufo eller någon annan har skrivit något om att barnet lider något fruktansvärt, så var får du det ifrån? Egen erfarenhet? I sådana fall kan jag berätta att alla andra människor får automatiskt inte samma erfarenheter som du får/har fått. Och därtill kan tilläggas att barn UTAN AS-föräldrar kan lida ganska ordentligt de också.

Och vad det gäller barn som blivit vuxna så finns det absolut ingen självklarhet att man då helt plötsligt kan svara på vad man tycker eller vill. Livet kan vara jävligt komplicerat både med och utan AS, med eller utan AS-föräldrar.

ufo skrev:När det gäller relationen barn/föräldraskap med asperger dräller det med information om när barnet har asperger.
Hur man skall hantera barnet, föräldrarnas situation osv.

Men hur funkar det för mina barn då?
Jag lyckas inte finna någon litteratur alls om barn till aspergare.
Någon som har ideer om vart finna info?

Jag har haft samma funderingar jag. Jag har talat lite med min psykolog som har hjälpt mig att diskutera igenom en del problem, men då är det rena konkreta frågor som jag haft funderingar kring och inte i ett större perspektiv rent generellt.

Har tyvärr inga litteraturtips.

Min egen lilla gissning är att aspergers inte är anpassade till det liv som vi lever idag med stress, dagis, skola och jobb och 8-5 eller något sådant, pendling, resor, social kompetensjobb, etc.

Så när de får barn i denna värld så går helt enkelt inte ekvationen ihop.

Sen är ju aspergers ärftligt så barnen visar upp liknande personlighetsdrag som föräldrarna och då kommer socionomerna som det kryllar av fram och menar att barnens beteende är orsakat av den miljö de vuxit upp i dvs att de har haft dåliga föräldrar och då blir det en vårdnadsfråga.

tack, det fick mig att komma till insikt med att det är nog bara jag själv som blivit väldigt utsatt.

det är nog av egen erfarenhet, då jag har svårt att föreställa mig hur andra familjer lever och har det.
växt upp med adoptivföräldrar NT såklart, är nog just det att det inte har funnits någon somhelst förståelse/respekt och vet att jag har tagit enorm skada av det.

avundas folk som växt upp med egna föräldrar,
jag menar att det måste va så mycket enklare om föräldrarna har en gnutta förståelse och tom kanske ännu bättre om dom är Aspies.

ska till vuxenhab snart, kanske träffar andra aspergare, vore intressant bara och se ifall det verkligen finns folk som mår så dåligt som mig själv med samma låga självkänsla/självförtroende.

har aldrig stött på en person som jag känner samhörighet med, och har känt mig trygg med, bara konstant obehag, 1-2min sen står jag inte ut

asp690 skrev:ska till vuxenhab snart, kanske träffar andra aspergare, vore intressant bara och se ifall det verkligen finns folk som mår så dåligt som mig själv med samma låga självkänsla/självförtroende.

har aldrig stött på en person som jag känner samhörighet med, och har känt mig trygg med, bara konstant obehag, 1-2min sen står jag inte ut

Min erfarenhet är att andra aspies känns mer avslappnat att vara med.
Spelar ingen roll ifall jag inte har något annat gemensamt med dem. Räcker gott att slippa få panik o huvudvärk med en gång.

matterik skrev:Sen är ju aspergers ärftligt så barnen visar upp liknande personlighetsdrag som föräldrarna och då kommer socionomerna som det kryllar av fram och menar att barnens beteende är orsakat av den miljö de vuxit upp i dvs att de har haft dåliga föräldrar och då blir det en vårdnadsfråga.

Kylskåpsmamman är en gammal förlegad teori som jag hoppas verkligen inte existerar i dagens myndigheter.

ufo skrev:

matterik skrev:Sen är ju aspergers ärftligt så barnen visar upp liknande personlighetsdrag som föräldrarna och då kommer socionomerna som det kryllar av fram och menar att barnens beteende är orsakat av den miljö de vuxit upp i dvs att de har haft dåliga föräldrar och då blir det en vårdnadsfråga.

Kylskåpsmamman är en gammal förlegad teori som jag hoppas verkligen inte existerar i dagens myndigheter.

Finns nog tyvärr gott om mer "nyanserade" varianter av den myten i omlopp på socialkontoren. Tidvis har här varit sannskyldiga invasioner av trådar med förtvivlade föräldrar som verkar ha fått sin lämplighet ifrågasatt enbart på grundval av att man som aspergare "inte har empati", "inte kan förstå andras behov" och så vidare, med eller utan kombination med att ens barn då har haft något NPF själv.

Men, apropå matteriks inlägg och flera jag har sett av andra, jag tror inte det är fruktbart att bara skälla "socionomer" för det. Socionomer är bara en yrkesgrupp, den kommer säkert att finnas kvar, och deras teoretiska kunskapsbagage är vad de blir utbildade till. Låt oss trycka på för bättre utbildning åt dem och själva fortbilda dem så fort vi får tillfälle, i privata samtal och mellanhavanden såväl som genom föredrag och annat.

Zombie skrev:

ufo skrev:

matterik skrev:Sen är ju aspergers ärftligt så barnen visar upp liknande personlighetsdrag som föräldrarna och då kommer socionomerna som det kryllar av fram och menar att barnens beteende är orsakat av den miljö de vuxit upp i dvs att de har haft dåliga föräldrar och då blir det en vårdnadsfråga.

Kylskåpsmamman är en gammal förlegad teori som jag hoppas verkligen inte existerar i dagens myndigheter.

Finns nog tyvärr gott om mer "nyanserade" varianter av den myten i omlopp på socialkontoren. Tidvis har här varit sannskyldiga invasioner av trådar med förtvivlade föräldrar som verkar ha fått sin lämplighet ifrågasatt enbart på grundval av att man som aspergare "inte har empati", "inte kan förstå andras behov" och så vidare, med eller utan kombination med att ens barn då har haft något NPF själv.

Men, apropå matteriks inlägg och flera jag har sett av andra, jag tror inte det är fruktbart att bara skälla "socionomer" för det. Socionomer är bara en yrkesgrupp, den kommer säkert att finnas kvar, och deras teoretiska kunskapsbagage är vad de blir utbildade till. Låt oss trycka på för bättre utbildning åt dem och själva fortbilda dem så fort vi får tillfälle, i privata samtal och mellanhavanden såväl som genom föredrag och annat.

Håller med. Det finns bra socionomer, med kunskap om t ex AS och annat än kylskåpsmamme-teorier, och det finns oförstående okunniga läkare, psykologer (utredningsdito också), annat vårdfolk, FK-folk, poliser osv. Det finns t o m en massa oförstående och okunniga aspisar, tänka sig.

Aspighet är ingen garanti för dåligt eller bra föräldraskap eller partnerskap, lika lite som NT-ighet är det. Så svart-vitt är det aldrig. Och sällan är folk helt igenom dåliga eller bra på någonting.

Tillräckligt bra räcker bra. Sen tror jag många med AS i vissa avseenden är bättre föräldrar till småaspisar än en tvär-NT-förälder hade varit. I alla fall tänker jag det om mig själv och flera jag sett omkring mig.

Moderator: Flyttade tråden.

Far min är extremt aspig, något som har gått i arv till mig och mina två bröder.

Dock har det faktum att han har varit osocial och utan vänner, beroende av ett speciellt intresse en längre tid och ibland rent ut sagt märklig aldrig riktigt varit mitt största problem med honom. Ofta visste (ja, just nu är det inte så mycket eftersom han ligger på sjukhus) jag inte riktigt vad jag skulle göra när jag underförstått ville att han skulle gå runt i mitt rum och han inte förstod det, han var så oflexibel ("man diskar i den här ordningen!") och inte gick att dra ifrån det han höll på med.

Han har dock många andra psykiska problem, så det är inte riktigt något jag har reflekterat över (+ att jag inte visste vad AS var ens förrän för tre månader sedan).

Ibland fungerade det väl bra, ibland inte. Berodde mycket på vilket humör han var. Ibland fick han dagar då han var arg hela dagen och aldrig lämnade sitt rum, andra var han hur social och trevlig som helst och pratade med mig, lagade mat, spelade spel och sökte kontakt helt enkelt.

Så jag kanske inte är bästa person att svara på hur det fungerar, men ja...

alfapetsmamma skrev: Sen tror jag många med AS i vissa avseenden är bättre föräldrar till småaspisar än en tvär-NT-förälder hade varit. I alla fall tänker jag det om mig själv och flera jag sett omkring mig.

Det är också min åsikt. Min dotter har en NT mamma och min dotter har alltid dragits till mig istället för sin mamma. Hennes mamma lämnade mig för hon tyckte inte att jag kunde förstå vad hon kände utan att hon behövde berätta det för mig med ord, men min dotter tycker att jag kan förstå vad hon känner utan att hon berättar det.

asp690 skrev:tack, det fick mig att komma till insikt med att det är nog bara jag själv som blivit väldigt utsatt.

det är nog av egen erfarenhet, då jag har svårt att föreställa mig hur andra familjer lever och har det.
växt upp med adoptivföräldrar NT såklart, är nog just det att det inte har funnits någon somhelst förståelse/respekt och vet att jag har tagit enorm skada av det.

avundas folk som växt upp med egna föräldrar,
jag menar att det måste va så mycket enklare om föräldrarna har en gnutta förståelse och tom kanske ännu bättre om dom är Aspie's.

Tack själv för ovanstående. Det du beskriver är precis vad jag befarar. Jag har nämligen två barn i sena tonåren (aspiga båda) som bott hos oss aspiga föräldrar hela sina liv, och som är harmoniska människor. Jag har oxå ett barn som nu är 6 år som bott med NT-föräldrar hela sitt liv (LVU-placering), och som inte alls visar upp samma bild av ett barn som mår bra, trots att hans föräldrar har de bästa intentionerna.

Sådant gör att man orkar forsätta bråka med socialtjänsten om hans placering.

Jag är uppvuxen med odiagnosticerade föräldrar.

Jag hade mat och tak över huvudet, men föräldrar hade jag inte.
Mina föräldrar var högpresterande lärare, men lågfungerande föräldrar.

Men jag tror, och hoppas, att det är stor skillnad när föräldrarna har diagnos.

Jag minns att jag längtade efter EN mamma, för den som var där var inte en sån.

Avundsjuk på kompisar som smög med saker, eftersom mina föräldrar aldrig skulle kolla ändå.
Lärde mig inte borsta tänderna (skoltandvården var nog på dem, och en gång visade brorsan mig hur man gör, men inget mer).
Tvätta händerna efter toabesök var inget jag fick lära mig heller.

Och de kunde säga saker som NT bara tänker, för sånt säger man inte till barn. (Om jag slog mig kunde de tala om hur deras planerade dag blev alldeles rubbad. Så tänker alla, men bara en med npf säger det högt.)

Jag kände mig osedd förstås, och det hade konsekvenser långt upp i livet.

Visa kärlek är viktigt.
Jag tror mina föräldrar tog för givet att man visste (trots att de gång på gång sa saker som pekade på motsatsen).

Mitt råd är att fråga, fråga, fråga när ni är osäkra på vad som ska göras. Tänker ni "jaha, vad ska jag göra åt det då?", så fråga era kontaktpersoner.
För mig blev det inte något gjort åt nånting sånt.

alfapetsmamma skrev:Håller med. Det finns bra socionomer, med kunskap om t ex AS och annat än kylskåpsmamme-teorier, och det finns oförstående okunniga läkare, psykologer (utredningsdito också), annat vårdfolk, FK-folk, poliser osv. Det finns t o m en massa oförstående och okunniga aspisar, tänka sig.

Aspighet är ingen garanti för dåligt eller bra föräldraskap eller partnerskap, lika lite som NT-ighet är det. Så svart-vitt är det aldrig. Och sällan är folk helt igenom dåliga eller bra på någonting.

Tillräckligt bra räcker bra. Sen tror jag många med AS i vissa avseenden är bättre föräldrar till småaspisar än en tvär-NT-förälder hade varit. I alla fall tänker jag det om mig själv och flera jag sett omkring mig.

Håller med i min tur. Och hävdar att försöka driva en tes åt ettdera vilket som helst håll är förödande för dem som är drabbade av en verklighet tvärtemot den tesen. Är man intresserad av att i möjligaste mån hjälpa folk som far illa så skyr man alla idéer om både aspergares definnitionsmässiga inkompetens och dunkel "Blut-und-Diagnose"-mystik.

Detta inte riktat till Flia, som jag inte har sett någon sådan ensidighet från, men inte heller snävt personligt bara till rdos.

Jag är barn till rimligen odiagnosticerade aspies, precis som Flia, och om jag generaliserade från det skulle även jag anse att aspergare inte borde vara föräldrar.

Det tror jag har framgått att jag inte anser.

I och med att jag har aktat mig för att generalisera tror jag mig ha blivit varse att just det enskilda fallets kompott av personligheter och omständigheter både i och utanför familjen spelar in alldeles för mycket. Hade den sett annorlunda ut tror jag mina föräldrar hade kunnat vara "alldeles utmärkta föräldrar" (för att nu värdera på det viset), och hade den sett ut som för oss för en massa harmoniska "NT"-familjer hade vi fått se deras "NT"-barn fara illa - om också kanske inte helt på samma sätt som ett aspergarbarn hade gjort det.

Självklart ser jag det ur mitt eget barn-perspektiv, och då handlar det bara om kärlek. Det var det jag saknade mest, eller uttrycken för det rättare sagt.

När jag själv fick barn märkte jag att jag faktiskt var lika handfallen som mina föräldrar när det gällde sånt som tandborstning, skola och sånt. Men kärlek fick hon, i överflöd. (Som tur var hade hon en NT-pappa som både gav kärlek och allt det andra).

matterik skrev:

alfapetsmamma skrev: Sen tror jag många med AS i vissa avseenden är bättre föräldrar till småaspisar än en tvär-NT-förälder hade varit. I alla fall tänker jag det om mig själv och flera jag sett omkring mig.

Det är också min åsikt. Min dotter har en NT mamma och min dotter har alltid dragits till mig istället för sin mamma. Hennes mamma lämnade mig för hon tyckte inte att jag kunde förstå vad hon kände utan att hon behövde berätta det för mig med ord, men min dotter tycker att jag kan förstå vad hon känner utan att hon berättar det.

Har du barn? Vad kul! (För det mesta iaf )